Artikeln berättar om hur den svenska Medicinalstyrelsens dåvarande generaldirektör Axel Höjer och hans fru Signe Höjer reste runt i USA vintern 1947-48 där de studerade den amerikanska sjukvården. Resan gjorde dem, förklarade Axel Höjer i ett radioföredrag "lika ofta chockerade som charmerade".
De imponerades av amerikanernas experimentlystnad i kring vården och menade att svenskarna kunde ta lärdom av de amerikanska idéerna - i synnerhet inom inom forskning och hälsovårdsutbildning. Däremot menade de ändå att problemen i det amerikanska samhällets vårdsystem övervägde de fördelar som fanns. Rasismen drabbade de svarta patienterna hårt, och hindrade också svarta från att bli läkare, forskare och administratörer. Ojämlikheten drabbade även fler än de fattiga, och även medelklassen kunde få svårt att betala sina sjukhusräkningar, vilket gjorde att många blev ruinerade som följd. Axel Höjer förvånades därför över att USA inte kunnat enas om behovet av en allmän sjukförsäkring, och härledde detta till en amerikansk läkarkår "som var sällsynt rädd för allt som kunde tolkas som socialism."
I efterhand skrev han och hans hustru hur de särskilt chockerades av de nyligen igångsatta kampanjerna mot "oamerikanska verksamhet", och hur en uppfattning utbredde sig om att social medicine var detsamma som socialistisk eller kommunistisk medicin - i motsättning till den amerikanska livsstilen. Signe Höjer beskrev en ”hysterisk jakt på röda” där läkare intresserade för socialmedicin motarbetades och förföljdes. Hon berättar om när hon och Axel skulle föreläsa om socialvård och socialmedicin i Sverige inför en radikal läkarförening vid en amerikansk hälsovårdshögskola som bjudit in paret - där samlingen fick hållas i en källare och hållas hemligt för utomstående.
”Jag minns att vi kände oss som de första kristna i katakomberna”, skrev hon i sina memoarer.
1948 gjorde Axel Höjer ett svenskt utredningsbetänkande vid namn ”Den öppna läkarvården i riket” - där han förespråkade ett system "där den förebyggande vården skulle spela en allt mer dominerande roll inom hälso- och sjukvårdssystemet. Ett system med hälsocentraler på olika nivåer skulle byggas upp, bland annat för att möjliggöra regelbundna hälsokontroller av allt större befolkningsgrupper, i sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande syfte. På sikt skulle alla åldrar täckas in. Både sjukvård och förebyggande vård skulle vara gratis för alla vid vårdtillfället."
Axel Höjer och utredarna erkände att denna reform byggde på idéer utvecklade i USA, och den sk Parran-planen från 1944 "som inriktade sig på att koordinera verksamheten vid medicinska centrum av olika storlek, från kommunala health centers via rural hospitals och district hospitals till stora base hospitals." Dessa idéer mötte under då hårt motstånd från bland annat den privata svenska läkarkåren. Några år senare förverkligades dock många av idéerna:
"Axel Höjer fick inte igenom sina förslag under sin tid som generaldirektör, men läkarkårens motstånd utmynnade i en pyrrhusseger. Med hjälp av den allmänna sjukförsäkringen, som infördes 1955, kom den svenska hälso- och sjukvården inom loppet av ett par decennier att byggas ut i den riktning som Axel Höjer förespråkat, med offentliganställda läkare samt en landstäckande organisation med små och stora vårdcentraler, mindre sjukhus och centralsjukhus. Det enda som mest förblev en dröm var de allmänna hälsokontrollerna."
Sverige fick dock en allmän sjukvård med den struktur som fortfarande råder. I en rad andra länder med skild ideologisk karaktär så gick utvecklingen också i den riktningen. Så blev dock inte fallet i USA:
"Hälsocentrals- och sjukförsäkringsförespråkaren Thomas Parran, vars radikala reformförslag inspirerat kollegan Axel Höjer i dennes utredning om den svenska läkarvården, förlorade sin post som Surgeon General of the United States redan 1948. 50-talets McCarthyism bäddade sedan knappast för lättare förhållanden för dem som förespråkade någon variant av socialmedicin, och allra minst dem som lät termen syfta på kampen för fri och jämlik tillgång till statligt finansierad sjukvård."
Annika Berg förklarar på slutet hur privata intressen genom decennierna lyckats behålla greppet om den amerikanska sjukvården, och att en stark opinion byggts upp hos vanliga högerorienterade medborgare med skepsis mot det som kan tolkas som en socialisering av sjukvården. Det nuvarande motståndet hänvisar hon också några gånger i artikeln till den kristna högern - och hänvisar till te-party-protesterna i somras där det talades om "dödspaneler" och där Obama jämfördes med Stalin eller Hitler. Hon avslutar artikeln med att skriva att en milstolpe passerats om Obama och Demokraterna lyckas bryta den långa traditionen av reformmotstånd i frågan.
Något perspektiv på de i USA ideologiska argumenten mot en allmän sjukvård, framförs inte - men artikeln som här kan läsas i dess helhet är i ett historiskt avseende, och med en relevant koppling till vårt eget land, mycket intressant och ger ett bredare perspektiv på den debatt som för närvarande pågår för fullt i USA.
Källa: SVD
Se även tidigare inlägg:
Senaten röstar slutgiltigt ja till sjukreformsförslag 20091225
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar