Min mycket försenade eftervalsanalys kommer här. Jag har varit upptagen med skolan och därför inte riktigt kunnat fokusera på bloggen.
Republikanerna tog inte senaten, vilket många - inklusive mig själv - hade trott att de skulle göra. Det blev i slutändan bara sex platser, och dessutom ser det ut som att Joe Miller förlorat (en förlust som mest beror på korruptionen inom Alaska - den korruption Palin alltid hävdat att hon besegrade).
Detta val har givetvis stor inverkan på valet 2012, på flera vis: Till att börja med så får Obama svårare att genomföra hans vallöften från förra valet (se bara på krånglet han haft med skattefrågan). Många säger att han måste gå mot mitten, men om det är det han försöker göra, så har han inte gjort det särskilt smidigt hittills: Mest av allt ser det ut som att han säljer ut sina principer. Faktum är att Obama till och med är sämre än Romney när det gäller smidiga kovändningar.
Obama är alltså ingen vinnare - han tvingas till kompromisser och han verkar inte vara särskilt bra på dem.
De andra då?
Sarah Palin är en vinnare i den betydelsen att hon har fått obegränsad uppmärksamhet, något alla vet att hon gillar. Hennes endorsements har fått enorm mediabevakning och hon har lyckats föra flera kandidater till seger... i primärvalen. I de riktiga valen har det gått mycket sämre, där både Sharron Angle, Joe Miller (?) och Christine O'Donnell förlorade. Palin har förstärkt bilden av henne som en konservativ rockstjärna, men hon misslyckades med att bevisa det alla ville att hon skulle bevisa: Att hon bryr sig om partiet, att hon har gott omdöme, att hon inte tar ogenomtänkta beslut och att hon kan ta kritik.
Hon hade dock en stor seger i Rand Paul (senator, Kentucky), och en pyrrhusseger i Terry Branstad (guvernör, Iowa). Hennes endorsement av Branstad var lyckat på det sättet att Branstad vann, men samtidigt gjorde hon sig ovän med de konservativa Republikanerna som stödde Branstads primärvalsmotståndare Bob Vander Plaats - och det är dessa konservativa Republikaner som röstar i Iowas primärval.
Om vi tittar på opinionsmätningarna så har det gått bra för Palin; i vallokalsundersökningar gjorde av Public Policy Polling vinner hon faktiskt flera delstater; bland dessa Texas och något förvånande Maine - en delstat i nordöstra USA där man kunde tro att Romney borde vara given vinnare. Hon vann inga delstater före valet, så det är definitivt en förbättring.
Hennes största vinst är dock att hon visat hur farligt det är att vara emot henne, vilket nog kan komma till nytta i det kommande primärvalet. Om någon attackerar Palin så går hon ut kraftfullt för att krossa denne, och hon skyr inga medel. Detta har fått kandidaterna att gå på tå för henne och mest tala om hennes positiva egenskaper. I primärvalet måste någon attackera henne och påminna de Republikanska väljarna om att hon avgick som guvernör, att hon är avskydd av oberoende väljare och att hon inte tål kritik, något man måste göra om man vill vara president - fast, att hon inte tål kritik lär nog väljarna upptäcka om någon vågar kritisera henne för någon två förstnämnda sakerna. Om någon vågar, alltså.
Mitt Romney spred pengar och endorsements runtomkring sig. Pengar är just hans främsta styrka då han själv är rätt anonym. Trots att media så ofta påminner om att Romney är Republikanernas starkaste kort, så syns han sällan på TV och skriver bara en artikel lite då och då i diverse tidningar (senast kritiserade han skatteuppgörelsen mellan Obama och Republikanerna i kongressen). Romney hävdar att detta är en medveten strategi, att inte synas för mycket eftersom folk då hinner tröttna på en. Själv tror jag att Romney inte skulle kunna få media även om han ville. Han är bara inte tillräckligt intressant, inte tillräckligt radikal, alldeles för vanlig och avlägsen från vanligt folk. Om Romney gav fler intervjuer skulle folk mycket riktigt tröttna på honom, men det skulle bero på att han helt enkelt inte är bra på intervjuer. Han kan inte relatera till människor i allmänhet och Republikaner i synnerhet. Varje gång han går med på en intervju kommer sjukvårdsreformen han genomförde i Massachussetts upp; och varför skulle han vilja påminna människor om den?
Romney gjorde ett antal lyckade endorsements, Nikki Haley till exempel (guvernör, South Carolina). Men också ett antal spektakulära misslyckanden, såsom Meg Whitman (guvernör, Kalifornien), Carly Fiorina (senator, Kalifornien) och Karen Handel (guvernör, Georgia - utslagen i primärvalet). Just Kalifornien hade Romney riktigt otur med, eftersom han redan låg förvånansvärt illa till i den delstaten, som ju (med tanke på dess liberala karaktär) borde vara given i hans kolumn. Visst, han leder den, men bara med 7 % marginal (Palin är tvåa). Där hade han verkligen behövt allierade.
Överlag så ser jag inte Romney som en vinnare, och opinionsmätningarna bekräftar detta: Han har fullkomligt imploderat i flera delstater till exempel Florida (52 % i Mars, 28 % nu), Illinois (25 % i juni, 12% nu) och Michigan (37 % i Mars, 22 % nu). Trenden är tydlig i så gott som alla delstater. Romney hoppas säkert på en comeback när han väl deklarerat sin kandidatur, men som sagt så sitter hans styrka i pengarna. Och han behöver höga siffror i opinionsmätningarna för att pengarna ska flöda in. Nu kanske någon anmärker att Romney har såpass mycket på sparkontot att han inte behöver utomstående donationer, men det är inte sant. De politiska analytikerna på TV håller noga koll på vem som fått mest pengar, och en kandidat som inte kan få pengar från någon annan än sig själv kommer snart att förklaras otänkbar som Republikansk kandidat mot Obama.
Mike Huckabee - min personliga favorit bör tilläggas - har gjort bra ifrån sig överlag. Han fick flera kandidater valda, bland de mest noterbara finns Nathan Deal (guvernör, Georgia) och Marco Rubio (senator, Florida). Bland de värsta förlusterna finner vi André Bauer (guvernör, South Carolina - utslagen i primärvalet) samt Joe Miller (senator, Alaska - valet ännu inte avgjort men det ser mörkt ut).
Huckabees endorsements har inte fått lika mycket mediauppmärksamhet som Palins, något han verkar lite avundsjuk på - i en intervju nyligen så inflikade han något i stil med att media aldrig kommenterar något han skriver på twitter. Dock har han kampanjat ihärdigt för sina kandidater, något Palin varit sämre på (hennes stöd slutar ofta med ett inlägg på twitter eller Facebook). Han har också kampanjat för flera kandidater till lägre ämbeten, såsom delstatssenater och -kongresser, något som är viktigt för att bygga ett nätverk.
Den värsta förlusten för Huckabee var solklart den i South Carolina, där Bauer förlorade stort mot Nikki Haley. Och som om det inte var illa nog så var sättet Bauer förlorade på allt annat än snyggt. En av hans kampanjarbetare hävdade att han varit otrogen med Haley, men detta kunde aldrig bevisas utan det fick bara Bauer att framstå som en dålig förlorare (även om det aldrig bevisats att han på något sätt övertalade kampanjarbetaren att göra det påståendet). Huckabees presidentvalskampanj 2008 var i praktiken över när han förlorade South Carolina, och även om han vann ett antal delstater efter det så var han vid det laget avskriven. Den senaste opinionsmätningen från South Carolina (Maj 2010) var ingen rolig läsning för Huckabee, som låg fyra (19 %, Gingrich ledde med 25 %). Spektaklet som primärvalet innebar har knappast hjälpt honom.
Totalt sett så har mellanårsvalet 2010 lett till att Huckabees nätverk blivit starkare, ett nätverk som tidigare setts som en av hans främsta svagheter. Överlag tillhör Huckabee vinnarna 2010.
Bland de övriga tänkbara kandidaterna måste väl även Gingrich och Pawlenty anses vara vinnare; Pawlenty för att han lyckades så väl med sin fundraising (han var uppe i samma siffror som Romney) och Gingrich för att hans siffror i opinionsmätningarna varit förvånansvärt höga, även om de på senare tid börjat sjunka. Pawlenty ligger fortfarande lågt i opinionsmätningarna, men om etablissemanget överger Romney (på grund av sjukvårdsreformen och hans snabbt sjunkande siffror) kan Pawlenty definitivt vara ett alternativ för dem. Karisma är visserligen inte hans grej, men han är en jordnära mitten-republikan som har långt bättre hand med gräsrötter än Romney. Även Ron Paul är en vinnare eftersom hans egen son valdes till senaten från Kentucky.
Överlag är Huckabee och Pawlenty de som stärkt sin ställning mest i och med detta val. De andra bevisade bara det vi redan visste; Palin att hon är en rockstjärna (med ett omdöme inte mycket bättre än den genomsnittliga rockstjärnan) och Romney att han kan sprida pengar omkring sig och att han är duktig på att välja vinnare. Pawlenty bevisade att han kan det här med fundraising - något som förvånade de flesta, inklusive mig. Huckabee bevisade att han kan nätverka och att pengar inte är allt (han hade i särklass minst pengar av alla de tänkbara kandidaterna) - något jag redan visste, men som säkert förvånade många andra.
Av alla tänkbara kandidater är Palin den jag är mest besviken på, då hon förrådde både sitt parti och sina principer när hon endorsade kandidater som Christine O'Donnell och Branstad. Det är tydligt att Palin är en oduglig politiker med brist på såväl sunt förnuft som temperament. Hon bör inte längre finnas med bland skaran individer som kan ses som tänkbara kandidater för Republikanerna 2012. Hon är ute. Palin has left the building.
John Gustavsson
Se även tidigare inlägg:
Sarah Palin: An economic disaster 20101111
Kongressvalet 2010: Min prognos 20101025
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar