Michael Moores propaganda - del 1

I mitt pågående projekt att beskriva President Bush och dennes administrations politik ur en synvinkel som en svensk allmänhet väldigt sällan fått inblick i - så måste några ord skrivas också om "dokumentärfilmaren" Michael Moore - som numera visserligen inte längre är lika omtalad som förr, vare sig i Sverige eller någon annanstans - men som förmodligen formade tusentals svenskars bild av Bush i samband med sin film Bowling for Columbine som släpptes 2002. Nedan följer därför en artikel här uppdelad i tre delar om Michael Moore, som jag skrev innan presidentvalet 2004 och som ger en bild av Moore som svenskar först på senare år getts åtminstone en liten inblick i.

I December 2007 sände SVT en kanadensisk dokumentär vid namn "Michael Moore - provokatören", som kritiskt granskade den numera världskände dokumentärfilmaren. Detta var dock (mig veterligen) första gången SVT visat eller uttryckt något kritiskt om Michael Moore som gjorde sig internationellt känd med sin film "Bowling for Columbine" där denne undersöker amerikaners förhållande till vapen. Bowling for Columbine är också mycket kritisk mot President Bush, och trots (eller kanske därför) att Moore vinklar fakta i så hög grad att den bild som målas upp för tittarna blir en lögn, så vann Moore en Oscar för filmen 2003.

I Sverige blev Moore (kanske av samma anledning) ganska snabbt populär. Den 19 januari 2003 sände SVT 2 Moores första dokumentär "Roger and me", som den är precis lika snedvinklad som hans senare produktioner. På SVT:s hemsida fanns dock ingen större kritik mot filmen och i presentationstexten på SVT:s hemsida stod då att läsa:

"Det har skrivits spaltmeter om denne omutlige amerikanke journalist och hans metoder. Säkert är att han står på de svagas sida mot kapitalismens och förtryckets krafter i alla dess former." (http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=9458&a=159687 - besökt 30 september 2004 - länken fungerar numera inte längre)

En inte bara okritisk utan också sympatisk framställning av dokumentären - trots att det redan då fanns gott om information om att Michael Moore hade lätt för att tumma på sanningen. När SVT tre år senare i juni 2006, sände Moores direkt Bushkritiska film Fahrenheit 9/11 från 2004 som syftade till att driva ut Bush ur Vita Huset - så hade SVT tagit in faktumet att Moore var skarpt kritiserad och skrev därför på sin hemsida:

Den frispråkige filmaren Michael Moore undersökte president Bushs handlande efter terroristattacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001. Och Michael Moores egna slutsatser av de samband han fann mellan Bush och Saudiarabiens finansfamiljer blev besvärande för presidentens anhängare under den kommande valkampanjen, även om man försökte påtala vissa mindre väl grundade bevis och antydningar i filmen.

SVT skriver alltså här att andra antyder att filmen har vissa mindre grundade bevis - men tar själv inget ansvar för saken och sänder filmen okritiskt - varför de flesta svenskar förmodligen såg filmen rakt av utan att vare sig läsa kritikers synpunkter på filmen eller ens SVT:s antydan om att kritiker existerade. Det är förstås inte SVT:s uppgift att behöva granska allt de sänder i detalj - däremot gav man genom att ensidigt sända dokumentären inte någon seriös nyans till den rådande samhällsdebatten - vilket i sig knappast kan betecknas som "public service".

Att SVT 2007 sände den Moore-kritiska dokumentären var därför bra och ett steg i rätt riktning. Det ändrar dock inte det faktum att Moores filmer i tidigare skede förmodligen påverkat tusentals svenskars bild av President Bush (som en del av en mängd andra Bushkritiska dokumentärer som SVT sänt under åren utan att någon gång ge en kritisk motbild till dessa. Se min artikel "Bush i svensk media" för mer om detta). Nedan följer därför en artikel jag skrev 2004 vid namn "No Moore lies" som granskar Moores böcker och filmer fram till 2004. Hans senaste film "Sicko" och nu inför valet 2008 "Slacker uprising", nämns alltså inte. Efter Fahrenheit 9 11 så blev dock Moore inte lika omtalad som han dittills varit - och hans verk fram till dess är förmodligen vad som påverkat svenskars bild av Bush mer än något annat han senare producerat. Här är del 1 i denna artikelserie på tre delar. (Observera att noterna till artikeln kommer i slutet av del 3.) Håll till godo.

----------------------

No Moore Lies: En Analytisk Granskning av Michael Moores Propaganda

På Oscarsgalan 2003 tilldelades författaren och filmregissören Michael Moore en Oscarstatyett för sin film "Bowling for Columbine", en dokumentärsatir om den amerikanska vapenkulturen. Michael Moore har gjort sig känd för sin amerikanska samhällskritik och inte minst sin ohämmade kritik mot USA:s president George W Bush. I sitt tacktal efter att ha mottagit statyetten på Oscarsgalan sa Moore följande:

"…We like nonfiction. We like non fiction and we live in fictitious times. We live in a time where we have fictitious election results, that elects a fictitious president. We live in a time where we have a man sending us to war for fictitious reasons. Whether it is the fictition of duct tape or the fictition of orange alerts. We are against this war Mr Bush! Shame on you Mr Bush! Shame on you!" [1]

Istället för att tacka för den Oscar han nyss mottagit gick Moore istället till attack. Det som skulle vara hans tacktal kan nog snarare beskrivas som ett attack- tal. Som kritiker av Irakkriget var han inte ensam. En mängd amerikanska såväl politiker som lekmän och intellektuella, motsatte sig efterhand Bushadministrationens krig i Irak. Vad som skiljer Michael Moore från de övriga kritikerna är dock de metoder med vilka han angriper President Bush och dennes politik.

Moores korta tal sammanfattar till stor del hans strävan. Michael Moore har med sin verksamhet ett tydligt mål i sikte: att köra ut George W Bush från Vita Huset.

I sina ambitioner att göra detta använder han de verktyg han som filmkomiker hanterar bäst: ironi, sarkasm och glåpord – allt i en salig röra som han efter bästa förmåga försöker sammanfatta i sina filmer och publikationer. Men hur väl stämmer Michael Moores bild överens med verkligheten? Och hur väl stämmer den bild han målar upp av President Bush överens med sanningen?

Den här artikeln syftar till att ta reda på detta. Jag kommer i korta drag ta upp valda delar ur Michael Moores böcker och filmer, och därefter ge en motbild eller en förklaring till de bilder Moore målar upp. Låt oss börja med hans böcker.

Michael Moores böcker

Stupid White Men

Michael Moore skrev sin bok "Korkade Vita Män"("Stupid White Men") månaderna innan den ödesdigra 11 September 2001. Ett kapitel i boken heter "Döda de vita" och kapitlet därpå bär namnet "Idiotnation", där Moore förklarar att USA är ett land fullt av idioter. Efter den 11 september ville förlaget som skulle ge ut Moores bok att han skulle förändra delar av boken för att de skulle kunna ge ut den. Detta gick Michael Moore inte med på, och förlaget beslöt sig därför för att inte ge ut hans bok.

Censur bör inte bedrivas, och alla inklusive Michael Moore bör ha rätt att när som helst säga precis vad de vill – i synnerhet i USA. Men lite förståelse för att ett förlag efter tragedin den 11 september som var det värsta terrorattentatet i världshistorien knappast vill ge ut en bok där författaren kallar den attackerade nationen för en idiotnation, och landets ledare för korkade vita män och i samma bok har ett kapitel vid namn "döda de vita", borde Michael Moore åtminstone ha. Kanske hade han det också, men det framgår i sådana fall inte i boken.

Men om man nu i viss mån kan hålla med om Moores kritik mot censureringen av hans bok, så är det i princip också det enda man kan hålla med honom om. Resten av boken består av propaganda, fåniga konspirationsteorier och dåligt underbyggda påståenden.

I början av sin bok "Korkade Vita Män" (som efter en hel del mot och medgångar slutligen gavs ut), delar Moore kontrastrikt in samhället i två grupper redo för drabbning: de rika, illvilliga makthavarna mot de svaga, fattiga och förtryckta. Läser man sedan boken får man – precis som i alla hans andra produktioner – också stor sympati för hjälten i berättelsen, Michael Moore själv – som likt Zorro ställer sig i det främsta ledet på de svagas sida för att med pennan som värja försvara de förtryckta mot de rika och illvilliga. De svaga och förtryckta har dock ett trumfkort gömt i ärmen: de är smarta, de tillhör likt han själv den överlägsna del av mänskligheten som skådat igenom de rika och mäktigas lögner och bedrägerier. Det är deras starkhet och därför är de inte rädda. De rika och illvilliga har dessutom ett stort handikapp gentemot Zorro och hans anhängare. De rika och illvilliga är nämligen utöver sin gränslösa rikedom och illvillighet också oerhört korkade. De är korkade vita män, anförda av den mest korkade av dem alla, dess dyslexiske kristna cowboy- president. En president Michael Moore Zorro redan i början av boken gör vad han kan för att med sina föraktfulla angrepp och konspiratoriska anklagelser sticka hål i. I kapitlet "Käre George", ställer Moore i ett öppet brev några frågor till presidenten varav den första lyder:

George, besitter du en vuxens förmåga att läsa och skriva?

Michael Moore väntar inte på något svar från Vita Huset, utan tar saken i egna händer och besvarar frågan själv med en mängd påståenden, som för vem som helst som tänker på vad det faktiskt är Moore slänger ur sig, måste avfärda som rent skitsnack. Ta detta som Moore skriver, som exempel:

"Din mamma älskade att läsa högt när hon var rikets första dam. Är det alltså rimligt att anta att denna böjelse hade sitt upphov i att hon hade personlig erfarenhet av att uppfostra ett barn som inte kunde läsa?" [2]

Moore hävdar alltså på fullt allvar att USA:s president inte kan läsa, och drar en lika avlägsen slutsats att Bushs mamma, som gillade att läsa, gjorde det pg a att hon uppfostrade en son som inte kunde läsa och som hon därför var tvungen att läsa så mycket för. Behöver något mer sägas om en slutsats som den?

Boken innehåller även en mängd uppenbara faktafel och självmotsägelser. Ett exempel är när Moore talar om galna kosjukan (och på ett märkvärdigt sätt som jag faktiskt inte riktigt förstår, så får han allt ont i världen till att vara George W Bushs, eller de konservativa Republikanernas fel). I det avsnittet säger Moore i ena andetaget att prionerna som orsakar galna kosjukan inte dör när man bränner djuren, medan han i andra andetaget talar om att man när man äter kött, bör steka det väldigt noggrant. Här säger han emot sig själv. Dessutom säger han fel. Prionerna dör när kropparna bränns, däremot dör de inte bara för att köttet steks.

I slutet av boken gör Michael Moore Zorro vad han kan för att åter framstå som folkets företrädare i sin kamp mot de rika och illvilliga, och har därför formulerat vad han kallar "Folkets bön". Innan bönen inleds förklarar han att republikanerna bara förstår hur ondskefull deras politik är, när de själva drabbas av ondskefulla saker. Därför manar han världens folk att ansluta sig tillsammans med honom i den bön han formulerar så här:

"Käre Gud(Herre/Jahve/Buddha/Bob/Ingen)!

Vi bönfaller Dig, att Du, i all Din nåd, skall skänka tröst åt alla dem som lider, av vilket skäl som än Du, Naturen eller Världsbanken har funnit lämpligt. Vi inser, himmelske Fader, att Du inte kan bota alla sjuka på en och samma gång – det skulle fullständigt tömma alla de sjukhus som de goda nunnorna har grundat i Ditt namn. Och vi accepterar att Du i Ditt allvetande inte kan eliminera all ondska i världen, för det skulle innebära att Du gjorde Dig själv arbetslös.

I stället, käre Gud, ber vi Dig att Du hemsöker varje medlem av representanthuset med fruktansvärd, obotlig cancer i hjärnan, manslemmen och handen (även om ordningen inte behöver vara just den angivna). Vi ber Dig, kärleksfulle Fader, att alla senatorer från sydstaterna görs beroende av droger och spärras in på klinik för återstoden av livet. Vi bönfaller Dig att utrusta barnen till alla senatorer från Montana, Idaho, Wyoming, Utah, Colorado och New Mexico med en genuin homosexuell läggning; att sätta barnen till senatorerna från de östra delstaterna i rullstol; och barnen till senatorerna från de västra delstaterna i kommunal skola. Vi bönfaller Dig, du den mest nåderika av alla, att på samma sätt såsom Du förvandlade Lots hustru till en saltstod, att Du förvandlar de rika – alla rika - till hemlösa fattiglappar, att Du utplånar alla deras besparingar, tillgångar och fonderade medel…

Måtte Du höra våra böner och uppfylla dem efter bästa förmåga, Du konungarnas konung, som sitter högt där uppe och vakar över oss misslyckade individer. Skänk oss en aning lindring från vårt elände och lidande, eftersom vi vet att de människor Du nu förhoppningsvis drabbar med din bannstråle snabbt tänker göra sig kvitt sin olycka för att vältra över den på oss.

I Faderns, Sonens och Den Helige Andes (visst var han ett spöke tidigare?) namn. Amen." [3]

Så långt Michael Moore. Styrkan i "Vita korkade män" ligger inte vare sig i dess fakta (läs: dess faktafel) eller Moores konspirationsteorier. Styrkan ligger bara i den känsla Michael Moore Zorro med hjälp av glåpord, sarkasm och stöddig ironi, skapar genom att utmåla sig och de som köper hans propaganda som de insiktsfulla hjältar som står sida vid sida i sin kamp mot de rika och illvilliga. En känsla var och en med lite intellektuell skärpa borde vara kapabel att resa sig över.

Låt oss nu gå över till hans nästa verk.

Vem har snott mitt land?

"Vem har snott mitt land?"(Dude, where´s my country?") är Michael Moores senaste bok. Vad som skiljer den här boken från "Korkade Vita Män", är egentligen inte särskilt mycket. Metoderna han använder sig av är desamma och målet att avlägsna Bush från Vita Huset har inte heller det förändrats (i denna bok har det snarare blivit lite mer specifikt målinriktat och i bokens sista kapitel "Att avlägsna Bush och andra vårstädningsbestyr" ger han specifika råd om hur hans anhängare bäst bör gå tillväga för att Bush ska avlägsnas i det kommande valet).

I boken i övrigt angriper han Bushs skattesänkningar, storföretagens skattefuskningar mm, och menar att Bushadministrationen spelar på folks rädsla och använder deras rädsla för terrorhot som ursäkt för att kunna genomdriva sin politik. Moore går till och med så långt att han skriver att det inte finns något terroristhot. Med det menar han att det hot som Bushadministrationen målar upp inte är sanningsenligt.

I det första kapitlet av boken som bär namnet "Sju frågor till George av Arabien", ställer Moore sju frågor till Bush (som han på sedvanligt vis besvarar själv) där han undrar vilka kopplingar Bush har till Bin Ladin- familjen, varför Talibaner besökte Texas när Bush var guvernör mm. Dessa frågor ligger dock till grund för Moores film "Fahrenheit 9/11", varför jag väljer att istället gå in på de frågorna lite längre fram i artikeln.

En av de mer intressanta saker i "Vem har snott mitt land?" är dock hans kapitel "Jesus W. Kristus". Om Moore i sin förra bok beslutat sig för att föra folkets talan inför den Allsmäktige Guden, går han i detta kapitel steget längre, och tar sig här friheten att faktiskt föra Guds talan till folket. Låt mig en del av kapitlet:

"Hej. Det är gud som talar.

Jag hoppas att ni inte misstycker att jag avbryter Mikes bok med några ord från mig, er allsmäktige skapare, men å andra sidan är jag ju Gud – vem kan hindra mig?

Ni har antagligen hört folk käfta om mitt namn en hel del på sistone, och är det något som gör mig tvärilsk så är det när folk käftas. En annan sak som gör mig på riktigt dåligt, gammaltestamentligt humör, är när folk missbrukar mitt namn. Och det finns en person som åberopar mig så snart han får en chans. Han försöker få er att tro att han är min personlige budbärare. Glöm inte att jag ser och hör allt, och det här är en del av de saker som jag har hört från den där killen:

»Jag skulle inte kunna vara guvernör om jag inte trodde på en gudomlig plan som överträffar alla mänskliga planer.«

»Jag tror att Gud vill att jag ska bli president.«

»Jag känner trösten och styrkan i att veta att bokstavligen miljontals amerikaner, som jag aldrig kommer att träffa… säger mitt namn till den Allsmäktige varje dag och ber honom hjälpa mig… Min vän, Jiang Zemin i Kina, har omkring en och en halv miljard människor, och jag tror inte att han kan säga detsamma. Och min vän, Vladimir Putin - jag gillar honom, men han kan heller inte säga detsamma.«

Har ni hört vilken fårskalle? Jag tycker faktiskt väldigt bra om Putin och Jiang. Tror ni att jag skulle fortsätta att göra så många kineser och ryssar om jag inte gillade dem?

Jag måste bekänna en sak: Ibland klantar jag till det. Inte alla mina skapelser är perfekta. Och den person som ni känner som George W. Bush var verkligen en som bara slank förbi mig.

... vad ska jag ta mig till för ögonblicket med den där Bush? Jag hör honom hela tiden säga att han »handlar« på mina »vägnar«. En sak ska ni ha klart för er: Den där killen talar INTE för mig eller någon annan här uppe. Jag talar för mig själv, eller också skickar jag ner en eller annan profet som får sköta jämrandet åt mig när jag är trött. En gång sände jag min son, men det satte bara igång ett jäkla rabalder som inte har lagt sig än. Det gick inte alltför bra för honom och ärligt talat är vårt förhållande fortfarande lite ansträngt på grund av det. Han har mycket bestämt försäkrat mig att han aldrig åker tillbaka till jorden, vad man än har sagt om Kristi återkomst. »Skicka Gabriel« är det enda han säger till mig när jag för saken på tal.

Jag avskyr tanken på att behöva stiga ner själv för att ställa saker och ting till rätta, för det blir inte vackert att skåda när jag kommer. George W. Bush var inte utsänd av mig på något som helst uppdrag. Jag skickade honom inte att avlägsna Saddam, inte att bekämpa någon sorts ondskans axelmakter och jag hade inte tänkt att han skulle bli president. Jag har inte den blekaste aning om hur det gick till ens. Först lyssnade jag på alla era böner och avlägsnade hans far från presidentämbetet. När sedan hans son dök upp åtta år senare hörsammade jag än en gång era böner och gav den där Gore de flesta rösterna. Jag räknade lika lite som ni med att något annat högre väsen eller någon högsta domstol skulle lägga sig i. Sedan tillkom ett litet problem med Lucifer som stack fram sitt fula tryne i form av någon som kallade sig »Katherine Harris«. Hur många gånger har jag inte sagt er att Belsebub har många förklädnader (Jim Baker, Antonin Scalia) och verkar med list och bedrägeri?

I början var jag egentligen aldrig orolig för den där unge Bush, eftersom jag i min gudomliga vishet hade skapat honom till ett av de där rikemansbarnen som fördriver all sin tid på partyn. I universums härliga blandning finns det plats för alla möjliga sorters människor - och jag skapar mellan 200 och 300 festprissar om dagen (ännu fler under sportlovet). Ni behöver dem lika mycket som ni behöver de raketforskare och cellister som jag skickar till er. De här rumlarna behövs för att hålla igång festen - de får folk att skratta, de fixar banden och de köper ut drinkar åt minderåriga. Sedan, efter partyt, måste de då och då köra ihjäl någon ute på vägarna eftersom jag behöver en jämn ström av själar hit upp. Det är så det fungerar och lille Georgie klarade sig bra, ända tills det där tolvstegsprogrammet ställde till det för honom.

Gissa om jag hatar alla de där »anonyma« grupperna - AA, NA, OA, GA - som alla åkallar mig för att få folk att nyktra till, sluta hetsäta eller spela. Tänk om alla syndare plötsligt skulle försvinna! Det är INTE så det fungerar. Jag behöver syndare som syndar och sedan ångrar sig och syndar igen och hela tiden är i mina klor, så att jag kan tvinga dem till lite bot och bättring. Om de slutar synda och »överlämnar« sig till en »högre makt« så kommer hela det hot om skärseld och förbannelse som får dem att uppfylla min vilja att gå upp i rök.

Det var i alla fall det som hände med just den här partypojken. Innan jag hann piska upp en gräshoppssvärm hade W. övergett den gudomliga planen. Jag försökte så gott jag kunde att göra hans liv så eländigt som möjligt. Jag såg till att vartenda ett av hans affärsprojekt misslyckades. Jag ordnade så att hans basebollag spelade helt sjukt dåligt. Jag till och med uppenbarade mig för honom i en dröm en natt och övertalade honom att byta bort Sammy Sosa, och bara för att riktigt jäklas gjorde jag sedan Sosa till stjärnspelare när han kom till sitt nya lag.

Men ingenting kunde rå på George W. Så jag satte hans far i Vita huset och tänkte att det skulle väl lille Georgie i alla fall inte överleva. Det drev in hans bror Neil i S&L-skandalen och tvingade hans andre bror, Marvin, att gömma sig.

Men det besvärade inte George ett dugg och han fann sätt att använda pappans jobb till sin fördel. Innan jag visste ordet av var han guvernör i Texas och kunde bestämma när folk skulle dö där. DET ÄR MITT JOBB! Jag vet inte om jag håller på att bli gammal och inte riktigt hänger med, men ingenting som jag har försökt med - inte ens när jag såg till att han förlorade valet - har löst problemet.

Snart var det han som var allsmäktig och styrde världen. Många av er slutade hoppas på mig. Folk slutade be och började svära istället. Jag har känslor jag med, och det gör ont. Det gör det verkligen. Vem har jag att vända mig till i nödens stund? Den helige ande? Den killen är värdelös, han är aldrig här och han meddelar mig aldrig sin nya adress.

...Nu skulle jag faktiskt behöva lite hjälp av er. Jag inser att jag borde ha satt stopp för detta vansinne några dagar efter den 11 september när George W. vid Nationskatedralens altare sa att det nu var hans uppdrag att »befria världen från ondska«. Folk började tro att han kunde göra det. Det är tyvärr en omöjlig uppgift eftersom »ondska« är något som behövs för att kunna definiera det som är gott. Om det inte fanns någon ondska, skulle jag inte finnas. Ondskan är ett nödvändigt element för er människor, ett sätt för mig att pröva er, utmana er och ge er en chans att av egen fri vilja välja ont eller gott.

Vill ni bli kvitt lite ondska? Varför inte börja med att befria er från den del av ondskan som ni själva skapat? Att låta folk leva på gatan utan ett hem är ont. Att låta miljontals barn gå hungriga är ont. Att offra oräkneliga timmar på att titta på dokusåpor när ni skulle kunna ha riktigt liderlig sex med någon ni älskar, det är ont.

Vill ni bekämpa en missdådare? Sätt igång och banka på er själva i en timme. Sedan kan ni gå ut och besegra djävulen i det stora vita huset.

Det är ert uppdrag. Sviker ni mig ligger ni risigt till.

Det var allt. Gud har talat.

Tillbaka till resten av boken…" [4]

- - - - -

Moore är måhända komiker, men är det inte intressant att han, som anklagar Bush för att missbruka Guds namn, själv gör detsamma på ett sätt som för många kristna förmodligen skulle betraktas som rent hädiskt.

Säkert har han genom sin polemik lyckats vinna somliga på sin sida, men att Michael Moore Zorro i sin självutnämnda egenskap av folkets försvarare knappast är någon bra representant vare sig för de miljontals såväl fattiga som rika, eller svarta som vita kristna i USA råder det nog efter detta kapitel mycket liten tvekan om.

Moores böcker blev populära men den vad som gjorde honom mest känd i Sverige är nog hans filmer. Dessa ska vi ta en titt på i nästa del av denna artikelserie

Del 2: