Svensk akademiker manar Obama till mer fredlig strategi

I en artikel på Newsmill skriver Hedi Bel Habib - fil doktor och forskare med tvärvetenskaplig bakgrund, vid ett universitet som inte namnges i presentationen - om hur Obama behöver en ny strategi i kampen mot terrorismen.

Habib argumenterar kring varför Obama borde behandla terrorism som ett polisiärt problem snarare än ett militärt. Han inleder med att förklara hur USA efter 9/11-attacken 2001, började hantera terrorism som ett militärt problem - och förklarar sedan sin invändning mot detta:

"Men erfarenheten visar att varje militarisering av kampen mot terrorismen är nämligen ett framsteg för terroristerna. Den militära strategin ger terroristerna status av krigare och underlättar för dem att göra anspelningar på olika politiska frågor för att rekrytera nya medlemmar och sympatisörer."

Efter att ha dragit slutsatsen att "erfarenheten visar" att en militariserad kamp mot terrorism inte fungerar presenterar han ett förslag som han anser att Obama-administrationen istället bör anamma och skriver:

"En förutsättning för en effektiv bekämpning av terrorism är därför att USA "avmilitariserar" sin syn på terrorism, bygger upp ett multilateralt säkerhetssystem och gör kampen mot terrorismen till en polisiär fråga."

Han ger därefter i punktform exempel på varför han anser att en militarisering av kampen mot terrorismen är ett "strategiskt misstag" och skriver i punkt 1.1:

"Krigsstämpeln" är ett sätt att markera hotets allvar och höja den säkerhetspolitiska kompetensen. Men samtidigt ger krigsstämpeln terroristerna legitimitet i sin kamp. Att på detta sätt vidga krigsbegreppet är att förstärka terroristerna och ge dem ökad politisk legitimitet.

Att kalla terrorattacker för krig är att spela terroristerna i händerna. Genom krigsstämpeln ser terroristerna sig själva som krigare och inte som brottslingar."

I punkt 1.2 beskriver han risken för "assymetriska krig", dvs när en "stat eller allians kämpar, internt eller externt, mot en motståndare som inte är en stat. När en av de inblandade i en konflikt inte är en stat blir resultatet ofta långvariga kamper med oförutsägbara förlopp."

Han skriver sedan att "Det asymmetriska kriget förs inte mellan två staters väldefinierade arméer och kan därför inte avlutas med något fredsavtal", och förklarar vidare att västliga demokratier vill se en gräns på blodsspillning, vilket leder till "att statens demokratiska grund sätter gränser för hur stora förlusterna kan bli vid krig mot terrorism." Terrornätverk kan dock rekrytera från vilket land som helst, vilket gör att den militära strategin riskerar att leda till våldsspiraler som aldrig tar slut.

Efter att i ovan punkter (samt en om vad han anser vara faran med privata arméer som Blackwater) förklarat varför en militär strategi mot terrorism är ett strategiskt misstag går han vidare till att tala om varför kampen mot terrorismen istället bör drivas som ett polisiärt ärende - något som terroristdåd av ETA och IRA alltid behandlats som - men något som USA valde att inte göra efter 9/11:

"Efter flygkapningarna i USA den 11 september åsidosattes dock den nationella brottsbalken med argumentet att det handlar om en krigshandling. Resultatet blev att militären tog över polisens uppgift. Genom sättet på vilket attentatet den 11 september har hanterats har en dörr öppnats för att använda militära medel i situationer som tidigare tydligt var definierade som självklara polisärenden.

Flera av de fakta som framfördes under punkt 1 i denna artikel visar dock tydligt att det är ett grundläggande strategiskt misstag att beteckna terrorattacker som krigshandlingar och bekämpa terrorism med krig."

Han förklarar sedan hur han anser att kampen mot terrorism istället borde behandlas:

"En effektiv och rättssäker kamp mot terrorismen kräver därför ett paradigmskifte såväl i synen på terrorhandlingar som själva bekämpningen av terrorism. Ett första steg är en förnyad säkerhetsanalys, där bekämpning av terrorism enbart definieras som en polisär fråga."

Han går sedan vidare till punkt 3 där han anser att president Obama bör forma om kampen mot terrorismen till just detta förhållningsssätt. Och börjar med att förklara att Obama också indikerade detta under sin valkampanj:

"Under sin valkampanj aviserade Obama stora förändringar i USA:s utrikes- och säkerhetspolitik. Han betonade vikten av en ny början för Amerika i världen, a "new beginning". Han betonade också de militära medlens begränsningar, framhöll vikten av ödmjukhet och återhållsamhet i maktutövningen. Han underströk klart behovet av en internationell rättsordning."

Han går dock vidare och förklarar utifrån Obamas mer tevetydliga Nobelpristal följande:

"Att tro att fred är önskvärt är sällan tillräckligt för att uppnå fred, sa Obama och tillade att krig och våld ibland är nödvändigt för att stå upp emot ondskan. Samtidigt ägnade han andra halvan av sitt tal åt att ge stöd åt allt arbete i världen för att skapa fredliga lösningar på konflikter och stärka respekt för mänskliga rättigheter.

Rent militärt går det inte att besegra terroristerna. Utvecklingen i Afghanistan, Pakistan, Irak och nu i Jemen tyder allt mer på detta. Terrorismen har förgreningar i flertalet länder och det finns en gräns för hur många krig som kan startas för att militärt förhindra terrorhotet. Obamas administration har därför en unik chans att omdana den säkerhetspolitiska doktrinen och övergå från en militär till en polisiär strategi."

Vad kan då sägas om Hedi Bel Habibs artikel och slutsatser?

Man kan fråga sig hur noggrannt Habib egentligen följt amerikansk säkerhetspolitik de senaste åtta - och sexton åren?

USA betraktade under 1990-talet terrorism just som en polisiär fråga. Al Qaida behandlades utifrån samma synsätt som IRA och ETA et c. Efter 9/11-attacken 2001 ändrades detta, så som Habib mycket riktigt konstaterar - och hotet från terrorismen betraktades nu som ett militärt ärende, och ett krig mot terrorismen lanserades. Detta gjordes dock inte - som Habib tycks tro - i en handvändning, eller utan överväganden.

För att kommentera Habibs argument ovan:

Habib skrev också i inledningen:

"Den militära strategin ger terroristerna status av krigare och underlättar för dem att göra anspelningar på olika politiska frågor för att rekrytera nya medlemmar och sympatisörer."

Och därefter:

"Krigsstämpeln" är ett sätt att markera hotets allvar och höja den säkerhetspolitiska kompetensen. Men samtidigt ger krigsstämpeln terroristerna legitimitet i sin kamp. Att på detta sätt vidga krigsbegreppet är att förstärka terroristerna och ge dem ökad politisk legitimitet.

Att kalla terrorattacker för krig är att spela terroristerna i händerna. Genom krigsstämpeln ser terroristerna sig själva som krigare och inte som brottslingar."

Detta argument är fel från två aspekter: Till att börja med betraktar sig Al Qaidas krigare som krigare helt oavsett om USA skulle betraktat dem som simpla brottslingar eller sätta en krigsstämpel på dem. Al Qaida betraktar sig själva som mujahider - jihadister som kämpar för Guds sak. Ett påbud som finns i såväl Koranen som haditherna och som Al Qaida tolkar mycket bokstavligt. Ingenting som USA gör eller inte gör, skulle förändra detta.

Argumentet är också fel ur en annan aspekt: USA betraktar inte Al Qaida som "krigare" eller soldater - och ger således inte heller Al Qaida den retoriska legitimiteten. USA betraktar Al Qaida som "illegala kombatanter" - eller enklare uttryckt: som terrorister. Dvs inte som vanliga brottslingar, men heller inte som soldater som bär uniform och som följer klassiska krigskonventioner.

Gällande Al Qaidas förmåga att rekrytera så har också detta mycket lite att göra med vad USA gör. Det har snarare helt att göra med hur Al Qaida- och talibanerna - men även den omliggande kulturen framställer USA. Och allt tyder på att dessa utmålar USA inte utifrån vad USA faktiskt gör - utan utifrån hur de själva i sina egna propagandasyften vill utmåla USA: USA är i krig mot Islam - därför måste vi kriga mot USA. Att USA aldrig deklarerat något krig mot islam spelar ingen större roll, vare sig för Al Qaidas del eller för deras förmåga att värva medlemmar. I ett av sina oändligt många tal om hotet från - och kriget mot terrorismen tydliggjorde president Bush detta med följande ord:

"Some have also argued that extremism has been strengthened by the actions of our coalition in Iraq, claiming that our presence in that country has somehow caused or triggered the rage of radicals. I would remind them that we were not in Iraq on September the 11th, 2001 -- and al Qaeda attacked us anyway. The hatred of the radicals existed before Iraq was an issue, and it will exist after Iraq is no longer an excuse...

...Over the years these extremists have used a litany of excuses for violence -- the Israeli presence on the West Bank, or the U.S. military presence in Saudi Arabia, or the defeat of the Taliban, or the Crusades of a thousand years ago. In fact, we're not facing a set of grievances that can be soothed and addressed. We're facing a radical ideology with inalterable objectives: to enslave whole nations and intimidate the world. No act of ours invited the rage of the killers -- and no concession, bribe, or act of appeasement would change or limit their plans for murder."

Detta tycks Habib dock inte förstå - vilket också indikeras i slutklämmen av hans artikel, där han skriver:

"Det är ju endast genom att skapa en bild av ett fredligt USA som landet kan sluta att fungera som en måltavla för terrorhandlingar."

Vidare beskrev han riskerna med assymetriska krig, dvs när krig utkämpas mot fiender som inte är stater, eftersom sådana krig inte har några tydliga slut och således riskerar "långvariga kamper med oförutsägbara förlopp."

De riskerna finns naturligtvis - och definitivt finns det problemet i kampen mot terrorismen i länder som te x Afghanistan. Vad Habib dock missar är att USA inte har krigat blint. Parallellt med att man bekämpat terrorister i landet har man byggt upp demokratier - detta gäller såväl i Irak som i Afghanistan. Demokratiska regeringar där målet varit och är att de själva ska bli tillräckligt starka för att kunna stå emot terroristerna på egen hand, utan amerikansk militärhjälp.

Gällande att behandla terrorism som ett polisärende så gör USA detta på de flesta platser i världen - i länder där det går att göra detta. Terrorister i England, Tyskland, och andra vänskapliga länder - eller länder med fungerande regeringar - sköter oftast själva sin kamp mot terroristerna just genom ett effektivt polisarbete. Sådant fungerar dock inte i länder som Afghanistan - där någon sådan regering innan USA:s invasion 2001 inte existerade, och där regeringen fortfarande är alldeles för svag för att kunna implementera någon sådan politik. För att detta ska gå krävs först "ett nationsbyggande" - utifrån storskaliga insatser som inte går att jämföra med ett enbart polisiärt arbete.

Att betrakta terrorism som enbart en polisiär fråga (så som i fallet med IRA och ETA) gjorde USA under 1990-talet. Den slutsats Bushadministrationen drog efter terroristattacken 2001, var dock att detta förhållningssätt inte fungerade. USA utsattes nämligen under 1990-talet för en mängd terrorattacker - alltifrån den första World Trade Center-bombningen 1993, där 6 personer dog och 1000 skadades - och ett dåd som utfördes av Ramzi Yousef från Al Qaida - till attacken mot USS Cole utanför Yemens kust år 2000 där 17 amerikaner dog och var en attack som också utfördes av Al Qaida. Därtill kan slutligen läggas just 11-september-attacken 2001 (när USA ännu inte hade sin nya militariserade hållning till terrorism).

Utifrån dessa händelser drog således Bush-administrationen slutsatsen att den polisiära synen på islamistisk terrorism inte fungerade. Man ändrade därför perspektiv.

Habib skriver i sin artikel följande kring detta:

"Paradoxen med USA:s säkerhetspolitik är att enorma resurser satsas på att föra krig i andra länder medan landet på hemmaplan lider av omfattande brister i säkerhetssystemet. Detta är en indikator på att man blint litar på den militära strategins effektivitet."

Man kan fråga sig vilka brister Habib syftar på? Under den första halvan av de sexton år jag hänvisat till, så hade USA just det perspektiv på terrorism som Habib efterlyser. Konsekvensen av detta blev en mängd terroristattacker, med en mängd amerikanska offer - även på amerikansk mark. Efter att USA däremot påbörjade ett krig mot terrorismen har ingen attack mot landet lyckats genomföras (vilket inte beror på att terroristerna inte försökt).

Han argument är förstås i dess helhet felaktig: USA satsade mängder av resurser inte bara på att föra krig i andra länder - utan också på att stärka säkerhetssystemet just på hemmaplan (Homeland Security - vars verksamhet alla som rest till USA före och efter 9/11 påtagligt märkt av - och Patriot Act). Således litade man alltså inte "blint" på den militära strategin. Men oavsett hur man förhåller sig till det resonemanget så kvarstår de ovan nämnda faktum: USA misslyckades att värja sig från terroristattacker innan det militariserade förhållingssättet mot terrorism tillämpades. Sedan man började göra detta har man lyckats värja sig mot varje sådant försök (med undantag för en del - i sammanhanget smärre - saker som hänt det senaste halvåret).

Habib beskriver i slutet av sin artikel sina förhoppningar om Obama - och att denne borde implementera just denna polisiära strategi mot terrorismen - istället för den hittills rådande militära strategin - något Habib mycket riktigt i tidigare citat ovan konstaterade att Obama under sin kampanj i viss mån talade om. I avslutningen på sin artikel skriver Habib:

"OBAMA har stora förutsättningar att omdana USA:s säkerhetspolitik i denna riktning och bygga upp multilaterala säkerhetssystem och samarbetsstrategier för återuppbyggnad av krigszoner och fredlig konflikthantering. Det är ju endast genom att skapa en bild av ett fredligt USA som landet kan sluta att fungera som en måltavla för terrorhandlingar."

Vad Habib dock i detta avseende tycks missa är att president Obama har förflyttat sig från den politiska hörna han som presidentkandidat en gång började i. När Obama kampanjade, och även under de första månaderna som president så indikerade vissa saker att han tänkte backa den ideologiska klockan i förhållande till kampen mot terrorismen och faktiskt behandla detta precis som man gjort innan 9/11 - dvs som ett polisiärt ärende. Under hösten har Obama dock efter att han pålyste sin upptrappning av Afghanistankriget, sitt nobeltal, och nu senast efter Juldagsdådet - visat att han rör sig bort från detta synsätt, för att istället övergripande (med vissa detaljförändringar givetvis) behålla den kurs i kampen mot terrorismen som Bush-administrationen utstakade efter 9/11-attacken.

Vad man således kan fråga sig är vem som agerar vettigast - den svenske akademiker som ger en amerikansk president förlegade principer att följa, eller den president som alltmer börjar inse att dessa principer är just förlegade och därför visar allt mindre intresse för att följa dem?

Själv satsar jag alla mina slantar på president Obama.

Hedi Bel Habibs artikel är ett utmärkt exempel på problemet med svenska akademiker vid svenska lärosäten. Jag har lyssnat på otaliga diverse svenska föreläsningar om amerikansk politik där föreläsarna på ett eller annat sätt indoktrinerar studenter i sina egna åsikter. Detta görs genom att framföra åsikter i skydd av kunskap och fakta som studenterna själva oftast har föga möjlighet att bestrida - vilket gör att slutsatserna som dras låter vettiga. Det trots många enorma brister i resonemang och förståelse - brister vanliga studenter dock sällan kan se. Habibs artikel exemplifierar detta mycket bra.

Källa: Newsmill

Se även tidigare inlägg:

Den svenska vänsterfärgade akademiska eliten 20090108