Israel är ett av få länder som aldrig hyst någon större kärlek till Obama - och (gissningsvis) det enda land som redan från början ansåg president Bush vara avsevärt mycket bättre än den president som de efter valet förstod skulle ta över.
Israelernas hopp låg dock i att Obama valt Rahm Emanuel till sin stabschef - en praktiserande jude och varm Israelvän. Synen på Emanuel har dock förändrats under de senaste månaderna. Politico har här en artikel som beskriver israelernas besvikelse över Obama-administrationen och inte minst Rahm Emanuel som många israeler, inte bara på högerkanten, anser både trycker på Obama-administrationen till att påtvinga Israel eftergifter, som ger legitimt skydd till dem att göra just detta.
Rahm Emanuels far är dock besviken över Israels besvikelse över hans son, och sa förra månaden:
"I love the country, my children are Zionists, they came to Israel every year, and I don't know why they're attacking Rahm. I support Netanyahu, I was a member of the Etzel,"
David Miller, som tidigare jobbade på utrikesdepartementet försvarade dock Emanuel från den israeliska kritiken och sa att Rahm Emanuel visserligen har stort inflytande men han är inte den som styr utrikespolitiken. Den israeliska kritiken, menade Miller, är en kritik som övergripande är en besvikelse på Obama-administrationen mer än en personlig kritik av Rahm Emanuel.
Personligen tror jag att Rahm Emanuel - just pg a att han är jude - inte vill framstå som partisk, varför det förmodligen är lättare att bli för hård snarare än för snäll mot Israel. Det problemet har förstås inte de pro-sionistiska (protestantiska) Republikanerna.
Newsweek hade för några veckor sedan en artikel som förklarade varför president Obama borde utse tidigare president George W. Bush till sitt Israel-sändebud. Israelerna litar inte på Obama-administrationen. Däremot har ingen amerikansk president haft lika stort israeliskt förtroende som George W. Bush hade. Newsweek skriver:
"In the history of U.S.-Israel relations, probably no president has earned adoration and unequivocal trust from Israel like Bush."
Artikeln förklarar sen att israelernas starka tillit till Bush gjorde att de vågade göra stora eftergifter om förhoppning om fred, eftersom de visste att om saker och ting verkligen krisade så skulle Bush inte lämna dem i sticket:
"During the Bush years, Israelis were consistently among the few foreign populations that gave the American president high approval marks—often in far greater proportion than Americans themselves. Senior officials in the Israeli Prime Minister's Office, where I worked, spoke on their cell phones daily with their White House counterparts—circumventing the State Department and the Israeli Foreign Ministry entirely.
That closeness paid off. It's no coincidence that, during the Bush years, Ariel Sharon had political cover to suggest "painful concessions" for peace—a euphemism for withdrawal from territory. The unilateral withdrawal from the Gaza Strip—followed by preparations to withdraw from large parts of the West Bank that were interrupted only by the Hizbullah war of 2006—almost certainly would not have happened with anyone else in the White House less trusted to ensure Israel's safety."
En väldigt intressant poäng. Ariel Sharon har ofta utmålats som en hök här i Sverige (och har också varit en sådan). Men likväl var det han som mot bosättarnas livliga protester överlämnade Gaza-remsan till palestinierna i förhoppning om att "land mot fred" denna gång faktiskt skulle fungera. Newsweeks förklaring till varför han gjorde detta är mycket intressant. Han gjorde det därför att Bush förmådde honom att våga göra det. Obama har inte lyckats förmå israelerna att våga vara mer försiktiga gällande Iran.
Artikeln fortsätter:
"Neither Obama nor his proxies enjoy anywhere near the same level of faith. In a recent Pew Research survey of global attitudes, Israel was the only country where the population's confidence in Obama's foreign-policy judgment was lower now than it was in Bush's judgment at the end of his presidency."
Artikeln förklarar dock vidare ännu en sak: nämligen att Obamas och Bushs förhållande till Israel och fredsprocessen trots faktorerna ovan, likväl inte skilde sig särskilt mycket åt:
"On policy, the two presidents are closer than they appear. The United States has always opposed Israel's settlement activity; it has just never been so vocal about its objections. (To Israeli ears, it sounds like Obama thinks settlers are the only obstacle to regional peace.) And, while Obama is less bellicose than Bush toward Israel's enemies, it's hard to point to concrete evidence that he is less committed to the Israel's security. The difference is just on emphasis. But, with an ascendant Iran, Israelis are skittish."
Det hela handlar dock om tillit. Oavsett om det amerikanska stödet till Israel är lika starkt nu som det var under Bush (vilket jag personligen dock inte anser att det är) - så anser israelerna inte att så är fallet. Och det gör att de är mindre villiga att lyssna till Obamas fredsbyggnadsplaner. Just därför, menar artikeln, vore Bush ett perfekt sändebud till Israel. Bush skulle ha lugnat oron på den israeliska högerkanten, på ett sätt Obama-administrationen inte tycks kunna göra (inte ens med hjälp av Rahm Emanuel).
Denna idé är dock givetvis bara fantasier. Artikeln fortsätter:
"Of course, this is all just a fantasy. Bush isn't about to become anybody's envoy, let alone promote Obama's agenda. And Obama wouldn't squander the capital he has accrued from Arabs and Muslims by making Bush his front man. (After all, what rendered Bush popular in Israel rendered him unpopular in the rest of the Middle East.)
But, as odd as it sounds, channeling Bush wouldn't be such a bad thing."
En slutsats som givetvis är helt korrekt. Men artikeln för fram en väldigt intressant poäng. Israel är inget stort krigsdyrkande monster. Och bara de känner sig tillräckligt trygga, i visshet om att världens enda supermakt och deras allra närmaste allierade inte kommer att svika dem - så vågar även de största hökarna försöka ge stora uppoffringar för att få fred - trots att det mesta redan på förhand (och förstås även i efterhand) talade emot att det skulle fungera. Det försöket är värt mycket. Och den amerikanska approachen i förhållande till en vän och nära allierad är förstås en betydligt bättre sådan än den klagovisa och påtryckningsmetodik Obama-administrationen använder sig av.
Källor: Politico, Newsweek
Se även tidigare inlägg:
Iran hotar att slå till mot israeliska kärnkraftverk 20090726
Joe Biden säger att Israel har rätt att anfalla Iran 20090705
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar