Obama och Bush i svensk media

Jag har under hösten noterat hur svensk media många gånger valt att lyfta fram frågor där Bush och Obama håller snarlika positioner ur ett litet mer välvilligt ljus än tidigare. Ta GITMO som exempel. Det rapporterades tidigare under året och hösten om att fångbasen (som Bush också ville stänga) förmodligen inte kommer att stängas inom de närmsta 100 dagarna efter Obama-administrationens tillträde. Något som väckte besvikelse bland somliga amerikanska vänstergrupper (andra hade större förståelse). I DN och SVD framställdes detta ungefär som så att Obama åtminstone hade intentionen att stänga ner fånglägret - varpå man förklarade orsakerna till att detta dock inte var möjligt redan första dagen.

Jag har inga minnen av att man någon gång presenterade orsakerna till att det inte gick att stänga ned fånglägret när Bush var president. Gjorde man då något sådant så fick man orsakerna som Bushadministrationen framlade snarare att framstå som att dessa var ursäkter för att inte göra det. I former som typ "lägret är svårt att stänga på grund av att man inte kan garantera fångarnas säkerhet, menar Vita Husets talesman."(Fiktivt exempel)

Detta är förstås i viss mån förståeligt eftersom det var Bushadministrationen som inrättade fånglägret 2002 med dess militärkommissioner 2006. Både Bush och Obama vill stänga ned fånglägret - däremot är Obama till skillnad från Bush också emot militärkommissionerna som han anser inte ger fångarna tillräckliga juridiska rättigheter. De skarpa kritikerna av lägren föredrar därför givetvis Obamas hållning framför Bushs - det är inte speciellt svårt att förstå. Men likväl kvarstår faktum att man inte rapporterade vare sig sanningsenligt eller objektivt när Bush talade om samma ämne. Vilket antyder att det fanns en stor portion negativ icke-objektivitet i svensk Bushbevakning. På samma sätt som det nu tycks finnas en positiv icke-objektivitet i svensk Obamabevakning.

Båda sakerna exemplifieras i följande artikel i nätaffärstidningen E24 där titeln lyder: "Obama sätter sig vid plundrat bord". Ingressen som följer säger sedan:

"Förväntningarna är mycket högt ställda på Barack Obama, som från idag, tisdag, är USA:s president. Men det är knappast något dukat utan snarast ett plundrat bord han får ta över. Företrädaren George W Bush har goda odds att gå till historien som ledaren för en av de sämsta amerikanska administrationerna genom tiderna."

Artikelförfattaren Per Lindvall skriver vidare:

"Det är svårt att hitta någonting positivt att säga om George W Bush, annat än att han förefaller vara en glad gamäng. Misslyckandena finns det däremot gott om."

Han radar sedan upp sina exempel:

- Bushs "närmast total(a) oförmåga att bedöma landets ekonomiska utveckling,"

- "två mycket kostsamma och katastrofala krig"

- "ideologiskt drivna nedmonteringen av den federala administrationen"

De exemplen visar på antingen mycket stor okunnighet, eller mycket stor ideologisk antagonism gentemot President Bush. Låt mig kommentera exemplen specifikt:

- Punkt 1. Bush har aldrig haft någon total oförmåga att bedöma landets ekonomiska utveckling. Och även om det sällan rapporterats om saken så har Bush vid flera tillfällen innan den stora kraschen manat till ett bättre kontrollsystem över bolåneinstituten Fannie och Freddie - något han talade om redan i april 2008 - och något hans administration efterfrågat flera år tidigare utan att få något gehör i Kongressen. I efterhand kan Bush förmodligen kritiseras för att inte ha gjort mer - men att säga att Bush haft en "närmast total oförmåga att bedöma landets ekonomiska utveckling" stämmer alltså inte alls. Den har alltid bedömts och för dem som minns så satte Bush in ett stimuleringspaket våren 2008. Vad Bushadministrationen (och alla andra) däremot inte kunde förutse var storleken av de ekonomiska problemen vars konsekvenser vi alla såg i höstas.

- Den andra punkten stämmer förstås bara om man har antingen en naiv pacifistisk ideologi som säger att krig alltid är fel eller en konspiratorisk vänstersyn som menar att USA:s krig bara handlar om olja (gasledningar) och imperialism. Vare sig kriget i Afghanistan eller Irak har varit "katastrofala". Och i en jämförelse av Afghanistan idag och Afghanistan under Talibanregimen skulle ingen vilja återgå till de religiösa galningarnas terrorvälde. Bushadministrationen har under Laura Bushs ledning dessutom gjort enorma insatser för att hjälpa Afghanistans kvinnor. Mer kontroversiellt är förstås Irakkriget - men inte heller det har varit katastrofalt, och grunden till det kriget har stadigt byggts upp ända sedan det första gulfkriget (se min artikel "Irakkrigets historiska grunder" för mer om detta)

- På den tredje punkten stämmer Lindvalls kritik överhuvudtaget inte alls. Bush gjorde sig känd som den Republikanske presidenten som bröt med Reagan-konservatismens tes om att "staten var fienden" och istället för att montera ned den byggde ut den mer än någonsin tidigare. Och då i många fler avseenden än en ökad militärmakt och fler säkerhetsdepartement som Homeland Security. Bush lät med federala pengar stärka såväl lokala sjukvårdskliniker för fattiga, som att stärka MEDICAID och MEDICARE - många gånger gjorde han detta med stark opposition från sitt eget parti, vars konservativa bas aldrig varit bekväma med Bushs "medkännande konservatism" (dvs konservativ ideologi men likväl med en statlig agenda för att hjälpa de allra svagaste i samhället). Gällande responsen på Katrina så gjorde den federala regeringen mycket - mycket mer än den fått creds för. Däremot lyckades Bush inte initialt visa att han gjorde mycket. Något han kommenterade med att han förmodligen dagen efter orkanen hade behövt landa med Air Force One i Baton Rouge för att visa. Inte heller det hade förmodligen hjälpt i ett hätskt anti-Republikanskt klimat där Kayne West i livesändning menade att "Bush hatade svarta" och därför inte gav dem någon hjälp. Ett påstående som ter sig högst absurt. Vilket också för oss vidare till de goda saker som finns att säga om Bush.

Lindvall nämner alltså genom punkterna ovan vad han menar utgör Bushs misslyckanden, men skriver också: "Det är svårt att hitta någonting positivt att säga om George W Bush". Jag personligen anser förstås att krigen i såväl Afghanistan som Irak var två positiva saker - men eftersom Lindvall diskvalificerar de exemplen, så ska jag nämna något annat.

I en intervju häromdagen fick Bush frågan varför han var så impopulär i världen och om han trodde att USA:s anseende nu skulle förbättras med Obama vid makten, varpå Bush kallt svarade att han inte ansåg att USA var impopulära i världen. Däremot erkände han att vissa regeringar i Europa inte gillade te x hans krigspolitik och att många inte tyckte om honom personligen. Det var en kommentar ganska typisk Bush, inga ursäkter utan ett direkt svar hans kritiker lätt kan anse vara kontroversiellt. Saken är dock att det Bush säger stämmer: Bush är populär. Bland olika regeringar är han populär i Indien (upprättade relationer USA-Indien, kärnkraftsavtal), Kina (för att starkt ha förespråkat frihandel och inte bojkottat Kina under OS - samtidigt som Bush starkt betonat behovet av mänskliga rättigheter där genom att bl a besöka kinesiska kyrkor på sina Kinabesök). Kina och Indien är inga små aktörer. Bush är också populär i nästan samtliga forna sovjetrepubliker (inte minst Georgien som vid Bushs vistelse i maj 2005 jublade när han talade inför dem trots ryska protester).

Mest populär är Bush dock i Afrika där han genom PEPFAR och sitt anti-malariaarbete har räddat miljontals människor till livet. Bushs anti-AIDS- satsningar är de största som någonsin gjorts i historien för att motverka en specifik sjukdom. Innan Bush tillträdde hjälpte USA 50 000 afrikaner om året med AIDS - nu är den siffran 2 miljoner - vilket Bush gjort genom att ihärdigt betona den bibliska frasen om att "av den som getts mycket, krävs mycket". För detta tilldelades han av pastor Rick Warren (pastorn som ledde Obamas installationsbön) "the international medal of peace" på AIDS-dagen 2008 - där han också gratulerades av såväl världsledare som Tony Blair som artister som Bono(som förövrigt spelade på Obamas invigning).

Även afrikanerna själva älskar Bush. I Ghana har de till hans ära upprättat en väg kallad "George Bush motorway" - och när Bush vistade Tanzania våren 2008, så fick Tanzanias president Kikwete frågan om vad han tycker om Obama - varpå Tanzanias president ger till svar att oavsett vem som blir ny amerikansk president så hoppas han att "denne kommer att bli en lika god vän till Afrika som President Bush har varit."

Kayne Wests tal om att Bush hatar svarta stämmer alltså rätt illa.

Inte mycket av detta är dock känt i Sverige - detta till stor del pg a att en svensk allmänhet får sin negativa icke-objektiva bild av Bush tecknad av författare som Per Lindvall.

Jag personligen hoppades under valet på McCain, men stöder nu Barack Obama eftersom jag stöder USA. USA är en god kraft i världen helt oavsett om Obama eller Bush - en Demokrat eller Republikan - är nationens president. Något svensk media dock inte tycks göra. Jag gör det dock och därför tycker jag att det är bra att svensk media rapporterar gott om Obama. Men att rapporteringen om Bush dock varit så negativt icke-objektiv och rapporteringen av Obama tycks vara positivt icke-objektiv, gör dock att det tål att fråga sig om svensk media kommer att framföra Republikansk oppositionskritik på ett trovärdigt sätt - och inte bara återge en elak nidbild av denna?

Allt hittills indikerar att de i ideologisk ensidighet förmodligen inte kommer att göra detta. Därför bör såväl seriösa Obamafans som dem intresserade av den interna amerikanska politiska debatten fortfarande läsa svensk USA-rapportering med mycket misstänksamma ögon och inte låta sig luras en period till. För att citera en av de mer kända Bushismerna: "...fool me once, shame on —....shame on you. Fool me — I can't get fooled again. "

Se även tidigare inlägg:

Mer om svensk Bush-bevakning 20081128

Läs mer: Tufft schema för president Obama
Bra utgångspunkt trots svårt läge
Obama stoppar Guantanamoprocesser
Krig och kris på agendan
Obama svor eden - igen Barack Obama: Det som krävs nu är en ny era av ansvarstagande