Artikeln inleder med en historisk tillbakablick. Den indiska militären under brittiskt kolonialstyre - British Raj - deltog i båda världskrigen och i konflikter runtom i världen. Under första världskriget värvades 1,2 miljoner indier, och när kriget slutade deltog 950,000 indiska soldater utomlands och mellan 62- 65,000 indier dog i det stora kriget. Under andra världskriget deltog den indiska armén i operationer i både öster och väster: från Italien, Nord- och Östafrika till Mellanöstern och och bortre Asien. 700, 000 indier deltog i att köra bort japanerna från Burma, Malaya-regionen och Indo-Kina. När kriget var slut hade Indien en armé på 2 miljoner man - den största frivilligarmé världen någonsin skådat.
Indiens militära och strategiska betydelse har alltså inte varit ringa. Däremot har den ringaktats både av den moderna indiska regeringen och av väst. Det post-koloniala självständiga Indien hade en ambivalent syn på den indiska armén under tidigare brittiskt styre. Det självständiga Indien kom att byggas upp av indier med högst skilda åsikter om andra världskriget. Somliga ansåg att det bara rörde sig om ett imperialistkrig, andra hade stött de allierades kamp mot fascisterna. Andra hade knutit allianser med japanerna för att driva bort britterna. Det var därför förståeligt att den nya indiska regeringen hade svårt för att ge någon enhetlig bild av Indiens roll under andra världskriget. Men den roll de spelade var betydande.
Men historien slutar inte där. Indien och de sydostasiatiska länderna spelar än idag en stor roll. 40% av världens fredsbevarande styrkor består av sydasiater - vilket visar på regionen, och inte minst Indiens underskattade militära roll.
Indiens storlek har också gjort landet till en beskyddare av mindre länder i regionen. Indien är också väldigt nationalistiskt och arbetar aktivt för att hålla stormakter borta från sin intressesfär. Efter självständigheten hade Indien dock ingen ekonomisk makt att upprätthålla sina nationella ideal, och det var först under 1990-talet som Indien fick sitt ekonomisk momentum, varefter de också initierade olika politiska beslut för att försäkra en privilegierad roll bland länderna i regionen.
Indiens strategiska betydelse står idag allt tydligare. Men relationen med väst och med USA och har dock likväl varit komplicerad. En oerson som sedan flera år tillbaka dock förstått Indiens strategiska roll är fd utrikesminister Henry Kissinger, som skrev:
[Indias] goals are analogous to those of Britain east of the Suez in the 19th century—a policy essentially shaped by the Viceroy’s office in New Delhi. It will seek to be the strongest country in the subcontinent, and will attempt to prevent the emergence of a major power in the Indian Ocean or South East Asia.
Artikelförfattaren C. Raja Mohan kommenterar:
Whatever the day-to-day irritations between New Delhi and Washington, Kissinger became convinced a decade ago that India’s “geopolitical interests will impel it over the next decade to share some of the security burdens now borne by the United States in the in the region between Aden and Malacca.”
Artikeln förklarar vidare att detta var något som Bush-administrationen hade en tydlig förståelse för. Bush sträckte ut handen mot Indien på ett sätt som tidigare inte gjorts (Bill Clinton hade pg a Kashmir-konflikten, Indiens kärnvapen et c under i princip hela sin president tid fört en skeptisk politik mot landet - något han dock började revidera under sitt sista år) - och det militära samarbetet mellan Indien och USA tog fart. C. Raja Mohan skriver:
As India’s military capabilities grew and the Bush Administration reached out to Delhi, a new basis for bilateral security cooperation took shape. This would not have been possible without the Bush Administration’s “de-hyphenation” of India-Pakistan relations, which produced a new level of mutual trust between Washington and Delhi.10 Both sides began to take steps in the defense and security realm that, although small, went against the grain of the bilateral relationship of the past. For its part, India offered the U.S. military access to facilities immediately after 9/11. The U.S. government, which needed the Pakistani army’s cooperation to oust the Taliban from Afghanistan, declined the Indian offer. Looking for other ways to lend political support to U.S. operations in Afghanistan, India escorted U.S. naval ships participating in Operation Enduring Freedom through the Malacca Straits in 2002. In 2003, the Indian government vigorously debated the U.S. request to send troops to Iraq. While Delhi eventually backed off, fearing a domestic political backlash, the fact that it considered such a deployment at all was significant.
When the tsunami disaster hit the eastern Indian Ocean in December 2004, India quickly decided to join forces with the navies of the United States, Japan and Australia to provide relief and rehabilitation. In June 2005, India signed a ten-year defense framework agreement with the United States that involved broad-ranging bilateral cooperation as well as participation in multinational military operations. Although the left-liberal Indian opposition attacked Delhi’s departure from the previous policy of participating only in UN-sponsored operations, the government held to its agreement with the United States.
The agreement was also significant for another reason: It was the first time India identified a broad range of cooperative military missions that it could undertake with a major power.
Han förklarar vidare att Indien inte hade gått med på något sådant samarbete med Sovjetunionen under kalla kriget (då Indien i många avseenden stod närmare Sovjet än västmakterna). I utbyte mot denna nya approach så öppnade Bush-administrationen upp för ett allt öppnare samarbete länderna emellan. Samtidigt som USA var skeptisk till att sälja vapen till Kina och även hindrade sina europeiska allierade från att göra detta, så stödde man tydligt Indien. Artikeln förklarar:
The Bush Administration made a strategic assessment that the emergence of a militarily powerful India was in American interests, especially in hedging against the potential negative consequences of China’s rise. The second term of the Bush Administration brought rapid expansion in the frequency and quality of joint military exercises with India. The U.S. government also agreed to sell the first ever military platforms to India: the USS Trenton amphibious transport ship (now called the INS Jalashwa), C-130 military transport aircraft and the P-8 maritime reconnaissance aircraft. Boeing and Lockheed Martin are both bidding for the Indian plan to purchase 126 advanced fighter aircraft, a contract said to be worth $10 billion, which would make it one of the largest arms deals in history.
Bush öppnade således upp för ett starkt och snabbt expanderande militärt samarbete mellan USA och Indien. Processen saktades dock ned av byråkratiska orsaker, och Washingtons okänslighet gällande Indiens behov att hävda sig som en jämställd partner. Nuvarande Utrikesminister Hillary Clintons besök till Indien i juli 2009 gjorde dock mycket för att lösa sådana problem. Och Obama-administrationen har också de förstått att USA fått en ny allierade i Indien (även om Obama inte nämner Bushs betydelse för saken). Men den fråga som ännu inte är besvarad är om Obama verkligen förstår hur viktig relationen mellan USA och Indien verkligen är - och om han förstår den stora strategiska betydelsen av relationen? C. Raja Mohan skriver vidare:
Although the Obama Administration has started off on a positive note with India, it is not yet clear where it wants to go with the new defense possibilities...
...there is little to suggest that President Obama and his top advisers share the two basic convictions of the Bush Administration: that a militarily powerful India serves long-term U.S. interests, and that the two nations can work together to stabilize the Indian Ocean littoral and insure against future attempts at domination by China.
Relationen med Indien är redan byggd, men många saker kan inte fullbordas utan starkt presidentiellt ledarskap som med villighet och kraft kan styra fram relationen genom härvan av byråkrati i Washington. Inom Obamas eget parti finns dock krafter som främst ser bristerna i Indien: hur dess ekonomiska tillväxt orsakar global uppvärmning, och hur man främst bör fokusera på icke-kärnkraftspridning och samarbeta med landet inom ramen för multilaterala frågor - många är också skeptiska till Indiens exceptionalistiska självbild (tilläggas kan att dessa också är kritiska till den amerikanska exceptionalismen). President Obama vore dock vis om han följde samma spår som sin företrädare, skriver artikelförfattaren som avslutar:
If Obama is willing to bet on this proposition, which guided his predecessor’s policies toward India, he will find in Manmohan Singh a partner who is ready to work with the United States in constituting a post-colonial Raj that can bear the burdens of ordering the Eastern Hemisphere in the 21st century.
Hela artikeln kan läsas här, och rekommenderas varmt.
Indiens betydelse såväl för USA och för den demokratiska världen är enorm. Ingen annan nation i Asien skulle kunna skapa en sund maktbalans i regionen: åt öster i förhållande till Kina, som är en totalitär diktatur och vars makt därför måste hållas i schack av andra eftersom totalitära regimer inte håller sin egen makt i schack. För närvarande utgör USA tillsammans med sina asiatiska allierade som Japan, Sydkorea och Taiwan den balansen, men i takt med att Kinas makt tilltar och USA:s globala hegemoniska makt minskar, så är det långsiktigt bara ett land som Indien som på allvar skulle kunna utgöra en motpol mot Kina.
Väster om Indien ligger i Iran och även där utgör Indien en kraftfull ideologisk motpol. Orsaken till att Indien kan anförtros kärnkraft (och till och med kärnvapen, vilket vi i väst idag har accepterat) beror på samma faktum: Indien är en icke-imperialistisk demokrati - medan Iran är en totalitär shia-imperialistisk teokrati - och vars makt precis som Kinas måste hållas i schack. Också här kan förmodligen Indien ha en roll att spela.
USA:s relation med Indien är därför av allra största vikt - och förhoppningsvis kommer Obama-administrationen att satsa ännu mer på detta. Hans statsmiddag till den indiske premiärministern Manmohan Singhs ära i slutet av november förra året var ett gott tecken, som administrationen förhoppningsvis kommer att bygga vidare på. USA behöver nämligen en fortsatt pro-indisk president.
Se även tidigare inlägg:
Obama och Singh skålar för framtiden 20091125
USA och Indiens viktiga demokratiska allians 20091124
Presskonferens med Obama och Singh 20091124
Indiens premiärminister hedersgäst på Vita Husets första statsmiddag 20091124
George W. Bush besöker Indien 20091103
Australiensare försvarar Bushs politik i Asien 20081113
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar