Benjamin Netanyahu svärs idag in som Israels nye premiärminister. Hans nya regering bådar såväl hopp för Israel som potentiell problematik med den nya Obama-administrationen. För Israels del så innebär premiärministerbytet kanske främst av allt tydlighet: Ehud Olmert lämnar ämbetet utan några egentliga större bedrifter - och försök att mäkla fred, kontra bekämpa terrorism utan att verkligt lyckats med någondera. Netanyahu har till skillnad från Olmert alltid varit tydligare - och föredragit en tydlig hökaktig linje i förhållande till Hamas, Hezbollah och det nu än mer aktuella hotet från Iran. Det gynnar Israels säkerhet. Medan Ehud Olmert inte drog sig för att påbörja militära operationer för att skydda Israels säkerhet, så fick han relativt snabbt kalla fötter och kritiserades ofta av just Likud och Netanyahu för att aldrig riktigt avsluta de operationer han påbörjade.
Netanyahus tuffare linje gör dock att ett samarbete med Obama-administrationen kan bli något krångligare än under en vänster- eller mittenregering. Obama har varit tydlig med att fredsprocessen behöver komma igång och att vägen framåt i Palestinakonflikten är en två-statslösning. Netanyahu har varit emot en sådan lösning längre än de flesta - även om han nu säger att han är beredd att ge palestinierna självstyre, om än inte ett militärt sådant. Netanyahu motsatte sig också evakueringen av de israeliska bosättningarna på Gaza-remsan. Det är dock denna tuffare, men också konsekventa förhållningssätt som i stor utsträckning ligger till grund för hans valseger. För medan tanken med utrymningen av Gaza var att erbjuda palestinierna "land mot fred", så förklarade Netanyahu att palestinerna nu bara skulle kunna skjuta in missiler i Israel från än närmare håll. Något som också var just vad som inträffade.
Netanyahus ultranationalistiska koalitionsparti Our Home party, accepterade också en koalition mot löfte om att få bygga 3000 nya bosättningar på Västbanken, något som Obama-administrationen motsätter sig.
En annan potentiell konflikt med USA gäller Iran - där inte bara Netanyahu, utan även arbetarpartiets Ehud Barak, som innehar försvarsministerposten - båda anser att Iran utgör ett ytterst allvarligt hot mot Israel, och där båda mycket väl kan tänka sig att gå till militär handling om diplomatin misslyckas. Det kan förmodligen USA också tänka sig - men skillnaden är att Israel förmodligen kommer att tänka så långt tidigare.
Hösten 2000 lyssnade jag på Benjamin Netanyahu när han var i Sverige för att besöka Livets Ord i Uppsala, där han talade om modern antisemitism och tackade för Livets Ords arbete med att hjälpa judar i Ryssland - där antisemitismen tilltar starkt - att flytta till Israel.
Netanyahu talade då också om om fredsprocessen och om behovet av skapa en "säker fred" för Israel. En säker fred var dock inte samma sak som att skriva under vilket fredsavtal som helst. Netanyahu förklarade att när han tillträdde som premiärminister i juni 1996, så hade Israel bara två år tidigare skrivit under Oslo-avtalet. Ett avtal som på pappret gav Israel fred, men ingen säker sådan. Israel gav land i utbyte mot löfte om fred - men fick ingen fred. Istället fick Israel se en starkt ökad terroristaktivitet in i Israel. Vad Israel verkligen behövde var, menade Netanyahu - just en säker fred. Han hänvisade till Immanuel Kants bok "Om den eviga freden", där denne förklarade att det fanns två sorter av fred: fred med demokratier, och fred med diktaturer. Fred med demokratier upprätthöll sig själv, eftersom demokratier representerar folket, och folk i princip aldrig vill kriga eller skicka sina barn att dö i krig. En ledare kan heller inte mot folkets vilja starta ett krig.
I relationen med diktaturer är dock förhållandet ett annat. Kant förklarade då att man bara får fred genom styrka, när en yttre starkare makt gör att diktaturen - som till skillnad från demokratier inte hålls i schack inifrån - inte går i krig. I Europa har man prövat båda metoderna - fortsatte Netanyahu. Innan andra världskriget så nedrustade de europeiska makterna, och skapade en pappersfred med Hitler, som inte hjälpte. Efter andra världskriget hade man lärt sig en läxa - och rustade (tillsammans med USA) och hade tack vare det en kall fred med Sovjetunionen. I mellanöstern, förklarade Netanyahu vidare, så är Israel den enda demokratin. Det gör också att Israel bara kan bevara freden genom styrka.
Ett resonemang som i förhållande till Iran - som inte bara är en diktatur, utan också en ytterst antisemitisk sådan - låter mycket vettigt. Något Obama-administrationen bör hålla i åtanke. När president Bush talade inför Knesset i Israel i maj förra året, så varnade han inför falska förhoppningar om möjligheter att förhandla med terrorister och gjorde följande uttalande, som i väldigt stor utsträckning går i linje med Netanyahus förhållningssätt till saken:
Källor: Los Angeles Times
Se även tidigare inlägg:
En israelisk tennisspelares brev om Sverige 20090309
Bloggning om antisemitism, islamofobi och uppochnervända perspektiv 20090306
Birgitta Ohlson på pro-Israeldemonstration 20090225
Netanyahu blir Israels nye premiärminister 20090220
Obama, Israel och fredsprocessen 20090212
Kadima tar flest platser i Knesset 20090210
Valet i Israel och hotet från Iran 20090208
Valet i Israel 20090124
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar