Det första ämne att behandlas var hotet från Iran och dess utvecklade kärnvapenprogram. Herman Cain inledde och förklarade att USA behövde bli energioberoende för att på så vis minska det iranska oljevapnet. Man behövde också sätta in sanktioner och hjälpa den inhemska oppositionen mot den iranska regeringen - Cain var dock inte beredd att i nuvarande läge bruka militär mot Iran.
Romney förklarade att Iran var president Obamas största misslyckande, och att Obama inte gjort allt han hade kunnat göra. Han borde ha stött oppositionen sommaren 2009, han borde ha stärkt sanktionerna - och Romney avslutade med att säga att om Obama återväljs så kommer Iran att få ett kärnvapen, de kommer däremot inte få det om han själv väljs till president.
Gingrich inledde med att prisa sina två medtalare och förklara att båda deras svar var bättre än Obama-administrationens - vilket väckte applåder. Han förklarade sedan att man måste använda sig av maximala underrättelseoperationer - och maximal koordinering med Israel. Ett strategiskt program i Ronald Reagans, Margaret Tatchers och Johannes Paulus II:s anda; nämligen att göra allt som går att göra utan att gå i krig.
Ron Paul förklarade att krig med Iran inte var eftersträvansvärt och påminde om att Konstitutionen säger att det är Kongressen - inte presidenten - som förklarar krig, och konstaterade att pratet om Iran liknade det prat som föregick invasionen av Irak. Dvs man var på väg att begå ännu ett misstag.
Näste man var den med kanske mest att bevisa: Rick Perry som i den senaste debatten drabbades av tillfällig amnesi. Nu gick det bättre - han förklarade att vad USA kunde göra var att utfärda sanktioner mot Irans Centralbank. Han kommenterade också situationen i Afghanistan och sa att man måste fullborda sitt uppdrag, men att det var idiotiskt att tala om tidstabeller, så som president Obama gjort.
Rick Santorum talade ungefär på samma sätt som han burkar göra - om sig själv. Och sa så här:
think everyone should have the opportunity to answer that question. Particularly me. I've been working on Iran since back in 2004.
Han förklarade sedan hur han själv förespråkat en konsekvent tuff linje mot Iran, något som motsattes av president Bush och även av Obama.
Michele Bachmann förklarade att Obamas truppökning med 30 000 man i Afghanistan var 10 000 man för liten. Obama borde ha gjort vad generalerna bad om och ge dem 40 000 - det hade kunnat förändra situationen på ett helt annat sätt än vad som hittills skett.
Jon Huntsman förklarade att USA har gjort det man behövt göra i Afghanistan, man har avsatt talibanerna och dödat Bin Ladin. Den stora utmaningen nu är inte Afghanistan eller Irak utan att bygga upp ekonomin och utbildningen hemma i USA. Man måste nu bygga sitt eget land, inte andras länder - och det var därför dags att åka hem från Afghanistan.
Herman Cain, som ofta talat om att USA måste definiera sina vänner och fiender, fick frågan om ifall Pakistan var en vän eller fiende och svarade att det inte fanns ett tydligt svar på den frågan. Pakistan måste visa USA sin lojalitet för att bevisa att de är en vän till USA.
Rick Perry fick sedan också han en fråga om Pakistan och gick in på frågan om utländskt bistånd och sa att alla länder bör förstå att USA inte ger bistånd för ingenting. Om han blev president skulle biståndet till alla länder utgå från summan 0 dollar. Därefter skulle man överväga vilka länder som skulle kunna få bistånd. Pakistan visar dock att de inte förtjänar amerikanskt bistånd pg a att de inte är ärliga. USA bör därför säga nej till bistånd till länder som inte stöder USA.
Perry fick dock mothugg, först från Michele Bachmann som förklarade att Pakistan har kärnvapen och USA kan inte dra bort allt bistånd från dem, man måste samarbeta med de krafter som går att samarbeta med i det landet. Hon förklarade också att näste president från dag 1 på jobbet måste förstå det komplicerade spelet i mellanöstern. Hon spelade - likt hon tidigare gjort när hon förklarade att Cains 9-9-9-plan omvänt blev 666 - med apokalyptiska evangelikala idéer, och förklarade att saker förbereddes för ett världsomfattande kärnvapenkrig mot Israel och hon gav sedan en tydlig känga åt president Obama och sa så här:
...President Obama has been more than willing to stand with Occupy Wall Street, but he hasn't been willing to stand with Israel. Israel looks at President Obama and they do not see a friend.
Gingrich höll i grunden med Perry, och ansåg att man borde se över biståndet till "den arabiska vår" som snarare börjat bli en "anti-kristen vår", och sa:
...the degree to which the Arab Spring may become an anti-Christian spring is something which bothers me a great deal. And I would certainly have the State Department intervening on behalf of the (UNINTEL) Christians, who are being persecuted under the new system, having their churches burned, having people killed. And I'd be pretty insistent that we are not gonna be supportive of a regime, which is explicitly hostile to-- to religions other than Islam.
Rick Santorum förklarade att Pakistan måste vara USA:s vän och att man måste hantera Pakistan på samma sätt man hanterat Saudiarabien - med diskussioner och lösningar på problem i relationen. Han förklarade också han att Pakistan är ett land med många olika drivkrafter och USA måste stå med de positiva krafterna i den pakistanska regeringen - och sådana finns, förklarade han. Militärstödet för Pakistan innebar heller inte bara att ge bort saker, utan att man faktiskt också producerade militärsaker på hemmaplan som görs i USA och som sedan skickas till Pakistan, vilket gynnade båda parter.
Rick Perry fick senare möjlighet att påminna om att ifråga om erfarenheter så har han faktiskt varit Commander in Chief i tio år. Han har arbetat med generaler och människor från alla departement och förklarade att han visste hur man skulle göra för att hålla USA säkert - inklusive vid den södra gränsen mot Mexiko.
De kom sedan in på frågan om waterboarding och tortyr. Där kandidaterna visade sig ha olika åsikter. Herman Cain förklarade att han inte stödde tortyr. Däremot skulle han lita på USA:s militära ledning att definiera innebörden av tortyr. Ifråga om waterboarding specifikt förklarade Cain att han inte ansåg att waterboarding var tortyr - det var en tuff förhörsteknik och han skulle ha återinfört metoden om han var president.
Michele Bachmann instämde. Hon förklarade att hon skulle vara villig att använda waterboarding och att det var effektivt. Obama däremot, låter ACLU styra CIA, konstaterade hon.
Ron Paul å andra sidan var som väntat helt emot waterboarding. Tortyr var illegalt enligt såväl amerikansk- som internationell lag, och waterboarding var förstås tortyr. Det var också såväl en omoralisk som opraktiskt metod.
Jon Huntsman förklarade att USA sänkte sin ställning i världen om man torterade, och waterboarding var tortyr.
Mitt Romney förklarade att Obama-administrationens dödande av Anwar al Awlaki - den jemitiske USA-födde predikant som predikat våld mot USA - var rätt. Han förklarade också att hans utrikespolitik skulle ledas av att detta århundrade måste vara ett amerikanskt århundrade. President Obama däremot tror inte på amerikansk exceptionalism - USA måste dock vara starkast, och det skulle han se till.
Newt Gingrich fick också frågan om han skulle döda en misstänkt terrorist, varpå Gingrich förklarade att personen inte bara var "misstänkt" han var en illegal kombatant i krig mot USA och gav en historielektion och sa så här:
Civil defense, criminal defense, is a function of being within the American law. Waging war on the United States is outside criminal law. It is an act of war and should be dealt with as an act of war. And the correct thing in an act of war is to kill people who are trying to kill you.
Rick Perry talade sedan om Kina och bemötte dem som menade att nästa århundrade kommer att tillhöra Kina. Det trodde inte han, kommunist-Kina skulle hamna på historiens avskrädeshög på samma sätt som Sovjetunionen, så länge de inte förändrade sina värderingar och värden.
Romney förklarade att man måste tala tufft med Kina - något Jon Huntsman invände mot och sa att man inte kunde inleda ett handelskrig mot Kina. Vad USA bör göra är att försöka nå de unga - Kinas Internetgeneration, som USA skulle kunna locka till sig.
Bachmann sa också sitt om Kina och konstaterade att Kinas framgångar berodde på att man inte hade någon välfärdsstat. USA:s problem satt i de program som en gång sjösatts i och med Lyndon B. Johnsons Great Society - Kina hade inget "Great Society" och därför gick det bra.
Newt Gingrich talade sedan mer om "den arabiska våren" och kritiserade Obama för att ha gjort helt felaktiga prioriteringar genom att snabbt skära banden med Mubarak - som länge varit en trogen allierad till USA - medan man däremot inte agerat mot Bashar al-Assad i Syrien, som varit och är en amerikansk fiende och allierad till Iran.
South Carolinas senatorer Jim DeMint och Lindsey Graham närvarade också på debatten och fick även de ställa frågor direkt till kandidaterna. Graham undrade hur kandidaterna såg på att Obama beslutat att stänga ner Guantanamobasen och förbjuda tuffa förhör.
Herman Cain invände mot Obamas beslut och sa att han var villig att förändra det:
I'd keep Gitmo open. I would definitely allow the military to use enhanced interrogation techniques, because they're terrorists, sa Cain.
Rick Perry instämde sedan med Cain och förklarade att det var av yttersta vikt att hålla GITMO öppet och att använda sig av tuffa förhörstekniker. Terrorister skulle heller inte åtalas inför civila domstolar.
Ron Paul invände givetvis mot hela den amerikanska utrikespolitiken, vilket fick såväl Rick Perry som Michele Bachmann att invända mot honom.
Debatten avslutades sedan med en kort diskussion om vilka program man kunde skära ner på för att få bukt med den amerikanska statsskulden - samt i vilken mån man skulle kunna tänka sig skicka specialstyrkor in i Pakistan.
Hur gick då debatten?
Till skillnad från föregående debatt (där Perry var den stora förloraren) så hade den här debatten ingen tydlig förlorare och ingen tydlig vinnare. Alla kandidater gjorde bra ifrån sig och höll - utifrån sina respektive personligheter och idéer - relativt jämn kvalité.
Romney var stabil och kunnig, så som alltid - men denna gång kunde det även sägas om andra, som t ex Michele Bachmann som visade att utrikespolitik var ett ämne hon behärskade.
Newt Gingrich var som alltid kunnig, och upprepade sitt nu sedvanliga beröm över de andra kandidaterna. Det kunde kännas lite upprepande, men när han kom in på kriget mot terrorismen så visade han tydligt sina många kunskaper och sin förmåga att kunna se saker ur ett större perspektiv och inte bara snärjas av de frågor som ställdes till honom, som en mindre kunnig kandidat förmodligen hade kunnat göra.
Herman Cain visade också han att han behärskade de ämnen som kom på tal. Ingen fråga tog honom riktigt med överraskning och de svar han gav kändes välförankrade, inte bara sterilt inlärda.
Riktigt samma sak kunde inte sägas om Rick Perry. Han var visserligen också han bra - och gav överlag bra svar, i synnerhet när han beskrev sina erfarenheter som Commander in Chief i Texas - en erfarenhet han faktiskt har och som han borde betona oftare. Men när han talade om tillbakadraget bistånd till Pakistan kändes tonen smått populistisk, och Michele Bachmanns och Rick Santorums argument om att man måste ge bistånd till Pakistan och ha en god relation med landet pg a dess kärnvapen vägde tyngre än Perrys argument som kändes mer populistiska än genomtänkta.
Ron Paul som alltid säger samma saker i alla sina debatter, gjorde det extra mycket denna gång. Nu kunde han spendera alla sina svar - istället för bara en instickare här och var - på att kritisera USA:s utrikespolitik och förklara att USA:s president är underställd Konstitutionen som inte ger presidenten några befogenheter alls att gå i krig, och att USA borde sluta röra om i grytan överallt ute i världen.
Jon Huntsman gjorde också han en relativt bra debatt - och fortsatte det han ofta har gjort, nämligen rikta en pik mot Romney, något han också denna gång gjorde ifråga om Kina. Och i det fallet kändes Huntsman mer realistisk och mindre populistisk - vilket är till hans fördel.
Överlag var det mest intressanta dock att nästan samtliga kandidater (Ron Paul och Jon Huntsman undantagna) hade en positiv syn på USA:s krig mot terrorismen, vikten av att besegra de radikala islamisterna och behovet av att bruka sig av såväl Guantanamobasen, som tuffa förhörsmetoder som waterboarding - samt en hård hållning till Iran, där kandidaterna förklarade att de helt enkelt inte ämnar tillåta Iran utveckla kärnvapen och där militärt ingripande inte bara är kampanjretorik, så som man måste säga att det till stor del varit i president Obamas fall.
Sammanfattningsvis gjorde alltså alla kandidater bra ifrån sig - även Rick Perry. Däremot tror jag inte att heller detta kommer att räcka för att lyfta honom på nytt. Han klarade sig igenom debatten utan större misstag, men förväntningarna på en blivande amerikansk president är- och måste vara högre än så.
Newt Gingrich och Herman Cain klarade sig båda så pass bra att deras nu höga opinionssiffror förmodligen kommer att hålla i sig. Den som däremot förmodligen "tjänade mest" på debatten var enligt min mening dock Michele Bachmann. Hon kommer inte att ta ledningen igen, men däremot kan hon få ett litet uppsving - och lyckas med det Perry förmodligen inte kommer att lyckas med, nämligen börja klättra lite uppåt igen.
Ifråga om toppkandidaterna så har debatten dock inte ändrat mycket: kampen utkämpas fortfarande primärt mellan Cain, Romney och Gingrich.
Se även tidigare inlägg:
Inför GOP-debatten i South Carolina 20111112
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar