Obama-administrationen har backat i sin tidigare strikta kritik mot de israeliska bosättningarna, som administrationen krävt helt ska upphöra för att få fredsprocessen att starta igen.
Utrikesdepartementets talesman P.J. Crowley sa igår att USA:s position är oförändrad, men att det är upp till parterna själva att bestämma kriterierna för förhandlingar:
"We put forward our ideas, publicly and privately, about what it will take for negotiations to be restarted, but ultimately it'll be up to the parties themselves, with our help, to determine whether that threshold has been met,"
Vita Huset hade igår ingenting att tillägga till Crowleys kommentar. Tidigare hade Obama-administrationen intagit en hård position om att alla israeliska bosättningar, inklusive bosättningar som konsekvens av "den naturliga tillväxten" på Västbanken, och aktiviteter i östra Jerusalem.
Palestiniernas president Mahmoud Abbas har dock förklarat att några fredsförhandlingar inte kommer att återupptas om Israel inte fryser alla sina bosättningar. USA har sagt att de kommer att fortsätta pressa Israel, men helt klart står att trycket inte längre är lika hårt.
Det nya amerikanska förhållningssättet är i det här fallet ett steg i rätt riktning. Men det visar också på två brister i Obamas utrikespolitiska filosofi:
Den första bristen är att Obama inte tycks ha något emot att ställa skarpa krav, men när kraven inte går igenom så är han väldigt snar att backa - för att istället få någon slags vänskaplig relation, som han anser vara bättre att upprätthålla än att principfast göra det han anser vara rätt. Så har han agerat i sjukvårdsfrågan, i Irakfrågan et c - och nu i det den här frågan.
Den andra bristen är att Obama riktar sina krav mot fel parter: Bush riktade sina krav mot USA:s och västvärldens fiender - talibanerna, al Qaida, Hamas och Hezbollah - eftersom Bush ansåg att dessa stod för en ideologi som det inte fanns utrymme för västvärlden och USA att kompromissa med. Du var antingen med USA eller med talibanerna. Obama däremot ställer skarpa krav på nära vänner - och ger en utsträckt hand till svurna fiender. Som konsekvens tvingas han nu backa på båda punkter: Israel har inga avsikter att låta sig dikteras av USA, i synnerhet inte nu när Obama visat lite mer av hur han fungerar - och Iran et c, är inte speciellt intresserade av Obamas utsträckta hand.
Kompromissvillighet är jättebra i personliga relationer - men i ideologiska konfrontationer med parter som har helt motsatta ideologiska värderingar så är det sällan en vare sig bra eller fungerande metod. I sådana relationer betraktas den utsträckta handen inte som ett ödmjukt tecken på vänskap, utan på svaghet. Historien är fylld av sådana exempel: det klassiska är förstås Neville Chamberlains utsträckta hand till Hitler. Det hade säkert varit suveränt att sträcka ut en ödmjuk hand över någon träta om fiskevatten eller dylikt med en vän som Norge - men det var galenskap att göra det med en ideologisk fiende som Hitler. Men även USA:s mer moderna historia är fylld av liknande exempel - och även om det är för tidigt att dra parallellen så börjar en Jimmy-Carter-president skymta i horisonten bakom Obama. De stora presidenterna i USA:s historia är de presidenter som kompromisslöst stått sida vid sida med sina vänner, och lika kompromisslöst konfronterat sina ideologiska fiender: Ronald Reagan var en sådan, och George W. Bush - även om samtidens omdöme över denne var helt annorlunda än över Reagan - var också en sådan (och naturligtvis även Demokratiska presidenter som Franklin Delano Roosevelt). Jimmy Carter var inte en sådan. Och Obama - ja, tiden måste utvisa den saken, men hittills har han tyvärr gjort det mesta fel (trots att han gjort många av sina felaktiga saker på ett tämligen galant sätt).
Källa: Yahoo News
Se även tidigare inlägg:
USA och Israel närmar sig överenskommelse 20090827
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar