Amerikansk politik är underhållande - det har om inte annat bevisats det gångna året när reportrar från hela världen flockades i USA för att rapportera minsta fingervink från de olika presidentkandidaterna. Amerikansk politik är dramatisk, karismatisk, pompös och så mycket annat som svensk politik absolut inte är. Det gör den också lockande.
Men amerikansk politik är också - och har så varit sedan Vietnamkriget, mycket partisansk. Med ett tydligt vänsterblock inom det Demokratiska partiet - som står i diamentral motsättning till ett socialkonservativt högerblock inom det Republikanska partiet. Partierna själva - i synnerhet befinner sig någonstans i mitten mellan dessa, men präglas likväl av mycket snävpartilojalitet. Den amerikanska politiken har också länge i praktiken uteslutit vissa grupper. Och inte helt oförståeligt har den visserligen största, men likväl fattigaste minoritetsgruppen i USA länge känt sig marginaliserade av den nation de i teorin sagts vara fullvärdiga medborgare av.
Med valet av Barack Obama tycks detta dock ha ändrats. Svarta - som tidigare helt enkelt var tämligen apolitiska, har nu börjat bli patrioter. Tom Joyner - USA:s förmodligen största svarta radiopratare, utbrast inför en publik i Baton Rouge, att han "tänt till" av Obama. “I’m just so patriotic it’s crazy.” Sa han. “Now we have a template for greatness in our lifetimes. Whether Obama accomplishes a third of his platform in the next four years, he is already accomplishing a lot.”
För dem som - likt mig - anser att amerikansk patriotism är något positivt, så är Joyners uttalande, som helt säkert representerar vad många svarta också känner - något oerhört glädjande. Det är givetvis omöjligt att i längden bevara folkets tro på nationen om den största minoritetsgruppen inom landet nästan konsekvent av olika skäl uteblir från den politiska process som formar samma nation. Med valet av Barack Obama har detta förändrats på riktigt. Visserligen fanns det svarta politiker förr (och jag förmodar att ingen längre minns att George W. Bush var den som hade flest svarta topposter inom sin administration än någon före honom) - men ingen som nådde toppen - ingen som alla svarta på något sätt kunde identifiera sig med. Det har nu förändrats. Och det är av godo. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns det bland vita protestanter en stor skepsis mot att såväl judar som katoliker - som då var två stora minoritetsgrupper, blandade sig i den amerikanska samhällsstrukturen. Med historien i backspegeln så är det idag lätt att konstatera att USA knappast skulle ha nått dit de idag är om inte dessa grupper till slut tillåtits/lyckats integreras med det politiska etablissemanget. På samma sätt som John F Kennedy breddade den katolska patriotismen bland amerikanska katoliker, så breddar nu Obama den svarta patriotismen bland afro-amerikaner. Något som i längden bara kommer att gynna den nation som baseras inte på hudfärg eller åsikter utan på trohet mot den amerikanska konstitutionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar