Obama lovade att minska budgetunderskottet med 4 biljoner dollar inom 12 år genom att bland annat höja skatten för de rikaste, inte genom att skära ner förmåner för äldre och fattiga. Här är talet (mina kommentarer följer förhoppningsvis imorgon):
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Här sammanfattar också DN talet. Och här sammanfattas talet av SVD. Jag har ännu inte sett talet men av de saker jag läst finns det redan en del att på goda grunder invända mot.
UPPDATERING:
Jag har nu sett Obamas tal som förtjänar en kort kommentar. Talet var indelat i två delar. Under talets första halva förklarade ingående varför Paul Ryans och Representanthusets republikanerns förslag för att minska statsskulden var ett förslag som skulle riva ner den trygghet som det amerikanska folket under årtionden byggt upp gemensamt för att ge äldre och svaga medborgare trygghet.
Det var sant att den fria marknaden alltid varit motorn för USA:s tillväxt och välfärd och USA är ett mer individualistiskt land än de flesta andra. Men oavsett vilket personligt ansvar man än tar kan tragiska saker hända: arbetslöshet och sjukdom kan drabba vem som helst. Och därför skapade amerikaner gemensamt sociala skyddsnät som Medicare, Medicaid och Social Security. USA är ett storslaget land pg a dessa program - och Obama går så långt som att säga att USA inte skulle vara ett storslaget land utan dessa program.
Dessa program finansierades under stor del av 1900-talet genom att de som tjänade mer också betalade mer. under 1980-talet började nationen dock samla på sig en större statsskuld än tidigare (tidigare hade statsskulder varit något temporärt under krig eller recessioner). Politikerna förstod dock att detta var ett problem - i synnerhet som den stora baby-boom-generationen inom inte alltför lång tid skulle gå i pension. Tre gånger samlades politiker därför under 1990-talet för att lösa problematiken och som resultat av detta samarbete var ekonomin i gott skick år 2000 - och USA hade ett budgetöverskott.
"As a result of these bipartisan efforts, America’s finances were in great shape by the year 2000. We went from deficit to surplus. America was actually on track to becoming completely debt free, and we were prepared for the retirement of the Baby Boomers", sa Obama.
Således tycktes allt vara bra till dess republikanerna började härja 2001. Obama ignorerar dock i sitt tal en stor del av verkligheten. År 2000 var framtidsutsikterna relativt goda. År 2001 var de inte det. Det beräknade budgetöverskott som Clinton presenterade i januari 2001 var ett beräknat sådant, beräknat på att tillväxten skulle fortsätta ungefär på samma sätt under 20-00-talet som under 1990-talet - en kalkylering som i princip grusades av IT-bubblan och den påföljande recessionen (som märktes redan i slutet av Clintons presidentperiod) - samt av 9/11-attacken som blev ett hårt slag mot USA.
Att sammanfatta historien på det sätt Obama gör vore som att sammanfatta hans eget presidentskap utan att ta finanskrisen 2008 i akt. Det är förstås inte första gången Obama pratat på det här sättet, men för varje gång han gör det blir han trodd av allt färre. Och jag undrar faktiskt varför han framför samma argument i repris när han borde förstå att republikanerna sedan länge vant sig vid de (felaktiga) argumenten.
Men efter att ha måla bilden av ett ekonomiskt paradis under 1990-talet (Newt Gingrich skulle med stor säkerhet hävda att den balanserade budgeten var något republikanerna tvingade Bill Clinton till - inget som denne gick med på frivilligt) förklarar Obama att USA nu måste välja framtidsvision. Det förslag som getts av Representanthusets Republikaner, som syftar till att minska budgetunderskottet med 4 biljoner dollar inom 10 år genom bland annat en reform av Medicare och Medicaid är visserligen ett värdigt mål - men vägen dit är fruktansvärd. Det skulle innebära 70% nedskärningar i ren energi, 40% nedskärningar i utbildning och det skulle innebära ett helt annat USA än det USA han själv och de flesta amerikaner växt upp med. Medan man i länder som Kina diskuterar hur man ska kunna investera mer i utbildning vill republikanerna alltså investera mindre pg a vad man menar är bristande resurser samtidigt som man vill fortsätta ge skattesänkningar till de rikaste. Republikanernas förslag är inte främst ett förslag för att minska statsskulden utan för att stöpa om den sociala politiken i landet. Så länge som han är president kommer det dock inte att ske.
Obama går sedan vidare till talets andra halva där han presenterar sitt eget förslag - ett förslag där också han lovar att minska budgetunderskottet med 4 biljoner dollar, dock inom loppet av 12 år. För att nå dit kommer man att vara beredd att förändra och skära ner i alla program om så behövs - men tryggheten för äldre och utsatta medborgare ska bevaras.
Detta ska göras genom att (1. Låsa inhemska utgifter till den nivå som partierna kom överens om förra veckan. (2. Genom att hitta rum för nedskärningar i försvarsbudgeten. (3. Genom att minska sjukvårdsutgifterna. Men skillnaden mellan republikanernas förslag är stort, förklarar Obama. Han vill minska sjukvårdsutgifterna genom att minska kostnaderna för sjukvården i sig, inte minska hjälpen till de behövande, så som republikanerna vill. (4. Genom en annan skattepolitik - genom att inte förlänga skattesänkningarna för de rikaste - något han motvilligt gick med på i december - och genom att förändra skattesystemet för såväl individer som företag.
"So this is our vision for America -– this is my vision for America -- a vision where we live within our means while still investing in our future; where everyone makes sacrifices but no one bears all the burden; where we provide a basic measure of security for our citizens and we provide rising opportunity for our children."
Obama sa emellertid inget direkt nytt och inget direkt konkret. Och hans förslag var inte alls lika detaljerat som det som Paul Ryan presenterade i sin plan Path to Prosperity (jag har dock inte läst Ryans (senaste version) av sitt förslag - men i presentationen av det lät det mycket mer genomtänkt än de saker Obama i sitt tal sa). Obama valde dock att bemöta även den invändningen genom att säga att många säkert skulle komma att invända mot de saker han just sagt.
Han avslutade sedan genom att försöka bemöta invändningarna som skulle kunna uppkomma från båda kanter mot hans plan och konstaterade att även om meningsskiljaktigheter fanns så behövde man komma samman. Det hade skett under Ronald Regan och Tipp o Neill (den rökande demokratiske ledaren för Representanthuset, som Reagan smått komiskt beskriver i sin självbiografi). Och det hade hänt med gränsöverskridande samarbete under 1990-talet. Nu kunde det ske igen. Och han hoppades på ett slutgiltigt avtal i slutet av juni.
Vad kan dock sägas om Obamas tal?
Det var inte särskilt konkret. Och i ett tal där Obama borde ha redovisat en detaljerad plan för hur man specifikt skulle gå tillväga för att tackla budgetunderskottet och långsiktigt statsskulden så spenderade han (eller slösade bort) hälften av talet på att smutskasta oppositionsförslaget - som han inte ens kunde beskriva i detalj. För att sedan presentera sin egen idé som han inte heller kunde ger några detaljerade sakliga beskrivningar av.
Medan Paul Ryan presenterat en faktisk plan (som Ryan putsat på i flera år) för att tackla USA:s ekonomiska situation - så presenterade Obama en luddig vision som säkert passar bra i ett vackert tal, men som inte var den slags konkreta plan som faktiskt behövs.
Det enda Obama i sitt tal faktiskt fick rätt, är att många med stor säkerhet kommer att invända mot honom.
Se även tidigare inlägg:
Inför Obamas tal om statsskulden 20110413
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar