Igår beslutade den amerikanska kongressen att inte stödja den vansinniga bailout som föreslagits av såväl Bush som FED.
Motiveringen? Bailouten är för dyr är ett vanligt argument. Ändå täcker inte bailouten på långe vägar de förluster som skett. Att göra en minskning av bailouten gör den bara än mer patetisk och katastrofal: Ett brott mot den fria marknadens regler, som inte ens hjälper marknaden.
Republikanerna verkade rösta emot den mest av princip. Det är iallafall det intryck man får av att läsa tidningarna. McCain får en släng av sleven för att han inte lyckades ena det republikanska partiet, men personligen börjar jag fundera på hur mycket han försökte. Kongressrepublikanerna vill knappast sänka sitt eget partis presidentkandidat, istället tror jag att de är väl medvetna om att denna bailout är det som i längden skulle sänkt partiet: Republikanerna ska stå för den fria marknaden, och om man inte längre kan utpeka Demokraterna, eller enskilda demokratiska politiker, som någon form av "socialist light", så innebär det ett stort slag mot den klassiska amerikanska höger-retoriken. Republikanerna måste våga stå emot den allmänna opinionen och "hellre förlora ett val än förlora kapitalismen". Den enda omständighet då inskränkningar får göras är i praktiken vid krig - och det är knappast Irakkriget som är skuld till detta.
McCain är ingen helhjärtad förespråkare av sådant här - han vet att pratat om depression är överdrivet, något som för bara veckor sedan fick honom att säga att fundamenten i den amerikanska ekonomin är starka. Men han vet också att hyllningar av den självläkande fria marknaden och den osynliga handen som ordnar allting, inte är något en person som just tappat sitt hem vill höra. Hade McCain inte varit presidentkandidat är jag nästan säker på att han hade varit emot denna åtgärd.
Vidare så var förväntningarna på bailouten överdrivna, och detta skulle marknaden upptäckt med tiden. Somsagt så täcker den inte en bråkdel av förlusterna, och hade den gått igenom hade finansinstitutionerna i det närmaste tvingats agera som uteliggare vid frälsningsarméns soppkök: Ställa sig i kö och hoppas att de också kan få en slurk av soppan, bara så att de överlever. De få dropparna som blev över skulle sedan, i detta fall, gå till de före detta villaägare som verkligen råkat illa ut. Paulson hoppades väl att uteliggarna... förlåt, investmentbankerna, sedan av ren tacksamhet skulle stämma upp i lovsång till staten (kanske med Ben Bernanke som dirigent?).
"Men vi måste ju få bankerna att börja låna med varandra" ylar då soppkökstanterna i kör. Det de inte förstår är att det är högst olönsamt att inte låna ut till varandra i längden. Det är bara det att det är svårt att veta vilka banker man kan lita på - även för bankerna själva. Och om regeringen fångar upp banker som annars skulle gått i konkurs så blir det knappast lättare. Detta är i det närmaste ett mandomsprov för bankerna: Överlever de denna kris, då har de bevisat att de är män (=kreditvärdiga). De banker som överlever är de som varit försiktigast i sin utlåning och inte bara litat blint på något bristfälliga matematiska modeller. Om några månader är det dags för inte bara bankerna, utan alla företag, att redovisa resultat för fjärde kvartalet. De som då gått med god vinst, eller åtminstone mer vinst än förväntat, lär inte ha några problem med att få lån.
Kriser som denna leder alltså till att agnarna skiljs från vetet. Som en artikel på mises.org redan konstaterat, så har flera förbättringar gjorts: Nu när Merrill Lynch sålts till Bank of America kommer den nya ägaren givetvis att kasta bort det mesta av företaget, men de bästa delarna kommer att implementeras i Bank of America. Även särskilda delar av Lehman Brothers har sålts. Nu när AIG räddats - till ett högt pris för företaget ioförsig, men ändå - kommer företaget att fortsätta precis som vanligt, med alla dåliga komponenter som fick företaget att falla, fortfarande på plats. Staten har visserligen kontrollen, men staten är generellt sett inte så bra på att tala om för företag vad de ska och inte ska göra. Den extra kompetens som behövs för att få AIG på fötter finns inte inom byråkratin.
Om det ska riktas någon form av välgörenhet från statens sida bör denna vara direkt mot låntagarna, inte mot några banker. Men det finns ett allvarligt problem med att ge pengar direkt till låntagarna: Även detta är ett brott mot högerfilosofin, där människor faktiskt får klara sig själva och så gott som all hjälp är på frivillig basis. Om det nu är så att USA anser sig ha 4,6 biljoner över så bör dessa snarare gå till skattesänkningar. Med mer pengar i plånboken kan fler betala av sina lån, fler blir anställda, konsumtionen går upp på ett naturligt sätt (sänkt ränta leder bara till att människor tar lån som senare måste betalas tillbaka, vilket på sikt leder till mindre konsumtion) och människor skulle då åter börja vända sig till sig själva för att få hjälp i dessa kristider, istället för till staten. Ordningen återställd, med andra ord.
Men vad händer nu? Ja, inte lär soppkökstanterna se slaget som förlorat. Istället talas redan nu om att rösta igen, senare i veckan. Några smärre modifieringar som bara gör bailouten ännu mer patetisk lär göras och Nancy Pelosi kommer att hota att blänga på alla demokrater som röstar nej i fikarummet. McCain kommer troligen inte att göra ännu ett kampanjuppehåll, och Obama kommer snart dyka upp med en skadeglad annons om hur McCain splittrade Washington och inte ens lyckades få majoriteten i sitt eget parti att rösta för åtgärden. McCain kontrar med en annons som visar ett klipp ur Nancy Pelosis sista tal innan omröstningen, och på den grunden anklagas hon för att ha skrämt iväg republikanskt stöd.
Resultatet av gårdagens omröstning är givetvis värt att fira, men om du planerar att göra det så får du skynda dig: Till helgen kan det vara för sent.
/John G
tisdag 30 september 2008
Respons på Kongressbeslutet
Pia Gripenberg på DN skriver:
Och där skickade 228 amerikanska politiker en ny brandfackla rakt in i den finansiella härdsmältan. De verkar mer måna om sin egen framtid än världens.
Jag har inte läst väldigt många icke-amerikanska analyser om saken - men däremot har jag, i den lilla mån jag hunnit kolla, inte hittat några icke-amerikaner (förutom vår egen John Gustavsson) som försvarar nedröstningen av hjälppaketet.
Det finns dock många amerikanska analytiker som är glada för beslutet - här är en artikel som handlar om att detta är en storm marknaden själv klarar av att rida ut, utan regeringens inblandning http://www.realclearmarkets.com/articles/2008/09/in_times_of_crisis_trust_capit.html
Och där skickade 228 amerikanska politiker en ny brandfackla rakt in i den finansiella härdsmältan. De verkar mer måna om sin egen framtid än världens.
Jag har inte läst väldigt många icke-amerikanska analyser om saken - men däremot har jag, i den lilla mån jag hunnit kolla, inte hittat några icke-amerikaner (förutom vår egen John Gustavsson) som försvarar nedröstningen av hjälppaketet.
Det finns dock många amerikanska analytiker som är glada för beslutet - här är en artikel som handlar om att detta är en storm marknaden själv klarar av att rida ut, utan regeringens inblandning http://www.realclearmarkets.com/articles/2008/09/in_times_of_crisis_trust_capit.html
Obsession: Radical Islams war against the West
Häromåret kom det ut en film i USA kallad "Obsession: radical islams war against the west" som skildrar våldspropagandan bland de radikala islamisterna. Denna film skickas nu med söndagsupplagan till alla prenumeranter av The Oregonian - något som väckt en del negativa reaktioner, där Shariar Ahmed från en lokal moské anser att det är propaganda inför det uppkommande valet.
http://cosmos.bcst.yahoo.com/up/player/popup/?rn=4226712&cl=9954192&src=news
http://cosmos.bcst.yahoo.com/up/player/popup/?rn=4226712&cl=9954192&src=news
Ett ekonomiskt 9/11?
Gårdagens beslut i Kongressen att säga nej till hjälppaketet fick aktiemarknaden världen över att rasa. De mest skeptiska talar om en ny depression - något bland annat Bill Clintons fd finansminister avfärdat, genom att hänvisa till att ekonomin idag är betydligt säkrare än den var på 1930-talet, när det inte ens fanns någon centralbank - och att ekonomin idag har så många skyddsmekanismer att det som hände på 1930-talet knappast kommer att hända nu. Att så är fallet bevisas av att på 1930-talet behövde ingen berätta för någon annan att de befann sig i en depression - folk märkte av det varje dag, och hela tiden.
Irwin Kellner drar i sin artikel "Don't call it a bailout. Or a depression" en liknande slutsats och förklarar att under den stora depressionen på 1930-talet dök Dow Jones med 40% på två månader. Denna gång har det tagit ett år att åka 22% neråt. Arbetslösheten hoppade till 25% 1933, idag är den bara lite mer än 6%. Depressionen orsakades av felaktiga politiska beslut, inte av aktiemarknadens krasch: istället för att öka penningflödet, sänkte Fed det till en tredjedel, istället för att sänka skatterna höjde Herbert Hoover dem. Och istället för att öppna för friare handel för att utnyttja den efterfrågan som fortfarande fanns kvar på amerikanska produkter, så drev regeringen igenom Smoot-Hawley Tariff Act för att hålla utländska produkter borta, vilket resulterade i att andra länder gjorde samma sak... Vilket reulterade it... Ja... Kellner skriver:
Now, don't get me wrong, I am not saying things aren't serious out there, but another Great Depression? I don't think so.
Men att beslutet i Kongressen får konsekvenser råder förstås inga tvivel om, och utan tvekan finns möjligheten till en stark recession. Terry Connelly kallade därför Kongressens beslut för ett "ekonomiskt 9/11".
Det vore förstås lite ironiskt om detta blev en reell beteckning på händelsen. Bush började sin första mandatperiod med terroristattacken 9/11 - för att sedan avsluta sin andra presidentperiod med "ett ekonomiskt 9/11".
Irwin Kellner drar i sin artikel "Don't call it a bailout. Or a depression" en liknande slutsats och förklarar att under den stora depressionen på 1930-talet dök Dow Jones med 40% på två månader. Denna gång har det tagit ett år att åka 22% neråt. Arbetslösheten hoppade till 25% 1933, idag är den bara lite mer än 6%. Depressionen orsakades av felaktiga politiska beslut, inte av aktiemarknadens krasch: istället för att öka penningflödet, sänkte Fed det till en tredjedel, istället för att sänka skatterna höjde Herbert Hoover dem. Och istället för att öppna för friare handel för att utnyttja den efterfrågan som fortfarande fanns kvar på amerikanska produkter, så drev regeringen igenom Smoot-Hawley Tariff Act för att hålla utländska produkter borta, vilket resulterade i att andra länder gjorde samma sak... Vilket reulterade it... Ja... Kellner skriver:
Now, don't get me wrong, I am not saying things aren't serious out there, but another Great Depression? I don't think so.
Men att beslutet i Kongressen får konsekvenser råder förstås inga tvivel om, och utan tvekan finns möjligheten till en stark recession. Terry Connelly kallade därför Kongressens beslut för ett "ekonomiskt 9/11".
Det vore förstås lite ironiskt om detta blev en reell beteckning på händelsen. Bush började sin första mandatperiod med terroristattacken 9/11 - för att sedan avsluta sin andra presidentperiod med "ett ekonomiskt 9/11".
måndag 29 september 2008
Bailout-planen nedröstad
Bushadministrationens förslag som det förhandlats kring i flera dagar, om ett hjälppaket på 700 miljarder dollar för att rädda den kraschande marknaden röstades idag ned av Kongressen. De akuta konsekvenserna har blivit störtdykningar för banker och marknaden världen över.
Republikanerna ber för sina.... förslag
Under budgetförhandligen förra veckan bönade Henry Paulson på sina knän (bokstavligt talat) inför Nancy Peolsi att Demokraterna skulle omfamna planen. Peolsi sa att den stora problematiken satt hos en fraktion av Republikanerna inte hos Demokraterna - och efter lite fler förhandlingar gick Demokraterna med på bailoutförslagt, som det i skrivande stund håller på att röstas om. Utgången är dock än så länge oviss, och nu är det Republikanernas minoritetsledare i Senaten John Boehner som bönar, men denna gång inför sitt eget parti. En artikel skriver så här:
Minority Leader John Boehner nearly choked up as he begged his Republican colleagues to vote "in the best interest of their country" for the bailout bill.
Admitting that the outcome is in "serious doubt," an impassioned Boehner implored his colleagues to cast aside politics -- and possibly endanger their own political futures -- by voting yes.
"Think about what happens to your friends, your neighbors, your constituents... These are the votes that separate the men from the boys and the girls from the women—these are the votes your constituents sent you here to vote for on their behalf—these are the kind of votes where we have to look into our souls."
http://www.politico.com/blogs/thecrypt/0908/Boehner_Outcome_in_serious_doubt.html
Tänk om svenska politiker skulle göra så? Om vår finansminister skulle knäböja inför Lars Ohly och be honom mana sitt parti att rösta för Alliansens förslag :)
Minority Leader John Boehner nearly choked up as he begged his Republican colleagues to vote "in the best interest of their country" for the bailout bill.
Admitting that the outcome is in "serious doubt," an impassioned Boehner implored his colleagues to cast aside politics -- and possibly endanger their own political futures -- by voting yes.
"Think about what happens to your friends, your neighbors, your constituents... These are the votes that separate the men from the boys and the girls from the women—these are the votes your constituents sent you here to vote for on their behalf—these are the kind of votes where we have to look into our souls."
http://www.politico.com/blogs/thecrypt/0908/Boehner_Outcome_in_serious_doubt.html
Tänk om svenska politiker skulle göra så? Om vår finansminister skulle knäböja inför Lars Ohly och be honom mana sitt parti att rösta för Alliansens förslag :)
SNL gör parodi på den första presidentdebatten
Saturday Night Live arbetar hårt - här är en ny parodi, denna gång på presidentdebatten mellan Obama och McCain :)
söndag 28 september 2008
Pastorer vill ha tillåtelse att endorsa kandidater
Evangelikala pastorer runtom i USA kommer den här söndagen att endorsa John McCain från predikostolen. Att endorsa vem som helst, är tillåtet för vilken pastor som helst - däremot får det inte göras från predikostolen, om församlingen i fråga inte vill riskera att förlora möjligheten till skattefrihet gällande vissa delar av sin verksamhet. CNN har här ett inslag om saken, där en pastor menar att denna lag - och motståndet mot den (genom att endorsa en kandidat från predikostolen) - har att göra med vem som ska få bestämma vad som får sägas från predikostolen eller ej. Och pastorerna ifråga anser inte att IRS ska ha sista ordet i frågan:
lördag 27 september 2008
TV-komikerna driver med McCain och Palin
McCains tidigare utspel om att skjuta upp sin kampanj för att rädda situationen i Washington, fick honom att avboka daten med David Letterman, något den senare - om inte tog personligt, så likväl tog med i sin show. Och Sarah Palin drabbades också hon av en del retorisk humor hos andra TV-komiker.
McCains post-debatt reklam
McCain-kampanjen har snabbt klippt ihop en ny ad efter gårdagens debatt där man satt ihop alla gånger Obama sade sig hålla med McCain:
Kommentarer om debatten
Wall Street Journal skriver så här om debatten:
As planned by the commission on debates, most of the night was devoted to foreign policy and there we give the clear edge to Mr. McCain. This is the ground where the 72-year-old is most comfortable, and you could see it in his self-confidence, as well as his command of history and facts. He showed it too in the specificity of his answers, notably on Russia: Watch Ukraine, he said, and "the Crimea," because Vladimir Putin's Georgian expedition is a prelude to Russian adventurism there.
By contrast, Mr. Obama was well briefed, but almost in the way a Ph.D. candidate gives his dissertation defense. He knew the subject but without the conviction or detail that comes from wide experience.
Artikeln förklarar också att Obama vann debatten om ekonomin, medan McCain vann debatten om utrikespolitiken.
New York Times ger också dem Obama övertaget med ekonomin men McCain övertaget i utrikespolitiken, även om man överlag verkar anse att Obama var den bättre kandidaten:
There were also differences in the candidate’s themselves. Mr. McCain fumbled his way through the economic portion of the debate, while Mr. Obama seemed clear and confident. Mr. McCain was more fluent on foreign affairs, and scored points by repeatedly calling Mr. Obama naïve and inexperienced.
New York Times gav dock ett pluspoäng till Obama, när Obama som svar på att McCain anklagade honom för att öppet tala om att attackera Al-Qaida inne i Pakistan - svarade med att säga att McCain var mannen som sjöng sånger om att bomba Iran (med anspelning på McCains Beach Boys version "Bomb bomb Iran".
New York Times ansåg sig också vara störda på att McCain - helt oavsett om truppökning i Irak hjälp situationen - inte förstod att invasionen var ett misstag från dess början.
Politico har titeln "Mac is back" på sin hemsida, och skriver:
John McCain was very lucky that he decided to show up for the first presidential debate in Oxford, Miss., Friday night. Because he gave one of his strongest debate performances ever.
While Barack Obama repeatedly tried to link McCain to the very unpopular George W. Bush, Bush’s name will not be on the ballot in November and McCain’s will...
...Sure, McCain is a pretty old guy for a presidential candidate, but he showed the old guy did not mind mixing it up. He stood behind a lectern for 90 minutes without a break — you try that when you are 72 — and he not only gave as good as he got, he seemed to relish it more.
McCain seemed to be enjoying himself. He smiled a lot, mostly when Obama was talking, though his smile was really more like a smirk.
Debate audiences are the largest audiences the candidates get — far larger than their announcement or convention speeches — and millions of Americans were seeing the two candidates up close and at length for the first time.
Both avoided their negative stereotypes: Obama did not seem aloof or condescending. McCain did not seem erratic or wild. You could imagine either one of them in the Oval Office, but only one is going to get there.
“I don’t need any on-the-job training,” McCain said. “I am ready to go at it right now.”
He certainly seemed like it Friday night.
På Desmoinesregister skriver man:
It was one of the most substantive debates in recent presidential campaign history and John McCain won it...
He repeatedly put Barack Obama on the defensive throughout the 90 minutes session. Obama did little to ease voter concerns that he’s experienced enough to handle foreign and defense policy. That was his number one task Friday night and he failed.
...It has rattled Americans and between the two, McCain came off as the most reassuring. The crabby, grumbling, hotheaded McCain was nowhere to be seen. Instead we saw a calm, seasoned commander in chief . If you looked at your television and squinted slightly, you could better picture him addressing the country during a time of national crisis than Obama.
Washington Post är mer neutral i sin bedömning, och skriver att båda gjorde bra ifrån sig och avslutar artikeln ganska neutralt genom att skriva:
Both accomplished much of what they hoped to do, without any serious mistakes. Voters likely saw attractive qualities in each of them.
So round one will give way to round two and perhaps a clearer outcome. But as with much of the rest of this presidential race, these are two well-matched candidates, and each has something to say.
Den artikel som tydligast kröner Obama som debattsegrare är Joe Klein som skriver följande för TIME:
Toward the very end of tonight's debate—which was quite a good one, I believe—John McCain laid out his rationale in this election in just a few words: Senator Obama, he said, lacks the "knowledge and experience to be President." The presidency will turn on whether the American people agree with McCain on that—but on this night, Obama emerged as a candidate who was at least as knowledgeable, judicious and unflappable as McCain on foreign policy ... and more knowledgeable, and better suited to deal with the economic crisis and domestic problems the country faces...
...Obama did everything he had to do, with few if any mistakes. I thought McCain did less so.
Hon erkänner dock att någon dödsstöt inte utdelades från någondera sida mot den andre - och att valet ännu inte var avgjort.
Slutsatsen måste dock bli att analytiker överlag visserligen absolut tillskriver Obama mycket gott för sitt debattanförande - men att McCain likväl förmodligen "vann debatten" i den mån man nu kan bedöma den saken.
Noteras i sammanhanget bör kanske att Bo-Inge på SVT, som visserligen erkände att det var svårt att bedöma vem vinnaren var, likväl lutade åt Obama (dock gav han en ödmjuk analys). Andra analytiker (däribland jag själv i mitt inlägg nedan) drog dock motsatt slutsats: båda parterna var bra, men McCain var snäppet starkare.
As planned by the commission on debates, most of the night was devoted to foreign policy and there we give the clear edge to Mr. McCain. This is the ground where the 72-year-old is most comfortable, and you could see it in his self-confidence, as well as his command of history and facts. He showed it too in the specificity of his answers, notably on Russia: Watch Ukraine, he said, and "the Crimea," because Vladimir Putin's Georgian expedition is a prelude to Russian adventurism there.
By contrast, Mr. Obama was well briefed, but almost in the way a Ph.D. candidate gives his dissertation defense. He knew the subject but without the conviction or detail that comes from wide experience.
Artikeln förklarar också att Obama vann debatten om ekonomin, medan McCain vann debatten om utrikespolitiken.
New York Times ger också dem Obama övertaget med ekonomin men McCain övertaget i utrikespolitiken, även om man överlag verkar anse att Obama var den bättre kandidaten:
There were also differences in the candidate’s themselves. Mr. McCain fumbled his way through the economic portion of the debate, while Mr. Obama seemed clear and confident. Mr. McCain was more fluent on foreign affairs, and scored points by repeatedly calling Mr. Obama naïve and inexperienced.
New York Times gav dock ett pluspoäng till Obama, när Obama som svar på att McCain anklagade honom för att öppet tala om att attackera Al-Qaida inne i Pakistan - svarade med att säga att McCain var mannen som sjöng sånger om att bomba Iran (med anspelning på McCains Beach Boys version "Bomb bomb Iran".
New York Times ansåg sig också vara störda på att McCain - helt oavsett om truppökning i Irak hjälp situationen - inte förstod att invasionen var ett misstag från dess början.
Politico har titeln "Mac is back" på sin hemsida, och skriver:
John McCain was very lucky that he decided to show up for the first presidential debate in Oxford, Miss., Friday night. Because he gave one of his strongest debate performances ever.
While Barack Obama repeatedly tried to link McCain to the very unpopular George W. Bush, Bush’s name will not be on the ballot in November and McCain’s will...
...Sure, McCain is a pretty old guy for a presidential candidate, but he showed the old guy did not mind mixing it up. He stood behind a lectern for 90 minutes without a break — you try that when you are 72 — and he not only gave as good as he got, he seemed to relish it more.
McCain seemed to be enjoying himself. He smiled a lot, mostly when Obama was talking, though his smile was really more like a smirk.
Debate audiences are the largest audiences the candidates get — far larger than their announcement or convention speeches — and millions of Americans were seeing the two candidates up close and at length for the first time.
Both avoided their negative stereotypes: Obama did not seem aloof or condescending. McCain did not seem erratic or wild. You could imagine either one of them in the Oval Office, but only one is going to get there.
“I don’t need any on-the-job training,” McCain said. “I am ready to go at it right now.”
He certainly seemed like it Friday night.
På Desmoinesregister skriver man:
It was one of the most substantive debates in recent presidential campaign history and John McCain won it...
He repeatedly put Barack Obama on the defensive throughout the 90 minutes session. Obama did little to ease voter concerns that he’s experienced enough to handle foreign and defense policy. That was his number one task Friday night and he failed.
...It has rattled Americans and between the two, McCain came off as the most reassuring. The crabby, grumbling, hotheaded McCain was nowhere to be seen. Instead we saw a calm, seasoned commander in chief . If you looked at your television and squinted slightly, you could better picture him addressing the country during a time of national crisis than Obama.
Washington Post är mer neutral i sin bedömning, och skriver att båda gjorde bra ifrån sig och avslutar artikeln ganska neutralt genom att skriva:
Both accomplished much of what they hoped to do, without any serious mistakes. Voters likely saw attractive qualities in each of them.
So round one will give way to round two and perhaps a clearer outcome. But as with much of the rest of this presidential race, these are two well-matched candidates, and each has something to say.
Den artikel som tydligast kröner Obama som debattsegrare är Joe Klein som skriver följande för TIME:
Toward the very end of tonight's debate—which was quite a good one, I believe—John McCain laid out his rationale in this election in just a few words: Senator Obama, he said, lacks the "knowledge and experience to be President." The presidency will turn on whether the American people agree with McCain on that—but on this night, Obama emerged as a candidate who was at least as knowledgeable, judicious and unflappable as McCain on foreign policy ... and more knowledgeable, and better suited to deal with the economic crisis and domestic problems the country faces...
...Obama did everything he had to do, with few if any mistakes. I thought McCain did less so.
Hon erkänner dock att någon dödsstöt inte utdelades från någondera sida mot den andre - och att valet ännu inte var avgjort.
Slutsatsen måste dock bli att analytiker överlag visserligen absolut tillskriver Obama mycket gott för sitt debattanförande - men att McCain likväl förmodligen "vann debatten" i den mån man nu kan bedöma den saken.
Noteras i sammanhanget bör kanske att Bo-Inge på SVT, som visserligen erkände att det var svårt att bedöma vem vinnaren var, likväl lutade åt Obama (dock gav han en ödmjuk analys). Andra analytiker (däribland jag själv i mitt inlägg nedan) drog dock motsatt slutsats: båda parterna var bra, men McCain var snäppet starkare.
Min analys av presidentdebatt nr 1
Efter en hel del kontroverser, efter McCains uttalande om att skippa presidentdebatten till förmån för att arbeta fram en lösning av förhandlingarna mellan Kongressen, dess två partier, olika fraktioner, och Vita Huset - beslöt McCain dock i sista sekund att delta i debatten, vars tema egentligen var utrikes och säkerhetspolitik, men vars första tredjedel givetvis kom att handla om ekonomin. Båda kandidaterna gjorde enligt mitt tycke bra ifrån sig - och Obama försökte uppträda precis så presidentaktig som hans rådgivare förmodligen bett honom göra - dessutom verkade han ha studerat sina hemläxor väl, och gav i mångt och mycket bra svar. Så, de som förväntat sig att Obama kanske skulle få svårt att hävda sig i en debatt om säkerhetspolitik - det enda område där han i avsevärd utsträckning ligger långt bakom McCain när det gäller väljarnas förtroende, kan förmodligen dra en lättnadens suck. Obama gjorde inte bort sig, utan var faktiskt riktigt duktig.
Så vem vann då debatten? Ja, eftersom ingen av parterna gjorde bort sig, så beror svaret väl förmodligen i mångt och mycket på betraktarens öga. Men jag personligen ansåg att McCain vann - och även om jag stöder McCain, anser jag mig inte vara partisk i min bedöming, då jag aldrig haft några problem med att erkänna Obamas starka sidor och goda egenskaper, och påpeka McCains svaga sidor och många klavertramp. Obama hade som sagt gjort sin hemläxa bra. Men det var just på den punkten som skillnaden mellan McCain och Obama i mitt tycke framstod så tydligt; Obama spenderade tre dagar på ett hotell i Florida med att öva inför presidentdebatten tillsammans med en kille som skulle föreställa McCain (samma kille som 2004 "spelade Bush" när Kerry skulle öva inför samma debatt).
John McCain avsatte i princip ingen tid alls för att förbreda sig inför debatten. Och hans kampanj svarade att McCain helt enkelt inte behövde någon speciell coaching för att tala om ett ämne som varit hans specialområde i trettio år. Efter att ha sett såväl Obama som McCain tala vid otaliga tillfällen, så märktes det på debatten att McCain inte gav sken av att vara det minsta nervös. Obama däremot var, i synnerhet i början av debatten, nämnvärt nervös. Senare blev han dock varm i skorna - men McCain var debatten igenom lugnt den mest avslappnade av dem. Och medan Obama talade om saker som det inte rådde någon tvekan om att han lärt in, studerat via böcker, texter et c - så gav McCain, precis som han så ofta gör när han talar om säkerhets- och utrikespolitik - mängder av exempel på när han besökt olika platser, träffat olika generaler et c och deltagit i skeenden från ett helt annat perspektiv än de flesta kavajpolitiker i Washington (eller akademiker från Illinois). Han gav också en starkare känsla av att faktiskt kunna koppla till vissa väljare. När Obama började tala om att han satt i en veterankommitté i Senaten, och var bekymrad över veteranernas många problem, svarade McCain på ett sätt som bara han skulle kunna göra - genom att säga: "
"...I know the veterans. I know them well. And I know that they know that I'll take care of them. And I've been proud of their support and their recognition of my service to the veterans.
And I love them. And I'll take care of them. And they know that I'll take care of them. And that's going to be my job."
Ett sådant svar hade te x Obama själv inte kunnat ge utan att framstå som kanske lite väl elitistisk och nästan divig: McCain däremot kunde säga saken (och förmodligen bara han), helt enkelt därför att det var sant; han visste att veteranerna vet att han älskar dem. Och han visste förmodligen också att de flesta väljare visste samma sak.
Slutligen anser jag således att McCain vann debatten, och han vann den ganska stort. Jag har ännu inte läst vem andra bedömare krönt som vinnare (mer än att Bo-Inge på SVT lutade åt Obama) - så det ska bli intressant att ta del av. Men Obama gjorde inga större missar - och om valet 2004 bestod av en fantastisk kandidat och en supernolla (ni kan nog gissa vem jag anser vara vilket), så står 2008 års presidentval mellan två otroligt duktiga kandidater. Men medan Obamas skicklighet dock i första hand tveklöst består i akademisk sådan, så består McCains skicklighet tveklöst i det mycket långa och rika liv han levt, och de erfarenheter han därigenom fått.
Här kan debatten beskådas för dem som ännu inte sett den:
http://elections.nytimes.com/2008/president/debates/first-presidential-debate.html
Så vem vann då debatten? Ja, eftersom ingen av parterna gjorde bort sig, så beror svaret väl förmodligen i mångt och mycket på betraktarens öga. Men jag personligen ansåg att McCain vann - och även om jag stöder McCain, anser jag mig inte vara partisk i min bedöming, då jag aldrig haft några problem med att erkänna Obamas starka sidor och goda egenskaper, och påpeka McCains svaga sidor och många klavertramp. Obama hade som sagt gjort sin hemläxa bra. Men det var just på den punkten som skillnaden mellan McCain och Obama i mitt tycke framstod så tydligt; Obama spenderade tre dagar på ett hotell i Florida med att öva inför presidentdebatten tillsammans med en kille som skulle föreställa McCain (samma kille som 2004 "spelade Bush" när Kerry skulle öva inför samma debatt).
John McCain avsatte i princip ingen tid alls för att förbreda sig inför debatten. Och hans kampanj svarade att McCain helt enkelt inte behövde någon speciell coaching för att tala om ett ämne som varit hans specialområde i trettio år. Efter att ha sett såväl Obama som McCain tala vid otaliga tillfällen, så märktes det på debatten att McCain inte gav sken av att vara det minsta nervös. Obama däremot var, i synnerhet i början av debatten, nämnvärt nervös. Senare blev han dock varm i skorna - men McCain var debatten igenom lugnt den mest avslappnade av dem. Och medan Obama talade om saker som det inte rådde någon tvekan om att han lärt in, studerat via böcker, texter et c - så gav McCain, precis som han så ofta gör när han talar om säkerhets- och utrikespolitik - mängder av exempel på när han besökt olika platser, träffat olika generaler et c och deltagit i skeenden från ett helt annat perspektiv än de flesta kavajpolitiker i Washington (eller akademiker från Illinois). Han gav också en starkare känsla av att faktiskt kunna koppla till vissa väljare. När Obama började tala om att han satt i en veterankommitté i Senaten, och var bekymrad över veteranernas många problem, svarade McCain på ett sätt som bara han skulle kunna göra - genom att säga: "
"...I know the veterans. I know them well. And I know that they know that I'll take care of them. And I've been proud of their support and their recognition of my service to the veterans.
And I love them. And I'll take care of them. And they know that I'll take care of them. And that's going to be my job."
Ett sådant svar hade te x Obama själv inte kunnat ge utan att framstå som kanske lite väl elitistisk och nästan divig: McCain däremot kunde säga saken (och förmodligen bara han), helt enkelt därför att det var sant; han visste att veteranerna vet att han älskar dem. Och han visste förmodligen också att de flesta väljare visste samma sak.
Slutligen anser jag således att McCain vann debatten, och han vann den ganska stort. Jag har ännu inte läst vem andra bedömare krönt som vinnare (mer än att Bo-Inge på SVT lutade åt Obama) - så det ska bli intressant att ta del av. Men Obama gjorde inga större missar - och om valet 2004 bestod av en fantastisk kandidat och en supernolla (ni kan nog gissa vem jag anser vara vilket), så står 2008 års presidentval mellan två otroligt duktiga kandidater. Men medan Obamas skicklighet dock i första hand tveklöst består i akademisk sådan, så består McCains skicklighet tveklöst i det mycket långa och rika liv han levt, och de erfarenheter han därigenom fått.
Här kan debatten beskådas för dem som ännu inte sett den:
http://elections.nytimes.com/2008/president/debates/first-presidential-debate.html
fredag 26 september 2008
Obama om Pakistan
Och här förklarar Obama och Hillary sin syn på Pakistan. Där Obama bland annat förklarar att USA bör kunna gå in i Pakistan, om Musharraff inte gör det:
Och här är ett gammalt nyhetsinslag om Obamas ståndpunkt: http://www.youtube.com/watch?v=uw2XTC1V4fk
Och här är ett gammalt nyhetsinslag om Obamas ståndpunkt: http://www.youtube.com/watch?v=uw2XTC1V4fk
Hillary Clintons Iranuttalande
Minns ni när Hillary Clinton under primärvalet talade om att gå i krig mot Iran, och tillintetgöra dem om de försökte attackera Israel? Jag hade bara läst uttalandet i skrift, men här är klippet där hon gör uttalandet:
McCain på Family Guy
I tidier av ekonomisk kris kan lite humor vara upplyftande. Här är ett klipp från Family Guy:
Överenskommelsen INTE uppnådd
Igår tycktes överenskommelsen vara uppnådd - och så verkade fallet också vara när McCain och Obama närvarade i Vita Huset. Men så blev det inte. En intensiv diskussion började direkt efteråt i Vita Husets kabinettrum, där Finansminister Henry Paulson knäböjde framför Nancy Peolosi och vädjade till henne att inte "blow up" överenskommelsen genom att dra undan sitt partis stöd för hjälppaketet, varpå Pelosi svarade: “I didn’t know you were Catholic,” med hänvisning till Paulsons knäböjning - och sa sen att det var Republikanerna, och inte Demokraterna som förstörde saken. Det var också en grupp Republikaner från Kongressen som tydligt motsatte sig Vita Husets plan - och det framstod heller inte vilken sida McCain valt att ställa sig på - de motstridiga Republikanernas, eller Bushadministrationens sida. Demokraterna ville heller inte gå med på ett förslag från Vita Huset, såvida inte de ens hade sitt eget parti i ryggen.
Kongressen har nu blockerat hjälppaketet, som gick ut på att regeringen skulle köpa upp skulder från amerikanska banker - fler banker riskerar nu att kollapsa.
CNN har här ett inslag om förhandlingsincidenten:
Och här är ett annat inlsag där det diskuteras vad det egentligen var som hände:
Och ytterligare en video där förhandlingarnas misslyckande beskrivs:
Och här är några artiklar om ämnet:
http://www.nytimes.com/2008/09/26/business/26bailout.html?_r=1&hp&oref=login
http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/7636943.stm
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=832737
Och för dem som fortfarande tycker att de ekonomiska spelregelerna är svåra att förstå ger DN här en kort genomgång om hur finanskrisen fungerar:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=829654
Kongressen har nu blockerat hjälppaketet, som gick ut på att regeringen skulle köpa upp skulder från amerikanska banker - fler banker riskerar nu att kollapsa.
CNN har här ett inslag om förhandlingsincidenten:
Och här är ett annat inlsag där det diskuteras vad det egentligen var som hände:
Och ytterligare en video där förhandlingarnas misslyckande beskrivs:
Och här är några artiklar om ämnet:
http://www.nytimes.com/2008/09/26/business/26bailout.html?_r=1&hp&oref=login
http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/7636943.stm
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=832737
Och för dem som fortfarande tycker att de ekonomiska spelregelerna är svåra att förstå ger DN här en kort genomgång om hur finanskrisen fungerar:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=829654
torsdag 25 september 2008
Överenskommelsen uppnådd
Efter intensiva förhandlingar har en överenskommelse om det ekonomiska räddningspaketet nu gjorts upp i Washington. Kongressen ger president Bush de 700 miljarder dollar han bad om, och får i utbyte en del processer inbakade i hjälppaketet om hur och av vilka pengarna ska spenderas. New York Times skriver mer om saken på följande länk:
http://www.nytimes.com/2008/09/26/business/26bush.html?hp
http://www.nytimes.com/2008/09/26/business/26bush.html?hp
Bush, Obama och McCain tillsammans i Vita Huset
McCain har spenderat i princip hela sin presidentkampanj med att inte associeras med president Bush. Obama har spenderat hela sin med att försöka associera McCain med president Bush.
När Bush dock bjöd in båda två att närvara i Vita Huset för att gemensamt försöka ordna ett bipartisanskt samarbete mellan Republikaner och Demokrater - Vita Huset och Kongressen, så hamnade USA:s president och de två presidentkandidaterna i samma rum.
Här är ett filmklipp där Bush talar om saken och även tackar för presidentkandidaternas närvaro. Varken McCain eller Obama zoomas dock in. Men här är en bild av de tre tillsammans:
http://abcnews.go.com/video/playerIndex?id=5887459
Här är en färsk artikel om saken - förhoppningsvis dyker det upp något filmklipp från mötet längre fram:
http://edition.cnn.com/2008/POLITICS/09/25/campaign.wrap/index.html#cnnSTCText
Afrikansk pastor ber för Palin om beskydd mot häxkraft
Ett videoklipp där en afrikansk pastor på besök i Sarah Palins pingstförsamling, ber om beskydd mot häxkraft:
http://abcnews.go.com/video/playerIndex?id=5885077
http://abcnews.go.com/video/playerIndex?id=5885077
McCain ger ett Maverick-McCain-Förslag
John McCain förklarade igår att han skulle avblåsa allt kampanjande och åka till Washington för att försöka lösa den ekonomiska krisen - där Vita Huset hamnat i konflikt med kongressen över hur det ekonomiska hjälppaketet ska se ut. McCain uppmanade Obama att göra samma sak, och kom med det högst häpnandsväckande förslaget att man skulle avblåsa kampanjen och skjuta på den inplanerade presidentdebatten imorgon - för att man istället skulle kunna ägna sig åt att lösa krisen.
Den idén var Obama mycket skeptisk till. Men förslaget ger McCain ett tillfälle att visa att han kan ta kommando i en nationell ekonomisk kris - samt ställer Obama som sa nej till förslaget i en situation där denne kan utmålas på ett sätt som antyder att han inte sätter "Nationen först". Beroende på hur saker och ting utvecklas, så kan detta förslag - som ingen förväntade - ge McCain stora fördelar. Men det innebär också en stor risk - men det är ett spel, som Mavericken McCain inte verkar ha något emot att spela.
Så här låter några nyhetskommentarer om McCains utspel:
John Dickerson skriver i sin artikel "Stunt Man John McCain's latest crazy, brilliant, desperate campaign tactic":
John McCain has launched his second Hail Mary pass in a month. On Wednesday he called for a suspension of the presidential campaign—no events, no ads, and no debate Friday—so that he and Barack Obama can head to Washington to forge a bipartisan solution. Even more than his selection of Sarah Palin as running mate, this gambit feels like a wild improvisation someone in the McCain team mapped out on his chest: OK, you run to the fire hydrant, cut left, and then when he gets to the Buick, John, you heave it.
It's not clear what, exactly, McCain is going to do in Washington. He doesn't sit on any of the relevant committees, and everyone is already deep in negotiations. Still, he's coming anyway.
...It's hard to believe that McCain's actions would pass his own laugh test. In fact, he's often snickered at his fellow senators who come in at the eleventh hour to lend a hand after McCain has done the hard work. But the McCain campaign is past caring about how journalists (or colleagues) view his moves. He hopes the rest of the country will see this as a leadership moment.
...McCain's maneuver might look phony—but then, he and Obama have been engaging in phony activities since this financial crisis hit. Both candidates have been huddling with economic brains, as if they were already a government in waiting. They've both tried to act in ways that help voters see them as competent crisis managers.
Whether McCain's crazy gambit is seen as desperate or brilliant, it doesn't matter. Either way, it's probably not the last. The beneficial effects of the Palin Hail Mary lasted only a few weeks, and another adrenaline injection was needed. If this one doesn't work, that's OK—in due time they can try another razzle-dazzle play. And if it does work, that's great—in due time they can still try another razzle-dazzle play. It all makes the prospect of a McCain White House very exciting. So exciting, he might want to schedule periodic suspensions of his presidency to get anything done.
Och William Kristol skriver i sin artikel "A presidential McCain" följande:
McCain's action Wednesday--announcing he would come back to Washington to try to broker a deal to save our financial system--could prove so important. The rescue package that was so poorly crafted and defended by the Bush administration seemed to be sliding toward defeat. The presidential candidates were on the sidelines, carping and opining and commenting. But one of them, John McCain, intervened suddenly and boldly, taking a risk in order to change the situation, and to rearrange the landscape.
Of course his motives were partly election-related. But "the interest of the man must be connected with the constitutional rights of the place." If candidate McCain, for whatever mixed motives, ends up acting in a way that results in a deal
that is viewed as better than the original proposal, and that seems to stabilize the markets and avert a meltdown--he'll benefit politically, and he deserves to. For McCain will have acted presidentially in the campaign--which some voters, quite reasonably, will think speaks to his qualifications to be president.
As for the question of Friday night's debate, which some in the media seem to think more important than saving the financial system--if the negotiations are still going on in D.C., McCain should offer to send Palin to debate Obama! Or he can take a break from the meetings, fly down at the last minute himself, and turn a boring foreign policy debate, in which he and Obama would repeat well-rehearsed arguments, into a discussion about leadership and decisiveness. And if the negotiations are clearly on a path to success, then McCain can say he can now afford to leave D.C., fly down, and the debate would become a victory lap for McCain.
Förmodligen kommer debatten inte att skjutas upp eftersom Obama inte vill skjuta upp den. Men det kommer att kunna ge McCain gott om ammunition som han kan använda sig av för att i bokstavlig bemärkelse, skjuta med.
Den idén var Obama mycket skeptisk till. Men förslaget ger McCain ett tillfälle att visa att han kan ta kommando i en nationell ekonomisk kris - samt ställer Obama som sa nej till förslaget i en situation där denne kan utmålas på ett sätt som antyder att han inte sätter "Nationen först". Beroende på hur saker och ting utvecklas, så kan detta förslag - som ingen förväntade - ge McCain stora fördelar. Men det innebär också en stor risk - men det är ett spel, som Mavericken McCain inte verkar ha något emot att spela.
Så här låter några nyhetskommentarer om McCains utspel:
John Dickerson skriver i sin artikel "Stunt Man John McCain's latest crazy, brilliant, desperate campaign tactic":
John McCain has launched his second Hail Mary pass in a month. On Wednesday he called for a suspension of the presidential campaign—no events, no ads, and no debate Friday—so that he and Barack Obama can head to Washington to forge a bipartisan solution. Even more than his selection of Sarah Palin as running mate, this gambit feels like a wild improvisation someone in the McCain team mapped out on his chest: OK, you run to the fire hydrant, cut left, and then when he gets to the Buick, John, you heave it.
It's not clear what, exactly, McCain is going to do in Washington. He doesn't sit on any of the relevant committees, and everyone is already deep in negotiations. Still, he's coming anyway.
...It's hard to believe that McCain's actions would pass his own laugh test. In fact, he's often snickered at his fellow senators who come in at the eleventh hour to lend a hand after McCain has done the hard work. But the McCain campaign is past caring about how journalists (or colleagues) view his moves. He hopes the rest of the country will see this as a leadership moment.
...McCain's maneuver might look phony—but then, he and Obama have been engaging in phony activities since this financial crisis hit. Both candidates have been huddling with economic brains, as if they were already a government in waiting. They've both tried to act in ways that help voters see them as competent crisis managers.
Whether McCain's crazy gambit is seen as desperate or brilliant, it doesn't matter. Either way, it's probably not the last. The beneficial effects of the Palin Hail Mary lasted only a few weeks, and another adrenaline injection was needed. If this one doesn't work, that's OK—in due time they can try another razzle-dazzle play. And if it does work, that's great—in due time they can still try another razzle-dazzle play. It all makes the prospect of a McCain White House very exciting. So exciting, he might want to schedule periodic suspensions of his presidency to get anything done.
Och William Kristol skriver i sin artikel "A presidential McCain" följande:
McCain's action Wednesday--announcing he would come back to Washington to try to broker a deal to save our financial system--could prove so important. The rescue package that was so poorly crafted and defended by the Bush administration seemed to be sliding toward defeat. The presidential candidates were on the sidelines, carping and opining and commenting. But one of them, John McCain, intervened suddenly and boldly, taking a risk in order to change the situation, and to rearrange the landscape.
Of course his motives were partly election-related. But "the interest of the man must be connected with the constitutional rights of the place." If candidate McCain, for whatever mixed motives, ends up acting in a way that results in a deal
that is viewed as better than the original proposal, and that seems to stabilize the markets and avert a meltdown--he'll benefit politically, and he deserves to. For McCain will have acted presidentially in the campaign--which some voters, quite reasonably, will think speaks to his qualifications to be president.
As for the question of Friday night's debate, which some in the media seem to think more important than saving the financial system--if the negotiations are still going on in D.C., McCain should offer to send Palin to debate Obama! Or he can take a break from the meetings, fly down at the last minute himself, and turn a boring foreign policy debate, in which he and Obama would repeat well-rehearsed arguments, into a discussion about leadership and decisiveness. And if the negotiations are clearly on a path to success, then McCain can say he can now afford to leave D.C., fly down, and the debate would become a victory lap for McCain.
Förmodligen kommer debatten inte att skjutas upp eftersom Obama inte vill skjuta upp den. Men det kommer att kunna ge McCain gott om ammunition som han kan använda sig av för att i bokstavlig bemärkelse, skjuta med.
onsdag 24 september 2008
Ett nigeriabrev från Wallstreet
Ju mer jag tänker på det, desto mer börjar den föreslagna bailouten på 4,6 biljoner att likna ett Nigeriabrev.
För er som inte är bekanta med nigeriabrev så innebär det att man får ett erbjudande via e-post, som går ut på att om man bara betalar en mindre summa till ett visst konto - oftast ett konto i Nigeria, därav namnet. Normalt sett så är det någon som hävdar sig ha 10 miljoner på kontot, men han kan inte få tag på pengarna eftersom han är motarbetad av regeringen, och nu behöver han din ekonomiska hjälp för att typ stämma någon, muta någon eller något sådant. I utbyte mot detta ska du få halva summan, när han väl fått tag på pengarna. Första gången ber personen om 50 kronor, nästa gång 100, därefter 1000 och så vidare. Många människor har fått se sina liv slagna i spillror på grund av dessa nigeriabrev, de har bara gett mer och mer eftersom "pengarna kommer ju nästa månad".
En annan variant är ett mejl där offret informeras om att denne vunnit pengar, och bara måste betala en serviceavgift på några hundra. Det blir mer och mer pengar som måste betalas på grund av något krångel med utbetalningen. Och så en vacker dag slutar "lotterirörelsen" att höra av sig - du har blivit blåst.
Detta nigeriabrev är dock lite speciellt - det är till att börja med inte från Nigeria, utan från Wallstreet. Den ekonomiska hjälp man behöver är inte på femtio spänn eller nåt, utan istället är 700 000 000 000 USD minimisumman, och inte ens då kan man garantera att det kommer att ordna sig - man lyckas inte ens låta någorlunda övertygande. Det är inte en fattig änka efter en politisk rebell som vill ha pengarna - det är ett gäng förvuxna brats som troligen föddes med kostymen på.
De flesta människor har idag lärt sig att nigeriabrev är falska, men när ska vi lära oss att genomskåda detta nigeriabrev? Wallstreet lovar framgång - som givetvis kommer gynna oss också, det enda skattebetalarna måste göra är att ge dom 4,6 biljoner. Dessvärre verkar många inte förstå att 4,6 biljoner bara är början. Nästa gång är det 9 biljoner (något vissa redan hintat om kan behövas), ännu nästa gång kanske 15.
Om det är så att det behövs statlig intervenering för att rädda oss från en finansiell krasch, då är den finansiella kraschen redan här. För i längden kommer staten inte att ha råd att subventionera Wallstreets snedsteg, och då kraschen bara blir större ju längre vi låter det gå - varför inte ta den redan nu? Det är som med tandläkarbesök: Det blir bara mer ont i tänderna om man väntar.
Definitionen på en finansiell krasch borde vara att det behövs statliga ingripanden - sådana ska inte behöva i en marknadsekonomi, och det är bara löjligt att tala om statliga ingripanden för att förhindra en krasch - en sådan har ju redan skett, annars hade inte ingripanden behövts.
Vi måste inse att vi i dagsläget är cirka 6-8 år från nästa bubbla. IT-bubblan sprack år 2000, och den nuvarande krisen, till större delen orsakad av bostadsbubblan, började år 2007. Att låta bankerna falla nu (och, som jag lite konstnärligt uttryckte det i en tidigare artikel; "hänga upp liken till offentlig beskådan) handlar om att ta ett ansvar inför framtiden, ungefär som att sopsortera: Vi måste ge våra barn en värld värdig att växa upp i, utan klantiga centralbanker som sänker räntan till under inflationsnivån och banker som i ena stunden snackar om vikten av att de ska få behålla sina vinster, och i nästa stund står med huvudet på sne och ber oss att rädda dem med våra pengar.
Hur vill du att investerarna ska tänka år 2015? Nästa bubbla förespås vara vindkraft/alternativ energi, som övervärderas dels av marknaden, och dels av politikerna: Vill du att denna bubbla ska bli större än bostadsbubblan? Då ska du stödja bailouten i USA, och alla liknande initiativ som kan komma att göras i Sverige om krisen sprider sig hit. Inom finansvärlden finns det nämligen två stora drivande krafter: Girighet och rädsla. Girigheten får oss att investera, rädslan får oss att investera mer försiktigt än vi hade gjort om bara girigheten hade styrt. Dessa krafter bör vara lika stora för att en perfekt marknad skall uppstå. Det är de dock aldrig, därför skapas bubblor, som beror på att girigheten får överhanden (mer komplicerade förklaringar finns).
Om staten nu griper in så kommer rädslan i framtiden utgöra högst en halv procent av girigheten. Klart man vågar investera även när en bubbla pågått några år, staten fångar ju alltid upp en om man bara ber vackert.
Vi bör även ta med den etiska aspekten i det hela: Är det rätt att använda skötsamma skattebetalares pengar för att rädda bankerna? De flesta har trots allt inte tagit några oförståndiga lån. Majoriteten tvingas ge mer än en försvarsbudget för att rädda minoriteten. En bailout kan göra att den ekonomiska moralen försämras avsevärt, och det kommer helt plötsligt att vara okey att profitera på det allmänna. Den svenska, socialistiska moralen lär alltså erövra USA.
Vilka alternativ finns? Ett Wallstreet i konkurs känns inte alls så farligt för min del - det innebär knappast finansens död, utan bara att man måste börja om på nytt. En nystart är välbehövlig, det är alla överens om, och nystartande, kreativitet och entreprenörskap kommer inte från statligt håll och genom statliga åtgärder - det är iallafall varje amerikan överens om.
Om någon form av statlig undsättning ska bli aktuell måste först och främst alla banker gå ut i ljuset och släppa den berömda devisen "Att vara utan att synas". Man kan tänka att alla VD:ar får gå ut i TV och inför tittarnas ögon be om förlåtelse och tigga om pengar - något förnedrande, ett personligt straff mot personerna som orsakat katastrofen. Helst skulle jag vilja föreslå ett återinförande av medeltidens skampåle, men det är väl och förblir en dröm. En annan som skulle behöva få sig en hård känga är Bill Clinton, som genom ett program för att öka husägandet bland (fattiga, ej kreditvärdiga) minoriteter kan ha råkat starta hela karusellen så tidigt som 1994. Som ett extra steg kanske bankirerna personligen bör tvingas bidra till en eventuell bailout. Givetvis har de inte 4,6 biljoner på lager, men någon form av ekonomiskt straff borde väl bita. Det är ju trots allt där, i plånboken, som smärtan känns mest för vissa människor. Ett "yrkesförbud" som förbjuder de skyldiga - givetvis inte alla, men de i toppen - att utöva något yrke inom finansvärlden känns också lämpligt.
Bushadministrationen skulle på detta sätt slippa skuld i frågan, samtidigt som ett antal bankirer inte lär kunna visa sig ute på ett tag. Med andra ord: Rättvisa. Vågar man hoppas på att få se Ben Bernanke sitta på sina bara knän live på CNN inom kort?
Det finns mycket mer att säga, men jag är en strängt upptagen person: I äkta Wallstreet-manér måste jag nu skynda iväg och hjälpa "Mrs Mary Williams" som behöver hjälp med en banköverföring. 50 spänn är ju inte så mycket ändå...
John Gustavsson
För er som inte är bekanta med nigeriabrev så innebär det att man får ett erbjudande via e-post, som går ut på att om man bara betalar en mindre summa till ett visst konto - oftast ett konto i Nigeria, därav namnet. Normalt sett så är det någon som hävdar sig ha 10 miljoner på kontot, men han kan inte få tag på pengarna eftersom han är motarbetad av regeringen, och nu behöver han din ekonomiska hjälp för att typ stämma någon, muta någon eller något sådant. I utbyte mot detta ska du få halva summan, när han väl fått tag på pengarna. Första gången ber personen om 50 kronor, nästa gång 100, därefter 1000 och så vidare. Många människor har fått se sina liv slagna i spillror på grund av dessa nigeriabrev, de har bara gett mer och mer eftersom "pengarna kommer ju nästa månad".
En annan variant är ett mejl där offret informeras om att denne vunnit pengar, och bara måste betala en serviceavgift på några hundra. Det blir mer och mer pengar som måste betalas på grund av något krångel med utbetalningen. Och så en vacker dag slutar "lotterirörelsen" att höra av sig - du har blivit blåst.
Detta nigeriabrev är dock lite speciellt - det är till att börja med inte från Nigeria, utan från Wallstreet. Den ekonomiska hjälp man behöver är inte på femtio spänn eller nåt, utan istället är 700 000 000 000 USD minimisumman, och inte ens då kan man garantera att det kommer att ordna sig - man lyckas inte ens låta någorlunda övertygande. Det är inte en fattig änka efter en politisk rebell som vill ha pengarna - det är ett gäng förvuxna brats som troligen föddes med kostymen på.
De flesta människor har idag lärt sig att nigeriabrev är falska, men när ska vi lära oss att genomskåda detta nigeriabrev? Wallstreet lovar framgång - som givetvis kommer gynna oss också, det enda skattebetalarna måste göra är att ge dom 4,6 biljoner. Dessvärre verkar många inte förstå att 4,6 biljoner bara är början. Nästa gång är det 9 biljoner (något vissa redan hintat om kan behövas), ännu nästa gång kanske 15.
Om det är så att det behövs statlig intervenering för att rädda oss från en finansiell krasch, då är den finansiella kraschen redan här. För i längden kommer staten inte att ha råd att subventionera Wallstreets snedsteg, och då kraschen bara blir större ju längre vi låter det gå - varför inte ta den redan nu? Det är som med tandläkarbesök: Det blir bara mer ont i tänderna om man väntar.
Definitionen på en finansiell krasch borde vara att det behövs statliga ingripanden - sådana ska inte behöva i en marknadsekonomi, och det är bara löjligt att tala om statliga ingripanden för att förhindra en krasch - en sådan har ju redan skett, annars hade inte ingripanden behövts.
Vi måste inse att vi i dagsläget är cirka 6-8 år från nästa bubbla. IT-bubblan sprack år 2000, och den nuvarande krisen, till större delen orsakad av bostadsbubblan, började år 2007. Att låta bankerna falla nu (och, som jag lite konstnärligt uttryckte det i en tidigare artikel; "hänga upp liken till offentlig beskådan) handlar om att ta ett ansvar inför framtiden, ungefär som att sopsortera: Vi måste ge våra barn en värld värdig att växa upp i, utan klantiga centralbanker som sänker räntan till under inflationsnivån och banker som i ena stunden snackar om vikten av att de ska få behålla sina vinster, och i nästa stund står med huvudet på sne och ber oss att rädda dem med våra pengar.
Hur vill du att investerarna ska tänka år 2015? Nästa bubbla förespås vara vindkraft/alternativ energi, som övervärderas dels av marknaden, och dels av politikerna: Vill du att denna bubbla ska bli större än bostadsbubblan? Då ska du stödja bailouten i USA, och alla liknande initiativ som kan komma att göras i Sverige om krisen sprider sig hit. Inom finansvärlden finns det nämligen två stora drivande krafter: Girighet och rädsla. Girigheten får oss att investera, rädslan får oss att investera mer försiktigt än vi hade gjort om bara girigheten hade styrt. Dessa krafter bör vara lika stora för att en perfekt marknad skall uppstå. Det är de dock aldrig, därför skapas bubblor, som beror på att girigheten får överhanden (mer komplicerade förklaringar finns).
Om staten nu griper in så kommer rädslan i framtiden utgöra högst en halv procent av girigheten. Klart man vågar investera även när en bubbla pågått några år, staten fångar ju alltid upp en om man bara ber vackert.
Vi bör även ta med den etiska aspekten i det hela: Är det rätt att använda skötsamma skattebetalares pengar för att rädda bankerna? De flesta har trots allt inte tagit några oförståndiga lån. Majoriteten tvingas ge mer än en försvarsbudget för att rädda minoriteten. En bailout kan göra att den ekonomiska moralen försämras avsevärt, och det kommer helt plötsligt att vara okey att profitera på det allmänna. Den svenska, socialistiska moralen lär alltså erövra USA.
Vilka alternativ finns? Ett Wallstreet i konkurs känns inte alls så farligt för min del - det innebär knappast finansens död, utan bara att man måste börja om på nytt. En nystart är välbehövlig, det är alla överens om, och nystartande, kreativitet och entreprenörskap kommer inte från statligt håll och genom statliga åtgärder - det är iallafall varje amerikan överens om.
Om någon form av statlig undsättning ska bli aktuell måste först och främst alla banker gå ut i ljuset och släppa den berömda devisen "Att vara utan att synas". Man kan tänka att alla VD:ar får gå ut i TV och inför tittarnas ögon be om förlåtelse och tigga om pengar - något förnedrande, ett personligt straff mot personerna som orsakat katastrofen. Helst skulle jag vilja föreslå ett återinförande av medeltidens skampåle, men det är väl och förblir en dröm. En annan som skulle behöva få sig en hård känga är Bill Clinton, som genom ett program för att öka husägandet bland (fattiga, ej kreditvärdiga) minoriteter kan ha råkat starta hela karusellen så tidigt som 1994. Som ett extra steg kanske bankirerna personligen bör tvingas bidra till en eventuell bailout. Givetvis har de inte 4,6 biljoner på lager, men någon form av ekonomiskt straff borde väl bita. Det är ju trots allt där, i plånboken, som smärtan känns mest för vissa människor. Ett "yrkesförbud" som förbjuder de skyldiga - givetvis inte alla, men de i toppen - att utöva något yrke inom finansvärlden känns också lämpligt.
Bushadministrationen skulle på detta sätt slippa skuld i frågan, samtidigt som ett antal bankirer inte lär kunna visa sig ute på ett tag. Med andra ord: Rättvisa. Vågar man hoppas på att få se Ben Bernanke sitta på sina bara knän live på CNN inom kort?
Det finns mycket mer att säga, men jag är en strängt upptagen person: I äkta Wallstreet-manér måste jag nu skynda iväg och hjälpa "Mrs Mary Williams" som behöver hjälp med en banköverföring. 50 spänn är ju inte så mycket ändå...
John Gustavsson
Joe Bidens tabbar
CNN går här igenom några av Joe Bidens senaste tabbar, och ställer sen den fråga som sedan länge surrat i många Demokraters bakhuvuden: gör Biden mer skada för Obama än nytta?
tisdag 23 september 2008
Michael Moore: Slacker UPRISING
Michael Moore har gjort en ny film vid namn "Slacker UPRISING" som kan laddas ner gratis på följande länk. Filmen handlar om den anti-Republikanska ungdomsrörelse som uppstått under primärvalet - en ung generation som inte röstar som sina föräldrar, och som därför enligt Moore är amerikas framtid. Jag har själv inte sett filmen ännu, men på sidan går det både att se en trailer och ladda hem den.
McCains gyllene läge och Obamas förlorade förändring
Idag tillkännagav Obama i TV-programmet Today att hans ambitiösa planer för till exempel sjukvården, energipolitiken, infrastrukturen och utbildningen kan komma att måsta ses över på grund av det program för att rädda Wallstreet som han stöder. Programmet kommer kosta motsvarande 4,6 biljoner kronor, vilket inte är småsummor ens för ett sådant land som USA. Försvarsbudgeten är somsagt på mindre än så - 3,8 biljoner får försvaret varje år, för att vara exakt.
Måste detta vara så farligt då? Från svensk synvinkel, nej. Amerikanerna borde väl göra vad som helst för att slippa Republikanerna och få tillbaks sitt anseende i världen? Sen i vilken takt förändringen sker, det är väl mindre viktigt? Huvudsaken är ju att det går åt rätt håll.
Men så ser inte amerikanerna det. Flipflopers är det värsta som finns. Om du är man nog att ändra dig, så är du inte man nog att bli president. Det är dock ännu värre för Obama: Hans kampanj bygger på förändring. Om han tvingas skära ner på antalet förändringar, takten på dem eller något annat, så kommer hela hans varumärke att förstöras. Han står då inte längre för något nytt, iallafall inte mer än demokraterna gör i vanliga fall. Låt gå att han har en bra ursäkt för att inte göra det, men skadan på kampanjen blir ändå med största sannolikhet oläklig.
Vicepresidenten är tänkt att agera attackhund i kampanjen, och därför är det märkligt att Obama valt en cockel spaniel med löständer. Joe Biden står inte för förändring, han attackerar inte (han fördömde en annons där McCain anklagades för att vara data-analfabetiker), utan står istället för erfarenhet. Visst kanske Obama kommer behöva Biden om han blir vald till president - precis som Biden själv sagt, så kan man inte få utbildning på arbetsplatsen som president - men det gäller ju att bli vald först, innan det kan bli aktuellt. Här, i valet, är Biden definitivt en börda, åtminstone så här långt. Obama fick gå ut i samma program som jag nämnde ovan och mer eller mindre be om ursäkt för att Biden uttryckt sig något negativt om bailout-planen - en kommentar av Biden som kom väldigt olägligt, då Obama just börjat med sin massiva kritik mot McCain för att han förblir skeptisk, även om han nu i huvudsak verkar ha accepterat att staten måste ingripa.
Wallstreet gillar inte planen så mycket som man kunde tro. Igår, måndag, sjönk börsen med drygt 4 %, och den ser ut att sjunka även idag (i skrivandets stund ligger Nasdaq på -0,77). På torsdag, om inte redan imorgon, kan hela fredagens uppgång vara borta. Varför gillar man då inte planen? Till att börja med så innebär en sådan här stor plan att finansvärlden kommer hållas i koppel 20-30 år framåt, minst. Dessutom är planen för liten. Förlusterna är betydligt mycket större, och troligen skulle det dubbla beloppet behövas. Detta låtsas dock inte USA om, och det kan få allvarliga effekter, då det inte kommer bli så bra som man förväntat sig. Detta tycks dock Wallstreet ha upptäckt, därav de sjunkande kurserna.
Obama kommer troligen att få ett antal kritiska frågor framöver, främst kanske om hur det blir med skattesänkningarna för medelklassen. Tvingas han dra tillbaka dem så är hans kampanj i fara, det räcker ju tyvärr inte med stöd från underklassen för att vinna ett val. Obama har svårt som det är att få folk att gå och rösta, och nog skulle mången medelklassmänniska tänka både en gånger innan de gick och röstade på en person som troligen är mer benägen att höja deras skatter, än sänka dem. Det faktum att Obama röstat för skattehöjningar förr talar för att de skattesänkningar han stöder nu mest är valfläsk, som han kan få svårt att försvara - han lär knappast kunna hålla ett passionerat tal kring varför de människor som redan under Bush fått sänkta skatter, ska få dem sänkta ännu mer, nu när det är kris och staten måste spara.
Men McCain då? Kommer inte han att få stå till svars, och kanske ändra något av sina vallöften? Till att börja med är det Obama som har de riktigt kostsamma grejerna, som statliga ingripanden i sjukvården och snabbare omställning till ett miljövänligare samhälle. McCain har skattesänkningar som främst är riktade till småföretagare - de är lätta att motivera även i kristider, med typ att vi inte ska straffa de små företagen för att jättarna på Wall Street förstört för sig. Många småföretagare har troligen redan idag problem med lånen, så denna skattesänkning kan ses som ett kompliment till de övriga åtgärder som staten tar mot finanskrisen. Det vore dessutom betydligt mycket lättare för McCain att dra till med att man måste öka statsskulden eller något i den stilen, då McCain - trots sina ansträngningar - inte sammanknippas lika starkt med förändring.
Det vore en klassisk lösning, och det kan McCain kosta på sig, det skulle mest få folk att rycka på axlarna. McCain har inte heller sagt att han är sådär jätteduktig på ekonomi, istället har han erkänt raka motsatsen. Snart kanske Obama måste stämma in - han har ju somsagt ingen utbildning i ekonomi - och den dagen han måste det, så kommer inte hans kampanj vara i motvind... det kommer att vara full storm.
McCain har dessutom inte gett något fullt stöd åt Bailouten, vilket gör att han, om detta skulle visa sig misslyckat redan före valet är över, kan stå och säga något i stil med "Vad var det jag sa?". Hans något mer restriktiva syn på det hela kommer troligen i längden att tilltala väljare, medan Obamas gränslösa nåd gentemot bankerna lär skrämma bort: Obama verkar inte ha några problem med att satsa mer pengar på klantiga banker än man gör på försvaret - tänk vilka TV-annonser McCain rätt snart lär göra om Obamas prioriteringar. Jag kan se slakten framför mig.
Obama måste dra ner på sina förändringar, McCain kan sitta lugnt i båten. McCains "Reform, prosperity, peace" står oförändrat, men vilken förändring är det nu Obama vill att vi ska tro på?
Måste detta vara så farligt då? Från svensk synvinkel, nej. Amerikanerna borde väl göra vad som helst för att slippa Republikanerna och få tillbaks sitt anseende i världen? Sen i vilken takt förändringen sker, det är väl mindre viktigt? Huvudsaken är ju att det går åt rätt håll.
Men så ser inte amerikanerna det. Flipflopers är det värsta som finns. Om du är man nog att ändra dig, så är du inte man nog att bli president. Det är dock ännu värre för Obama: Hans kampanj bygger på förändring. Om han tvingas skära ner på antalet förändringar, takten på dem eller något annat, så kommer hela hans varumärke att förstöras. Han står då inte längre för något nytt, iallafall inte mer än demokraterna gör i vanliga fall. Låt gå att han har en bra ursäkt för att inte göra det, men skadan på kampanjen blir ändå med största sannolikhet oläklig.
Vicepresidenten är tänkt att agera attackhund i kampanjen, och därför är det märkligt att Obama valt en cockel spaniel med löständer. Joe Biden står inte för förändring, han attackerar inte (han fördömde en annons där McCain anklagades för att vara data-analfabetiker), utan står istället för erfarenhet. Visst kanske Obama kommer behöva Biden om han blir vald till president - precis som Biden själv sagt, så kan man inte få utbildning på arbetsplatsen som president - men det gäller ju att bli vald först, innan det kan bli aktuellt. Här, i valet, är Biden definitivt en börda, åtminstone så här långt. Obama fick gå ut i samma program som jag nämnde ovan och mer eller mindre be om ursäkt för att Biden uttryckt sig något negativt om bailout-planen - en kommentar av Biden som kom väldigt olägligt, då Obama just börjat med sin massiva kritik mot McCain för att han förblir skeptisk, även om han nu i huvudsak verkar ha accepterat att staten måste ingripa.
Wallstreet gillar inte planen så mycket som man kunde tro. Igår, måndag, sjönk börsen med drygt 4 %, och den ser ut att sjunka även idag (i skrivandets stund ligger Nasdaq på -0,77). På torsdag, om inte redan imorgon, kan hela fredagens uppgång vara borta. Varför gillar man då inte planen? Till att börja med så innebär en sådan här stor plan att finansvärlden kommer hållas i koppel 20-30 år framåt, minst. Dessutom är planen för liten. Förlusterna är betydligt mycket större, och troligen skulle det dubbla beloppet behövas. Detta låtsas dock inte USA om, och det kan få allvarliga effekter, då det inte kommer bli så bra som man förväntat sig. Detta tycks dock Wallstreet ha upptäckt, därav de sjunkande kurserna.
Obama kommer troligen att få ett antal kritiska frågor framöver, främst kanske om hur det blir med skattesänkningarna för medelklassen. Tvingas han dra tillbaka dem så är hans kampanj i fara, det räcker ju tyvärr inte med stöd från underklassen för att vinna ett val. Obama har svårt som det är att få folk att gå och rösta, och nog skulle mången medelklassmänniska tänka både en gånger innan de gick och röstade på en person som troligen är mer benägen att höja deras skatter, än sänka dem. Det faktum att Obama röstat för skattehöjningar förr talar för att de skattesänkningar han stöder nu mest är valfläsk, som han kan få svårt att försvara - han lär knappast kunna hålla ett passionerat tal kring varför de människor som redan under Bush fått sänkta skatter, ska få dem sänkta ännu mer, nu när det är kris och staten måste spara.
Men McCain då? Kommer inte han att få stå till svars, och kanske ändra något av sina vallöften? Till att börja med är det Obama som har de riktigt kostsamma grejerna, som statliga ingripanden i sjukvården och snabbare omställning till ett miljövänligare samhälle. McCain har skattesänkningar som främst är riktade till småföretagare - de är lätta att motivera även i kristider, med typ att vi inte ska straffa de små företagen för att jättarna på Wall Street förstört för sig. Många småföretagare har troligen redan idag problem med lånen, så denna skattesänkning kan ses som ett kompliment till de övriga åtgärder som staten tar mot finanskrisen. Det vore dessutom betydligt mycket lättare för McCain att dra till med att man måste öka statsskulden eller något i den stilen, då McCain - trots sina ansträngningar - inte sammanknippas lika starkt med förändring.
Det vore en klassisk lösning, och det kan McCain kosta på sig, det skulle mest få folk att rycka på axlarna. McCain har inte heller sagt att han är sådär jätteduktig på ekonomi, istället har han erkänt raka motsatsen. Snart kanske Obama måste stämma in - han har ju somsagt ingen utbildning i ekonomi - och den dagen han måste det, så kommer inte hans kampanj vara i motvind... det kommer att vara full storm.
McCain har dessutom inte gett något fullt stöd åt Bailouten, vilket gör att han, om detta skulle visa sig misslyckat redan före valet är över, kan stå och säga något i stil med "Vad var det jag sa?". Hans något mer restriktiva syn på det hela kommer troligen i längden att tilltala väljare, medan Obamas gränslösa nåd gentemot bankerna lär skrämma bort: Obama verkar inte ha några problem med att satsa mer pengar på klantiga banker än man gör på försvaret - tänk vilka TV-annonser McCain rätt snart lär göra om Obamas prioriteringar. Jag kan se slakten framför mig.
Obama måste dra ner på sina förändringar, McCain kan sitta lugnt i båten. McCains "Reform, prosperity, peace" står oförändrat, men vilken förändring är det nu Obama vill att vi ska tro på?
Krisens grunder och Bushadministrationens försök att avvärja den
Många världen över ser säkerligen Bushadministrationen som skyldiga till den rådande krisen. I en artikel av Terry Jones för Investors Business Daily, skriver denne dock att bolånekrisen började med ett då ganska oskyldigt initiativ av Bill Clinton 1994 för att hjälpa fattiga amerikaner att köpa egna hem, vilket längre fram resulterade mängder av de tagna lån som gett upphov till den nuvarande krisen. Bushadministrationen har dessutom enligt artikeln hela 17 gånger försökt ta upp problematiken med Freddie och Fannie - och riskerna däri, men gång på gång hindrats i kongressen av Demokrater (och somliga Republikaner) med starka band till instituten. Artikeln är mycket läsvärd och återfinns på länken nedan.
http://www.ibdeditorials.com/IBDArticles.aspx?id=306978378974502
http://www.ibdeditorials.com/IBDArticles.aspx?id=306978378974502
Inför debatterna
På fredag tar den första presidentdebatten mellan Obama och McCain sin början. New York Times har ett videoinslag om hur de två kandidaterna förhåller sig till att debattera, och visar att Obama och McCain har två skilda debattstilar. En liten snutt från McCains primärvalsdebatt med George W. Bush visas också - en tid som nu känns enormt avlägsen:
http://video.on.nytimes.com/?fr_story=a2436819abf89ee8d3f4f571e7895c4309265b0d
http://video.on.nytimes.com/?fr_story=a2436819abf89ee8d3f4f571e7895c4309265b0d
måndag 22 september 2008
Kandidaternas krig
Till skillnad från Europa måste USA sägas vara mer krigiskt. Den svenska kandidat som gick på val med löftet att gå i krig eller skicka massa svenska soldater för att slåss ute i världen, skulle helt säkert förlora.
För de amerikanska presidentkandidaterna råder snarare motsatt förhållande. Trots ett impopulärt Irakkrig så talar nästan samtliga kandidater om var USA:s militära insatser kan behövas som bäst: John McCains två främsta krigskort har förstås varit att vinna kriget i Irak, och att inte backa inför hotet från Iran. De tidigare Republikanska presidentkandiaterna, med undantag för Ron Paul hade ungefär samma uppfattning som McCain om saken.
Resonemanget på Demokraternas sida är inte helt annorlunda. Obama har ganska konsekvent motsatt sig kriget i Irak - men inte för att han är pacifist, utan snarare därför att han ansett att kriget i Afghanistan inte var fullbordat, och Obama är också den kandidat som tydligast menat att det skulle kunna vara tänkbart att kriga inne i Pakistan (där Bin Ladin förmodligen befinner sig).
Hillary Clinton hade sitt sikte inställt på Iran. Och under primärvalet sa hon att om Iran hotade Israel med kärnvapen, så skulle USA vara kapabla att fullständigt "utplåna" (eng: obliterate) dem (dvs Iran).
John McCains Vice-president Sarah Palin, sa i sin tur i sin första nationella TV-intervju att USA kanske skulle behöva gå i krig med Ryssland, om Ryssland anföll ett NATO-land, med anspegling på Georgienkrisen.
Det intressanta med dessa saker är förstås att Demokrater och Republikaner inte skiljer sig speciellt mycket åt i de här frågorna. Att Demokraterna motsätter sig Irakkriget, beror främst på att det var en Republikansk president som startade kriget - inte på att kriget i sig skulle ha varit totalt fel (Bill Cliton spenderade åtta år som president med att hela tiden vara på gränsen att gå i krig mot Irak av exakt samma anledningar som gjorde att George W. Bush efter 9/11 gjorde slag i saken).
Här i Europa betraktas dock gärna Demokraterna som något de egentligen inte är - nämligen som amerikanska européer. Måhända har Demokraterna i vissa avseenden mer gemensamt med Europa än Republikanerna har - men Demokraterna är i första hand amerikaner - inte européer. Om Barack Obama blir USA:s nästa president, så kommer han förmodligen få Europa att förstå det.
Eller som McCain skulle uttryckt sig: Country first, or Europe first.
För de amerikanska presidentkandidaterna råder snarare motsatt förhållande. Trots ett impopulärt Irakkrig så talar nästan samtliga kandidater om var USA:s militära insatser kan behövas som bäst: John McCains två främsta krigskort har förstås varit att vinna kriget i Irak, och att inte backa inför hotet från Iran. De tidigare Republikanska presidentkandiaterna, med undantag för Ron Paul hade ungefär samma uppfattning som McCain om saken.
Resonemanget på Demokraternas sida är inte helt annorlunda. Obama har ganska konsekvent motsatt sig kriget i Irak - men inte för att han är pacifist, utan snarare därför att han ansett att kriget i Afghanistan inte var fullbordat, och Obama är också den kandidat som tydligast menat att det skulle kunna vara tänkbart att kriga inne i Pakistan (där Bin Ladin förmodligen befinner sig).
Hillary Clinton hade sitt sikte inställt på Iran. Och under primärvalet sa hon att om Iran hotade Israel med kärnvapen, så skulle USA vara kapabla att fullständigt "utplåna" (eng: obliterate) dem (dvs Iran).
John McCains Vice-president Sarah Palin, sa i sin tur i sin första nationella TV-intervju att USA kanske skulle behöva gå i krig med Ryssland, om Ryssland anföll ett NATO-land, med anspegling på Georgienkrisen.
Det intressanta med dessa saker är förstås att Demokrater och Republikaner inte skiljer sig speciellt mycket åt i de här frågorna. Att Demokraterna motsätter sig Irakkriget, beror främst på att det var en Republikansk president som startade kriget - inte på att kriget i sig skulle ha varit totalt fel (Bill Cliton spenderade åtta år som president med att hela tiden vara på gränsen att gå i krig mot Irak av exakt samma anledningar som gjorde att George W. Bush efter 9/11 gjorde slag i saken).
Här i Europa betraktas dock gärna Demokraterna som något de egentligen inte är - nämligen som amerikanska européer. Måhända har Demokraterna i vissa avseenden mer gemensamt med Europa än Republikanerna har - men Demokraterna är i första hand amerikaner - inte européer. Om Barack Obama blir USA:s nästa president, så kommer han förmodligen få Europa att förstå det.
Eller som McCain skulle uttryckt sig: Country first, or Europe first.
lördag 20 september 2008
Så här ska McCain vinna på finanskrisen
Som de flesta redan noterat så har Obama varit den stora vinnaren på finanskrisen. Han leder nu med 5-6 % i mätningarna, och ligger fortsatt före i antalet delegater (hur stort försprånget är beror på vem du frågar).
Man börjar nu spekulera i om inte Obama kommer kunna vinna det - det började ju se mörkt ut - bara på grund av McCains bristande erfarenhet i ekonomi, och kanske än mer på grund av att McCain är så öppen med att ekonomin inte är hans starka område.
Hur ska McCain vända detta? Vad talar för att McCain kommer vinna detta ändå?
1) Inflationen är hög i USA, Obama vill främst sänka inkomstskatterna för låg- och medelinkomsttagare, vilket inte skulle förbättra situationen. McCain riktar sina skattesänkningar mot småföretag, vilket skulle leda till fler företag = mer konkurrens = lägre priser och/eller bättre/nya produkter. Det McCains kampanj måste göra är att få folket att förstå att "Småföretagarnas sak är vår sak" (för att använda ett ordval från Andra Världskriget), att man inte får lika mycket pengar direkt i fickan med McCain som president kompenseras upp av att priserna blir lägre.
2) Obama tycks ha tagit råd från chefen för Freddie mac. Om detta stämmer, eller hur mycket det stämmer, är oklart, men Washington Post är ändå en relativt säker källa. McCains senaste annons är i vilket fall lysande.
3) McCain fokuserar mer på att USA kan lyfta sig - fundamenten är ju ändå starka. Befolkningen är relativt välutbildad, för att ta ett exempel. Just nu kanske folk tycker bra om Obama och hans "huvudklappande", men i längden vill de ha optimism i dessa mörka tider. Man röstar inte på någon som säger att det är kört. Vad är det Obama säger egentligen, när han hånar McCain för att säga att fundamenten är starka: Jo, att de är svaga, att läget är hopplöst, och att det inte ens är värt ett försök att borra efter olja vid kusterna för att sänka bensinpriserna.
4) Det är demokraterna som styr kongressen. Behöver jag säga så mycket mer? Det är inte direkt så att de är utan inflytande.
5) Det var demokraterna som styrde när grunden för denna bubbla gjordes, det vill säga under IT-bubblan (1995-2000). Hörde man ett knyst från dom då? Protesterade de när FED halverade räntan på kort tid efter att bubblan spruckit? Om inte, så visar det att de har samma naiva förtröstan på FED som Republikanerna. När nyhetens behag lagt sig lite och chockstadiet är över så kommer de mer djupa analyserna som lär upplysa folk om detta.
6) McCain må ha en linje som inte är så populär just nu - att staten mer eller mindre inte ska ingripa - men han är bättre på att specificera vad han vill än Obama är. I dessa tider vill människor med största sannolikhet hellre ha direkta besked ("Straight talk") än en massa drömmar.
7) McCain måste betona att vanligt folk inte ska tvingas betala för Wallstreets misstag, mer än de redan gör. Detta är något han lär göra, och i viss mån redan gör (jag saknar dock fortfarande en annons på temat).
8) Obama kommer med största sannolikhet tvingas dra tillbaka sina skattesänkningar helt eller delvis som en konsekvens av stödet till programmet för ekonomisk undsättning av bankerna ("bailout"-programmet). 4 500 000 000 000 (4,5 biljoner) kronor är en enorm summa, mer än försvarsbudgeten. De republikaner som stöder programmet höjer nog hellre statsskulden, men Demokraterna tar nog hellre (åtminstone delvis) den enkla vägen och höjer skatten. Vanligt folk har just tappat mängder med pengar, och nu vill McCain ge dom lägre skatt och fler företag, medan Obama vill höja skatten för att rädda en massa snobbar på Wallstreet (så lär den genomsnittlige amerikanen tänka).
9) Sarah Palin förbättrade Alaskas ekonomi avsevärt under sin tid som guvernör - varken Obama eller Biden har någonsin gjort en budget. Visst, hennes motstånd mot "Bridge to nowhere" var inte så starkt som hon gett sken av, men detta är inte hennes enda merit heller.
10) Det måste betonas att ett eventuellt behov av regleringar på Wallstreet inte varit synligt förens nu; man kan inte reglera bara för att man misstänker att något kan gå fel, iallafall inte i ett kapitalistiskt land som USA. Detta bör folk kunna förstå med tiden, när de fått mer distans till det hela. Trots allt stöder de ju kapitalismen. Det gäller nu för McCain att ta upp historiska/nutida exempel på marknader som sönderreglerats av välvilliga drömmare som trodde att de kunde mer om hur börsen fungerar än börsmäklarna själva. Kanske kan ett studiebesök till Sverige vara på sin plats?
Sammanfattningsvis finns det ännu ingen anledning till oro. Obama har fått en "crisis bounce", mycket svårare är det inte än så, men troligt är att det kommer att lugna ner sig nu för ett tag framöver (dessutom lär ju banker i konkurs snart knappt vara "breaking news") - jag tror att krisen, på grund av FED, kommer att återkomma om några år, men då är valet redan avgjort. Vi ska inte heller underskatta Nordkoreas förmåga att föra försvarspolitiken upp på dagsordningen igen.
Låt oss därför om inte annat hoppas på Kim Jong Il.
/John G
Man börjar nu spekulera i om inte Obama kommer kunna vinna det - det började ju se mörkt ut - bara på grund av McCains bristande erfarenhet i ekonomi, och kanske än mer på grund av att McCain är så öppen med att ekonomin inte är hans starka område.
Hur ska McCain vända detta? Vad talar för att McCain kommer vinna detta ändå?
1) Inflationen är hög i USA, Obama vill främst sänka inkomstskatterna för låg- och medelinkomsttagare, vilket inte skulle förbättra situationen. McCain riktar sina skattesänkningar mot småföretag, vilket skulle leda till fler företag = mer konkurrens = lägre priser och/eller bättre/nya produkter. Det McCains kampanj måste göra är att få folket att förstå att "Småföretagarnas sak är vår sak" (för att använda ett ordval från Andra Världskriget), att man inte får lika mycket pengar direkt i fickan med McCain som president kompenseras upp av att priserna blir lägre.
2) Obama tycks ha tagit råd från chefen för Freddie mac. Om detta stämmer, eller hur mycket det stämmer, är oklart, men Washington Post är ändå en relativt säker källa. McCains senaste annons är i vilket fall lysande.
3) McCain fokuserar mer på att USA kan lyfta sig - fundamenten är ju ändå starka. Befolkningen är relativt välutbildad, för att ta ett exempel. Just nu kanske folk tycker bra om Obama och hans "huvudklappande", men i längden vill de ha optimism i dessa mörka tider. Man röstar inte på någon som säger att det är kört. Vad är det Obama säger egentligen, när han hånar McCain för att säga att fundamenten är starka: Jo, att de är svaga, att läget är hopplöst, och att det inte ens är värt ett försök att borra efter olja vid kusterna för att sänka bensinpriserna.
4) Det är demokraterna som styr kongressen. Behöver jag säga så mycket mer? Det är inte direkt så att de är utan inflytande.
5) Det var demokraterna som styrde när grunden för denna bubbla gjordes, det vill säga under IT-bubblan (1995-2000). Hörde man ett knyst från dom då? Protesterade de när FED halverade räntan på kort tid efter att bubblan spruckit? Om inte, så visar det att de har samma naiva förtröstan på FED som Republikanerna. När nyhetens behag lagt sig lite och chockstadiet är över så kommer de mer djupa analyserna som lär upplysa folk om detta.
6) McCain må ha en linje som inte är så populär just nu - att staten mer eller mindre inte ska ingripa - men han är bättre på att specificera vad han vill än Obama är. I dessa tider vill människor med största sannolikhet hellre ha direkta besked ("Straight talk") än en massa drömmar.
7) McCain måste betona att vanligt folk inte ska tvingas betala för Wallstreets misstag, mer än de redan gör. Detta är något han lär göra, och i viss mån redan gör (jag saknar dock fortfarande en annons på temat).
8) Obama kommer med största sannolikhet tvingas dra tillbaka sina skattesänkningar helt eller delvis som en konsekvens av stödet till programmet för ekonomisk undsättning av bankerna ("bailout"-programmet). 4 500 000 000 000 (4,5 biljoner) kronor är en enorm summa, mer än försvarsbudgeten. De republikaner som stöder programmet höjer nog hellre statsskulden, men Demokraterna tar nog hellre (åtminstone delvis) den enkla vägen och höjer skatten. Vanligt folk har just tappat mängder med pengar, och nu vill McCain ge dom lägre skatt och fler företag, medan Obama vill höja skatten för att rädda en massa snobbar på Wallstreet (så lär den genomsnittlige amerikanen tänka).
9) Sarah Palin förbättrade Alaskas ekonomi avsevärt under sin tid som guvernör - varken Obama eller Biden har någonsin gjort en budget. Visst, hennes motstånd mot "Bridge to nowhere" var inte så starkt som hon gett sken av, men detta är inte hennes enda merit heller.
10) Det måste betonas att ett eventuellt behov av regleringar på Wallstreet inte varit synligt förens nu; man kan inte reglera bara för att man misstänker att något kan gå fel, iallafall inte i ett kapitalistiskt land som USA. Detta bör folk kunna förstå med tiden, när de fått mer distans till det hela. Trots allt stöder de ju kapitalismen. Det gäller nu för McCain att ta upp historiska/nutida exempel på marknader som sönderreglerats av välvilliga drömmare som trodde att de kunde mer om hur börsen fungerar än börsmäklarna själva. Kanske kan ett studiebesök till Sverige vara på sin plats?
Sammanfattningsvis finns det ännu ingen anledning till oro. Obama har fått en "crisis bounce", mycket svårare är det inte än så, men troligt är att det kommer att lugna ner sig nu för ett tag framöver (dessutom lär ju banker i konkurs snart knappt vara "breaking news") - jag tror att krisen, på grund av FED, kommer att återkomma om några år, men då är valet redan avgjort. Vi ska inte heller underskatta Nordkoreas förmåga att föra försvarspolitiken upp på dagsordningen igen.
Låt oss därför om inte annat hoppas på Kim Jong Il.
/John G
Terrorattack mot hotell i Islamabad
Ett terroristattentat mot Marriott Hotel i Pakistans huvudstad Islamabad dödade minst 40 människor och skadade 150, och var det värsta terroristattentatet i Pakistans historia - och ägde rum bara några hundrtals meter från den nye premiärministerns hus (maken till den mördade Benazir Bhutto). Förmodligen ligger Al Qaida eller talibanerna bakom attentatet. New York Times skriver om saken i denna artikel.
McCain och Obama lät släppa varsitt pressmeddelande som kommenterar attentatet så här:
Senator Barack Obama emphasized the lingering threat from al Qaeda:
I strongly condemn the tragic terrorist attack in Pakistan, and my thoughts and prayers go out to the victims and their families.
Today’s attack demonstrates the grave and urgent threat that al Qaeda and its affiliates pose to the United States, to Pakistan, and to the security of all nations. As the attack earlier this week on our embassy in Yemen shows, over seven years after 9/11, the terrorist threat knows no borders, and the terrorists threaten innocent civilians of all religions and regions. Now is the time to refocus our efforts on defeating al Qaeda and securing the American people.
Today’s attack also reminds us once again that the Pakistani people have suffered greatly at the hands of terrorists, and are endangered by the violent extremists operating within their borders. We must forge a deep and lasting partnership with Pakistan, and with nations around the world, to root out and destroy al Qaeda and its affiliates. The United States must lead a truly global effort to prevail against al Qaeda and their hate-filled ideology.
Senator John McCain pointed to the continuing menace of “radical Islamic terrorism”:
Today’s attack on the Marriott Hotel in Islamabad is an outrageous act of violence. Cindy and I express our deepest condolences for the loss of life, and our thoughts and prayers are with those hurt or killed in the attack.
Today’s bombing must serve to deepen the resolve of Americans and Pakistanis alike to aggressively confront those terrorist groups that seek our destruction. While no organization has yet taken responsibility for this act, it is well known that Pakistan faces an enduring threat from violent Islamic extremism. We must work with the elected government of Pakistan to find those responsible, hold them accountable, and diminish their ability to threaten us and our allies in the future. It also serves as one more demonstration of the need for the next President to work closely with our partners and allies in order to counter the dangers posed by radical Islamic extremism.
Källa är denna artikel.
Såvida ett nytt 9/11 inte inträffar så kommer dock knappast det här terroristattentatet att få större uppmärksamhet än den rådande wallstreetkrisen - dock kastar detta attentat (i kombination med attentatet mot den amerikanska ambassaden i Yemen tidigare i veckan) åter lite ljus på kampen mot den islamistiska terrorismen. Och det torde vara till McCains fördel.
McCain och Obama lät släppa varsitt pressmeddelande som kommenterar attentatet så här:
Senator Barack Obama emphasized the lingering threat from al Qaeda:
I strongly condemn the tragic terrorist attack in Pakistan, and my thoughts and prayers go out to the victims and their families.
Today’s attack demonstrates the grave and urgent threat that al Qaeda and its affiliates pose to the United States, to Pakistan, and to the security of all nations. As the attack earlier this week on our embassy in Yemen shows, over seven years after 9/11, the terrorist threat knows no borders, and the terrorists threaten innocent civilians of all religions and regions. Now is the time to refocus our efforts on defeating al Qaeda and securing the American people.
Today’s attack also reminds us once again that the Pakistani people have suffered greatly at the hands of terrorists, and are endangered by the violent extremists operating within their borders. We must forge a deep and lasting partnership with Pakistan, and with nations around the world, to root out and destroy al Qaeda and its affiliates. The United States must lead a truly global effort to prevail against al Qaeda and their hate-filled ideology.
Senator John McCain pointed to the continuing menace of “radical Islamic terrorism”:
Today’s attack on the Marriott Hotel in Islamabad is an outrageous act of violence. Cindy and I express our deepest condolences for the loss of life, and our thoughts and prayers are with those hurt or killed in the attack.
Today’s bombing must serve to deepen the resolve of Americans and Pakistanis alike to aggressively confront those terrorist groups that seek our destruction. While no organization has yet taken responsibility for this act, it is well known that Pakistan faces an enduring threat from violent Islamic extremism. We must work with the elected government of Pakistan to find those responsible, hold them accountable, and diminish their ability to threaten us and our allies in the future. It also serves as one more demonstration of the need for the next President to work closely with our partners and allies in order to counter the dangers posed by radical Islamic extremism.
Källa är denna artikel.
Såvida ett nytt 9/11 inte inträffar så kommer dock knappast det här terroristattentatet att få större uppmärksamhet än den rådande wallstreetkrisen - dock kastar detta attentat (i kombination med attentatet mot den amerikanska ambassaden i Yemen tidigare i veckan) åter lite ljus på kampen mot den islamistiska terrorismen. Och det torde vara till McCains fördel.
Krasch på Wallstreet - vem är skyldig?
Först lite bakgrund:
USA har sedan augusti förra året legat i en finanskris (även om det inte var uppenbart att det skulle bli en sådan i början). Detta beror i korta ordalag på att bankerna lånat ut alldeles för mycket pengar till alldeles för kreditovärdiga kunder. Det är ofta bolån vi talar om här, och när fler kan köpa hus, så leder det (åtminstone på kort sikt) till att priserna stiger. Sedan når det givetvis en gräns, för så är det med alla bubblor, och när priserna nått den gränsen kan det falla ganska snabbt, vilket är precis vad det gjort.
Resultatet? Helt plötsligt står en stor del av den amerikanska under- och medelklassen överbelånade. Flera av dem tvingas då sälja sina hus, och med fler hus på marknaden leder detta till ännu lägre priser, med andra ord ännu fler överbelånade människor och så vidare.
Ett gissel för låntagare, som med största säkerhet bidragit till krisen, är dolda avgifter och/eller dylikt, som bankerna smugglat in i lånen (anledningen finns nedan) En artikel i aftonbladet, ”Så försvann dina pengar” (6/7, 2008), handlar om ett par som fick ett erbjudande om 7 % ränta, men som istället fick 8,5 % - en markant skillnad för en låginkomsttagare. De hade, via telefon, gått med på att ta ett lån (de hade blivit uppringda av en telefonförsäljare anställd av banken), och det var först när kontraktet skulle skrivas som de fick reda på den nya räntesatsen. Vägrade de skriva under skulle de råka ut för en stor straffavgift för avtalsbrott, vilket de inte hade råd med. Här följer ett citat ur artikeln (berättat av en lånemäklare):
”På mäklarfirman X har kollegorna satt upp en darttavla. Den är indelad i olika fält från 12 till 6. Varje gång en kund säger ja till ett lån på telefon tar lånemäklaren upp en pil och kastar på tavlan. Siffran den landar på blir procentsatsen kunden får betala i uppläggningskostnad för lånet.
No doc-loan, lån utan dokument var en specialitet. Låntagaren uppger vad han tjänar. Ingen kontroll sker innan lånet utfärdas. Många ljuger om sin inkomst.
Extrema varianten är ninja-lån. Människor som varken har jobb eller inkomst men ändå får låna.
Lån utan handpenning är mycket vanliga. Ända upp till hundra procent av husets värde eller ännu mer.
– Jag minns en som lånade 103 procent. De tre procenten var för att betala av kreditkortsskulder så att han kunde bli godkänd för ett huslån.
Ruckstuhl tystnar och sammanfattar med ett enda ord.
– Vansinne.
Kollegorna på byrå X sitter och granskar låneansökningar. I många fall har den sökande för låg inkomst för att få ett lån.
Lånemäklaren klipper ut informationen från en annan ansökan där inkomsten är tillräckligt hög. Han klistrar in den på sidan där den som tjänar för lite skrivit sin namnsteckning. Går de få stegen till kopiatorn och trycker fram en kopia.
Den icke godkände har blivit godkänd.
Hur kunde de vara så oansvariga?
För varje lån kunde mäklaren tjäna 30 000 kronor i provision. ”
Här läggs alltså tydligt skulden på lånemäklarna. Men vad finns det för vinstintresse i att låna ut pengar till människor som inte kan betala tillbaka? Och varför erbjuda orimligt låg ränta? Svaret på den första frågan är att intresset inte finns, eller snarare att intresset endast verkar finnas hos Federal Reserve. Svaret på den andra frågan är styrräntan. Federal Reserve är USA:s centralbank, och kan mer eller mindre kontrollera den nivå som låneräntorna ligger på. Detta görs genom styrräntan. Låg styrränta betyder låga räntor till kunderna.
När fler människor lånar, så driver det upp inflationen – och i detta fall huspriserna. Logiskt sett så ska aldrig låneräntan ligga under inflationsnivån, för då är det inte lönsamt att låna ut pengar. Men det är precis det den gör – i dagsläget ligger räntan på 2,0 %, medan inflationen ligger på 5,6 % (konsumentprisindex). Det är inte lönsamt att låna ut pengar, men ändå lånas det ut. Varje människa med grundläggande förståelse för ekonomi förstår ju att det måste finnas en hake med i spelet – men det är många som inte har grundläggande förståelse för ekonomi.
Det hela blir dock ännu mer absurt om man tar med i ekvationen att krisen skapades av för låga räntor. Detta är inte bara min, utan så gott som varje ekonoms och finanskunnig människas slutsats. Efter att IT-bubblan spruckit började Federal Reserve att göra aggressiva räntesänkningar, och snart var det ännu mer olönsamt att låna ut pengar än det är idag. År 2003 föll räntan till 1 %, medan inflationen var betydligt högre.
Varför sänkte man då räntan? Syftet var att få igång konsumtionen igen. Otroliga mängder pengar försvann när IT-bubblan, som inneburit en kraftig övervärdering av nya IT-företag och nätbutiker (där butiker som aldrig sålt en vara blev värda tiotals, om inte hundratals, miljoner), sprack, och dessutom tappade många människor förtroendet för Internethandeln och kanske till viss del för handeln i övrigt. Har man just förlorat stora delar av sina besparingar i ett övervärderat företag är man mer rädd om dom besparingar man har kvar, det är ju inte svårt att förstå. Men just människor som är rädda om sina besparingar är inget vidare för en ekonomi på nedgång, och i äkta Keynesiansk anda gällde det att få folk att börja konsumera. Så långt är allting rätt, problemet är egentligen att FED överdrev. Man tycktes inte förstå att vanliga människor med sinne för ekonomi inte lånar eller konsumerar särskilt mycket mer bara för att räntan blir lägre (även om en del av dessa säkert föll för frestelsen), istället blir ju möjligheten att låna tillgänglig för människor som på grund av sin dåliga kreditvärdighet tidigare inte hade den. Vi talar om arbetarklassen. Vi talar om dom som kanske aldrig lärt sig räkna procent i skolan, om de som inte förstått sig på att ställa kritiska frågor och läsa igenom lånekontrakt. De som inte förstått att det som verkar för bra oftast är för bra. Trots dessa människors personliga ansvar bör ändå största skulden läggas på FED, som girigt utnyttjade dessa arma okunniga människor för att tillfälligt höja konsumtionen.
Etta på ”skuldlistan” är alltså FED.
Som god tvåa kommer bankerna själva. Att låna ut pengar och låtsas att räntan blir mindre än den blir är att tigga om bekymmer. Detta ursäktar inte den stora syndabocken, alltså centralbankens, agerande, men det är ändå svårt att se bankerna som offer. De som nu går i konkurs har själva satt sig i denna situation. Till deras försvar får väl ändå sägas att det nog ligger lite affärspsykologi bakom deras agerande: ”Erbjuder inte vi lån till 1 % ränta så gör någon annan det” lär alla ha tänkt. Sedan måste vi också ta i beaktande att en bank som sänker räntan måste låna ut till fler och/eller mer pengar för att inte vinsten ska sjunka.
Lättförståeligt räkneexempel: Det är år 2000, strax före det att IT-bubblan sprack i Mars, och en bank lånar ut 10 000 dollar till en person som vill köpa en ny bil. Banken tar 6,5 % i ränta (styrräntan för åtta och ett halvt år sedan) och tjänar alltså 10 000 x 0,065 = 650 dollar (för enkelhetens skull tar vi inte med omkostnaderna).
Det är år 2001, cirka ett år efter att IT-bubblan spruckit. En bank lånar ut 10 000 dollar till en person som vill köpa en ny bil. Banken tar 3,5 % i ränta (styrräntan för sju år sedan) och tjänar alltså 10 000 x 0,035 = 350 dollar (hänsyn ej taget till omkostnader). Vinsten på ett lån på 10 000 är alltså nästan halverad, och för att kompensera upp detta måste man låna ut mer pengar. Eftersom en person som bestämt sig för att köpa en bil som bara kostar 10 000 knappast lär låna 20 000 gäller det att hitta någon som vill låna 10 000, så att banken når upp i samma vinst som vanligt. Som en direkt konsekvens lånar man ut till någon man normalt sett inte lånar ut till, till exempel en arbetslös. Att flera av dessa inte kan betala tillbaka bryr man sig inte om. En annan grupp lånetagare var människor som när bostadspriserna steg belånade sina hus, alltså tog lån med huset som säkerhet. När sedan huspriserna föll fann sig mängder av människor överbelånade. Många fick problem med de dolda avgifter som fanns eller kunde finnas i lånen, eller så missbedömde de sin återbetalningsförmåga överhuvudtaget, med eller utan dolda avgifter från bankerna. När man sedan började betala tillbaka sina lån och försöka ordna upp situationen – då sänker FED räntan för att få folk att låna mer igen.
Vilka fler finns det att skylla på? Ratinginstituten kommer trea på min skuldlista. Först lite kort: Ett ratinginstitut är ett institut som ofta bedriver, eller också publicerar, forskning i finans och som betygsätter fonder, aktier, obligationer och CDO:s.
Som artikeln jag länkade till ovan beskriver, så försöker de ”unga mattegenierna” (och alla andra inom branschen med, för den delen) alltid se till så att deras styckade obligationer får högsta betyg av de finansiella ratinginstituten. Får de högsta betyg så vågar folk investera där, eftersom det betyder att det är så gott som riskfritt – tror investerarna. Man diskuterar öppet vilket betyg en så kallad CDO ska få, och det resulterar alltför ofta i ett alltför högt betyg.
Precis som artikeln säger så hade ratinginstituten svårt att säga nej och ville inte känna sig dumma. Deras missriktade vänlighet mot mattegenierna har minst sagt varit kostsam.
Folket som tagit lån får en fjärdeplats på listan, då många av dom som tog lån var långt ifrån tvungna och långt ifrån okunniga om ekonomi – det fanns en hel del människor som bara föll för frestelsen att bli snabbt, och tillfälligt, rika, och med dessa har jag ingen sympati.
Som ni kanske redan noterat så är inte regeringen med alls. Varför? Har inte regeringen det yttersta ansvaret för vad som händer i landet? För att ge ett kort svar: Nej.
I Sverige utgår vi ifrån att staten ska fånga upp oss. Staten ska ge oss alltifrån sjukvård till godis utan ”farliga” ämnen som förhöjer cancerrisken med typ 0,01 %. USA har byggt sitt land, enda sedan självständigheten, på en helt annan filosofi som utgår ifrån individens rätt att sköta sig själv, och skyldighet att sköta sig själv. Att det därför funnits förhållandevis väldigt lite regleringar på Wall Street är alltså inte så konstigt. Vänstern brukar hävda att USA:s regering sitter i knäet på börsmäklarna, men det är ”allvarligare” än så: USA:s regering ”sitter i knäet” på George Washington och de andra som skrev konstitutionen. Bristen på spelregler på Wall Street är en direkt konsekvens av individens frihet över sina pengar.
Dessutom var denna kris inte uppenbar förens nyligen. Nog kan man tycka att vem som helst borde förstå att FED var ute på djupt vatten när de drog ner styrräntan till 1 %, men man får inte glömma bort att USA var upptagna med ett krig just då. Dessutom trodde väl de flesta att FED bara tänkte hålla räntan så lågt ner för en kortare tidsperiod, bara för att ge ekonomin en vitamininjektion. Uppenbarligen höll man den nere alltför lång tid, och nu har man försökt lösa den nuvarande krisen genom att sänka räntan igen. Det hjälpte ett litet tag, men nu så här ett år efter att krisen började (man brukar räkna med att den började i augusti 2007, men det är en definitionsfråga) börjar huvudena rulla. Lehman, Merrill Lynch, Freddie och Fanny mac och nu senast AIG – som har blivit förstatligat. E24 med flera talar om att AIG har räddats, medan staten i utbyte fått 80 % av aktieinnehavet. Också något man bör notera är att AIG kommer tvingas betala totalt 14 % ränta på de 550 miljarderna. Något AIG sällan lär klara av – deras varumärke är inte värt mycket idag, de har blivit en av flera symboler för denna kris och kommer att ha svårt att få förtroende bland kunder. De får inte ta några viktiga beslut utan godkännande från Finansdepartementet. Jag skulle tro att AIG snart officiellt går i konkurs, men på det här viset hinner marknaden ”vänja sig med tanken” (kurserna anpassas), och på det viset blir inte raset lika stort som om AIG gått konkurs över en dag. Hur djup den här krisen är förstod dom flesta nog inte förens Lehman föll, och något annat är inte att begära.
Som en slutkommentar kring detta med regeringens ansvar bör nämnas att det är Demokraterna som styr kongressen sedan år 2006, och samma parti regerade under hela den tid som IT-bubblan växte sig stor för att sedan spricka (1995 – 2000). Det var denna bubbla som la grunden till den situation vi har idag, vilket gör att man verkligen kan fråga sig om det inte i själva verket är den amerikanska vänstern – inte den kristna högern – som har mest blod på sina händer?
Så vad ska USA nu göra åt krisen?
Med risk för att chocka alla svenska socialdemokrater så får jag nog svara: Ingenting. Om USA i framtiden vill kunna försvara kapitalismen konsekvent, så måste regeringen hålla fingrarna borta från de drabbade företagen.
Man har redan fångat upp AIG, och det är illa nog. Hur ska man nu kunna försvara marknadsekonomin? Denna innebär ju inte bara rätten att behålla sina vinster (något AIG sannerligen gjort under de goda tiderna) och slippa hård beskattning av dessa, utan även skyldigheten att själv ta ansvar för sina misstag. Någon säger väl nu att det skulle få alltför katastrofala effekter om alla dessa hotade företag gått/går i konkurs, och visserligen skulle det de, men när det gäller investmentbanker, så är det stryk en väldigt bra uppfostringsmetod om man säger så: De lär sig bara när de får ta konsekvenserna av sina misstag. Om vi fångar upp dem nu, så lär vi dem att de är för stora för att förloras (något vissa också rätt ut hävdar att de är).
Vad händer nästa gång? Idag har bankerna gett lån till människor utan inkomst, utan tillgångar och utan jobb. Nästa gång kanske de erbjuder ett gäng dagisbarn att få låna 100 000 så de kan köpa upp närmsta godisbutik. Räntan blir på en slickepinne.
Idag finns det enorma mängder arbetslösa människor med hög utbildning i finans. Dessa kan när som helst gå ihop och bilda en investmentbank om de vill, och de kommer de att göra om vi låter de nuvarande jättarna gå i konkurs – efterfrågan finns ju helt klart. Det är dessutom högst oklart om Morgan Stanley går i konkurs, då det ändå gått bättre än väntat för dem.
För den som fortfarande är osäker på om detta är rätt väg att gå vill jag ställa följande etiska dilemma: Är det rimligt att skattepengar används till att hindra bankerna från att gå i konkurs? Detta innebär att samma fattiga människor som mer eller mindre lurats till att ta lån tvingas rädda lurendrejarna via skattesedeln. Är det rätt? Min åsikt har ni redan, så tänk nu efter själva.
För att göra en brutal sammanfattning av lösningen: Låt bankerna dö och häng upp liken för allmän beskådan så att framtida bankirer avskräcks från att begå samma misstag. Denna metod användes mot sjörövare på 1600-talet, och bör kunna fungera igen (fråga mig inte om jag menar bildligt eller bokstavligt, då blir jag besviken på er).
John Gustavsson
18 september, 2008
USA har sedan augusti förra året legat i en finanskris (även om det inte var uppenbart att det skulle bli en sådan i början). Detta beror i korta ordalag på att bankerna lånat ut alldeles för mycket pengar till alldeles för kreditovärdiga kunder. Det är ofta bolån vi talar om här, och när fler kan köpa hus, så leder det (åtminstone på kort sikt) till att priserna stiger. Sedan når det givetvis en gräns, för så är det med alla bubblor, och när priserna nått den gränsen kan det falla ganska snabbt, vilket är precis vad det gjort.
Resultatet? Helt plötsligt står en stor del av den amerikanska under- och medelklassen överbelånade. Flera av dem tvingas då sälja sina hus, och med fler hus på marknaden leder detta till ännu lägre priser, med andra ord ännu fler överbelånade människor och så vidare.
Ett gissel för låntagare, som med största säkerhet bidragit till krisen, är dolda avgifter och/eller dylikt, som bankerna smugglat in i lånen (anledningen finns nedan) En artikel i aftonbladet, ”Så försvann dina pengar” (6/7, 2008), handlar om ett par som fick ett erbjudande om 7 % ränta, men som istället fick 8,5 % - en markant skillnad för en låginkomsttagare. De hade, via telefon, gått med på att ta ett lån (de hade blivit uppringda av en telefonförsäljare anställd av banken), och det var först när kontraktet skulle skrivas som de fick reda på den nya räntesatsen. Vägrade de skriva under skulle de råka ut för en stor straffavgift för avtalsbrott, vilket de inte hade råd med. Här följer ett citat ur artikeln (berättat av en lånemäklare):
”På mäklarfirman X har kollegorna satt upp en darttavla. Den är indelad i olika fält från 12 till 6. Varje gång en kund säger ja till ett lån på telefon tar lånemäklaren upp en pil och kastar på tavlan. Siffran den landar på blir procentsatsen kunden får betala i uppläggningskostnad för lånet.
No doc-loan, lån utan dokument var en specialitet. Låntagaren uppger vad han tjänar. Ingen kontroll sker innan lånet utfärdas. Många ljuger om sin inkomst.
Extrema varianten är ninja-lån. Människor som varken har jobb eller inkomst men ändå får låna.
Lån utan handpenning är mycket vanliga. Ända upp till hundra procent av husets värde eller ännu mer.
– Jag minns en som lånade 103 procent. De tre procenten var för att betala av kreditkortsskulder så att han kunde bli godkänd för ett huslån.
Ruckstuhl tystnar och sammanfattar med ett enda ord.
– Vansinne.
Kollegorna på byrå X sitter och granskar låneansökningar. I många fall har den sökande för låg inkomst för att få ett lån.
Lånemäklaren klipper ut informationen från en annan ansökan där inkomsten är tillräckligt hög. Han klistrar in den på sidan där den som tjänar för lite skrivit sin namnsteckning. Går de få stegen till kopiatorn och trycker fram en kopia.
Den icke godkände har blivit godkänd.
Hur kunde de vara så oansvariga?
För varje lån kunde mäklaren tjäna 30 000 kronor i provision. ”
Här läggs alltså tydligt skulden på lånemäklarna. Men vad finns det för vinstintresse i att låna ut pengar till människor som inte kan betala tillbaka? Och varför erbjuda orimligt låg ränta? Svaret på den första frågan är att intresset inte finns, eller snarare att intresset endast verkar finnas hos Federal Reserve. Svaret på den andra frågan är styrräntan. Federal Reserve är USA:s centralbank, och kan mer eller mindre kontrollera den nivå som låneräntorna ligger på. Detta görs genom styrräntan. Låg styrränta betyder låga räntor till kunderna.
När fler människor lånar, så driver det upp inflationen – och i detta fall huspriserna. Logiskt sett så ska aldrig låneräntan ligga under inflationsnivån, för då är det inte lönsamt att låna ut pengar. Men det är precis det den gör – i dagsläget ligger räntan på 2,0 %, medan inflationen ligger på 5,6 % (konsumentprisindex). Det är inte lönsamt att låna ut pengar, men ändå lånas det ut. Varje människa med grundläggande förståelse för ekonomi förstår ju att det måste finnas en hake med i spelet – men det är många som inte har grundläggande förståelse för ekonomi.
Det hela blir dock ännu mer absurt om man tar med i ekvationen att krisen skapades av för låga räntor. Detta är inte bara min, utan så gott som varje ekonoms och finanskunnig människas slutsats. Efter att IT-bubblan spruckit började Federal Reserve att göra aggressiva räntesänkningar, och snart var det ännu mer olönsamt att låna ut pengar än det är idag. År 2003 föll räntan till 1 %, medan inflationen var betydligt högre.
Varför sänkte man då räntan? Syftet var att få igång konsumtionen igen. Otroliga mängder pengar försvann när IT-bubblan, som inneburit en kraftig övervärdering av nya IT-företag och nätbutiker (där butiker som aldrig sålt en vara blev värda tiotals, om inte hundratals, miljoner), sprack, och dessutom tappade många människor förtroendet för Internethandeln och kanske till viss del för handeln i övrigt. Har man just förlorat stora delar av sina besparingar i ett övervärderat företag är man mer rädd om dom besparingar man har kvar, det är ju inte svårt att förstå. Men just människor som är rädda om sina besparingar är inget vidare för en ekonomi på nedgång, och i äkta Keynesiansk anda gällde det att få folk att börja konsumera. Så långt är allting rätt, problemet är egentligen att FED överdrev. Man tycktes inte förstå att vanliga människor med sinne för ekonomi inte lånar eller konsumerar särskilt mycket mer bara för att räntan blir lägre (även om en del av dessa säkert föll för frestelsen), istället blir ju möjligheten att låna tillgänglig för människor som på grund av sin dåliga kreditvärdighet tidigare inte hade den. Vi talar om arbetarklassen. Vi talar om dom som kanske aldrig lärt sig räkna procent i skolan, om de som inte förstått sig på att ställa kritiska frågor och läsa igenom lånekontrakt. De som inte förstått att det som verkar för bra oftast är för bra. Trots dessa människors personliga ansvar bör ändå största skulden läggas på FED, som girigt utnyttjade dessa arma okunniga människor för att tillfälligt höja konsumtionen.
Etta på ”skuldlistan” är alltså FED.
Som god tvåa kommer bankerna själva. Att låna ut pengar och låtsas att räntan blir mindre än den blir är att tigga om bekymmer. Detta ursäktar inte den stora syndabocken, alltså centralbankens, agerande, men det är ändå svårt att se bankerna som offer. De som nu går i konkurs har själva satt sig i denna situation. Till deras försvar får väl ändå sägas att det nog ligger lite affärspsykologi bakom deras agerande: ”Erbjuder inte vi lån till 1 % ränta så gör någon annan det” lär alla ha tänkt. Sedan måste vi också ta i beaktande att en bank som sänker räntan måste låna ut till fler och/eller mer pengar för att inte vinsten ska sjunka.
Lättförståeligt räkneexempel: Det är år 2000, strax före det att IT-bubblan sprack i Mars, och en bank lånar ut 10 000 dollar till en person som vill köpa en ny bil. Banken tar 6,5 % i ränta (styrräntan för åtta och ett halvt år sedan) och tjänar alltså 10 000 x 0,065 = 650 dollar (för enkelhetens skull tar vi inte med omkostnaderna).
Det är år 2001, cirka ett år efter att IT-bubblan spruckit. En bank lånar ut 10 000 dollar till en person som vill köpa en ny bil. Banken tar 3,5 % i ränta (styrräntan för sju år sedan) och tjänar alltså 10 000 x 0,035 = 350 dollar (hänsyn ej taget till omkostnader). Vinsten på ett lån på 10 000 är alltså nästan halverad, och för att kompensera upp detta måste man låna ut mer pengar. Eftersom en person som bestämt sig för att köpa en bil som bara kostar 10 000 knappast lär låna 20 000 gäller det att hitta någon som vill låna 10 000, så att banken når upp i samma vinst som vanligt. Som en direkt konsekvens lånar man ut till någon man normalt sett inte lånar ut till, till exempel en arbetslös. Att flera av dessa inte kan betala tillbaka bryr man sig inte om. En annan grupp lånetagare var människor som när bostadspriserna steg belånade sina hus, alltså tog lån med huset som säkerhet. När sedan huspriserna föll fann sig mängder av människor överbelånade. Många fick problem med de dolda avgifter som fanns eller kunde finnas i lånen, eller så missbedömde de sin återbetalningsförmåga överhuvudtaget, med eller utan dolda avgifter från bankerna. När man sedan började betala tillbaka sina lån och försöka ordna upp situationen – då sänker FED räntan för att få folk att låna mer igen.
Vilka fler finns det att skylla på? Ratinginstituten kommer trea på min skuldlista. Först lite kort: Ett ratinginstitut är ett institut som ofta bedriver, eller också publicerar, forskning i finans och som betygsätter fonder, aktier, obligationer och CDO:s.
Som artikeln jag länkade till ovan beskriver, så försöker de ”unga mattegenierna” (och alla andra inom branschen med, för den delen) alltid se till så att deras styckade obligationer får högsta betyg av de finansiella ratinginstituten. Får de högsta betyg så vågar folk investera där, eftersom det betyder att det är så gott som riskfritt – tror investerarna. Man diskuterar öppet vilket betyg en så kallad CDO ska få, och det resulterar alltför ofta i ett alltför högt betyg.
Precis som artikeln säger så hade ratinginstituten svårt att säga nej och ville inte känna sig dumma. Deras missriktade vänlighet mot mattegenierna har minst sagt varit kostsam.
Folket som tagit lån får en fjärdeplats på listan, då många av dom som tog lån var långt ifrån tvungna och långt ifrån okunniga om ekonomi – det fanns en hel del människor som bara föll för frestelsen att bli snabbt, och tillfälligt, rika, och med dessa har jag ingen sympati.
Som ni kanske redan noterat så är inte regeringen med alls. Varför? Har inte regeringen det yttersta ansvaret för vad som händer i landet? För att ge ett kort svar: Nej.
I Sverige utgår vi ifrån att staten ska fånga upp oss. Staten ska ge oss alltifrån sjukvård till godis utan ”farliga” ämnen som förhöjer cancerrisken med typ 0,01 %. USA har byggt sitt land, enda sedan självständigheten, på en helt annan filosofi som utgår ifrån individens rätt att sköta sig själv, och skyldighet att sköta sig själv. Att det därför funnits förhållandevis väldigt lite regleringar på Wall Street är alltså inte så konstigt. Vänstern brukar hävda att USA:s regering sitter i knäet på börsmäklarna, men det är ”allvarligare” än så: USA:s regering ”sitter i knäet” på George Washington och de andra som skrev konstitutionen. Bristen på spelregler på Wall Street är en direkt konsekvens av individens frihet över sina pengar.
Dessutom var denna kris inte uppenbar förens nyligen. Nog kan man tycka att vem som helst borde förstå att FED var ute på djupt vatten när de drog ner styrräntan till 1 %, men man får inte glömma bort att USA var upptagna med ett krig just då. Dessutom trodde väl de flesta att FED bara tänkte hålla räntan så lågt ner för en kortare tidsperiod, bara för att ge ekonomin en vitamininjektion. Uppenbarligen höll man den nere alltför lång tid, och nu har man försökt lösa den nuvarande krisen genom att sänka räntan igen. Det hjälpte ett litet tag, men nu så här ett år efter att krisen började (man brukar räkna med att den började i augusti 2007, men det är en definitionsfråga) börjar huvudena rulla. Lehman, Merrill Lynch, Freddie och Fanny mac och nu senast AIG – som har blivit förstatligat. E24 med flera talar om att AIG har räddats, medan staten i utbyte fått 80 % av aktieinnehavet. Också något man bör notera är att AIG kommer tvingas betala totalt 14 % ränta på de 550 miljarderna. Något AIG sällan lär klara av – deras varumärke är inte värt mycket idag, de har blivit en av flera symboler för denna kris och kommer att ha svårt att få förtroende bland kunder. De får inte ta några viktiga beslut utan godkännande från Finansdepartementet. Jag skulle tro att AIG snart officiellt går i konkurs, men på det här viset hinner marknaden ”vänja sig med tanken” (kurserna anpassas), och på det viset blir inte raset lika stort som om AIG gått konkurs över en dag. Hur djup den här krisen är förstod dom flesta nog inte förens Lehman föll, och något annat är inte att begära.
Som en slutkommentar kring detta med regeringens ansvar bör nämnas att det är Demokraterna som styr kongressen sedan år 2006, och samma parti regerade under hela den tid som IT-bubblan växte sig stor för att sedan spricka (1995 – 2000). Det var denna bubbla som la grunden till den situation vi har idag, vilket gör att man verkligen kan fråga sig om det inte i själva verket är den amerikanska vänstern – inte den kristna högern – som har mest blod på sina händer?
Så vad ska USA nu göra åt krisen?
Med risk för att chocka alla svenska socialdemokrater så får jag nog svara: Ingenting. Om USA i framtiden vill kunna försvara kapitalismen konsekvent, så måste regeringen hålla fingrarna borta från de drabbade företagen.
Man har redan fångat upp AIG, och det är illa nog. Hur ska man nu kunna försvara marknadsekonomin? Denna innebär ju inte bara rätten att behålla sina vinster (något AIG sannerligen gjort under de goda tiderna) och slippa hård beskattning av dessa, utan även skyldigheten att själv ta ansvar för sina misstag. Någon säger väl nu att det skulle få alltför katastrofala effekter om alla dessa hotade företag gått/går i konkurs, och visserligen skulle det de, men när det gäller investmentbanker, så är det stryk en väldigt bra uppfostringsmetod om man säger så: De lär sig bara när de får ta konsekvenserna av sina misstag. Om vi fångar upp dem nu, så lär vi dem att de är för stora för att förloras (något vissa också rätt ut hävdar att de är).
Vad händer nästa gång? Idag har bankerna gett lån till människor utan inkomst, utan tillgångar och utan jobb. Nästa gång kanske de erbjuder ett gäng dagisbarn att få låna 100 000 så de kan köpa upp närmsta godisbutik. Räntan blir på en slickepinne.
Idag finns det enorma mängder arbetslösa människor med hög utbildning i finans. Dessa kan när som helst gå ihop och bilda en investmentbank om de vill, och de kommer de att göra om vi låter de nuvarande jättarna gå i konkurs – efterfrågan finns ju helt klart. Det är dessutom högst oklart om Morgan Stanley går i konkurs, då det ändå gått bättre än väntat för dem.
För den som fortfarande är osäker på om detta är rätt väg att gå vill jag ställa följande etiska dilemma: Är det rimligt att skattepengar används till att hindra bankerna från att gå i konkurs? Detta innebär att samma fattiga människor som mer eller mindre lurats till att ta lån tvingas rädda lurendrejarna via skattesedeln. Är det rätt? Min åsikt har ni redan, så tänk nu efter själva.
För att göra en brutal sammanfattning av lösningen: Låt bankerna dö och häng upp liken för allmän beskådan så att framtida bankirer avskräcks från att begå samma misstag. Denna metod användes mot sjörövare på 1600-talet, och bör kunna fungera igen (fråga mig inte om jag menar bildligt eller bokstavligt, då blir jag besviken på er).
John Gustavsson
18 september, 2008
Bushadministrationen föreslår historiens största ekonomiska inlösning
New York Times skriver i en artikel hur Bushadministrationen i sitt försök att stävja den finansiella krisen nu formellt ber kongressen att godkänna att lösa ut den drabbade marknaden med hela 700 miljarder dollar - vilket vore den största eknomiska inlösning i USA:s historia. En sådan handling skulle öka nationella statsskulden till 11,3 biljoner dollar. 700 miljarder dollar vore ungefär samma kostnad som hela den direkta kostnaden för Irakkriget, och mer än Pentagons totala årsbudget. En enorm summa med andra ord. Spritt på allmänheten kommer ett sådant handlande att kosta varje amerikansk medborgare 2000 dollar per skalle i skattepengar.
Här är artikeln:
http://www.nytimes.com/2008/09/21/business/21cong.html?_r=1&hp&oref=login
Här är artikeln:
http://www.nytimes.com/2008/09/21/business/21cong.html?_r=1&hp&oref=login
McCain siktar mot retorikens höjdpunkter
USA har uppvisat mängder av politiker med en enorm retorisk förmåga: JFK:s odödliga uttryck: "Dont ask what your country can do for you, ask what you can do for your country!", eller Martin Luther King Jr "I have a dream".
Det är vid det här laget förstås välkänt att Obama också är en stark retoriker - och oavsett om man röstar på honom eller inte så är det ganska fascinerande att lyssna på när han talar och vid lämpligaste tänkbara tillfällen slänger ut uttryck som "Yes we can".
Nästan lika känt som att Obama (nästan) är lika bra som JFK och MLK, är att McCain inte alls, på något sätt överhuvudtaget är i närheten av de talarna. De senaste dagarna, med ekonomisk kris och försämrade opinionssiffror i ryggen ställde McCain dock in siktet på de högretoriska skyarna (och tänkte förmodligen "jag kan väl pröva i alla fall") och sa så här:
“Country first or Obama first,”
Ja... Vad ska man säga egentligen?
Han kunde väl lika gärna ha sagt: "McCain first or Obama first"
Obama kommenterade McCains uttalande med att säga att McCain måste vara "panikslagen".
Så långt kanske man inte behöver gå, men McCain är väl kanske ingen JFK direkt. Med McCains retorik hade JFK väl sagt: "Dont ask what JFK can do for you, ask what you can do for JFK" ;)
Eller tänk om Bush hade sagt så här till väljarna 2004: "You´re either with me, or with the terrorists!"
Källa: http://elections.foxnews.com/2008/09/19/mccain-offers-new-choice-country-first-or-obama-first/
Det är vid det här laget förstås välkänt att Obama också är en stark retoriker - och oavsett om man röstar på honom eller inte så är det ganska fascinerande att lyssna på när han talar och vid lämpligaste tänkbara tillfällen slänger ut uttryck som "Yes we can".
Nästan lika känt som att Obama (nästan) är lika bra som JFK och MLK, är att McCain inte alls, på något sätt överhuvudtaget är i närheten av de talarna. De senaste dagarna, med ekonomisk kris och försämrade opinionssiffror i ryggen ställde McCain dock in siktet på de högretoriska skyarna (och tänkte förmodligen "jag kan väl pröva i alla fall") och sa så här:
“Country first or Obama first,”
Ja... Vad ska man säga egentligen?
Han kunde väl lika gärna ha sagt: "McCain first or Obama first"
Obama kommenterade McCains uttalande med att säga att McCain måste vara "panikslagen".
Så långt kanske man inte behöver gå, men McCain är väl kanske ingen JFK direkt. Med McCains retorik hade JFK väl sagt: "Dont ask what JFK can do for you, ask what you can do for JFK" ;)
Eller tänk om Bush hade sagt så här till väljarna 2004: "You´re either with me, or with the terrorists!"
Källa: http://elections.foxnews.com/2008/09/19/mccain-offers-new-choice-country-first-or-obama-first/
fredag 19 september 2008
Kandidaterna positionerar sig i ekonomikrisen
Efter en tids avvaktan intar nu Obama och McCain två tydliga och motsatta positioner i fråga om finanskrisen. Obama stöder regeringens uppbackning av de krisdrabbade institutionerna - men väljer att inte förhasta sig med någon slutgiltig lösning förrän fler detaljer kommer fram. McCain däremot stöder inte regeringsstödet och kritiserar att skattepengar används för att rädda privata företag.
Den amerikanska allmänhetens ställningstagande i denna fråga kan mycket väl komma att avgöra presidentvalet. ABC NEWS skriver här om saken:
http://abcnews.go.com/Politics/Vote2008/story?id=5839771&page=1
Den amerikanska allmänhetens ställningstagande i denna fråga kan mycket väl komma att avgöra presidentvalet. ABC NEWS skriver här om saken:
http://abcnews.go.com/Politics/Vote2008/story?id=5839771&page=1
torsdag 18 september 2008
Sarah Palin intervjuas av Sean Hannity
Sarah Palin har ställt upp på ännu en intervju, denna gång med Sean Hannity:
Del 1:
Del 2:
Del 3:
Del 1:
Del 2:
Del 3:
Väljarna anser fortfarande Obama vara den bästa kandidat för "Förändring"
En färsk undersökning visar att Obama fortfarande betraktas av väljarna som den kandidat som bäst representerar förändring. New York Times har tillsammans med CBS News gjort en undersökning som påvisar statistiken enligt bilden.
Här är artikeln i dess helhet: http://www.nytimes.com/2008/09/18/us/politics/18poll.html?_r=1&hp&oref=slogin
McCain får stöd från Clintonkampanj-bidragerska
John McCain får oväntat stöd från Lynn Forester de Rothschild - kvinnlig kampanj fund-raiser för Hillary Clinton, som nu när Clinton är ute ur leken dock hellre ser McCain som president än Obama, eftersom hon anser att Obama tillsammans med MoveOn.org, och den Demokratiska eliten med Nancy Pelosi och Howard Dean i spetsen dragit Demokraterna alltför långt vänsterut. Medan hon däremot menar att McCain kommer att leda en mitten-regering.
Källa: http://thehill.com/leading-the-news/nominees-battle-over-female-vote-2008-09-17.html
Källa: http://thehill.com/leading-the-news/nominees-battle-over-female-vote-2008-09-17.html
Palins e-mailkonto hackat
Sarah Palins email konto på Yahoo hackades och en del av hennes e-post spreds på nätet, vilket nu fått Secret Service att reda ut saken. Yahoo News skriver:
Hackers break into Sarah Palin's e-mail account
By TED BRIDIS, Associated Press WriterThu Sep 18, 12:40 AM ET
Hackers broke into the Yahoo! e-mail account that Republican vice presidential candidate Sarah Palin used for official business as Alaska's governor, revealing as evidence a few inconsequential personal messages she has received since John McCain selected her as his running mate.
"This is a shocking invasion of the governor's privacy and a violation of law. The matter has been turned over to the appropriate authorities and we hope that anyone in possession of these e-mails will destroy them," the McCain campaign said in a statement.
The Secret Service contacted The Associated Press on Wednesday and asked for copies of the leaked e-mails, which circulated widely on the Internet. The AP did not comply.
The disclosure Wednesday raises new questions about the propriety of the Palin administration's use of nongovernment e-mail accounts to conduct state business. The practice was revealed months ago — prior to Palin's selection as a vice presidential candidate — after political critics obtained internal e-mails documenting the practice by some aides.
One person whose e-mail to Palin apparently was among those disclosed, Amy B. McCorkell, declined to discuss her correspondence. "I do not know anything about it," McCorkell said. "I'm not giving you any comment." Wired.com said McCorkell later confirmed that she did send the e-mail to Palin.
Another of the e-mails apparently revealed Wednesday was an exchange in July with Alaska Lt. Gov. Sean Parnell discussing a talk show host who had been critical of Parnell. Parnell declined to discuss the matter.
Palin herself used "gov.sarah" in one of her e-mail addresses, but the hackers targeted her "gov.palin" account. Her husband used "fek9wnr" in his address. "Fe" is the representation for iron, and "k9" is an abbreviation for canine. Todd Palin was the winner of the grueling Iron Dog snowmobile race, and "fek9wnr" also is Todd Palin's vehicle license tag in Alaska.
It wasn't immediately clear how hackers broke into Palin's Yahoo! account, but it would have been possible to trick the service into revealing her password knowing personal details about Palin that include her birthdate and ZIP code. A hacker also might have sent a forged e-mail to her account tricking her into revealing her own password.
McCorkell was appointed by Palin to an advisory board on issues involving alcohol and drug abuse. One of the leaked e-mails suggested McCorkell wrote to Palin on Sunday to say she was praying for Palin. "Don't let the negative press get you down!" the message said.
(This version CORRECTS Corrects in 7th graf that hackers targeted 'gov.palin' account sted 'gov.sarah' account.)
Här är ett inslag på Yahoo News om saken: http://cosmos.bcst.yahoo.com/up/player/popup/?rn=3906861&cl=9796189&ch=4226713&src=news
Källa: http://news.yahoo.com/s/ap/20080918/ap_on_el_pr/palin_hacked 2008-09-18
Hackers break into Sarah Palin's e-mail account
By TED BRIDIS, Associated Press WriterThu Sep 18, 12:40 AM ET
Hackers broke into the Yahoo! e-mail account that Republican vice presidential candidate Sarah Palin used for official business as Alaska's governor, revealing as evidence a few inconsequential personal messages she has received since John McCain selected her as his running mate.
"This is a shocking invasion of the governor's privacy and a violation of law. The matter has been turned over to the appropriate authorities and we hope that anyone in possession of these e-mails will destroy them," the McCain campaign said in a statement.
The Secret Service contacted The Associated Press on Wednesday and asked for copies of the leaked e-mails, which circulated widely on the Internet. The AP did not comply.
The disclosure Wednesday raises new questions about the propriety of the Palin administration's use of nongovernment e-mail accounts to conduct state business. The practice was revealed months ago — prior to Palin's selection as a vice presidential candidate — after political critics obtained internal e-mails documenting the practice by some aides.
One person whose e-mail to Palin apparently was among those disclosed, Amy B. McCorkell, declined to discuss her correspondence. "I do not know anything about it," McCorkell said. "I'm not giving you any comment." Wired.com said McCorkell later confirmed that she did send the e-mail to Palin.
Another of the e-mails apparently revealed Wednesday was an exchange in July with Alaska Lt. Gov. Sean Parnell discussing a talk show host who had been critical of Parnell. Parnell declined to discuss the matter.
Palin herself used "gov.sarah" in one of her e-mail addresses, but the hackers targeted her "gov.palin" account. Her husband used "fek9wnr" in his address. "Fe" is the representation for iron, and "k9" is an abbreviation for canine. Todd Palin was the winner of the grueling Iron Dog snowmobile race, and "fek9wnr" also is Todd Palin's vehicle license tag in Alaska.
It wasn't immediately clear how hackers broke into Palin's Yahoo! account, but it would have been possible to trick the service into revealing her password knowing personal details about Palin that include her birthdate and ZIP code. A hacker also might have sent a forged e-mail to her account tricking her into revealing her own password.
McCorkell was appointed by Palin to an advisory board on issues involving alcohol and drug abuse. One of the leaked e-mails suggested McCorkell wrote to Palin on Sunday to say she was praying for Palin. "Don't let the negative press get you down!" the message said.
(This version CORRECTS Corrects in 7th graf that hackers targeted 'gov.palin' account sted 'gov.sarah' account.)
Här är ett inslag på Yahoo News om saken: http://cosmos.bcst.yahoo.com/up/player/popup/?rn=3906861&cl=9796189&ch=4226713&src=news
Källa: http://news.yahoo.com/s/ap/20080918/ap_on_el_pr/palin_hacked 2008-09-18
onsdag 17 september 2008
Amerikansk ekonomi för dummies
För den som likt mig själv inte är insatt i den ekonomiska världens mängder av begrepp och finansvärldens diverse spelregler, så följer på denna länk en enkel introduktion till den rådande (amerikanska och internationella) finanskrisen för dummies:
http://www.e24.se/branscher/bankfinans/artikel_708487.e24?service=slideshow
http://www.e24.se/branscher/bankfinans/artikel_708487.e24?service=slideshow
USA:s ambassad i Yemen attackerad
USA:s ambassad i Yemen har attackerats med en bilbomb, antal skadade och eventuellt döda är än så länge obekräftat. En grupp kallad Islamic Jihad in Yemen har tagit på sig skulden för dådet och hotar att även attackera andra utländska aktörer i landet som, likt Saudiarabien, officiellt stöder USA i kriget mot terrorismen.
BBC skriver här om saken, och nedan följer ett nyhetsinslag av CNN:
Mer information lär komma framöver och förmodligen lär både Obama och McCain uttala sig om händelsen.
BBC skriver här om saken, och nedan följer ett nyhetsinslag av CNN:
Mer information lär komma framöver och förmodligen lär både Obama och McCain uttala sig om händelsen.
Federal Reserve lånar pengar till AIG
Mot att få (äganderätt till) 80% lånar det statliga Federal Reserve ut 85 miljarder dollar till försäkringsjätten American International Group (AIG), för att på så vis undvika en gigantisk bankrupt vars konsekvenser i finansvärlden inte skulle gå att överskåda. Beslutet fattades efter att Finansminister Henry Paulson (som tidigare sa tydligt nej till Lehman Brothers, AIG och Merill Lynch), samt Federal Reserves VD Ben S. Bernanke samtalat med ledarna för den amerikanska Senaten och Kongressen.
New York Times skriver här om händelsen:
http://www.nytimes.com/2008/09/17/business/17insure.html?_r=1&hp&oref=slogin
New York Times skriver här om händelsen:
http://www.nytimes.com/2008/09/17/business/17insure.html?_r=1&hp&oref=slogin
tisdag 16 september 2008
Obama ad klandrar McCain för att inte kunna sända email
I denna Demokratiska kampanj-ad klandrar Obama McCain för att inte kunna sända e-mails:
I en artikel i Los Angeles Times försvarar dock Jonah Goldberg McCain och skriver följande ganska lustiga, och tänkvärda betraktelse gällande reklam ad:en ifråga:
One reason McCain is not versed in the mechanical details of sending e-mail and typing on a keyboard is that the North Vietnamese broke his fingers and shattered both of his arms. As Forbes, Slate and the Boston Globe reported in 2000, McCain's injuries make using a keyboard painfully laborious. He mostly relies on his wife and staff to show him e-mails and websites, though he says he's getting up to speed.
"It's extraordinary," Obama spokesman Dan Pfeiffer said, "that someone who wants to be our president and our commander in chief doesn't know how to send an e-mail." For the record, President Clinton sent exactly two e-mails while in office, according to the archives in his presidential library.
Besides, by this logic, Obama is even less qualified to be commander in chief because, unlike McCain, Obama has never fired a gun, flown a plane or led men during wartime.
I en artikel i Los Angeles Times försvarar dock Jonah Goldberg McCain och skriver följande ganska lustiga, och tänkvärda betraktelse gällande reklam ad:en ifråga:
One reason McCain is not versed in the mechanical details of sending e-mail and typing on a keyboard is that the North Vietnamese broke his fingers and shattered both of his arms. As Forbes, Slate and the Boston Globe reported in 2000, McCain's injuries make using a keyboard painfully laborious. He mostly relies on his wife and staff to show him e-mails and websites, though he says he's getting up to speed.
"It's extraordinary," Obama spokesman Dan Pfeiffer said, "that someone who wants to be our president and our commander in chief doesn't know how to send an e-mail." For the record, President Clinton sent exactly two e-mails while in office, according to the archives in his presidential library.
Besides, by this logic, Obama is even less qualified to be commander in chief because, unlike McCain, Obama has never fired a gun, flown a plane or led men during wartime.
Ray Odierno: USA:s nya befälhavare i Irak
De amerikanska styrkorna i Irak har fått en ny befälhavare. Den populäre general David Petraeus, har av Bushadministrationen befodrats till att ha övergripande ansvar för alla amerikanska styrkor i mellanöstern - varför han lämnar över sitt uppdrag som befälhavare i Irak till general Ray Odierno. Här är en film där Petraus lovprisar sin efterträdare i invigningsceremonin där också Försvarsminister Robert Gates medverkar:
http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/middle_east/7619171.stm
http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/middle_east/7619171.stm
En analys av den rådande marknadskrisen
Den ekonomiska krisen i USA har nu fått världsmarknaden att råka i rejäl gungning. Tidigare i höst krestade den ekonomiska krisen till stora till de två stora bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac - en övervärderad ekonomisk bolånebubbla - som sprack på ett snarlikt sätt som internetbubblan gjorde i slutet av 1990- och början av 2000-talet. Fannie och Freddie "räddades" dock (eller åtminstone räddades spararna) av att regeringen intervenerade i marknaden och helt enkelt övertog styret av instituten för att på så vis rädda de många sparare som var knutna till dem.
Ett sådant handlande var måhända nödvändigt, men däremot var det inte speciellt amerikanskt - eftersom USA ideologiskt ger marknaden betydligt friare händer än vi gör i Europa.
Nu när nästa kris uppstod på Wall street, i och med Lehman Brothers, AIG och Merill Lynch - fanns tankarna att regeringen kanske skulle gå in än en gång, och rädda situationen. Men denna gång satte dock Finansminister Henry Paulson ner foten, och sa tydligt nej, med motiveringen att den privata sektorn måste lära sig att ta ansvar. Det handlandet var betydligt mer amerikanskt än europeiskt.
I USA råder (i viss mån) en ideologisk debatt om USA ska följa samma väg som Europa, med en till stor del statligt styrd ekonomi (som räddar saker kortsiktigt, men långsiktigt hämmar den ekonomiska tillväxten) - med sitt handlande har Paulson, denna kris till trots, visat att den rådande situationen likväl inte kommer att få USA att gå samma väg som sina europeiska allierade.
I denna artikel vid namn "Paulson's Courageous Action" kommenterar författaren Larry Kudlow situationen/regeringens (dvs Bushadministrationens) ansvar och finansministerns handlande ur ett skarpsynt, läsvärt men väldigt icke-europeiskt perspektiv:
http://www.realclearmarkets.com/articles/2008/09/paulsons_courageous_action.html
Ett sådant handlande var måhända nödvändigt, men däremot var det inte speciellt amerikanskt - eftersom USA ideologiskt ger marknaden betydligt friare händer än vi gör i Europa.
Nu när nästa kris uppstod på Wall street, i och med Lehman Brothers, AIG och Merill Lynch - fanns tankarna att regeringen kanske skulle gå in än en gång, och rädda situationen. Men denna gång satte dock Finansminister Henry Paulson ner foten, och sa tydligt nej, med motiveringen att den privata sektorn måste lära sig att ta ansvar. Det handlandet var betydligt mer amerikanskt än europeiskt.
I USA råder (i viss mån) en ideologisk debatt om USA ska följa samma väg som Europa, med en till stor del statligt styrd ekonomi (som räddar saker kortsiktigt, men långsiktigt hämmar den ekonomiska tillväxten) - med sitt handlande har Paulson, denna kris till trots, visat att den rådande situationen likväl inte kommer att få USA att gå samma väg som sina europeiska allierade.
I denna artikel vid namn "Paulson's Courageous Action" kommenterar författaren Larry Kudlow situationen/regeringens (dvs Bushadministrationens) ansvar och finansministerns handlande ur ett skarpsynt, läsvärt men väldigt icke-europeiskt perspektiv:
http://www.realclearmarkets.com/articles/2008/09/paulsons_courageous_action.html
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)