DN har här en artikel om en homosexuell 27-årig svensk asylsökande irakier som nu ska utvisas till Irak, där han fruktar för sitt liv. Något han gör med rätta. CNN har idag en artikel om hur hundratals homosexuella män i Irak de senaste månaderna torterats och dödats - och det av irakiska säkerhetsstyrkor.
Den irakiska regeringen säger sig inte stödja sådana angrepp, men erkänner att nationens kultur stigmatiserar homosexuella. Den shiitiske predikanten och ledaren Muqtada al-Sadr's Mahdimilis säger dock att de stöder angreppen mot homosexuella eftersom det är ett sätt att "stoppa feminiseringen av irakiska män", skriver CNN.
Sverige har en extremt tveeggad flyktingpolitik: å ena sidan tar vi procentuellt sett emot fler flyktingar än de flesta andra länder i Europa (och absolut flest irakiska flyktingar). Å andra sidan utvisar vi också människor i de mest utsatta humanitära situationerna. Det är inte rimligt att flyktingar som kommer till Sverige, som stannar i flera år, lär sig svenska, går i skolan, och i många fall börjar jobba - plötsligt ska kunna ryckas upp ur tillvaron och skickas tillbaka till ingenting. Än mer orimligt är det förstås att skicka tillbaka sådana till länder där de med stor sannolikhet kommer att gå mycket grymma öden tillmötes. Artikeln i DN visar dock, tyvärr, en situation där detta görs. Irak är måhända på pappret en demokrati - och tveklöst är det en nation på väg uppåt, inte neråt. Men likväl är det en irakisk och islamisk demokrati - inte en svensk sådan (eller en amerikansk). Det är en demokrati skapad av och för människor med en religion och kultur där homosexualitet helt enkelt inte är acceptabelt. Att skicka tillbaka en man som Ali till ett sådant land är i praktiken detsamma som att boka in hans egen begravning. Om Sverige önskar driva en humanitär flyktingpolitik så bör sådana utvisningar förbjudas omgående.
Sverige har en i många avseenden moralisk spegelvänd asylpolitik. Det finns många svenska flyktingar/invandrare som inte borde få finnas i det svenska samhället. Det bästa exemplet på sådana är de svenska islamister (numera inte minst från Somalia) - som åker tillbaka till Somalia för att strida för den islamistiska milisen i landet som hugger händer och fötter av tjuvar, stenar flickor till döds och uppträder på sätt så vedervärdiga att det bara är att beklaga att USA inte längre använder sig av napalm.
Individer som sympatiserar med sådana rörelser - och aktivt åker iväg för att strida för dem - förtjänar ingen sympati från det svenska samhället (och defintivt ingen form av skattepengar) - och bör heller inte ges någon sådan. Sådana som dem borde utvisas snarast. Likadant islamister som hotar islamkritiker. Häromåret i samband med kontroversen kring Lars Vilks rondellhundsteckning, var det någon kvinna från Göteborgsområdet i TV som klädd i heltäckande svart förklarade att hon hade bröder i Al Qaida och ville se Vilks få halsen avskuren. Sådana individer har förstås heller ingenting alls i Sverige att göra.
En person som den i DN:s reportage är dock inget hot mot det svenska samhället. Tvärtom. Dessutom är han i en humanitär situation där ett humanitärt land av just humanitära skäl borde tillåta honom att få stanna. Om inte kan man fråga sig vad poängen egentligen är med en generös flyktingpolitikt? Att skapa sociala fristäder för somaliska islamister?
Flyktingar som kommer till Sverige just pg a att verkligt lidande och allvarligt förtryck och förföljelse i sina hemländer - oavsett om det beror på att de är homosexuella eller kristna, eller muslimer - och som vill arbeta och bli en del av det svenska samhället, bör få stanna. Svårare än så borde det inte vara.
Vad det svenska samhället däremot ska stå emot är extrema element:
I fråga om flyktingpolitik innebär det följande: flyktingar som kommer hit och härifrån verkar för att motverka de svenska demokratiska idealen genom att planera terrordåd, jihadresor, eller hota svenska artister som te x Lars Vilks - har ingenting alls här att göra.
I fråga om inrikespolitik innebär det att lättstötta minoritetsgrupper som inte anser att yttrandefriheten ger rätt att kalla homosexuella för cancersvulster, judar för judesvin, eller Mohammed för pedofil - och med lagens hjälp politiskt vill förbjuda sådant, aldrig bör släppas in i den politiska maktens kamrar. Vad det resulterar i när staten ställer upp kriterier för vad som får tyckas eller inte tyckas, sägas eller inte sägas är nämligen väldigt lätt att se runtom i världen: det innebär, ironiskt nog, förtryck av minoritetsgrupper - och av grupper som sådana de ovan tror sig beskydda genom att förlänga statens redan alltför långa arm.
Ett gott politiskt styrelseskick ska inte gå ut på att likrikta människor till att tycka samma sak. Det går inte ut på att få alla medborgare att tycka att homosexualitet är rätt och bra, eller att förmå alla medborgare att tro att Mohammed är Guds slutgiltiga profet. Ett gott styrelseskick går ut på att få människor med diametralt motsatta åsikter att likväl kunna harmonisera i ett samhälle utan att med våld ta kål på varandra. Det vore tråkigt om vi lät, måhända välvilliga, men kortsiktigt tänkande minoritetsgrupper ta kål på den idén.
Se även tidigare inlägg:
Svenska somalier strider för islamisterna 20090529
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar