Kongressvalet 2010: Rebellerna intar Frankfort

I tisdags blev det officiellt: Rebellerna har intagit Frankfort, huvudstaden i Kentucky. Rand Paul har slagit etablissemangskandidaten Trey Grayson (sittande finansminister). Och han har slagit honom med inte mindre än 23 % marginal!

Före valet förutspådde jag att en marginal på över 20 % skulle innebära slutet för Graysons karriär. Så är det nu slut? Ja, jag tror det. Ärligt talat undrar jag om jag skulle vilja fortsätta, om jag var Grayson. Han hade ju allt; en normalt sett lysande meritlista, goda vänner, professionella kampanjchefer och strateger. Och detta mot en ögonläkare från småstaden Bowling Green, som aldrig haft något politiskt ämbete förr. Och han började ju så starkt också, 11-15 % ledning i Augusti då kampanjen började. Rand hade gjort flera klumpiga uttalanden som Grayson kunde ta ur sitt sammanhang (typ att kärnvapen i Iran inte utgör ett hot). Och så var ju Rand Paul just en Paul, son till Ron Paul, kongressens mest radikala outsider. Paul hade aldrig en chans att vinna primärvalet i Kentucky (eller någon annanstans), och Rand hade ju varit ute och kampanjat med sin far i presidentvalet 2008. Helt klart skulle det väl vara lätt att knyta honom till de galna libertarianerna som härjat i delstat efter delstat 2008 och som trodde på fler konspirationsteorier än de hade fingrar.

Graysons kampanj var så självsäker att Nate Hodson kallade Rand Pauls första siffror (där han fick runt 25 % i mätningarna) i augusti för "Phantom numbers" (Phantomsiffror). Gissa om han fått äta upp det uttalandet i efterhand. Grayson skydde Paul och dömde ut honom som en medias älskling som inte hade något riktigt folkligt stöd (han refererade till och med till Paul som "den där doktorn ni i media blivit förälskade i").

Grayson fortsatte att använda ordet "libertarian" (ung. nyliberal) i referens till Paul, i hopp om att det skulle skrämma bort väljare. Det verkar ha fått precis motsatt effekt; 19 % av republikanerna i Kentucky kallar sig nu libertarianer. De måste ha tänkt att "Om Paul är en libertarian, så måste ju libertarian vara något bra, för Paul är ju bra". 19 % är alltså nästan tre gånger så mycket som de 6.7 % Ron Paul fick i primärvalet i Kentucky 2008.

Trey Grayson började en massiv negativ kampanj med start i februari/mars. Attackerna skiftade från Utrikespolitik och 911:



Till kolindustrin (Kentucky har en stor kolindustri):



Till baseball:



Paul å sin sida stod inte hjälplös och såg på. Han kontrade med att berätta om sin egen upplevelse av 911:



Och rättade Grayson angående vad Paul tycker om kolindustrin:



Om baseball hade Paul egentligen inget att säga, men i efterhand verkar människor förstått att politik och sport bäst hålls åtskilda. Grayson hävdade också - dock ej i TV - att Paul var för abort, något som ledde till följande reklamannons:



Rands mest lyckade annons verkar dock ha varit denna, då han tog upp att Grayson tagit emot hundratusentals dollar från intressegrupper - bland annat från lobbyister från AIG (ett företag staten gav en bailout till hösten 2008):



Om det var någon som tvekade på att Grayson var slagen före följande episod, så var det nog ingen som gjorde det efteråt: James Dobson, grundare av den konservativa gruppen Focus on the family (en mycket populär grupp bland Republikaner) gav först sitt endorsement till Trey Grayson. Men knappt en vecka senare så ändrade han sig och endorsade Rand Paul istället. Varför? Anledningen var att människor i Republikanernas ledning hade ljugit för honom och sagt att Paul var för abort, något han inte är. När Dobson fick reda på sanningen blev han uppenbarligen rasande och gav igen. Det hela var mycket pinsamt både för Trey Grayson och Mitch McConnell (senator från Kentucky och mentor åt Grayson), som antagits vara den som ljugit för Dobson. Det gick så långt att Dobson gick med på att delta i TV-reklam för Paul:



Här är ett utdrag från en debatt i slutet av april där Grayson attackerar Rand Paul och, som titeln på videon säger, får sig en lektion:



Varför vann Paul? Han talade om det människor bryr sig mest om just nu; ekonomi. Grayson ville prata om guantanamo, irak-kriget och patriot act, vilket är anmärkningsvärt då vi ändå talar om en sittande finansminister. Varför Grayson undvek ekonomin mesta möjliga lär vi nog aldrig få veta, men kanske var han rädd för att hans meriter i området skulle granskas: Grayson skryter om att ha sänkt sitt departements budget med 15 % (alltså sparat skattebetalarna pengar), men i slutet av kampanjen avslöjades att han faktiskt arbetat emot sänkningarna och istället föreslagit höjningar på 38 %.

Nu borde väl Grayson ändå vara utbränd. Han har blivit en symbol för etablissemanget och för falska attacker, en stämpel som kommer bli svår att tvätta bort. Även om Rand Paul vill ena partiet, så vill hans fans det definitivt inte; de har redan börjat planera för vem som ska ställa upp mot Grayson om han bestämmer sig för att försöka bli guvernör. Dessutom försöker de hitta någon som kan utmana Mitch McConnell om republikanernas nominering 2014.

McConnell ja, hur gick det med honom? Hans odds att bli omvald som republikanernas gruppledare efter detta val ser allt sämre ut. Rand Paul ger honom inte sin röst, det är jag säker på. Och faktum är att McConnells egen popularitet bland republikaner verkar ha fått sig en smäll. 57 % av republikanerna ger honom godkänt, mot 25 % som inte gör det. Dessa siffror kan tyckas helt okey, och är långt ifrån katastrofala. Men med tanke på att han brukade ha över 70 % före den här kaotiska valkampanjen, så är det klart att han tagit skada. Att vara på förlorarsidan är aldrig gratis.

Hur går det nu i det allmänna valet? Rand Paul möter vänsterdemokraten Jack Conway som öppet stöder Obamas sjukvårdsreform (Obamacare), och som bara vann med 1 % marginal mot den mer moderate demokraten Dan Mongiardo. Låter som ett lätt byte för Paul i dessa högervindar, och kanske visar det sig bli så. Men faktum är att Paul, som länge faktiskt var medias älskling, plötsligt börjat få tuffa frågor och kritik från diverse TV-program.

Framförallt riktas kritik mot Pauls påstått negativa inställning till 1964 års Civil Rights Act. Paul är ingalunda rasist, men som libertariansk republikan är han givetvis skeptisk till att regeringen tvingar företagare att ta emot kunder de inte vill ha. Nu står det inte klart hur mycket av CRA Paul skulle vilja upphäva, men det är uppenbarligen tillräckligt för att få massmedia att gå igång. Och Jack Conway med, för den delen. Nyheterna domineras nu av diskussion kring allt Paul sagt och inte sagt. Paul, som ju normalt sett är duktig med journalister, gjorde ett svagt intryck i en av de första intervjuerna efter sin seger. Enligt källor sov han bara 45 minuter natten till onsdagen, så nog var det förståeligt att han var seg. Men bra var det inte. Kanske hade Paul gjort bättre i att ta en sovmorgon och fortsatt sitt libertarianska korståg på eftermiddagen istället. Paul släppte nyligen ett pressmeddelande och förtydligade att han stöder CRA, men att han är tveksam till vissa delar av den på konstitutionella grunder.

Paul är dessutom motståndare till ADA (Americans with disabilities act), en lag som reglerar handikappades rättigheter. Regeringen har enligt konstitutionen ingen rätt att lägga sig huruvida privata företag har handikapp-anpassade byggnader.

Conway har dessutom mycket pengar, vid sista kvartalets slut över tre gånger så mycket pengar på hand som Paul. Conway är ung och karismatisk, och har liberala demokraters entusiastiska stöd. MEN; det här är inte demokraternas år. Särskilt inte vänsterdemokraterna. Visst kommer Conway kunna ge Paul en match - tänk er bara när han börjar med TV-reklam som attackerar Rands åsikter om Civil rights act och ADA; jag kan se en uppsjö med uppslag för olika sorters attacker som kommer att få Paul att framstå som hjärtlös och rasistisk.

I den första mätningen, gjord igår av Rasmussen, så leder dock ändå Paul med 59 - 34. En ointaglig ledning kan tyckas, men tänk då på att flera av Mongiardos väljare inte fullt kommit över primärvalet ännu utan ännu hyser agg mot Conway. Klart är dock att flera av dem kommer att rösta på Paul.

I skuggan av detta kämpar Chuck Devore i Californien och Peter Schiff i Connecticut vidare. Men jag får skriva mer om detta vid ett annat tillfälle.

Fortsättning följer...

John Gustavsson
20 Maj 2010