Tidigare presidenter George W. Bush och Bill Clinton uppträdde igår tillsammans inför 6000 människor som samlats i Toronto convention centre för att lyssna till de två presidenterna, som för första gången uppträdde tillsammans på scen.
De två presidenterna satt komfortabelt i varsin fåtölj för att samtala med Kanadas tidigare USA-ambassadör Frank McKenna som fungerade som samtalsmoderator. Det blev också ett mycket vänskapligt samtal mellan de båda presidenterna. Bill Clinton, som äntrade scenen först, började med säga att platsen såg ut som ett tjugoförsta århundrades Colloseum och att åhörarna säkert väntade sig att se honom och hans Republikanske motpart slita sönder varandra - men att han och Bush skulle göra sitt bästa för att förhindra något sådant spektakel.
Bush, som sen kom in, förklarade glatt: "Welcome to the Bill and George Show," och skojade och sa att hans mamma Barbara sagt att Clinton spenderat så mycket tid tillsammans med George W:s far att Bill var "som en son" för henne, varpå Bush sa till Clinton: "So brother, it's good to see you,"
De två pratade sen om de politiska utmaningar som USA stod inför och deras egna tidigare presidentperioder. Moderatorn Frank McKenna började med att fråga om Irakkriget utgjort en distraktion från kriget i Afghanistan - varpå Bill Clinton tog till orda och sa att han stödde Kongressens beslut att ge Bush auktoriteten att gå i krig om Saddam Hussein motsatte sig FN-inspektörerna, men tillade att han själv hade velat att Hans Blix team fått mer tid att söka efter nukleära, kemiska och biologiska vapen.
Bush sa att kriget i Irak inte varit en distraktion från kampen mot Al Qaida och Talibanerna i Afghanistan, och sa att avlägsnandet av Saddam Hussein har gjort världen säkrare, men fortsatte med att säga att USA och Kanada nu måste fortsätta stå tillsammans med det goda folket i Afghanistan.
Moderatorn frågade också Clinton om responsen i samband med folkmordet i Rwanda och frågade varför denne inte agerat skarpare 1994? På vilket Clinton svarade att hans beslut att inte göra något var en av de två, tre saker han ångrade från sin presidenttid.
"We couldn't have saved all of them," he said. "[But] we could have saved as many as 300,000 lives .… I have no defence", förklarade han, och sa att 20 000 amerikanska trupper hade kunnat rädda hundratusentals liv.
Bush tog dock Clintons beslut i försvar och förklarade att det inte är realistiskt att tro att en president bara kan plocka upp telefonen och skicka in 20 000 soldater till en konfliktzon. McKenna frågade vidare om USA borde ha intervenerat i Darfur varpå Bush svarade:
"I was confronted by a situation of where do I send in marines?" The broad consensus among NGOs and government advisers was to not intervene unilaterally against Sudan, he said, '"So I didn't."
"We are trying to expedite troops to Darfur, but getting the international community together is hard .… [Diplomacy] only works with leverage."
Bill Clinton kom då till hans försvar i frågan och förklarade att uppbyggandet av ett internationellt konsensus är en "agonizing process" och jämförde situationen med den på Balkan i slutet av 1990-talet.
"It's not as simple as saying, 'he should have done something,'" sa Clinton. "He [Bush] did about all he could do."
McKenna fortsatte att tala om Afrika och sa att världen stod i tacksamhetsskuld till Bush för allt denne gjort för att bekämpa AIDS i Afrika, varpå Bush svarade:
"To whom much is given, much is required. Don't thank me, thank the taxpayers of the United States of America." Han fortsatte med att förklara att det bästa sättet att bemöta mördande terrorister som hämtar rekryter bland världens fattiga och hopplösa var genom arbeten via "the armies of compassion" (en term Bush genom hela sin presidentperiod använt för att beskriva USA:s stora frivilligarbete för att hjälpa människor i nöd).
Clinton i sin tur prisade Bush för att ha fört in en kristen appell till medlemmarna i den (då) Republikanskt dominerade Kongressen, såväl som till kyrkgrupper och icke-statliga organisationer. Han hyllade också den etniska diversitet som rått i Bushs kabinett:
"What he did on the AIDS drugs and the diversity in the cabinet ... he deserves a lot of credit," sa Clinton.
Utanför hade omkring 400 demonstranter samlats för att protestera mot de tidigare presidenterna såväl som Kanadas premiärminister Stephen Harper, som förklarades som krigsförbrytare pg a konflikterna i Irak och Afghanistan, och ropade: "Bush and Clinton, shame on you!"
Här är ett nyhetsinslag om saken:
Samtalet mellan presidentera var dock varmt - och Bill Clinton är sedan många år en god vän med George W:s far George Herbert Walker Bush, som Clinton besegrade i presidentvalet 1992. Banden dem emellan är ett gott bevis på att tidigare rivaler kan försonas och bli goda vänner. Och debatten mellan Bill Clinton och sin forne rivals son, visade att amerikanska politiker nästan alltid har samma mål - även om de ibland förespråkar olika vägar att nå fram.
Källor: CBC News. TIME
Se även tidigare inlägg:
George W. Bush talar i Michigan 20090529
lördag 30 maj 2009
Demokraten Carl Levin dissar Cheney
Demokraten Carl Levin - ordförande för "Senate Armed Services Committee", talade i torsdags inför the Foreign Policy Association - där han kritiserade Dick Cheney för oärlighet. När Cheney sagt att övergreppen på Guantanamo bara vara några få sadistiska soldaters enskilda verk - så bar han falskt vittnesbörd, menade Levin. Och när Cheney sa att det inte fanns någon koppling mellan övergreppen på Abu Ghraib och CIA:s förhörsmetoder, så avvek han från sanningen. Fröet till övergreppen i Abu Ghraib såddes på högsta regeringsnivå.
Här kan Carl Levins uttalande beskådas.
Se även tidigare inlägg:
Konservativ radiopratare testar waterboarding 20090525
Kommentarerna kring Cheney-Obama-debatten fortsätter 20090522
Här kan Carl Levins uttalande beskådas.
Se även tidigare inlägg:
Konservativ radiopratare testar waterboarding 20090525
Kommentarerna kring Cheney-Obama-debatten fortsätter 20090522
fredag 29 maj 2009
Obama måste stå upp mot Nordkorea
Christian Science Monitor framför här en av de mest intressanta analyser jag läst om Obamas policy i förhållande till Nordkorea. De argumenterar för att Obama måste agera hårt mot Nordkorea och föra en tuff retorik. En retorik som låter Nordkorea förstå att Obama har bestämt sig i frågan och om Nordkorea inte ger med sig så är USA beredda att gå från ord till handling.
Men ännu viktigare är att USA:s allierade också måste ges indikation på att USA menar allvar med sitt löfte om skydd. Såväl Sydkorea som Japan är beroende av amerikanskt militärt beskydd i regionen - och i egenskap av amerikanska skyddslingar har de, precis som deras fiender - vetat att en attack mot dem skulle innebära en amerikansk vedergällning. Om de inte längre kan lita på samma amerikanska kärnvapenparaply, som vi i Europa för faktiskt inte alltför längesedan skattade som den bästa garant för att säkra oss från en Sovjetisk invasion - så kommer USA:s skyddslingar i Asien att anse att de behöver ett eget kärnvapenparaply. Japan är det enda land i historien mot vilket kärnvapen hittills har brukats - och att motståndet mot kärnvapen är stort i landet råder föga tvekan om. Men inte hur stort som helst. Redan nu, skriver artikeln, har somliga röster inom Japans Liberala Demokratiska Parti börjat prata om att skapa en egen kärnvapenkapacitet (vilket Japan givetvis har all teknik- och alla kunskapsmöjligheter att göra).
Kina skulle dock förstås aldrig acceptera att deras forna fiende från andra världskriget, som de fortfarande betraktar med misstänksamma blickar, skaffar sig kärnvapen. Det skulle skapa en kapprustning i bortre Asien med konsekvenser fullkomligt otänkbara - och för västs och USA:s del fullkomligt okontrollerbara. (När Nordkorea smällde av sin underjordiska atombomb förra gången 2006, så svarade Carl Bildt mycket talande när han på nyheterna fick frågan vad Sverige kunde göra åt saken: "Sverige kan inte göra någonting alls åt den saken", konstaterade han (fritt citerat) med sin typiska Carl Bildt manér.)
En kapprustning i Asien skulle dock varken Sverige eller USA kunna kontrollera, och en sådan utveckling vill varken världen, USA eller Obama-administrationen se. Obama kan inte tillåta ett land som Nordkorea styra utvecklingen åt det hållet. Och därför måste Obama i relationen med Kim Yong iL sätta hårt mot hårt. Om det görs så råder nämligen ingen tvekan om vem som vinner. Och det är det han med ord måste låta Kim Yong iL förstå.
Källa: Christian Science Monitor
Se även tidigare inlägg:
USA är kapabla att bekämpa Nordkorea om nödvändigt 20090529
Men ännu viktigare är att USA:s allierade också måste ges indikation på att USA menar allvar med sitt löfte om skydd. Såväl Sydkorea som Japan är beroende av amerikanskt militärt beskydd i regionen - och i egenskap av amerikanska skyddslingar har de, precis som deras fiender - vetat att en attack mot dem skulle innebära en amerikansk vedergällning. Om de inte längre kan lita på samma amerikanska kärnvapenparaply, som vi i Europa för faktiskt inte alltför längesedan skattade som den bästa garant för att säkra oss från en Sovjetisk invasion - så kommer USA:s skyddslingar i Asien att anse att de behöver ett eget kärnvapenparaply. Japan är det enda land i historien mot vilket kärnvapen hittills har brukats - och att motståndet mot kärnvapen är stort i landet råder föga tvekan om. Men inte hur stort som helst. Redan nu, skriver artikeln, har somliga röster inom Japans Liberala Demokratiska Parti börjat prata om att skapa en egen kärnvapenkapacitet (vilket Japan givetvis har all teknik- och alla kunskapsmöjligheter att göra).
Kina skulle dock förstås aldrig acceptera att deras forna fiende från andra världskriget, som de fortfarande betraktar med misstänksamma blickar, skaffar sig kärnvapen. Det skulle skapa en kapprustning i bortre Asien med konsekvenser fullkomligt otänkbara - och för västs och USA:s del fullkomligt okontrollerbara. (När Nordkorea smällde av sin underjordiska atombomb förra gången 2006, så svarade Carl Bildt mycket talande när han på nyheterna fick frågan vad Sverige kunde göra åt saken: "Sverige kan inte göra någonting alls åt den saken", konstaterade han (fritt citerat) med sin typiska Carl Bildt manér.)
En kapprustning i Asien skulle dock varken Sverige eller USA kunna kontrollera, och en sådan utveckling vill varken världen, USA eller Obama-administrationen se. Obama kan inte tillåta ett land som Nordkorea styra utvecklingen åt det hållet. Och därför måste Obama i relationen med Kim Yong iL sätta hårt mot hårt. Om det görs så råder nämligen ingen tvekan om vem som vinner. Och det är det han med ord måste låta Kim Yong iL förstå.
Källa: Christian Science Monitor
Se även tidigare inlägg:
USA är kapabla att bekämpa Nordkorea om nödvändigt 20090529
Israel och USA drar åt olika håll
Relationen mellan Israel och USA är förmodligen orubblig. Såväl det Republikanska som det Demokratiska partiet har av olika skäl starka band till Israel, och prioriterar en nära relation länderna emellan mycket högt. Majoriteten av USA:s judar är Demokrater - medan däremot majoriteten av den pro-israeliska evangelikala (kristna) högern är Republikaner.
Det förändrar dock inte det faktum att Obama-administrationen och Israels nya Likud-regering med Benjamin Netanyahu som premiärminister tycks dra åt två olika håll. Obama har uttryckt att en tvåstatslösning är vägen som måste vandras - en väg Benjamin Netanyahu själv känner sig mindre tilltalad av än någon av hans föregångare. Obama har också tydligt uttryckt att de israeliska bosättningarna på västbanken måste upphöra, något Obama uttryckte direkt till Netanyahu under dennes besök i Vita Huset för en vecka sedan. Idag upprepade Obama detta i sitt möte med palestiniernas president Mahmoud Abbas, där han förklarade att han var "en stark tillskyndare" av tvåstatslösningen, och att Israel skulle stoppa alla bosättningar på Västbanken.
Den israeliske ministern Benny Begin tog dock idag avstånd från Obamas krav, och hävdade vad bosättarna menat är deras rätt till "naturlig tillväxt" och sa:
"The Israeli Jewish towns and villages should develop according to the natural development rate and this must not be stopped. It applies the right of the Jewish people to its homeland, not only near Tel Aviv and Haifa, but also in the cradle of our history, in Samaria and in Judea,"
Ett argument Obamas utrikesminister Hillary Clinton dock dömt ut, och sagt att bosättningarna likväl måste upphöra. Men Clinton är också den person som sagt att om Iran anfaller Israel så har USA kapacitet att fullkomligt tillintetgöra Iran.
En komplicerad relation, minst sagt.
Helt uppenbart är dock att Israel och USA för närvarande tycks dra åt olika håll. Obama-administrationen anser att förhandlingar behövs med Iran och med palestinierna - Israel anser att den metoden redan prövats, och visat sig fungera mycket dåligt. Jag har svårt att tro att relationen länderna emellan inte kommer att förbättras. Men desto förr USA förstår att det är både moraliskt bättre som strategiskt viktigare att stå på god fot med en nära vän, än med en tydlig fiende som Iran, desto bättre.
Se även tidigare inlägg:
Bara 31% av israelerna anser Obama vara pro-Israelisk 20090520
Israel - Palestina: en tvåstatslösning? 20090520
Netanyahu möter Obama i Vita Huset 20090519
AIPAC 2009 20090509
Netanyahus kommande besök i Vita Huset 20090508
Netanyahu svärs in som ny premiärminister 20090331
Det förändrar dock inte det faktum att Obama-administrationen och Israels nya Likud-regering med Benjamin Netanyahu som premiärminister tycks dra åt två olika håll. Obama har uttryckt att en tvåstatslösning är vägen som måste vandras - en väg Benjamin Netanyahu själv känner sig mindre tilltalad av än någon av hans föregångare. Obama har också tydligt uttryckt att de israeliska bosättningarna på västbanken måste upphöra, något Obama uttryckte direkt till Netanyahu under dennes besök i Vita Huset för en vecka sedan. Idag upprepade Obama detta i sitt möte med palestiniernas president Mahmoud Abbas, där han förklarade att han var "en stark tillskyndare" av tvåstatslösningen, och att Israel skulle stoppa alla bosättningar på Västbanken.
Den israeliske ministern Benny Begin tog dock idag avstånd från Obamas krav, och hävdade vad bosättarna menat är deras rätt till "naturlig tillväxt" och sa:
"The Israeli Jewish towns and villages should develop according to the natural development rate and this must not be stopped. It applies the right of the Jewish people to its homeland, not only near Tel Aviv and Haifa, but also in the cradle of our history, in Samaria and in Judea,"
Ett argument Obamas utrikesminister Hillary Clinton dock dömt ut, och sagt att bosättningarna likväl måste upphöra. Men Clinton är också den person som sagt att om Iran anfaller Israel så har USA kapacitet att fullkomligt tillintetgöra Iran.
En komplicerad relation, minst sagt.
Helt uppenbart är dock att Israel och USA för närvarande tycks dra åt olika håll. Obama-administrationen anser att förhandlingar behövs med Iran och med palestinierna - Israel anser att den metoden redan prövats, och visat sig fungera mycket dåligt. Jag har svårt att tro att relationen länderna emellan inte kommer att förbättras. Men desto förr USA förstår att det är både moraliskt bättre som strategiskt viktigare att stå på god fot med en nära vän, än med en tydlig fiende som Iran, desto bättre.
Se även tidigare inlägg:
Bara 31% av israelerna anser Obama vara pro-Israelisk 20090520
Israel - Palestina: en tvåstatslösning? 20090520
Netanyahu möter Obama i Vita Huset 20090519
AIPAC 2009 20090509
Netanyahus kommande besök i Vita Huset 20090508
Netanyahu svärs in som ny premiärminister 20090331
USA:s historiska statsskuld förklarad med en hastighetsmätare
Med hjälp av en karta och en hastighetsmätare så förklaras pedagogiskt hur USA från år 1900 sakta men säkert ökat sin statsskuld - men att det nu under president Obama inte går speciellt sakta längre. Det gick ganska snabbt under president George W. Bush också - men det ironiska i det sammanhanget är att de (Demokrater) som anför det argumentet helt tycks ha glömt hur snabbt det går under Obama.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)