Artikeln konstaterar att upproren i arabvärlden överlag varit sekulära, men att det finns tecken på att islam kommit att börja spela en större faktor. Något som gjort sekulära, både i väst och i arabvärlden oroliga för islamisering med kvinnoförtryck, jihad mot judar och kristna och ett avståndstagande för pluralistiska demokratier som följd.
I Libyen börjar det transnationella rådet alltmer framstå som ett regeringsalternativ till Ghaddafi - ett råd som består av både sekulära och av islamister, och däribland även somliga (om än få) jihadveteraner från Irak. Muslimska brödraskapet - mest kända i Egypten - men som också är de som är bäst organiserade i Libyen är också en kraft att inte underskatta. Deras framsteg syns inte bara i Egypten utan också i Tunisien där de även där tidigare varit förbjudna.
Muslimska brödraskapet gör idag vad de kan för att övertyga omvärlden att de idag stöder kvinnors rättigheter, förespråkar pluralism etc. Men somliga är likväl oroliga. Hamas är ett utskott av Muslimska brödraskapet och är mycket nöjda med Hosni Mubaraks fall. Och de och andra islamister kommer att kunna rida på vågen som friheten för det muslimska brödraskapet nu för med sig.
Andra orosmoln är att många muslimer inte tror på separation mellan politik och religion på samma sätt som görs i väst. Med det sagt, konstaterar artikeln att al Qaida och jihadister förlorar stöd i muslimvärlden där en kamp pågår lika mellan de moderata och extremisterna.
Många muslimska länder är också på väg mot att bli goda demokratier. Libanon är en demokrati, bestående av många religiösa inriktningar och sekter. Irak är är en demokrati med ett parlament bestående av många olika partier. Och utanför arabvärlden finns Turkiet, Malaysia och Indonesien. Många av de demonstrerande muslimerna i arabvärlden hänvisar också till just Turkiet som föregångsmodell. Turkiet har visserligen en relativ islamistisk regering dessa dagar, men en regering som tjänar folket betydligt bättre än dess generaler gjorde.
En artikel som dock varnar för Turkiet som modell för muslimska demokratier är följande artikel i Wall Street Journal författad av Soner Cagapty, med rubriken "Beware the 'Turkish Model'".
Artikeln förklarar att det turkiska regeringspartiet Justice and Development Party (AKP) visserligen inte vill skapa någon islamisk stat, men att dess konservativa politik kan komma att öppna upp dörren för de fundamentalistiska islamisterna genom att ha gjort religion till en faktor i politiken. För när religion blir en sådan faktor kommer de att kunna utmanas om vem som är mest trogen den sanna tron, och då utmanas av fundamentalisterna som kommer att anse sig vara betydligt mer renläriga. I sådana strider brukar de icke-fundamentalistiska grupperna få det svårt, vilket inte minst Andulasiens historia vittnar om.
Somliga saker vittnar om att detta redan börjat ske i Turkiet. I november tvingades regeringen sparka Ali Bardakoglu - den relativt moderate ledaren för religionsministeriet (Diyanet) för att istället tillsätta den mer konservative Mehmet Gormez på posten. Det första denne gjorde var att sparka Ayse Sucu - ledaren för organisationens kvinnliga avdelning som bland annat förespråkat att kvinnor skulle få rätt att välja om de skulle täcka sitt hår eller inte.
Men AKP har även gjort andra saker. Bland annat har man betonat islam som en gemensam faktor för att vinna stöd bland kurder, för att på så vis underminera det sekulära kurdiska nationalistpartiet. Det kan komma att hjälpa AKP kortsiktigt men också ge islamiska grupper som kurdiska Hezbollah möjlighet att utmana dem och ge kurdiska islamister vind under vingarna framför sekulära nationalister.
Författaren avslutar:
The AKP's religious bent, disconcerting in itself, can easily spin out of control. The lesson of the AKP experience for the Arab world and likely Muslim Brotherhood governments there is that religious orthodoxy is an ideological beauty contest, in which the winner is always the ugly guy.
I The Economists artikel avslutas dock med konstaterandet att det inte finns någon annan väg för muslimvärlden att gå, än just demokratisering, och att väst inte bör vara överdrivet rädd för detta - trots de problem som kan komma att uppstå:
"Muslim countries may well make choices with which the West is not comfortable. But those inclined to worry should remember that no alternative would serve their interests, let alone the Arabs’, in the long run. The old autocrats deprived their people of freedom and opportunity; and the stability they promised, it is now clear, could not endure. Algeria’s civil war in the 1990s remains a horrible warning against depriving Islamists of power they have rightfully won.
Islam will never find an accommodation with the modern democratic world until Muslims can take responsibility for their own lives. Millions more have a chance of doing just that. It is a reason more for celebration than for worry."
Det finns viktiga poänger i båda dessa artiklar. Problematiken i Turkiet kan inte ignoreras. Där finns starka islamistiska krafter som gör att EU måste vara försiktig gällande vilken relation man i framtiden ska ha med Turkiet. Radikal islam är en verklighet och ett verkligt hot mot västvärlden - och det är en verklig faktor i Turkiet.
Västvärlden är likväl grundad på premissen att alla människor i grunden vill vara fria. Det gäller även muslimer. Förtryck, totalitarism och skräckvälden är ingenting som människor vill ha. Och i grunden är alla människor väldigt lika. Enligt den tron så identifierar sig de flesta muslimer inte med i första hand med radikala läror, utan med just sina naturligt skapade mänskliga behov. När dessa människor ges möjlighet så kommer de att välja ett moderat fredligt alternativ framför radikala islamistläror, just pg a att de radikala lärorna går emot den mänskliga naturen (och därför måste de alltid påtvingas folk, eftersom ingen vill ta till sig deras idéer frivilligt).
Den sistnämnda tron delar jag. Det innebär inte att tesen om att islam skulle vara lika "fredlig som kristendom" eller (om man ser saken ur ett religionskritiskt perspektiv) "lika dålig som kristendom" - är en tes jag delar. Däremot delar jag tesen att människor primärt identifierar sig själva genom den grundläggande mänskliga naturen, och längtan efter just frihet, trygghet etc. Händelserna i arabvärlden vittnar om detta. I vår moderna värld är det svårt att stänga människor inne på samma sätt som tidigare gjorts i historien. Då gick det på ett annat sätt att hjärntvätta människor i fanatiska läror som därefter blev en central del av deras identitet. Det är idag inte lika lätt. Och händelserna runtom i arabvärlden är ett bevis på detta. Desto mer frihet människor ges, under desto längre tid - desto mer kommer de totalitära, islamistiska krafterna att tappa i makt.
De kommer aldrig att försvinna helt - och överallt där islam är en stor del av samhället kommer de att kunna sticka upp och även vinna anhängare. (Det är svårare att vinna anhängare för jihad i länder där folk helt enkelt inte ens tror på detta, i någon bemärkelse alls). Dessa anhängare kommer att vinnas bland marginaliserade och utsatta samhällsgrupper - och bland individer som av olika orsaker tar till sig deras radikala ideologi. Men samhället överlag kommer inte att ta till sig deras läror - och det är det viktiga. Och ett mål som kan uppnås också i muslimvärlden. Inte primärt pg a islam - utan primärt pg a människor. Och därför bör överlag också den demokratiseringsprocess som idag pågår stödjas - i synnerhet i länder som Egypten, där det går att se krafter som på allvar vill tränga undan de islamistiska krafterna.
Källor: The Economist, Wall Street Journal
Se även tidigare inlägg:
Koranbränning leder till svensk FN-mans död 20110402
Stora protester i Jemen 20110401
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar