Sedan Obama övertog tyglarna i Vita Huset har dock intresset för Indien hittills varit tämligen svalt. När tidigare kongressman Timothy Roemer från Indiana tillträdde som Obamas nya Indien-ambassadör i somras, så var New Dehli oroade över den framtida relationen med USA under Obama-administrationen. Innan valet 2008 hade indierna blivit bekymrade över att Obama talat om att medla i Kashmirkonflikten, och då även nämnt Bill Clinton som möjligt medlare - något Indien högljutt motsatte sig. Förra veckan tog indierna också illa upp av att Obama under sin Asienresa talade i Tokyo om Asiens betydelse utan att en gång nämna Indien. Nicholas Burns, professor vid Harvard University kommenterade Obamas bristande intresse för Indien med orden:
“The problem is that [the Obama administration] has been so focused by necessity on Afghanistan and Pakistan and on building the relationship with China that there is the perception that it is not spending as much time thinking about the India relationship,”
Med dagens statsmiddag för den indiske premiärministern verkar dock vara Obama sätt att gottgöra sin tidsbrist. Något Obama gör helt rätt. Tunku Varadarajan - reporter för National Affairs skriver i en artikel på The Daily Beast, följande:
"It doesn’t take a genius to recognize the political, strategic, and moral worth to America, the world’s most powerful democracy, of a strong alliance with India, the world’s largest. Mr. Obama, by no stretch a man of tepid intelligence, has calibrated things artfully: Not only is Mr. Singh the first state visitor to Washington since the president took office in January, his trip is the first time that India has headed an American president’s list for a state visit—ever."
Han fortsätter dock med att förklara att Obamas ouppmärksamhet fram tills nu, likväl skiljer sig från Bushs förhållande till Indien:
"George W. Bush was the best American president India ever had, and Mr. Obama’s ability to take India for granted is, in some measure, a tribute to the extent to which Mr. Bush locked the two countries into a presumptively inseparable alliance. But for all his emphasis on diplomacy in dealing with hostile states, like Iran, or inveterate competitor-states, like China, Mr. Obama has failed to grasp the diplomatic importance of tending to alliances, whether they be old and true ones, such as the one with Israel, or young and sensitive ones, such as the one with India."
Han förklarar vidare det som för varje dag - och som Obamas statsmiddag också indikerar - blir alltmer uppenbart: dagens Indien är inte samma Indien som under Eisenhower’s, Nixon’s, Carter’s, eller Reagan’s tid. Under tidigt 1990-tal så bröt Indien med sin tidigare post-koloniala utrikespolitik och under Bush bröt USA med sin tidigare politik och började se Indien som en allierad - en allierad Bush betraktade inte bara som en strategisk, utan även som en moralisk sådan. Varadarajan avslutar sin artikel med att förklara skillnaden mellan en blott strategisk allians med Kina och en moralisk allians med Indien och skriver:
"Unlike China, which is inherently competitive for global leadership—and which will never accept American leadership or direction — India is a country that would, like Britain or Japan or Germany, settle for a partnership with the United States that guaranteed mutual benefit and respect. India’s natural state, if nations can be said to have such a thing, is neither triumphalist nor antagonist; it is cooperative and redemptive, much as America’s tends to be. One trusts that Mr. Obama will come to see these qualities as clearly as his predecessor did. If not, this could be one area in which history will judge Mr. Obama to have been “dumb,” and Mr. Bush to have been the “smart” one."
Med sin statsmiddag så finns det dock hopp om att president Obama förstår att bygga vidare på relationen med Indien. Och ett fortsatt samarbete kan bli ett mycket lyckat sådant: Indien har, som författaren skriver, potential att likt Israel, Storbritannien och Japan - bli en av USA:s mest trogna allierade. Och en allierad som skulle spela en mycket viktig roll i att hålla Kina i schack (som trots dess många fördelar likväl är en maktgirig diktatur).
Detta tycks premiärminister Manmohan Singh också anse, och sa under dagen i Washington DC att Kinas tillväxt visserligen var större än Indiens men att 'there are other values which are important than the growth of Gross Domestic Product.'
Han fortsatte sedan och sa:
''I think the respect for fundamental human rights, the respect for the rule of law, respect for multi-cultural, multi-ethnic, multi-religious rights, I think those have values. So, even the Indian perforce with regard to the GDP might not be as good as the Chinese, certainly I would not like to choose the Chinese path,"
Trots president Obamas förmåga att hellre försöka smickra ideologiska ovänner än att bygga obrytbara relationer till ideologiska vänner, so torde han också hålla med om den saken. Och det är svårt att inte tycka att en allians mellan världens äldsta moderna demokrati (USA) och världens största moderna demokrati (Indien) - när allt kommer omkring, inte låter särskilt dumt. Om Bobby Jindal någon gång blir president, så lär Indien och USA kunna bli rejält goda vänner.
Källor: Politico, The Daily Beast, Times of India
Se även tidigare inlägg:
Presskonferens med Obama och Singh 20091124
Indiens premiärminister hedersgäst på Vita Husets första statsmiddag 20091124
George W. Bush besöker Indien 20091103
Australiensare försvarar Bushs politik i Asien 20081113
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar