Obama-administrationen har släppt sitt krav på israeliskt bosättningsstopp. Trots det kommer fredsförhandlingar försöka föras i Washington DC mellan parterna nästa vecka. Dessa bröt samman när Israel byggmoratorium löpte ut i september.
Obama-administrationen har tidigare önskat få moratoriet förlängt i 90 dagar - och erbjöd Israel i utbyte militärvaror och diplomatiskt beskydd. Nu har dock processen kring fortsatta moratorium kraschat efter ett stort diplomatiskt gap mellan israeler och palestinier - något Jerusalem Post beskriver i följande artikel.
Det kan sägas väldigt mycket om såväl Israel-Palestina-konflikten, som Obama-administrationens politik kring detta.
För den oinsatte sammanfattar Dennis Prager här på ett utmärkt sätt konflikten. Det finns förstås enskilda delar och detaljer där gott om utrymme för debatt om det ena och det andra går att föra, men konflikten ur ett övergripande perspektiv är inte särskilt svår och sammanfattas av Prager mycket bra:
Problemet med Obama-administrationens politik i Israel-Palestina-frågan är att Obama-administrationen inte hanterat frågan ideologiskt. Den tydliga utgångspunkten bör vara USA:s nära vänskapsband med Israel. Ett band baserat på historia och gemensam demokratisk ideologi. Det i kombination med en övergripande ideologisk tro på demokrati - och demokratins möjligheter att blomstra också hos palestinier - borde vara grunden för USA:s hållning till konflikten i mellanöstern.
Det första innebär att USA inte tvingar Israel att kompromissa kring sin säkerhet mot fiender som Hamas, vars intentioner är precis som de i ovan video beskrivna. Hamas motiv är inte ädla, och utgår inte från att de tycker synd om palestinier eller vill hjälpa dessa - deras ideologi och politik utgår från en militant islamistisk ideologi som inte är vän av sann demokrati, och som sanna demokratier heller inte bör vara vän med.
Det andra innebär dock en tro på att även palestinier bör ha möjlighet och rätt att praktisera demokrati och styra sig själva - (vilket inte innebär att Israel måste ge efter för alla palestinska krav på gränser). Denna dubbla och konsekventa syn har Obama-administrationen inte haft. Det hade däremot USA:s förre president George W. Bush - vars vänskap med Israel var kompromisslös och som därför fick stort israeliskt förtroende. Så stort att han samtidigt som USA:s förste president att någonsin göra detta, ge amerikanskt stöd för en palestinsk stat, och också få Israel att acceptera detta eftersom de visste att Bush inte skulle gå med på det sistnämnda på bekostnad av Israels säkerhet.
Obama-administrationen agerar dock inte utifrån sådana principer utan utifrån en kallhamrad realism som inte skapar förtroende på någondera av sidorna.
Källor: DN, Jerusalem Post
Se även tidigare inlägg:
Knessets vice om Obamas syn på Israel 20101128
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar