Den 18 maj anländer Israels nye premiärminister Benjamin Netanyahu för att träffa USA:s nye president Barack Obama i Vita Huset. Mötet är av enorm vikt såväl för USA som för Israel. Men kanske allra mest för Israel.
Israel har under hela sin historia haft ett starkt amerikanskt stöd - och har så fortfarande. Saker och ting har dock tagit en av de mer komplicerade vändningarna i relationen länderna emellan; medan USA har fått en regering som för att skilja sig från tidigare impopulära administration, har satt orden "diplomati" eller "smart utrikespolitik" framför preventiv konfrontation - så har Israel samtidigt fått en ny regering, som helt tveklöst anser att preventiv konfrontation nu ligger närmare till hands än någonsin tidigare, för att skydda sig mot det land vars ledare talat om att "utrota Israel från kartan", och som hela västvärlden (och definitivt Israel) misstänker försöker skaffa kärnvapen, men som - för att göra saker ännu mer komplicerade - Obama har erbjudit en historisk handutsträckning, i hopp om att Iran släppa det kärnkraftsarbete de har för händerna för att istället skaka USA:s utsträckta hand. Något Israel överlag - och inte bara Netanyahus regering - hyser väldigt liten tilltro till.
Som om det inte vore tillräckligt, så har Obama-administrationen (precis som alla andra amerikanska administrationer de senaste minst 20 åren) bestämt sig för att på allvar ta itu med Israel-Palestinakonflikten. Det ter sig dock ännu svårare nu, inte bara pg a att palestinierna valt Hamas - en organisation som inte erkänner Israels existens och helst av allt, om möjligt vore, hade viljat återuppbygga Hitlers gaskammare - till att leda dem; och inte heller bara pg a Israels krig strax innan Obama svors in som president, som syftade till att krossa Hamas möjligheter att skjuta missiler in mot Israel från det område Israel gav bort 2005 i den grusade förhoppningen "land mot fred". Och som det inte vore nog; Obama och Netanyahus relation görs inte lättare av att Netanyahu själv, längre än de flesta israeliska politiker, helt motsatt sig en palestinsk stat överhuvudtaget, helt i motsats till Obama (och även till hans föregångare president Bush ) - som står helt fast vid idén om att palestinierna behöver självstyre. Med det sagt vet jag inte om jag fått med alla faktorer, men jag har förmodligen fått med tillräckligt många för att förklara att situationen är komplicerad.
Att så är fallet vet såväl Netanyahu som Obama. Och Netanyahu har redan börjat förbereda sig minutöst inför mötet med mannen som är inte bara västvärldens för närvarande mest populära politiker, utan också president för den nation vars trogna vänskap Israel helt enkelt inte ens vill tänka tanken att vara utan. Och Netanyahu kommer inte att driva någon egen hård linje i polemik mot Obama. Inte ens trots att Obamas nationelle säkerhetsrådgivare James L. Jones sagt att Obama-administrationen kommer att övertyga Israel att kompromissa i Palestina-frågan, och vidare sagt:
"We will not push Israel under the wheels of a bus, but we will be more forceful toward Israel than we have been under Bush."
I en situation där Israel dock anser att deras nations hela framtid kan stå på spel om Iran lyckas skaffa sig kärnvapen, så kan det minst sagt beskrivas som att även om USA inte slänger Israel under bussen, så får USA definitivt Israel att bita på naglarna. Men ingen israelisk politiker skulle säga det högt - inte ens Netanyahu; i sina interna val kan Netanyahus parti anklaga Kadima och Labour för att vara veka i förhållande till terror och externa hot - men han skulle aldrig säga så till USA:s president, trots att denne går avsevärt mycket längre i tron på fredsförhandlingar med Israels fiender än såväl Kadima som dagens Labour gör.
Denna israeliska inställning märktes tydligt när Israels president Shimon Peres häromdagen intervjuades av CNN, och då pressades om en kommentar om han höll med Republikanernas tidigare majoritetsledare i Representanthuset Newt Gingrich, när denne förklarade att Obamas politik var farlig för Israel (Gingrich och Republikanerna är, till skillnad från Israel, inte rädda för att stöta sig med Obama - tvärtom så tycks de ta varje tillfälle de kan få att göra just detta). Peres svarade då att han hade stor respekt för Newt Gingrich, men att han ansåg att det också fanns en annan sida eftersom 70% av den sunni-arabiska världen också ser ett potentiellt hot i Iran och därför vill sluta fred med Israel för att gemensamt stå emot det externa iranska hotet.
Ett svar som sa väldigt lite om vad Shimon Peres tyckte om Obamas mellanösternpolitik, eller om han höll med Gingrich eller ej. Senare förklarade han också att Obama och Hillary Clintons krav på en tvåstatslösning inte skulle störa vänskapen Israel och USA emellan. Peres svarade professionellt och visade inga tecken på någon större nervositet - men tveklöst var frågorna han försökte besvara både svåra och pressande. I synnerhet när reportern Wolf Blitzer pressade Peres om att vänskapen kanske visst skulle kunna störas om Netanyahu kom till Vita Huset med inställningen att en palestinsk stat inte var acceptabel.
SÅ, vad kommer att hända på mötet mellan Netanyahu och Obama?
Nästan helt säkert kommer mötet att vara vänskapligt, oavsett hur stor eller liten tilltro Netanyahu än må ha till de metoder för att tackla Iran som Obama förespråkar. Men den konservative journalisten och debattören David Frum har några tips, som han anser att USA bör hålla sig till i mötet med Netanyahu, och skriver för tidsskriften Moment Magazine följande:
"During Benjamin Netanyahu’s first prime ministership, from 1996 to 1998, the Clinton administration treated Netanyahu as an irritating and temporary obstacle to its peacemaking plans. He was to be bullied as long as he held office—and pushed aside for a more amenable replacement as soon as possible.
The Clinton administration got its wish. Netanyahu was replaced by Ehud Barak, who showed himself to be the most ambitious peacemaker in Israel’s history. Barak offered up the Golan Heights, East Jerusalem, even an acknowledgement of a Palestinian “right of return.”
For a brief, dizzy moment, it seemed the deal would happen: the Palestinians would get their state, Arafat his tomb in Jerusalem, Bill Clinton his Nobel Peace Prize and Israel…well, it was never certain what Israel would get. Peace? No, not very likely. But maybe a respite before the next round of demands.
Of course, it all went wrong. Arafat declined to sign, the Palestinians launched a second intifada, Israel invaded the West Bank, the separation fence was erected, Gaza was evacuated then invaded again, and here we all are. A small cottage industry has emerged in the West to argue that the Palestinians did not really walk away in 2000. Or that if they did walk away, they were entitled to walk away. Or even if they were not entitled, they should nonetheless get yet another chance.
Some people will believe this. Some people will believe anything. But comparatively few people in Israel believe it. As Israelis of almost all ideological points of view agree, the most arresting change in their country’s politics since 2001 has been the disappearance of what used to be called “the peace camp.”
Han skriver sedan längre fram:
"For the ambitious peacemakers in the Obama administration, the problem is not Netanyahu, but the fact that Israelis have lost faith in peace processes that have brought them not peace but war, rockets not normality. Over the horizon, Israelis see the gathering threat of a nuclear Iran, which promises to annihilate their country as soon as it has the means to do so...
...Obama may be tempted to frame the coming debate as a personal contest between himself and Netanyahu, just as Clinton did, in the hope that his popularity within the American Jewish community will isolate him from criticism. If Obama chooses this option, he is peddling fantasies, not peace; Netanyahu speaks not only for himself, but for the majority of an Israeli public that has learned caution from bitter experience."
Frum avslutar sedan artikeln med följande tydliga poäng:
"The right target for the Obama administration’s urgent pressure is Iran, not Israel. The obstacles to peace are the animosities of Israel’s neighbors, not the personality of Israel’s prime minister."
Förhoppningsvis kommer Obama inte att glömma bort att USA:s grundläggande lojalitet ligger gentemot Israel, inte mot det totalitära terrorväldet i Iran. Obama har trots allt en judisk stabschef - Rahm Emanuel - som varit med i IDF (Israeli Defense Force), och en försvarsminister - Hillary Clinton - som trots allt för inte alltför längesedan förklarade att USA hade kapacitet att totalt tillintetgöra Iran om de attackerade Israel. Det, i kombination med ett oppositionsparti som inte är rädda för att högljutt föra Netanyahus- och Israels talan åt dem - gör att Netanyahu förmodligen kan åka till USA med en viss känsla av tillförsikt; USA kommer inte att överge Israel. Men samtidigt torde det också finnas en gnutta av oro - tiden är nämligen knapp, och i det israeliska medvetandet betydligt knappare än i Obama-administrationens.
Se även tidigare inlägg:
Netanyahu svärs in som ny premiärminister 20090331
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar