Krasch på Wallstreet - vem är skyldig?

Först lite bakgrund:

USA har sedan augusti förra året legat i en finanskris (även om det inte var uppenbart att det skulle bli en sådan i början). Detta beror i korta ordalag på att bankerna lånat ut alldeles för mycket pengar till alldeles för kreditovärdiga kunder. Det är ofta bolån vi talar om här, och när fler kan köpa hus, så leder det (åtminstone på kort sikt) till att priserna stiger. Sedan når det givetvis en gräns, för så är det med alla bubblor, och när priserna nått den gränsen kan det falla ganska snabbt, vilket är precis vad det gjort.

Resultatet? Helt plötsligt står en stor del av den amerikanska under- och medelklassen överbelånade. Flera av dem tvingas då sälja sina hus, och med fler hus på marknaden leder detta till ännu lägre priser, med andra ord ännu fler överbelånade människor och så vidare.

Ett gissel för låntagare, som med största säkerhet bidragit till krisen, är dolda avgifter och/eller dylikt, som bankerna smugglat in i lånen (anledningen finns nedan) En artikel i aftonbladet, ”Så försvann dina pengar” (6/7, 2008), handlar om ett par som fick ett erbjudande om 7 % ränta, men som istället fick 8,5 % - en markant skillnad för en låginkomsttagare. De hade, via telefon, gått med på att ta ett lån (de hade blivit uppringda av en telefonförsäljare anställd av banken), och det var först när kontraktet skulle skrivas som de fick reda på den nya räntesatsen. Vägrade de skriva under skulle de råka ut för en stor straffavgift för avtalsbrott, vilket de inte hade råd med. Här följer ett citat ur artikeln (berättat av en lånemäklare):

”På mäklarfirman X har kollegorna satt upp en darttavla. Den är indelad i olika fält från 12 till 6. Varje gång en kund säger ja till ett lån på telefon tar lånemäklaren upp en pil och kastar på tavlan. Siffran den landar på blir procentsatsen kunden får betala i uppläggningskostnad för lånet.
No doc-loan, lån utan dokument var en specialitet. Låntagaren uppger vad han tjänar. Ingen kontroll sker innan lånet utfärdas. Många ljuger om sin inkomst.
Extrema varianten är ninja-lån. Människor som varken har jobb eller inkomst men ändå får låna.
Lån utan handpenning är mycket vanliga. Ända upp till hundra procent av husets värde eller ännu mer.
– Jag minns en som lånade 103 procent. De tre procenten var för att betala av kreditkortsskulder så att han kunde bli godkänd för ett huslån.
Ruckstuhl tystnar och sammanfattar med ett enda ord.
– Vansinne.
Kollegorna på byrå X sitter och granskar låneansökningar. I många fall har den sökande för låg inkomst för att få ett lån.
Lånemäklaren klipper ut informationen från en annan ansökan där inkomsten är tillräckligt hög. Han klistrar in den på sidan där den som tjänar för lite skrivit sin namnsteckning. Går de få stegen till kopiatorn och trycker fram en kopia.
Den icke godkände har blivit godkänd.
Hur kunde de vara så oansvariga?
För varje lån kunde mäklaren tjäna 30 000 kronor i provision. ”

Här läggs alltså tydligt skulden på lånemäklarna. Men vad finns det för vinstintresse i att låna ut pengar till människor som inte kan betala tillbaka? Och varför erbjuda orimligt låg ränta? Svaret på den första frågan är att intresset inte finns, eller snarare att intresset endast verkar finnas hos Federal Reserve. Svaret på den andra frågan är styrräntan. Federal Reserve är USA:s centralbank, och kan mer eller mindre kontrollera den nivå som låneräntorna ligger på. Detta görs genom styrräntan. Låg styrränta betyder låga räntor till kunderna.

När fler människor lånar, så driver det upp inflationen – och i detta fall huspriserna. Logiskt sett så ska aldrig låneräntan ligga under inflationsnivån, för då är det inte lönsamt att låna ut pengar. Men det är precis det den gör – i dagsläget ligger räntan på 2,0 %, medan inflationen ligger på 5,6 % (konsumentprisindex). Det är inte lönsamt att låna ut pengar, men ändå lånas det ut. Varje människa med grundläggande förståelse för ekonomi förstår ju att det måste finnas en hake med i spelet – men det är många som inte har grundläggande förståelse för ekonomi.

Det hela blir dock ännu mer absurt om man tar med i ekvationen att krisen skapades av för låga räntor. Detta är inte bara min, utan så gott som varje ekonoms och finanskunnig människas slutsats. Efter att IT-bubblan spruckit började Federal Reserve att göra aggressiva räntesänkningar, och snart var det ännu mer olönsamt att låna ut pengar än det är idag. År 2003 föll räntan till 1 %, medan inflationen var betydligt högre.

Varför sänkte man då räntan? Syftet var att få igång konsumtionen igen. Otroliga mängder pengar försvann när IT-bubblan, som inneburit en kraftig övervärdering av nya IT-företag och nätbutiker (där butiker som aldrig sålt en vara blev värda tiotals, om inte hundratals, miljoner), sprack, och dessutom tappade många människor förtroendet för Internethandeln och kanske till viss del för handeln i övrigt. Har man just förlorat stora delar av sina besparingar i ett övervärderat företag är man mer rädd om dom besparingar man har kvar, det är ju inte svårt att förstå. Men just människor som är rädda om sina besparingar är inget vidare för en ekonomi på nedgång, och i äkta Keynesiansk anda gällde det att få folk att börja konsumera. Så långt är allting rätt, problemet är egentligen att FED överdrev. Man tycktes inte förstå att vanliga människor med sinne för ekonomi inte lånar eller konsumerar särskilt mycket mer bara för att räntan blir lägre (även om en del av dessa säkert föll för frestelsen), istället blir ju möjligheten att låna tillgänglig för människor som på grund av sin dåliga kreditvärdighet tidigare inte hade den. Vi talar om arbetarklassen. Vi talar om dom som kanske aldrig lärt sig räkna procent i skolan, om de som inte förstått sig på att ställa kritiska frågor och läsa igenom lånekontrakt. De som inte förstått att det som verkar för bra oftast är för bra. Trots dessa människors personliga ansvar bör ändå största skulden läggas på FED, som girigt utnyttjade dessa arma okunniga människor för att tillfälligt höja konsumtionen.

Etta på ”skuldlistan” är alltså FED.

Som god tvåa kommer bankerna själva. Att låna ut pengar och låtsas att räntan blir mindre än den blir är att tigga om bekymmer. Detta ursäktar inte den stora syndabocken, alltså centralbankens, agerande, men det är ändå svårt att se bankerna som offer. De som nu går i konkurs har själva satt sig i denna situation. Till deras försvar får väl ändå sägas att det nog ligger lite affärspsykologi bakom deras agerande: ”Erbjuder inte vi lån till 1 % ränta så gör någon annan det” lär alla ha tänkt. Sedan måste vi också ta i beaktande att en bank som sänker räntan måste låna ut till fler och/eller mer pengar för att inte vinsten ska sjunka.

Lättförståeligt räkneexempel: Det är år 2000, strax före det att IT-bubblan sprack i Mars, och en bank lånar ut 10 000 dollar till en person som vill köpa en ny bil. Banken tar 6,5 % i ränta (styrräntan för åtta och ett halvt år sedan) och tjänar alltså 10 000 x 0,065 = 650 dollar (för enkelhetens skull tar vi inte med omkostnaderna).

Det är år 2001, cirka ett år efter att IT-bubblan spruckit. En bank lånar ut 10 000 dollar till en person som vill köpa en ny bil. Banken tar 3,5 % i ränta (styrräntan för sju år sedan) och tjänar alltså 10 000 x 0,035 = 350 dollar (hänsyn ej taget till omkostnader). Vinsten på ett lån på 10 000 är alltså nästan halverad, och för att kompensera upp detta måste man låna ut mer pengar. Eftersom en person som bestämt sig för att köpa en bil som bara kostar 10 000 knappast lär låna 20 000 gäller det att hitta någon som vill låna 10 000, så att banken når upp i samma vinst som vanligt. Som en direkt konsekvens lånar man ut till någon man normalt sett inte lånar ut till, till exempel en arbetslös. Att flera av dessa inte kan betala tillbaka bryr man sig inte om. En annan grupp lånetagare var människor som när bostadspriserna steg belånade sina hus, alltså tog lån med huset som säkerhet. När sedan huspriserna föll fann sig mängder av människor överbelånade. Många fick problem med de dolda avgifter som fanns eller kunde finnas i lånen, eller så missbedömde de sin återbetalningsförmåga överhuvudtaget, med eller utan dolda avgifter från bankerna. När man sedan började betala tillbaka sina lån och försöka ordna upp situationen – då sänker FED räntan för att få folk att låna mer igen.

Vilka fler finns det att skylla på? Ratinginstituten kommer trea på min skuldlista. Först lite kort: Ett ratinginstitut är ett institut som ofta bedriver, eller också publicerar, forskning i finans och som betygsätter fonder, aktier, obligationer och CDO:s.

Som artikeln jag länkade till ovan beskriver, så försöker de ”unga mattegenierna” (och alla andra inom branschen med, för den delen) alltid se till så att deras styckade obligationer får högsta betyg av de finansiella ratinginstituten. Får de högsta betyg så vågar folk investera där, eftersom det betyder att det är så gott som riskfritt – tror investerarna. Man diskuterar öppet vilket betyg en så kallad CDO ska få, och det resulterar alltför ofta i ett alltför högt betyg.

Precis som artikeln säger så hade ratinginstituten svårt att säga nej och ville inte känna sig dumma. Deras missriktade vänlighet mot mattegenierna har minst sagt varit kostsam.

Folket som tagit lån får en fjärdeplats på listan, då många av dom som tog lån var långt ifrån tvungna och långt ifrån okunniga om ekonomi – det fanns en hel del människor som bara föll för frestelsen att bli snabbt, och tillfälligt, rika, och med dessa har jag ingen sympati.

Som ni kanske redan noterat så är inte regeringen med alls. Varför? Har inte regeringen det yttersta ansvaret för vad som händer i landet? För att ge ett kort svar: Nej.

I Sverige utgår vi ifrån att staten ska fånga upp oss. Staten ska ge oss alltifrån sjukvård till godis utan ”farliga” ämnen som förhöjer cancerrisken med typ 0,01 %. USA har byggt sitt land, enda sedan självständigheten, på en helt annan filosofi som utgår ifrån individens rätt att sköta sig själv, och skyldighet att sköta sig själv. Att det därför funnits förhållandevis väldigt lite regleringar på Wall Street är alltså inte så konstigt. Vänstern brukar hävda att USA:s regering sitter i knäet på börsmäklarna, men det är ”allvarligare” än så: USA:s regering ”sitter i knäet” på George Washington och de andra som skrev konstitutionen. Bristen på spelregler på Wall Street är en direkt konsekvens av individens frihet över sina pengar.

Dessutom var denna kris inte uppenbar förens nyligen. Nog kan man tycka att vem som helst borde förstå att FED var ute på djupt vatten när de drog ner styrräntan till 1 %, men man får inte glömma bort att USA var upptagna med ett krig just då. Dessutom trodde väl de flesta att FED bara tänkte hålla räntan så lågt ner för en kortare tidsperiod, bara för att ge ekonomin en vitamininjektion. Uppenbarligen höll man den nere alltför lång tid, och nu har man försökt lösa den nuvarande krisen genom att sänka räntan igen. Det hjälpte ett litet tag, men nu så här ett år efter att krisen började (man brukar räkna med att den började i augusti 2007, men det är en definitionsfråga) börjar huvudena rulla. Lehman, Merrill Lynch, Freddie och Fanny mac och nu senast AIG – som har blivit förstatligat. E24 med flera talar om att AIG har räddats, medan staten i utbyte fått 80 % av aktieinnehavet. Också något man bör notera är att AIG kommer tvingas betala totalt 14 % ränta på de 550 miljarderna. Något AIG sällan lär klara av – deras varumärke är inte värt mycket idag, de har blivit en av flera symboler för denna kris och kommer att ha svårt att få förtroende bland kunder. De får inte ta några viktiga beslut utan godkännande från Finansdepartementet. Jag skulle tro att AIG snart officiellt går i konkurs, men på det här viset hinner marknaden ”vänja sig med tanken” (kurserna anpassas), och på det viset blir inte raset lika stort som om AIG gått konkurs över en dag. Hur djup den här krisen är förstod dom flesta nog inte förens Lehman föll, och något annat är inte att begära.

Som en slutkommentar kring detta med regeringens ansvar bör nämnas att det är Demokraterna som styr kongressen sedan år 2006, och samma parti regerade under hela den tid som IT-bubblan växte sig stor för att sedan spricka (1995 – 2000). Det var denna bubbla som la grunden till den situation vi har idag, vilket gör att man verkligen kan fråga sig om det inte i själva verket är den amerikanska vänstern – inte den kristna högern – som har mest blod på sina händer?

Så vad ska USA nu göra åt krisen?

Med risk för att chocka alla svenska socialdemokrater så får jag nog svara: Ingenting. Om USA i framtiden vill kunna försvara kapitalismen konsekvent, så måste regeringen hålla fingrarna borta från de drabbade företagen.

Man har redan fångat upp AIG, och det är illa nog. Hur ska man nu kunna försvara marknadsekonomin? Denna innebär ju inte bara rätten att behålla sina vinster (något AIG sannerligen gjort under de goda tiderna) och slippa hård beskattning av dessa, utan även skyldigheten att själv ta ansvar för sina misstag. Någon säger väl nu att det skulle få alltför katastrofala effekter om alla dessa hotade företag gått/går i konkurs, och visserligen skulle det de, men när det gäller investmentbanker, så är det stryk en väldigt bra uppfostringsmetod om man säger så: De lär sig bara när de får ta konsekvenserna av sina misstag. Om vi fångar upp dem nu, så lär vi dem att de är för stora för att förloras (något vissa också rätt ut hävdar att de är).

Vad händer nästa gång? Idag har bankerna gett lån till människor utan inkomst, utan tillgångar och utan jobb. Nästa gång kanske de erbjuder ett gäng dagisbarn att få låna 100 000 så de kan köpa upp närmsta godisbutik. Räntan blir på en slickepinne.

Idag finns det enorma mängder arbetslösa människor med hög utbildning i finans. Dessa kan när som helst gå ihop och bilda en investmentbank om de vill, och de kommer de att göra om vi låter de nuvarande jättarna gå i konkurs – efterfrågan finns ju helt klart. Det är dessutom högst oklart om Morgan Stanley går i konkurs, då det ändå gått bättre än väntat för dem.

För den som fortfarande är osäker på om detta är rätt väg att gå vill jag ställa följande etiska dilemma: Är det rimligt att skattepengar används till att hindra bankerna från att gå i konkurs? Detta innebär att samma fattiga människor som mer eller mindre lurats till att ta lån tvingas rädda lurendrejarna via skattesedeln. Är det rätt? Min åsikt har ni redan, så tänk nu efter själva.

För att göra en brutal sammanfattning av lösningen: Låt bankerna dö och häng upp liken för allmän beskådan så att framtida bankirer avskräcks från att begå samma misstag. Denna metod användes mot sjörövare på 1600-talet, och bör kunna fungera igen (fråga mig inte om jag menar bildligt eller bokstavligt, då blir jag besviken på er).

John Gustavsson
18 september, 2008