Själv finner jag demokraternas anti-kommunistiska liberalism (kalla-krigs-liberalismen) som ledde till Vietnamkriget och en stark demokratisk anti-kommunism i Harry Trumans JFK:s och LBJ:s anda - men som likväl utgick från andra utgångspunkter än den konservativa anti-kommunismen, väldigt intressant.
Henry Kissinger - president Nixons omtalade utrikesminister - har här en mycket intressant artikel om George F. Kennan - mannen bakom kalla krigets inlåsnings-strategi, som handlade om att begränsa kommunismens spridning med alla möjliga medel i största möjliga utsträckning. Kissinger recenserar i artikeln den nysläppta boken George F. Kennan: An American Life av historieprofessor John Lewis Gaddis från Yale University och beskriver i sin långa artikel George Kennans liv och livsverk.
George F. Kennan höll inga nämnvärt höga politiska positioner i sitt liv: som mest var han ambassadör i Sovjetunionen i 5 månader 1962, och 2 år som ambassadör i Jugoslavien på tidigt 60-tal. Trots det skulle hans inflytande bli enormt bland såväl demokratiska som republikanska tänkare.
Direkt efter andra världskriget visste USA inte riktigt hur man skulle förhålla sig till Sovjetunionen. Sovjet hade varit en allierade i kampen mot Nazityskland, men med kriget över: var de nu ett hot?
En som argumenterade högljutt för att Sovjet var ett hot med expansiva ambitioner var George F. Kennan. I två dokument, dels "det långa telegrammet" 1946 och den sk "X-artikeln" 1947 beskrev Kennan hotet. 1946 bad Washington DC den amerikanska ambassaden i Moskva att besvara huruvida ett tal av Stalin innebar en brytning med den relativa harmoni som rått sedan krigsslutet. Kennan, då 42 år, svarade från ambassaden i Moskva i ett 19-sidors dokument där han beskrev att Stalin höll på att stärka den gamla ryska traditionen av centraliserad makt och misstänksamhet mot omvärlden, och att de inte skulle låta sig förändras av amerikanska good-will-gester. Ryssarna hade offrat miljoner på slagfälten för en ideologisk doktrin som satte kommunism och kapitalism i en diametral motsättning. Vad marxismen gjorde, förklarade Kennan, var att befästa allt som var dåligt med den ryska historien:
“justification for their instinctive fear of the outside world, for the dictatorship without which they did not know how to rule, for cruelties they did not dare not to inflict, for sacrifice they felt bound to demand. In the name of Marxism they sacrificed every single ethical value. . . . Today they cannot dispense with it.”
Detta var USA, förklarade Kennan, förpliktade att konfrontera. Med de traditionella makterna nedbrutna - och ett energiskt sovjetiskt folk med några av världens största resurser på sin sida skulle en kamp om den kommande världsordningen vara oundviklig, förklarade Kennan. Och det skulle krävas enorma insatser för att vinna kampen.
“undoubtedly greatest task our diplomacy has ever faced and probably greatest it will ever have to face.”
1947 skrev han också en artikel i Foreign Affairs, där lade han ut instängningsdoktrinen där han förespråkade att USA skulle stänga in- och kontra kommunismen varhelst Sovjet försökte breda ut sig:
“a policy of firm containment designed to confront the Russians with unalterable counterforce at every point where they show signs of encroaching upon the interests of a peaceful and stable world.”
Men Kennan menade inte enbart eller primärt att USA skulle besegra Sovjet på slagfältet - i längden var det den amerikanska idén som skulle besegra den sovjetiska, och det sovjetiska systemet skulle implodera. Kissinger skriver:
No other document forecast so presciently what would in fact occur under Mikhail Gorbachev. But that was four decades away.
Kennans syn på instängning vidareutvecklades sedan av andra och kom att ta sig uttryck i amerikanska militärallianser runtom i världen. Kennan själv hade också en tydlig förståelse vid var allt skulle sluta kommunismens kollaps. Han hade däremot ingen tydlig förståelse för vägen dit. Och han skulle också komma att ta avstånd från såväl implementeringen av hans idéer, som somliga av idéerna i sig själva. Innan USA:s allierade kinesiska regering föll för kommunisterna 1949 lekte han med tanken att kommunismen kanske inte var så farlig trots allt. Han förklarade också att USA behövde upprätta dialoger och förhandlingar med de kommunistiska regimerna. Men när Nixon-administrationen och Henry Kissinger gjorde exakt detta på 1960-talet så invände Kennan också mot detta eftersom han ansåg att det skulle kunna provocera Sovjet att gå i krig.
Kissinger förklarar att Kennans ambivalens berodde på dennes rädsla för ett kärnvapenkrig. Medan andra skulle förespråka ett hot med kärnvapen som en strategi för att aldrig behöva uppleva ett riktigt kärnvapenkrig (MAD - mutually assured destruction) så började Kennan tala för att USA borde ha en policy om att aldrig avfyra först. Han började också argumentera för att det kanske vore att föredra att också lämna Västeuropa till Sovjet för att på så vis slippa ett kärnvapenkrig. Men han svängde i sina åsikter fram och tillbaka - efter att i ett årtionde ha förespråkat amerikanskt tillbakadragande från Västeuropa, så manade han president Johnson att skicka ytterligare 100 000 soldater till Europa i samband med Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968.
Hans ambivalens gjorde också att han aldrig fick något riktigt politiskt inflytande. Kissinger förklarar också hur han själv följde president Harry Trumans utrikesminister Dean Achesons skola snarare än Kennans:
On the issues of the day, I sided with Acheson and have not changed my views in retrospect. If Europe was to be secured, America did not have the choice between postponing the drawing of dividing lines or implementing a diplomatic process to determine whether dividing lines needed to be drawn at all. The application of Kennan’s evolving theories in the immediate postwar decades (particularly his opposition to NATO, his critique of the Truman doctrine and his call for a negotiated American disengagement from Europe) would have proved as unsettling as Acheson predicted.
Han förklarar dock att George Kennan och Dean Acheson var de två giganterna i utformandet av USA:s policy i kalla kriget. Kennan var den med den långsiktiga förståelsen för konfliktens slut: att USA:s idé var bättre än den kommunistiska - medan Acheson var den som hade den bästa praktiska dagspolitiska förståelsen för konflikten.
Kissinger avslutar med att förklara att man bör vara tacksam till John Lewis Gaddis för att ha påmint om George F. Kennan - som trots att han sina viktiga idéer till trots aldrig blev riktigt accepterad av det amerikanska politiska etablissemanget.
Källa: New York Times
Se även tidigare inlägg:
Kissinger om Libyen och Obamas tal 20110328
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar