(Alternativ rubrik:
Mattias Svensson har fel, Bush var ingen katastrof).
George W. Bush, president mellan 2001 och 2009, var USA:s ansikte mot världen under det 20-00-tal president Obama beskrev som ett förlorat årtionde.
En en beskrivning nyliberalen Mattias Svensson skriver under på i artikeln
”Katastrofen heter Bush” i Aftonbladet den 11 augusti. Där vill Svensson lägga skulden för vår tids problem på den mittenpolitik han menar att Bush representerade.
Han menar också att allt vi är rädda för att Donald Trump ska släpa in i Vita Huset; fåfänga, hybris och en naiv krigs- och ekonomisk politik - det släpades in redan av Bush.
Jag är av motsatt åsikt.
Bushs konservatism och idealism demonstrerade USA:s bästa sidor.
Inrikespolitiskt drev Bush konservatism, inte mittenpolitik.
Han åsidosatte inte ideologi till förmån för politisk pragmatism men ville ta sig an frågorna på Demokraternas planhalva: fattigdom- och omsorg. Men ge konservativa lösningar istället för Demokraternas tilltro på större statliga program.
Äldres mediciner var ett sådant problem. I Medicare-programmet från 1965 täcktes äldres sjukvårdskostnader men inte mediciner. Vår tids ökade ålder- och medicinbehov gjorde att hjälp behövdes också med detta, menade Bush.
Hans program, Medicare D, gav medicinsubventioner marknaden fick konkurrera om. Miljoner amerikaner har fått hjälp och programmet blev 40% billigare än kalkylerat pg a konkurrensprincipen. Subventionerna kostar förstås statliga pengar men Bush visade att högern kunde hantera problem som Demokraterna haft patent på. Och programmet sparar skattebetalarna de pengar som annars skulle behövas för den akutvård äldre i avsaknad av mediciner söker.
Utrikespolitiskt var Bush en konservativ idealist.
Efter Al Qaidas 9/11-attack 2001 insåg Bush att USA måste engagera sig i världen, men inte utifrån Demokraternas internationalism där USA blott agerade verktyg åt det globala världssamfundet.
USA skulle agera utifrån kalla krigets maktrealism och neokonservativas demokrati-idéer - en kombination som den konservative Charles Krauthammer betecknade som demokratisk realism.
Det innebar i praktiken att talibanerna i Afghanistan som stenade kvinnor och skyddade Al Qaida skulle avlägsnas. Det skedde. Därefter satsade USA på demokratisering och gav flickor rätt att leva ett värdigt liv som just flickor.
I Irak styrde Saddam Hussein - massmördaren som var 1990-talets stora huvudbry, som vägrade att redovisa att han inte hade massförstörelsevapen och därför behövde avklädas. Störtandet av Hussein ledde till att både Libyen och Iran skrotade sina egna kärnprogram (Iran återupptog aktiviteterna när Ahmadinejad kom till makten 2005).
I både Afghanistan och Irak ansåg Bush att man behövde ta fortsatt ansvar, länderna skulle inte överges till anarki och framväxt av ny despoter.
Bush visade, enligt Fareed Zakaria på CNN, att USA trodde på arabers förmåga till demokrati.
Både Afghanistan och Irak blev svåra utmaningar som emellertid styrdes upp av Bushadministrationen. När Bush lämnade Vita Huset 2009 fick flickor i Afghanistan gå i skolan och Al Qaida i Irak var besegrat.
Den negativa förändringen kom efter att John McCain förlorade presidentvalet mot Barack Obama 2008.
Obama drog - i strid med sina generalers rekommendationer - tillbaka trupperna från Irak. När Islamiska staten kort därefter tog sig in i landet avfärdade Obama dessa som ett ”juniorlag”. Vad som sedan hände behöver inte listas här.
Det stora problemet med Bushs kritiserade 20-00-tals-politik var alltså att den inte fullbordades, inte att den påbörjades.
Bush föraktades i Västeuropa för att hans utrikespolitik inte gick i internationalismens ledband. I övriga världen älskades Bush. Hans unika program PEPFAR för att bekämpa HIV/AIDS i utvecklingsländer blev den största satsning mot en enskild epidemi i världshistorien. 2015 fick 7,7 miljoner afrikaner bromsmedicin tack vare PEPFAR. Och under den globala Obama-hybris som rådde i världen 2008, sa Tanzanias president Jakaya Kikwete att hans förhoppning var att Obama skulle bli en lika god vän till Afrika som George W. Bush hade varit.
Bush införde därtill ett program för att bekämpa malaria i Afrika; verkade för afrikansk skuldavskrivning; stod upp mot Ryssland och erkände Kosovos självständighet. Och i relationen med Ryssland rådde aldrig någon tvekan om att det var Bush och inte Putin som satte agendan för världspolitiken.
Bushs 20-00-tal var inte ett förlorat årtionde utan ett årtionde när amerikansk idealism var som mest inspirerande.
2010-talets USA är dock inte 20-00-talets. Och vår tids omständigheter kräver nya svar.
Amerikansk inrikespolitik brukar beskrivas som en pendel, där politiken svänger från den ena kanten till den andra. Amerikansk utrikespolitik bör beskrivas som en lunga, ett organ som måste andas in för att kunna andas ut.
Under George W. Bush visade USA styrka, inte av hybris utan för att man kunde. Man hade luft nog att andas ut; att ge konstgjort andning till demokratiska projekt runtom i världen; till att bekämpa HIV/AIDS i tredje världen och till att visa diktatorer att den demokratiska världen aldrig skulle låta sig dikteras.
Det var George W. Bushs USA.
Under Obamas 2010-tal har USA hållit andan. Nu behöver USA andas in på riktigt, vilket förespråkas av politiker som Donald Trump. Andas man inte in kan man nämligen inte andas ut. Och världen behöver ett USA kapabelt att andas ut drakeld när onda krafter sticker ut näsan för långt.
Därför
stöder jag nu Donald Trump. Men inte för att han liknar George W. Bush. Det gör han inte. Jag stöder Trump för att han vill låta USA hämta andan för att i framtiden återigen kunna andas ut.
/
Ronie Berggren
Konservativ debattör. Kampanjade för George W. Bush 2004 och leder bloggen/podcasten Amerikanska nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com)