Neokonservatismen handlar emellertid inte om att påtvinga världen någon syn alls på hur demokrati ska se ut. Tvärtom så fanns det under president George W. Bushs presidentskap ett enormt spektra av möjligheter för att skapa demokratier som såg helt annorlunda ut än den amerikanska (vilket den islamiska republiken av Irak är ett utmärkt exempel på). Den 13 juni 2005 talade president Bush inför en grupp utbytesstudenter från bl a Irak, där Bush sa så här:
"I hope you go home and say that Americans are proud of watching the progress that is being made of people assuming liberty. One of the lessons I hope you share with the people back home, your buddies and your families, is that we understand that it's hard to go from tyranny to freedom. We had a little trouble on our own -- if you've studied American history, you'll realize that our path to democracy wasn't all that smooth. In other words, we had setbacks and hard work to try to achieve as good a government as we can possibly have. It's hard work. It's really hard work.
I hope when you go home you explain to people that we understand that the form of democracy your country takes will reflect your values and your history -- not American values and American history. In other words, we love the concept of people being free; we believe democracy is the best form of government; but we fully understand that it's got to be a democracy that suits the needs of the people in the countries from which you're from."
Neokonservatismen menar dock att frihet och demokrati (men som ovan visar, inte nödvändigtvis ett amerikanskt system) är bättre både för världen och för USA än vänskapliga diktaturer (så som USA förhöll sig till olika regimer under kalla kriget) någonsin kan vara.
Bo Inge skriver vidare att USA:s politik kring Irakkriget var övermodig, och att USA överansträngt sig, och fortsätter sedan:
"USA:s inflytande - och anseende - i världen minskade. Irak-kriget och dess följder var det synliga fiaskot.
Det ledde till att en rad konkurrerande regionala stormakter trädde fram - just det som de "neokonservativa" velat hindra. Det gällde t ex Iran."
Att Iran blev ett problem som USA inte räknade med när man invaderade Irak 2003 är sant. Men Iran blev ett allvarligt problem först i och med Mahmoud Ahmadinejad som fick makten i landet 2005 (innan dess ansåg de flesta analytiker att Iran gick mot ett mer öppet styre, bort från den gamla Khomeni-skolan). Ett annat faktum är att Irak, innan Saddam Hussein störtades faktiskt var just den regionala stormakt som precis hela världen innan dess till varje pris ville hindra. (Mer om det i min följande artikel om Irakkriget). Ett sådant hot mot omvärlden är Irak inte längre.
Bo Inge Andersson skriver sedan också i stycket därefter:
"Genom Bushs nya linje "försvann" hela kontinenter ur USA:s horisont. Det gällde Afrika. Och det gällde Latinamerika - en emancipation, kanske, men det ledde till att demokratiskt tvivelaktiga personer som Hugo Chávez fick stort utrymme."
Det må vara Bo Inge Anderssons egen åsikt om Bushs Afrika- eller latinamerika-politik, men det är knappast kontinenternas syn på Bush. Jag har på min bokhylla några böcker som specifikt handlar just om Bushs Afrika-politik, och i min artikel "Obama och Bush i svensk media" citerar jag bl a Tanzanias president Jakaya Kikwete, som vid Bushs sista besök i Afrika våren 2008 sa om den då stigande amerikanska stjärnan Barack Obama, att han hoppades att "denne kommer att bli en lika god vän till Afrika som President Bush har varit."
Det fanns många dystra saker med 2000-talets första decennium - svensk USA-rapportering var en av de sakerna. President George W. Bushs presidentskap var det däremot inte.
Källa: SVT
Se även tidigare inlägg:
Obama och Bush i svensk media 20090121
Mer om svensk Bush-bevakning 20081128
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar