Andra menar dock att Al Qaida redan finns inom rörelsen. Och att stora delar av Nordafrika har många militanta islamister råder föga tvekan om. Islamkritikern Robert Spencer påpekar i följande artikel i Human Events hur Algeriets biträdande utrikesminister Abdelkader Messahel påpekat att han oroades över - :
"particularly through the increasingly noticeable presence of AQIM (Al-Qaeda's north African wing) in Libya and the increasingly noticeable circulation of weapons which can be exploited by terrorist groups."
Ett uttalande han gjorde på en presskonferens tillsammans med Storbritanniens utrikesminister Alistair Burt. Messahel sa vidare:
"Everybody has noticed, and we are not the only ones, that there are a lot of weapons circulating in Libya and this situation, if it persists, will aggravate the situation in the Sahel,"
Algeriet är ett land jag inte följt - men som också drabbats av de senaste månadernas protester, vilka Wikipedia redogör för här.
Robert Spencer hänvisar också till andra rapporter, bland annat den franske journalisten Julien Fouchet som besökt Libyen och där stött på många jihadister. Fouchet har här en artikel om saken, den är dock på franska, varför John Rosenthals här återberättar hur jihadisterna i Libyen först vill skära halsen av Ghadaffi och därefter upprätta en islamisk stat i landet.
Rosenthal berättar hur Fouchet bland annat såg en man vid den oljeproducerande staden Brega, klädd i traditionella kläder som förespråkas av salafisterna. En av rebellerna sa då åt Fouchet:
“You can’t speak to him,” rebel fighters told Fouchet. “He is not fighting for Libya. If he is fighting today, it’s for Allah.”
I Darnah mötte Fouchet också shejken Choukri Al-Hasy, som leder stadens huvudmoské - al-Sahaba-moskén. Staden Darnah är speciell - det var den stad utanför Irak som skickade flest jihadister för att strida i Irak. Moskén har även mängder av foton på stadens martyrer som dött i Irak (dvs människor vi utifrån alla definitioner definitivt skulle klassificera som såväl Al Qaida som terrorister).
I Darnah träffade Fouchet också en rebelledare vid namn Abdul-Hakim al-Hasadi, som inte bara stridit för al Qaida och talibanerna i Afghanistan utan också rekryterat libyer för att strida för Al Qaida i Irak. Denne sa också så här om NATO-operationerna:
“I didn’t like NATO. They fired missiles on Afghanistan. Now that they are helping us in Libya, it’s different. But if there are problems with them, if they begin to occupy our country, we can turn on them in the click of your fingers.”
Målet var, sa han:
“cut Gaddafi’s throat and establish an Islamic state.”
Många av de grupper som välkomnar USA och NATO är dessutom islamister. Deras hat är för närvarande riktat mot Ghaddafi varför de välkomnar USA - men deras syften är blandade, och deras mål är inte alls den slags stat väst och NATO skulle vilja se upprättas. Muslimska brödraskapet hoppas också på inflytande i ett Libyen efter Ghaddafi, och säger att de vill ha en demokrati, men på koraniska principer, vilket bl a innebär förbud mot alkohol. Europa tycks dock vara blind för att muslimska brödraskapet har en historia som är mycket mer problematisk än de nu - när de är i minoritetsställning och beroende av att västvärlden tycker bra om dem - visar upp. Vill man chansa på att muslimska brödraskapet är en moderat och god kraft (bara för att de en gång varit förtryckt av en anti-islamistisk sekulär diktator) så får man förstås göra det, men det är att blunda inför verkligheten.
Vad kan då sägas om dessa saker?
I början av upploppen i Libyen avfärdade Ghaddafi själv rebellerna med att hävda att de tillhörde Al Qaida. Det betraktades i väst mest som en dålig ursäkt från Ghaddafis sida. Och med stor sannolikhet har Ghaddafi överdrivit detta påstående. Men det betyder inte att islamister inte finns bland rebellerna. För det gör de uppenbarligen. Rebellerna består inte bara av islamister, men islamister finns onekligen där - och med stor sannolikhet kommer de att märkas på allvar först när Ghaddafi är borta.
I Irak höll Saddam Hussein islamisterna på mattan genom en sekulär, och synnerligen grym diktatur. När Saddam föll så tog islamisterna dock sin chans, och gjorde vad de kunde för att förespråka en islamisk stat i ett land där de tidigare (pg a Saddam Hussein) inte haft möjlighet att göra detta. Möjligheten att samma sak händer i Libyen finns helt klart. Den stora frågan i Libyen är därför vad som kommer att hända efter Ghadaffi.
Kampen mot Ghaddafi kan komma att bli långdragen på grund av bristande västerländsk målmedvetenhet. En dag kommer Ghaddafi dock att falla - och det är då de verkliga utmaningarna börjar (Ghaddafi hade USA kunnat avsätta imorgon om man verkligen önskat). Islamistgrupperna finns uppenbarligen bland rebellerna. Förmodligen tillhör de inte huvudfåran av rebellerna - men de finns där, och vi vet från andra konflikter att de gillar att ligga lågt tills de ser sin verkliga chans - en chans som kommer att komma först när Ghaddafi är avlägsnad och kampen om vem som därefter ska fylla maktvakuumet börjar.
Europa kan omöjligt acceptera en islamisk stat på andra sidan medelhavet. En stat som kortsiktigt kommer att konsolidera sin makt, islamisera Libyen och därefter rikta blickarna utåt - mot Israel och mot Europa. Därför måste man ha en plan för hur man ska agera när Ghaddafi väl är borta. Om en maktkamp uppstår i Libyen på samma sätt som Irak - mellan moderata muslimer och islamister som vill ha en islamisk stat så indikerar ingenting alls att de moderata krafterna skulle kunna stå emot islamisterna utan västerländsk hjälp.
Här bör Europa därför förbereda sig på att ta det ansvar USA tagit i Irak. Något alla länder som pressat på en insats mot Ghaddafi bör vara villiga att ta - och USA bör också kräva detta av Europa.
Källa: Human Events
Se även tidigare inlägg:
Bernard Lewis om händelserna i mellanöstern 20110423
John McCains besök i Libyen 20110423
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar