Bernard Lewis blundar inte för problematiken i mötet mellan islam och väst men anser att demokrati är möjlig för mellanöstern och den muslimska världen att uppnå och att den terrorism som grupper som Al Qaida ägnar sig åt inte har någon legitimitet i den islamiska historien.
2006 tilldelades Bernard Lewis av USA:s president George W. Bush The National Humanities Medal. Lewis var en av de främsta rådgivarna till Bush-administrationen i den demokratiförespråkande policy gentemot islamvärlden som president Bush antog efter 9/11-attacken 2001.
Trots det, och trots att Bernard Lewis har betydligt längre erfarenhet än alla svenska islamologer (jämför med Sveriges idag främsta islamolog Jan Hjärpe som föddes 1942) har Bernard Lewis här i Sverige utsatts för kritik från svenska vänsterakademiker - en kritik som dels härrör från de amerikanska vänsterideologerna Noam Chomsky och Edward Said som på 1970-talet debatterade mot Bernard Lewis (och vice-versa). Chomsky och Said värderas högt bland svenska akademiker vilket förmodligen bidragit till att Lewis - sin uppenbara kompetens till trots - inte är särskilt uppmärksammad i Sverige. Inga av hans böcker finns heller översatta till svenska. Åtminstone inte förrän nu.
Tidigare i år utgavs Lewis bok "Tro och makt : religion och politik i Mellanöstern" av Mimer bokförlag, vilket är den första publiceringen av Bernard Lewis på svenska. Jag läste boken i veckan och här följer en kort sammanfattning och några reflektioner kring boken.
"Tro och makt" är en antologi med 11 kapitel där Bernard Lewis sammanställt tal, uppsatser, artiklar på olika aktuella islamiska teman han under åren behandlat. Han inleder boken med ett förord där han på ett konkret sätt beskriver skillnaden mellan kristendomen och islam med ett citat från Nya Testamentet om att "ge kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud".
Kyrka och stat:
Genom kristendomens historia har kyrka och stat stått antingen nära eller långt ifrån varandra, där kyrkan ibland använt sig av staten, och staten ibland använt sig av kyrkan - men det har alltid rört sig om två distinkta enheter. Någon sådan skillnad finns inte inom islam, förklarar Lewis. Medan Mose fick se men inte komma in i det förlovade landet och Jesus dog på korset, så var Mohammed redan under sin livstid en fullblommad statschef med politisk makt vilket gett islam en mycket närmare koppling mellan religion och politik än inom judendom och kristendom.
Kristna tänkare som kyrkofadern Augustinus betraktade staten som ett nödvändigt ont, medan den islamiska staten för muslimer blev en nödvändighet. Först i mötet med västvärlden i modern tid har tanken på en separation mellan religion och stat börjat uppkomma bland muslimer, historiskt har någon sådan separation dock aldrig existerat.
Detta illustrerar Lewis i kapitel 3 på ett talande sätt med en liten berättelse om hur en muslimsk man från iranska Azerbajzjan 1799 besökte London. Där noterade denne att engelsmännen till skillnad från muslimerna, inte har accepterat en evig gudomlig lag och därför är tvungna att skapa egna tillrådiga lagar.
Den skillnaden beskriver ganska tydligt den då totalt allmänna uppfattningen i synen på "kyrka och stat" i muslimvärlden. Lewis citerar i kap 3 också sedan den franske resenären Alexis De Tocqueville, mest känd för sin skrift "Demokratin i Amerika", som också uttalade sig 1835 som följande om denna muslimska princip i förhållande till staten i jämförelse med den kristna principen och skrev:
"Muhammed förde ned från himlen till Koranen, inte bara religiösa doktriner, utan också politiska maximer, civil- och straffrätt, och vetenskapliga teorier. Evangelierna, som kontrast, behandlar bara generellt relationen mellan Gud och människa, och människor emellan. Bortsett från detta erbjuder de ingen entydig lära eller trossats. Det i sig, tillsammans med tusen andra orsaker, räcker för att visa, att den första av de två religionerna [det vill säga islam] inte kan dominera under tider av upplysning och demokrati, medan den andra då är förutbestämd att segra." (s 61)
Denna skillnad märks idag också mycket konkret, förklarar Lewis (i sitt förord), i muslimska respektive västerländska länders inrikespolitik. Medan religion är en marginell företeelse inom de europeiska parlamentspartierna, där ett av många partier exempelvis kan heta Kristdemokraterna, men där religionen likväl inte har någon nämnvärt stor betydelse. I den muslimska världen är förhållandet det motsatta, där är religionen den främsta idenitetsfaktorn bland de flesta partier.
Terrorism:
Han tar också upp en mängd idag kanske ännu mer brännande ämnen. I kapitel 1 beskriver han Usama Bin Ladin och dennes jihad och maning att döda amerikaner och Lewis förklarar i detta kapitel att islam inte ger någon historisk legitimitet till att döda oskyldiga kvinnor och barn på det sätt som terroristerna gör. Något det är viktigt att väst förstår när vi försvarar oss mot terrorismen.
Korstågen:
Ett annat omtalat ämne är korstågen. Dessa betraktas av många av dagens europeiska historiker som "europeisk imperialism". De som kan något om (katolsk) kyrkohistoria vet förstås lite bättre än så, men här i Sverige råder i många avseenden fortfarande föreställningen om imperialism. Lewis skriver emellertid:
"Det är idag på modet att framställa korstågen som den första västerländska övningen i aggressiv imperialism mot tredje världen. Det är en anakronistisk tolkning, som förvisso blir meningslös ställt i tidsperiodens verkliga sammanhang. Den kristna, väpnade framryckningen på 1000-talet var i grunden ett försök att bryta det muslimska järngreppet på Europa och återta kristenhetens förlorade länder." (s 33)
Kristenheten hade tidigare förlorat dessa länder, ofta i krig där muslimska erövrare (i dess första fas på 600-700-talet) lagt beslag på länderna med militär makt. En ståndpunkt som är långtifrån ny, men ett faktum som ofta förglöms eller ignoreras pg a den rådande samhällsdebatten och dagens ideologiska klimat. Att en historiker som Bernard Lewis lyfter fram saken ger det hela dock en viss tyngd.
Kvinnans ställning:
Ett av bokens mest intressanta kapitel är emellertid kapitel 6 med rubriken "Kön och civilisationernas kamp".
Alla som läst in sig lite på islam vet att frågan om kön inom islam visserligen är en intressant fråga men också ett ämne som diskuterats bland akademiker i det oändliga. Kritiker till islam brukar beskriva islam som kvinnoförtryckande, försvarare av islam brukar förklara att så inte är fallet och att islam historiskt behandlat kvinnor värdigt och bra.
Bernard Lewis förklarar tydligt och samtidigt helt enkelt skillnaden i synen på kvinnor i kristendomens- kontra islams historia, och börjar också här med en berättelse. Denna gång om hur en osmansk krönikör 1593 när en engelsk ambassadör var på besök insåg att Englands härskare var en kvinna - något som var helt okänt i muslimvärlden där kaliferna och sultanerna hade harem men inte drottningar i europeisk bemärkelse - medan en drottning i Europa (i alla fall i England) kunde vara nationens mäktigaste person. Lewis förklarar också att kvinnor från Europa många gånger reste runt i muslimvärlden, antingen tillsammans med sina män eller på egen hand, medan någon motsvarighet från muslimska kvinnors håll var obefintlig. Han noterar också hur muslimska män ansåg att europeiska mäns "bristande svartsjuka" var ett problem, och att män i Europa inte tycktes ha något emot att deras fruar umgicks med andra män.
Men Lewis beskriver också vad i islamvärlden som för kvinnors del var bättre än i den kristna världen. Muslimska kvinnor hade te x en mycket starkare äganderätt än gifta kristna europeiska kvinnor hade, då egendomen i princip helt tillföll deras make - medan en muslimsk kvinna kunde äga egen mark oberoende av sin make. Lewis beskriver i kapitlet också hur en muslimsk kvinnorörelse emellertid numera växt fram - men att en anti-kvinnlig muslimsk rörelse också växt fram. Han berättar dock att många muslimer genom historien förstått att det inte går att stänga ute en så stor del av befolkningen som kvinnorna utgör och ändå tro att den muslimska världen ska kunna hävda sig.
Iraks demokratisering:
I några stycken i några andra kapitel behandlar Bernard Lewis också ett ämne jag själv ägnat ett visst intresse: situationen i Irak. Lewis spenderar stora delar av boken med att förklara att någon riktig demokratisk tradition i västerländsk bemärkelse aldrig existerat i islams historia där kalifen eller sultanen visserligen behövde ta hänsyn till diverse samhällsgruppers olika särintressen men där han i övrigt bara var underställd sharia - inga av människor skapade konstitutioner (och Saudiarabien har fortfarande ingen sådan utan enbart Koranen). Därför var valet i Irak i januari 2005 banbrytande trots bakslag i form av våld och terrorism.
"I ett land där både frihet och kompromisser tidigare varit okända är det här ett jättekliv framåt." (s 163)
Han ger också en intressant förklaring till den terrorism som faktiskt existerar. I dessa länder där sann demokrati aldrig existerat förklarar han att många irakiska partier tycks tro att man måste vara en del av regerandet för att vara en del av den politiska processen. Ett parti som inte får vara med i regeringen anser sig därför bara ha att välja mellan underkastelse eller motstånd (i form av te x terror). Vad partierna måste lära sig är att det i en demokrati också kan finnas lojala demokratiska oppositioner. Ett mycket intressant påpekande.
Men han förklarar vidare att den fria världen måste stå tillsammans med länder som Irak och andra länder i mellanöstern för att deras frihet ska kunna bli en reell verklighet. Lewis skriver:
"Vi måste stå bi de irakiska demokraterna, även om deras val av ledare inte blir vad en del av oss hade velat. Det är deras land och frihet - ett fritt val innebär att valet är deras." (s 165)
En inställning som i princip ekar den inställning USA:s förre president George W. Bush ofta gav uttryck för. Bernard Lewis nämner inte specifikt Bushs politik däremot konstaterar han att responsen på attacken den 11:e september 2001 var den rätta. De militanta islamister som angrep USA hade gjort detta tidigare. I Libanon och Somalia och de hade där fått se hur USA retirerat. Deras sätt att tänka, förklarar Lewis, innebar att de tolkade USA som svaga och fega. Varför de ansåg sig kunna ta ett steg till och återigen få se USA backa. De misstog sig dock:
"Svaret på 11 september blev en obehaglig överraskning. De hade förväntat sig mer av samma saker - tårar och apologier - men fick istället ett kraftigt gensvar, först i Afghanistan och sedan i Irak." (s 179)
Muslimsk invandring till Europa:
Lewis tar sig också an ett av vår tids kanske mest kontroversiella ämnen ifråga om islam. Muslimsk invandring till väst och Europa i synnerhet. Utifrån historien förklarar Lewis att det rått en kamp mellan den kristna och islamiska världen - en konflikt som pågått sedan islams begynnelse. Den muslimska invandringen, förklarar Lewis, innebär att Europa islamiseras. Det är förstås en tes som drivs också av "Eurabien-teoretikerna" där det finns såväl rent demokratiska statistiker som smått konspiratoriska tänkare som menar att den islamiska invandringen gör Europa alltmer muslimskt. Utan att gå in på detta mycket omfattande ämne här, så räcker det med att konstatera att Bernard Lewis har ett uppriktigt svar på vad också han ser som ett problem för Europa: lösningen är att demokratisera islamvärlden. De har inte samma demokratiska traditioner som väst, men de har likväl historiska referenser och historiska gestalter som kan peka mot en demokratisk utveckling just utifrån deras egen muslimska kultur. Däri ligger således både deras eget som västvärldens stora hopp.
Boken, som är 200 sidor, är väldigt lättläst men trots det mycket informativ. Bernard Lewis stakar ut en väg i synen på islam som normalt inte förespråkas i Sverige eller i Europa - men som utgjorde grunden i Bush-administrationens mellanösternpolitik, nämligen konstaterandet av det faktumet att muslimsk invandring inte är helt problemfri - men att muslimska demokratier är fullt möjliga och att människor som Usama Bin Ladin inte bara inte har patent på islam, de har inte ens rätt om islam ifråga om terrorism.
Detta skiljer således Bernard Lewis från konservativa anti-islamister som Robert Spencer, som menar att Bin Ladin snarare förespråkar ett mer "ursprungligt" islam, och av den anledningen ser små möjligheter till demokratisering i muslimvärlden varför USA inte bör engagera sig för att försöka demokratisera dessa länder, då detta i princip är dömt att misslyckas. Men det skiljer också Lewis från den europeiska och svenska islamologiska vänstern som avfärdar varje tanke på att islam skulle medföra något som helst reellt problem för Europa. Och i detta avseende har Bernard Lewis en styrka. Han går inte enkelt att avfärda eftersom han är en av världens främsta nu levande auktoriteter på ämnet. På sin höjd kan de som ogillar honom därför som bäst försöka ignorera honom - vilket i princip är vad som gjorts här i Sverige. Och det måste sägas vara anmärkningsvärt att människor som Edward Said och Noam Chomsky finns översatta i mängder medan hittills ingen bok av Bernard Lewis finns översatt.
Nu finns emellertid "Tro och makt" och det är ett mycket välkommet tillskott i den svenska islamlitteraturen. Inte för att Bernard Lewis (sina meriter till trots) måste ha rätt i alla sina ståndpunkter - utan för att han öppnar upp för en legitim debatt som Sverige hittills helt tycks ha undgått och som våra egna svenska akademiker inte heller verkar ha varit nämnvärt intresserade av att öppna upp. I boken skriver Lewis i egenskap av en lång karriär som historiker, följande om ämnet historia:
"Historia är för samhället vad minne är för individen. Minnesförlust kallar vi amnesi, förvrängt minne kallar vi neuros, och det samhälle som försummar sig sin historia eller när sig på förvrängd historia, är ett amnesiskt eller neurotiskt samhälle. Det är en farlig situation för alla samhällen att befinna sig i." (s 167)
I min första universitetskurs som 20-åring så användes Noam Chomsky i studentlitteraturen och hänvisades till som någon slags "aktad auktoritet" - om han är det, så är Bernard Lewis det förstås ännu mer.
Sverige har alltså inte haft en amnesisk islamologisk historiediskurs - däremot har vi tack vare Jan Hjärpe, Mattias Gardell, Mohammad Fazlhashemi, Anne Sofie Roald och en hel massa andra svenskar som skriver om islam, haft en synnerligen neurotisk historieskrivning där dessa varit betydligt mer intresserade av att lära sina läsare att tycka som de själva snarare än att lära dem faktisk historia och sedan låta dem dra sina egna slutsatser. Det vore mycket välkommet om Bernard Lewis kunde bidra till att avsluta det förhållandet, och om han i framtiden också skulle komma att bli en "aktad auktoritet" på de svenska islamologikurserna.
Men vänta inte tills dess, utan köp boken redan nu. Bernard Lewis är en av världens främsta islamkännare, och alla intresserade av ämnet bör vara tacksamma över att han nu på sin ålders höst äntligen finns utgiven också på svenska.
Se även tidigare inlägg:
Bernard Lewis om händelserna i mellanöstern 20110423
------------------
Noam Chomsky om Bin Ladins död 20110510
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar