De senaste veckorna har hon bloggat om två saker - dels om hennes lillebror Jimmy, och de känslor hon hade när hon skulle vinka adjö till honom när han som 19-årig soldat första gången skulle åka iväg till Irak. Hon skriver:
"As we were all standing around awkwardly with bagpipes playing—which, frankly, made the situation even more morose—a few of my brother's friends and fellow soldiers came over and started talking with our family. They were all very polite and nice and some even had smiles on their faces. I can remember meeting them and feeling better about my brother’s safety and that they would all protect one another.
They all, including my brother, looked too young to be holding M-4 assault rifles and giant packs, but their presence made me feel better. Seeing his fellow soldiers made me feel just a little more secure about my then-19-year-old brother’s safety overseas. This experience showed me what the faces of soldiers really look like, not just what we sometimes see on the news."
I ett litet senare inlägg berättar hon att hon sett filmen "Brothers" (OBS: Spoilervarning) - om en ung man som får trösta sin äldre brors fru och barn efter att brodern försvunnit i Afghanistan. Meghan McCain beklagar sig över att filmen - likt så många andra Hollywood-filmer - porträtterar soldaterna som desertörer, illojala, förvirrade och instabila:
"In Brothers, not only does one of the Marines captured by the Taliban actually say that he “realized we shouldn’t be there,” but Maguire’s character beats a fellow soldier to death with a lead pipe. Sam then returns home to his family and goes AWOL trying to kill both his wife and his brother. I don’t care if every producer, director, and screenwriter in Hollywood is against the wars in Afghanistan and Iraq (and presumably most are), what offends me is the portrayal of soldiers as cowards and lunatics—driven to such lengths that they come home and try to kill their families. Obviously, post-traumatic stress disorder has become more prevalent in the military and clearly this is a problem that needs to be seriously addressed. But I believe these films add to the damage when they portray soldiers as disloyal, unwilling to serve, and against the missions themselves. In my experience, this couldn’t be further from the truth."
Hennes poäng är viktig. Men kanske ännu viktigare att betona här i Sverige, eftersom vanliga svenskar - till skillnad från vanliga amerikaner - förmodligen främst får inblick i de amerikanska soldaternas liv och förehavanden genom diverse Hollywood-producerade krigsfilmer där de amerikanska soldaterna skildras som hormonsprudlande, äventyrslystna white-trash-ungdomar med farliga vapen som sina nya leksaker. Min första inblick i Hollywoods skildring av soldater i Irak var Michael Moores film "Fahrenheit 9/11" där några soldater - efter att filmen visat bilder på skadade civila - säger att kriget är "the ultimate rush", där man sätter på bra musik i bakgrunden när man ska ut och slåss. En av soldaterna förklarar hur han gillar att spela Blood Hound Gangs "The Roof is on Fire", vilket passade eftersom de ville att Baghdad skulle brinna för att få iväg Saddam, varefter han nynnar "we don´t need no water let the mother fucker burn, burn mother fucker, burn".
Sedan dess har de kommit en mängd filmer som utmålar soldaterna på samma sätt. En sådan film är Battle for Haditha från 2007, som handlar om hur en amerikansk patrull kör på en vägbomb och sedan skjuter ihjäl några oskyldiga irakier i närheten i tron att dessa var de ansvariga för bomben. Filmen utmålar soldaterna just som hormonsprudlande tonåringar, ansvarslösa, vårdslösa – white trash, som indoktrineras att vara hårda och tuffa (men vars mänskliga sida man sen får se) och hur de blir förrådda av sina befäl för politikens skull. Det är ingen dålig film, utan en film med mycket tänkvärda poänger (kanske i synnerhet för politiker i USA att reflektera över). Däremot skildrar den en sida av de amerikanska soldaterna - vilket oftast är den enda sida Hollywood bryr sig om att förmedla, och den enda sida många av oss i Europa känner till.
Alla filmer skildrar dock inte soldaterna som ansvarslösa tonåringar - en del skildrar istället de svårigheter soldaterna själva får möta - såväl under kriget, som vid hemkomsten. En mycket bra sådan film är "Home of the Brave" - som handlar om hur några krigsveteraner återvänder från Irak och försöker återanpassa sig till den ny-gamla tillvaron i sitt hemland, ett land där de välkomnas som hjältar - något de dock inte känner sig som - och där många där hemma, även bland deras närmaste, inte förstår sig på deras upplevelser och hur dessa förändrat dem. Det är dock en av få icke-politiska krigsfilmer. De flesta andra har en underton av kritik, antingen mot soldaterna eller mot krigspolitiken ifråga. En iakttagelse det är mycket bra att Meghan McCain tar upp. I slutet av sitt blogginlägg gör hon dock reklam för en annan film och skriver:
"Last Memorial Day in Arizona, my parents and the actor Gary Sinise hosted the screening of a documentary called Brothers at War, produced and directed by Jake Rademacher, who has two brothers serving in Iraq. In the film, Rademacher travels to Iraq as a civilian, chronicling the experience as he attempts to understand the motivation and experiences of his brothers at war. It is an honest portrayal of a man struggling to understand exactly why his siblings are motivated to serve and fight in a war overseas. Had my parents not hosted this film, I’m sure I wouldn’t have seen it, because movies like this don’t get the kind of funding or distribution that anti-military films get. I urge everyone to see Brothers at War to understand what it’s truly like to serve (and be the loved one of someone serving) in a war."
Här är trailern till dokumentären:
Se även tidigare inlägg:
Meghan McCain försvarar rätten till vapen 20090525
Meghan McCain hos Stephen Colbert 20090519
Meghan McCain står upp för gay-Republikaner 20090419
Berättelsen om ett kompani i Afghanistan 20091012
Om filmer:
Några filmer till minne av Kennedy-familjen 20090906
"W" och George W. Bush i andra filmer 20090409
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar