Latimer förklarar att Cheney hade många tydliga åsikter - men att Bushs inre team bestod av dennes personliga vänner som Karl Rove, Condoleezza Rice, Dan Bartlett och Karen Hughes. Bush hade dessutom en ledarkaraktär och en personlighet som inte lät sig styras eller kontrolleras av andra. Latimer skriver:
Even the fiercest critics of George W. Bush have never accused him of suffering a shortage of self-confidence. To those who know the president, it is impossible to contemplate that Bush ever would have put himself in the position of handing decision making over to any other person.
Något som reflekterades i många politiska beslut. Cheney var mer klassiskt konservativ än Bush - och om Cheney styrt Vita Huset så skulle förmodligen en hel del saker skötts på annorlunda sätt än Bush gjorde: Cheney hade förmodligen tagit hårdare ton mot Iran och Nordkorea, bedrivit en mer klassiskt konservativ syn på immigrationsfrågor och bailout-program - och helt strukit den medkännande sidan i Bushs konservatism: ingen Medicare-reform, inget AIDS-arbete, etc. Frågor där Bush och Cheney hade mycket olika syn, men där det (som i alla andra frågor) var Bush som bestämde.
I andra beslut protesterade dock Cheney ännu högre. Cheney var tydligt emot att ersätta Donald Rumsfeld som försvarsminister - men Bush gjorde detta i alla fall och bytte 2006 ut Rumsfeld mot Robert Gates (som Obama sedan valde att behålla när han tillträdde).
Cheney hade dessutom en personlighet som stämde föga med karikatyren av honom. Hans ideologi var konservativ och hans åsikter tydliga - men till personligheten var han försiktig och nästan blyg - dvs en total kontrast i förhållande till sin chef. Latimer skriver:
I first met him at a social gathering at the vice-presidential compound after I had joined the White House as a speechwriter for President Bush. Cheney was in what is generally considered a relaxed outfit for super-serious Washington—blazer, khakis and a blue buttondown shirt. By then the cartoon image of him had firmly taken hold, and even I was startled by how surprisingly reserved he was. (For anyone other than the vice president of the United States, the word I might have used might even be shy.) He was self-deprecating. Introducing myself as a former speechwriter for Donald Rumsfeld, for whom Cheney worked in the 1970's, the vice president joked that he'd never been able to pull that job off. When other guests beckoned his attention, he began to walk off. Then he stopped and turned back with an earnest apology for having to go.
Cheney once was seen standing in line at the White House mess waiting for a cup of coffee. When staffers ahead of him in the line insisted that he cut in front of them, he expressed reluctance. Then grudgingly he moved ahead, filling out his order on the sheets provided, just like any other employee. Whatever one may think of Cheney, this was not Richard Dreyfuss in "W."
Hur kommer det sig då att Cheney efter att ha lämnat Vita Huset blivit en så stark kritiker av president Obama, när Bush inte blivit detta?
Latimer förklarar att också det kan härledas till det faktum att Cheney faktiskt -inte- styrde Vita Huset under sin tid som vice-president. Cheney fick snarare då sin mun tyglad, nu däremot är han sin egen man och kan framföra vilken kritik han vill på de sätt han själv väljer. Latimer skriver:
The reasons behind Cheney's unorthodox approach to political retirement are, of course, best known to him. Health concerns and age—he is 69—make another run for political office most unlikely, and he appears to have little need for money. Some have tried to attribute Cheney's outspokenness to more sinister forces, from the psychological to the physical. My own guess, based on my observations inside the Bush White House, is that he is simply enjoying his liberation from an administration that kept him carefully corralled for most of the last eight years. President Bush may be content to let history judge his record—after all, he had eight years to have his say. But Cheney didn't get that chance—that is, until now. As he himself once put it, the statute of limitations on his silence has expired.
Matt Latimers analys är med stor sannolikhet en korrekt sådan. Med det sagt så hade Cheney och Bush likväl en mycket nära relation och även under senare år när Cheney tveklöst åsidosattes framför andra rådgivare, så åt han och Bush middag varje vecka där de diskuterade olika saker - Cheney tillhörde också den snäva krets av Bush-medarbetare som stannade under hela Bushs presidentperiod (och den enda i de högre positionerna att stanna i samma position, om jag inte misstar mig). De har också fortsatt upprätthålla en god relation även efter tiden i Vita Huset.
Gällande Bush-Cheney kan också en annan sak sägas: jag misstänker att Bush vare avsevärt mindre beroende av Cheney än Obama är av Biden. Det av den enkla anledning att Bush var oändligt mycket mer politiskt erfaren än Obama. Inte bara pg a att Bush varit guvernör utan också pg a att han faktiskt haft en pappa som var såväl president i fyra år som vice-president i 8 år. Hans inre team var kompisar från Texas med synnerligen hög kompetens, och kombinationen av kompetens och långtida vänskapsband skapade en bred lojalitet som gjorde att Bush sällan behövde förlita sig på någon enskild individ.
Obama däremot saknar såväl erfarenhet som de riktigt nära personliga banden i sitt politiska team (bortsett från kanske Valerie Jarett, Rahm Emanuel och även David Axelrod, som det är svårt att få något annat intryck av än att han skulle vara mycket lojal mot Obama) - vilket gör att han i sökandet efter lång politisk erfarenhet har Biden att luta sig på (och han ser förmodligen Biden som mer lojal än te x Hillary Clinton).
Problemet är förstås att Biden (till skillnad från Cheney) saknar kompetens. Han är ingen duktig vice-president, inte bara pg a sina oändliga taltabbar (som vida övergår något som Bushs taltabbar) utan också pg a de förvirrade och motsägelsefulla åsikter och ståndpunkter han slänger ur sig från den ena stunden till den andra - vilket gör det omöjligt att veta vad Biden kan komma att säga (eller ge för råd) imorgon. Biden, till skillnad från Cheney, bygger nämligen inte sin politik på ideologiska grunder utan snarare på personligt (iaf mer personligt än ideologiskt) godtycke. Att kunna tänka utanför specifika ideologiska ramar är nödvändigt för varje president att kunna göra - men att ha som närmsta rådgivare en man som har väldigt svårt med att alls tänka ideologiskt är inte heller det bra och skapar just den svajiga politik Obama drivit gällande i synnerhet utrikespolitik.
Källa: The Daily Beast
Se även tidigare inlägg:
Dick Cheney talar om säkerhetsbesluten efter 9/11 20101010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar