lördag 29 augusti 2009

Demokraternas Afghanistankrig - ett nytt Vietnam?

"Kriget mot terrorismen" som under den Republikanske presidenten George W. Bushs tid kännetecknades av Afghanistan och Irak - har båda jämförts med Vietnam. Den första Vietnamjämförelsen gjordes (så vitt jag drar mig till minnes) av Ryssland som i samband med USA:s invasion av Afghanistan efter terrorattacken 2001 förklarade att USA skulle komma att få det lika helvetiskt som de själva haft det under 1980-talet när Sovjetunionen försökte inta landet.

Riktigt så blev det inte. Talibanerna drevs ganska snabbt undan av den USA-ledda alliansen, därefter upprättades så småningom ett civilt system och en demokrati där kvinnor som tidigare stenades till döds på sportarenor nu fick möjlighet att kandidera till politiska parlament. Och även om tiden på kriget drog ut och talibanerna sakta omstrukturerade sig för att slå tillbaka igen, så försvann för en tid Vietnamjämförelsen för att några år senare återkomma som en beskrivning av kriget i Irak.

Irakkriget hade blivit Bushs nya fokus och det krig där USA satsade flest trupper och flest resurser. Fram till 2004 hade kriget gått hyfsat. I efterhand kan det konstaterats att många saker hade kunnat skötas bättre - och av de strategiska valmöjligheter som fanns innan invasionen så valde USA -med efterperspektivets facit i handen- en del felaktiga handlingsmöjligheter. Vietnamparallellen skulle dock dröja lite till. Visserligen hade inga massförstörelsevapen hittats, men Irak hade befriats från en diktator och makten hade lämnats över till irakierna själva som några månader senare skulle rösta fram en egen konstitution. Det mesta tycktes gå åt rätt håll. Sen kom de två riktigt mörka åren 2005-2006 - de civilia dödsoffren och de stupade amerikanska soldaterna sköt i höjden. Det tycktes vara ett krig mot en osynlig fiende som var svår nog att upptäcka och även när så skedde lika svår att stoppa. Vietnamparallellen kom tillbaka och användes inte bara av amerikanska och europeiska tidningar utan även av Al Qaida i Irak, som i brev förklarade att bara man dödade tillräckligt många amerikaner så skulle USA få stora skälvan och lämna landet.

Hade Demokraterna lett kriget, och te x John Kerry vunnit presidentvalet 2004 så hade förmodligen så också skett. 2006 släppte den ansedda Baker-kommissionen sin intellektuella rapport om Irak som förklarade att USA borde dra sig tillbaka och bara hålla sig till sina specifika militärbaser och inte försöka skydda hela det irakiska folket, eftersom det inte gick. Ett folk som vid den tidpunkten inte hade några möjligheter alls att skydda sig från Al Qaidas terrorism. De kritiserade också Iraks premiärminister Al Malaki och ansåg att Bush skulle sluta hålla denne bakom ryggen, eftersom denne gjorde för lite för att ena de politiska motsättningarna i landet. President Bush skulle dock inte lyssna på det örat, och i ett av sina bästa tal någonsin om kriget mot terrorismen (hans andra bästa tal, närmare bestämt) så förklarade han 2005 att terroristerna själva drog paralleller till Vietnam och menade att om de själva bara var ihärdiga och höll ut, så skulle amerikanerna eftersom de var ett fegt folk, lämna Irak - varpå Bush snabbt och beslutsamt replikerade: "Thats not going to happen on my watch!" Två år senare - när trycket på ett tillbakadragande var ännu större, skickade han istället iväg 30 000 extra soldater under general David Petraeus ledning.

Resultatet blev att den irakiska demokratin säkrades. Det blev inget inbördeskrig (som det talades friskt om under 2005-2006). Idag är Irak en oberoende, demokratisk nation med ansvar för sin egen säkerhet och med en god chans att på egen hand utvecklas till ett fungerande fredligt och civilt samhälle. Så var inte fallet i Vietnam.

Vietnamparallellen har nu istället återgått till Afghanistan. Talibanerna har gjort come-back och det har länge varit mycket svårt för USA-alliansen att säkra speciellt många områden utanför Kabul. Den Afghan-Pakistanska terrängen är dessutom mycket mer svårbemästrad än den irakiska - och möjligheterna för talibanerna att komma undan är oändliga.

President Obama har tagit till sig Afghanistankriget på en väldigt personlig nivå. I hans segertal på valnatten i Grant Park i Chicago förra året förklarade Obama att till dem som ville riva ner världen, hade han ett budskap: "We will defeat you!" Ord som tveklöst riktades mot talibanerna i Afghanistan. Därefter har han förklarat Afghanistankriget vara det "nödvändiga kriget" (gissningsvis i motsats till Irakkriget) - och sedan han blev president har ytterligare 21 000 amerikanska soldater skickats till landet vars situation ter sig lika svår som situationen såg ut i Irak under det krigets mörka år.

Det finns dock några skillnader: Demokraterna, och Obama-administrationen i synnerhet, är inte speciellt bra på att förstå vilka parter som är respektive inte är ens vänner - och hur vänner bäst bör behandlas. I Irakkriget så kom trycket mot Bush att rycka mattan under Iraks premiärminister Al Malikis fötter främst från Demokratiskt håll - som i frustration över krigets utveckling ville se drastiska åtgärder. Det är svårt att spekulera i vad som hade hänt om inte Bush personligen offentligt förklarat sitt stöd för och sin vänskap med Maliki. I efterhand är det svårt att tro att någon annan premiärminister alls överhuvudtaget hade kunnat hålla ihop det etniskt mycket splittrade arablandet.

The Patriot-News har här en artikel om den Demokratiske senatorn Bob Casey från Pennsylvania som nyligen besökt Afghanistan, där han ansåg att president Hamid Karzai gjorde för lite för att motverka korruption i landet och förklarade för denne att USA:s stöd inte skulle vara för evigt:

"If the American people don't see significant progress over the next 18 months, obviously we'll have to make a final decision about continuing," sa Casey till den afghanske presidenten.

Det beslutet vilar förstås inte på Caseys utan på president Obamas axlar. Däremot kan det knappast gynna relationerna med den demokratiska regering USA försöker försvara (även om Obama-administrationen i viss mån ändrat målsättning i Afghanistan) eller det krig som USA ämnar trappa upp. Tänk om John McCain sagt så till al Malaki de gånger han besökte Irak? Det hade lett till en mycket dålig relation där Irak tveklöst ännu mer än nu på en mikronivå hade försök sätta käppar i hjulen för amerikanerna, önska att fler amerikanska soldater låstes in för krigsbrott, att de amerikanska trupperna omgärdades av fler restriktioner et c - och kriget hade inte kunnat bedrivas effektivt.

Senator Bob Casey kan dock som sagt inte fatta några beslut, inte heller förde han president Obamas talan på sitt besök. Problemet är dock att Obamas personlighet (och hans agerande hittills) gör att han dock säkerligen skulle kunna överväga samma sak. Hur Bush agerade under press bevisades under Irakkriget - han brydde sig inte alls, eftersom han var övertygad om att det han gjorde var rätt.

I retoriken kan Obama stundom prata likadant. Men när det hettar till så har han svårare att hålla huvudet kallt och försöker istället anpassa sig och forma sig kring de nya råd han får (och alla politiker vet att råd från alla håll och kanter är det alltid gott om: "Ge mig en nationalekonom som bara har en hand, eftersom de alltid säger "but on the other hand" - sa en gång president Truman mycket talande.) Och att Afghanistankriget kommer att pröva Obamas uthållighet råder föga tvivel om.

Här har Obama också en annan nackdel gentemot Bush. Folkopinionen börjar (sedvanligt som i alla krig efter Vietnam och i viss mån redan Koreakriget) vända sig mot kriget när dödssiffrorna stiger. Det gällde Irak och det gäller nu alltmer också Afghanistan. Men under Bushs år i Vita Huset så hade Bush likväl stöd från ett håll: nämligen kärnan i sitt parti (bortsett från Ron Paul/libertarian-falangen) - som måhända var kritiska mot Bush i fråga om ekonomiskt slöseri, men som däremot stödde USA:s krigsinsatser, och oavsett vad de än tyckte om Bush så såg de honom en utmärkt överbefälhavare.

Det stödet har inte Obama från sitt parti. För även om Obama personligen anser det vara av yttersta vikt för USA besegra talibanerna i Afghanistan, så är det likväl ett faktum att majoriteten av de amerikaner som faktiskt tycker om att flyga runt ute i världen och spöa skiten ur ondingar, främst tillhör det andra partiet - inte hans eget.

Och för närvarande är det hans eget parti som härskar i Washington DC - och sakta börjar göra gällande att de inte tänker dansa till presidentens alla visor. Inte ens trots att han tillhör deras eget parti. Det gör, och kommer om kriget blir blodigare, att göra krigsinsatsen i Afghanistan ännu svårare för president Obamas del.

En annan Demokratisk president drev en gång i tiden ett annat Demokratiskt krig - där många inom hans eget parti snabbt vände sig mot honom och han blev en nidvisa för hundratusentals anti-krigsaktivister. Han hette Lyndon B Johnson - och det krig han påbörjade/involverade sig i, hette just Vietnamkriget.

Om Republikanerna däremot vinner kongressvalet nästa år så torde dock Afghanistan vara ett område där de faktiskt kan enas med president Obama bättre än han kommer att kunna enas med sitt eget parti (under förutsättning att han vid det laget inte ändrat ståndpunkt).

Se även tidigare inlägg:

Valet i Afghanistan 20090821

Val närmar sig i Afghanistan 20090813

USA inleder jätteoffensiv i Afghanistan 20090702

Inga kommentarer: