John McCain i stort reportage i New York Times

John McCain, som av mig med tiden kommit att lovordats i princip obegränsat, och som återkommande visat varför det var så synd att han inte vann presidentvalet 2008, får här beröm i New York Times där Mark Leibovich skriver ett långt reportage om senatorn.

McCain, som möjligtvis är inne i sin sista mandatperiod som senator, berättar om de många stämplar han fått under åren, som te x maverick eller grinig gammal gubbe (det förstnämnda kallades han ofta när han kritiserade Bush, det sistnämnda när han kritiserat ObamaCare).

Han konstaterar att han ytterst besviken på Obamas utrikespolitik, och det går inte komma ifrån att han kritiserat nästan allt Obama gjort i utrikespolitiken (Och utrikesminister John Kerry beskriver han som “a human wrecking ball.”). Men på hemmafronten har han också fått utkämpa en kamp mot te-party-falangen i sitt eget parti och stått upp mot personer som Ted Cruz och även Rand Paul. En te-party-rörelse, som ironiskt nog, fick inflytande i och med McCains val av Sarah Palin som vice-presidentkandidat 2008. Och enligt vissa är Palin ett mörkt eftermäle för McCain - statsmannen som faktiskt driver en genomtänkt utrikespolitisk policy, och därför kan det inte kännas bra när hans tidigare politiska skapelse twittrar saker som att USA borde hålla sig borta från Syrien och “Let Allah sort it out.” Palin gav också ett starkt endorsement av den av McCain ogillade Ted Cruz, som själv sagt: “I would not be in the U.S. Senate today if it were not for Sarah Palin.” McCain vägrar dock kritisera Palin och förklarar att hon blev orättvist behandlad av media 2008. Och hans dotter Meghan önskar dem lycka till som försöker få McCain att säga att han ångrar något ifråga om Palin. Däremot tycker han att de ständiga frågorna han får om Palin börjar kännas tjatiga.

McCain är idag 77 år gammal (och den nionde äldsta sittande senatorn) - och har överlevt tre flygplanskrascher, cancer, allmänhetens förödmjukelse och 5,5 år av tortyr i ett nordvietnamskt fängelse, men han tycks likväl inte ha åldrats nämnvärt mycket sedan han förlorade valet mot Obama 2008. Och hans senatskompis Tom Coburn säger att McCain har haft två riktigt avgörande händelser i sitt liv: Vietnam och förlusten i presidentvalet mot Obama.

Efter förlusten mot Obama var McCain besviken, och Lindsey Graham fick ofta medla mellan McCain och andra senatorer. McCain var i synnerhet besviken på John Kerry som attackerat McCain i valkampanjen 2008 trots att McCain fyra år tidigare försvarat Kerrys insatser i Vietnam mot dem som då kritiserat dessa.

Men McCain har även varit besviken på tidningar, och kanske i synnerhet New York Times som 2008 hade en artikel som vissa läsare tolkade som att McCain hade en affär med Washington-lobbyisten Vicki Iseman - något både hon och McCain förnekade (och Iseman stämde sedan New York Times och fick i tidningen upprättelse). McCain är dock inte snar att förlåta sådant och förklarar för Leibovich att denne fått intervjun helt enkelt för att de kände varandra innan den där händelsen.

Numera har McCain dock fullt upp med sin centrala roll i Senaten där han varvar utskällningar av Harry Reid på senatsgolvet med internationella besök på sitt kontor, och när han kommer för att träffa en grupp australiensare säger han skämtsamt: "Sorry I’m late, I was just up on the floor kicking the crap out of the Democratic leader."

McCain har inte alltid varit bekväm med sin roll som politiker, i synnerhet på 1980-talet. Men han skulle komma att växa in i rollen och nu trivs han utmärkt när han väntar på att reportrar ska omringa honom efter sina kongress-sessioner. Han har också rekord i att delta på NBC:s Meet the Press där han deltagit 66 gånger. Därtill har han också fler Twitter-följare än någon annan i Senaten, på 1,85 miljoner följare. Och senatskollegan Lindsey Graham förklarar att McCain har en rädsla för att bli irrelevant, något han i synnerhet kände efter förlusten 2008 när han resonerade att ingen ville ha något att göra med en loser.

Irrelevant har han dock inte blivit och han är med i nästan alla sammanhang. Ibland kan den utdragna tiden dock tära på krafterna och som bekant blev han fångad på video när han under ett senatsförhör om Syrien sågs spela poker på sin iPhone. Men McCain varvar det mest med humor, och när Joe Lieberman ringer honom mitt under intervjun berättar han senare om hur han brukar skämta med Liberman om judendom och säga att efter alla sabbater etc som han själv tvingats uthärda i Liebermans sällskap skulle han lika gärna kunna konvertera till judendomen.

Mark Leibovich följer också med McCain till ett town-hall-möte hemma i Arizona där McCain i vanlig ordning väntar sig få stöta på te-party-anhängare som är kritiska till honom. McCain är dock inte rädd för dessa och förklarar att regeringsstoppet i oktober visade att han hade haft rätt.

McCain utgör också en samlingspunkt för många senatorer i Senaten - men sitt nära gäng bestående av Lindsey Graham, Tom Coburn och även Kelly Ayotte etc, släpps inte många in i. Däremot försöker många komma in i McCains nära krets något McCain förklarar fungerar nästan som det gör bland skolkamratsgäng. Det till trots förklarar McCain att han har få riktiga vänner:

“There’s me and Joe and Lindsey, but it’s rare. I can count on one hand the number of real friends I have, or maybe two hands.”

I synnerhet efter valförlusten 2008 stod det för honom tydligt vilka hans riktiga vänner var.

De kommer också in på McCains fångenskap i Nordvietnam - ett ämne man vet relativt mycket om, men som McCain inte pratar om. “I’ve known too many professional heroes in my life”, säger han. I somras gick också en av McCains vänner från fångenskapen bort: Bud Day. De två hade nära band men stod inte alltid på samma sida ifråga om politiken. 2004 var Bud Day en del av the Swift Boat Veteran-gruppen som smutskastade John Kerrys tjänstgöring i Vietnam, något McCain tog avstånd från. McCain förklarar dock hur situationen var för Bud Day och hur den är för många andra veteraner:

“Like a lot of heroes, everything was black and white with Bud. That’s how you survive.”

Han berättar dock några saker om sin fångenskap: om hur han efter tortyr tvingades skriva under ett "bekännelsebrev", något han fortfarande skäms över. Innan hade han, likt så många andra, bestämt sig för att de inte skulle lyckas knäcka honom - men efter tillräckligt mycket smärta gjorde de det. Han förklarar dock att fångenskapen trots det inte förändrade honom så mycket som man skulle kunnat tro: han var 31 när han togs till fånga, och hade en ganska stark identitet - vilket kan jämföras med yngre soldater, som te x Bob Dole som under andra världskriget fick svåra skador som 21-åring, vilket påverkade denne i stor utsträckning.

Läs gärna hela den mycket intressanta intervjun med USA:s i mitt tycke fortfarande mest spännande senator - en intervju där McCain indikerar att han kanske trots allt inte alls tänker pensionera sig 2016.

Källa: New York Times

Se även tidigare inlägg:

John McCain i Ukraina 20131216