Programledare Lina Makboul hälsar i avsnittet på hemma hos den svensk-iranska kvinnan Haideh Daragah som kom till Sverige 1984 efter att ha lämnat Ayatollah Khomeinis Iran. Hon berättar hur hon i slutet av 1970-talet åkte till Iran för att delta i revolutionen som skulle störta den allmänt förhatliga shahen.
Programmet - som varvar filmklipp och historieskildringar med kommentarer från Haideh Daragah - skildrar hur missnöjet mot Shah Rezas envåldsstyre under 1970-talet blev allt större, och när denne smutskastar den religiöse ledaren Khomeini i en tidningsartikel så blir Khomieni en ledande gestalt för alla iranska oppositionsgrupper: liberaler, vänsteranhängare och muslimska aktivister.
När Reza blir alltmer pressad sträcker han dock ut sin hand till sin tidigare fängslade socialistiske motståndare Shapour Bakhtiar. Reza lämnar sedan landet och Bakhtiar vill styra in Iran på en tredje väg - vare sig mot shahens dagar eller mot Khomeini. Bakhtiar tar bort presscensuren, lovar upplösa den hemliga polisen, hålla fria val, och bryter också relationen med USA och stoppar en vapenaffär för sju miljarder dollar.
Haideh Daragah säger att hon tror att Bakhtiar hade kunnat vara vägen bort från problemen om han hade kommit kanske nio månader tidigare. Men revolutionen var nu satt i rullning, och Ayatollah Khomeini hade hjältestatus och denne förklarar från sin exil att Bakhtiars regering är olaglig och manar folket att demonstrera mot denne. En miljon samlas i Teheran och kräver att monarkin avskaffas och att shahens paroll "Gud, Kung och fosterland" lämnas - det nya mottot lyder istället: "Gud, Koranen och Khomeini".
Den 1 februari 1979 anländer Khomeini till Iran och välkomnas av miljontals människors jubel. Premiärminister Bakhtiar vill dock inte avgå - men när militärledningen förklarar att de inte tänker välja sida i den politiska konflikten så är det över för Bakhtiar och Khomeini har redan utsett en ny regering.
Khomeini visar nu sitt rätta ansikte - han inleder revolutionsdomstolar och påbörjar en utrensning där shahens gamla bundsförvanter avrättas. Haideh Daragah berättar att man då ansåg att shahens militärledare etc förtjänade att avrättas - man tänkte inte på innebörden i händelserna och hade under så många år byggt upp så mycket hat mot dem som en gång förtryckte dem.
Men Khomeini skapar nu revolutionsgardet vars främsta uppgift är att bevaka att folket följer islams lagar och Khomeini utropar också den islamska republiken av Iran.
Hittills har programmet varit upplysande och informativt. Och att lyssna på någon som faktiskt har egna erfarenheter från händelserna ifråga är alltid intressant. En bekant till mig som är från Iran och varit där vid många tillfällen har berättat om några av sina upplevelser: om hur en släkting till honom i början av 1980-talet fick ett brev från Khomeinis regim, där man uppmanade folk att gå med i kriget mot Irak. Det fanns i det brevet två alternativ där man kunde kryssa för det ena eller det andra - att man villigt ville gå med i kriget, eller att man inte ville det, därför att "man var en fegis". Min bekant sa att hans släkting hade kryssat i "fegis-rutan". Han har också berättat hur iranier idag på olika subtila sätt visar sitt tysta missnöje mot det religiösa förtrycket i landet.
Haideh Daragahs berättelser är också personliga och intressanta och hon verkar vara en mycket sympatisk person. Men efter att Khomeinis maktövertag skildrats så frågar programledaren Lina Makboul hur det kunde komma sig att en person som Khomeini kunde få makten?
"Jag tänker på det här med Khomeini. Jag förstår inte hur han kunde bli så stor?”, undrar hon.
Haideh Daragah svarar då så här:
“Tänk på hur Hitler kunde bli så stor... Vad var han egentligen? George Bush. Va? Han är en pappas pojke som aldrig jobbade en enda dag under hela sitt liv. Och han blir USA:s president - till och med folk rösta på honom. Det är omständigheterna som tvingar fram människor att bli synliga av historien, tror jag.”
I princip jämställer hon alltså här George W. Bush med Hitler och Khomeini. En jämförelse som gör att man tappar lite av förtroendet för hennes perspektiv på saker och ting. En mycket negativ uppfattning finns förstås av George W. Bush - inte minst i vänsterkretsar och med största sannolikhet försökte Haideh Daragah bara hitta en mer närliggande parallell för att förklara hur "någon" faktiskt kan komma till makten trots att ingen gillar denne.
I sammanhanget borde dock givetvis programledaren i fråga invänt och ifrågasatt huruvida en parallell mellan en president i världens äldsta moderna demokrati - och dennes väg till makten - verkligen gick att jämföra med människor som Hitler och Khomeini? Att inte göra det måste sägas ha varit oansvarigt. Och att sedan okritiskt sända ett sådant uttalande utan någon bifogad kommentar måste sägas vara mycket ansvarslöst. Jag har väldigt svårt att tro att en sådan sak fått stå oemotsagd om det sagts om en svensk statschef, som te x Fredrik Reinfeldt. Titta gärna här på klippet om ni inte redan sett programmet och utvärdera saken själva. Uttalandet finns 22 minuter och 56 sekunder in.
Jag mailade igår morse programledare Lina Makboul och frågade om det verkligen var passande att låta en sådan parallell stå oemotsagd. Något svar har jag emellertid inte fått. Om svar kommer uppdaterar jag dock detta inlägg.
UPPDATERING 20110424:
Den 7 april var det alltså jag skickade mitt mail, dvs för drygt 2 veckor sedan - vilket är en väntetid som är längre än de flesta ges. Något svar har ännu inte kommit varför jag får förmoda att mailet helt enkelt blev ignorerat. Jag publicerar det därför här istället för er som läser att läsa och bedöma om det var en fråga värd att besvaras eller ej:
Hej Lina,
jag såg igår ditt program "Världens händelser" om revolutionen i Iran där du intervjuade svensk-iraniern Haideh Daragah.
Det var ett överlag väldigt bra och informativt program, och "Världens händelser" med syftet att ge bakgrundshistoria till viktiga händelser i historien är en toppenidé.
Jag har dock en invändning, eller snarare en undran. I slutet av programmet frågar du Haideh Daragah hur det kunde komma sig att Khomeini faktiskt fick makten, varpå Daragah då svarar:
“Tänk på hur Hitler kunde bli så stor... Vem var han egentligen? George Bush. Va? Han är en pappas pojke som aldrig jobbade en enda dag under hela sitt liv. Och han blir USA:s president - till och med folk rösta på honom. Det är omständigheterna som tvingar fram människor att bli synliga av historien, tror jag.”
Hon gör alltså i princip en parallell mellan totalitära härskare som Hitler, Khomeini och den tidigare presidenten för vad som ändå är världens äldsta moderna demokrati. Vad jag undrar är därför varför du inte gjorde någon slags invändning mot ett sådant påstående?
Inte mot faktafelen i hennes påstående om Bush (för det var uppenbarligen främst en personlig uppfattning hon gav uttryck för, inte en saklig beskrivning av den fd presidentens livshistoria), men mot principen att dra paralleller mellan demokratiska ledare och totalitära härskare.
Sådana paralleller görs ibland i politisk pajkastning partier och individer emellan - vilket är allvarligt nog. Men det borde verkligen inte göras i ett seriöst samhällsprogram. Nu var det visserligen inte du som lyfte fram detta, och jag tror heller inte att Haideh Daragah faktiskt drar en parallell mellan Hitler, Khomeini och George Bush - hon ville förmodligen främst bara beskriva hur "någon" som ingen tycker om ändå kan komma till makten. Men likväl så var parallellen synnerligen absurd - och jag har väldigt svårt att tro att en sådan parallell hade gjorts till en på närmare håll vald demokratisk ledare, låt säga Fredrik Reinfeldt. Och därför undrar jag slutligen återigen om det inte hade passat med någon slags kommentar till saken, i sammanhanget ifråga?
I övrigt var programmet dock väldigt sevärt.
Mvh,
Ronie Berggren
Se även tidigare inlägg:
Vinklad USA-rapportering och svensk Public Service 20110401
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar