I sin bok "Savage Continent" berättar historikern Keith Lowe om den betydligt mindre kända fortsättningen - om situationen i Europa mellan 1944 och 1949; en tid av misär, folkomflyttningar och fortsatta etniska och ideologiska konflikter i Östeuropa och Sydeuropa där flera tusen dödades långt efter krigets formella slut. Men även i Västeuropa skulle landsförrädare och tysksympatisörer utsättas för folkmassornas uppdämda vrede.
Om dessa saker finns det sedan tidigare forskning, men mest om förhållandena i de enskilda nationerna: om misären i det besegrade Tyskland, kommunisternas maktövertagande och staliniseringen av Östeuropa, de baltiska ländernas hopplösa motståndskamp, massakrerna i Jugoslavien, judarnas situation efter kriget och kalla krigets början.
Keith Lowes bok är dock den första att ge en övergripande bild av situationen i hela Europa, något han gör på ett kunnigt och välbalanserat sätt - där alla sidors perspektiv får plats. Han beskriver en kontinent i kaos och berättar en historia som nästan gick oss svenskar - tack vare att vi undkom att drabbas av kriget på nära håll - helt förbi. Lowe gör också upp med den förenklade historieskrivningen om andra världskriget utan att förfalla till egen historierevisionism eller egna historieomdanande förenklingar. Av dessa orsaker är boken mycket läsvärd och här följer därför min recension.
1945 var Hitler död men Europas framtid fortfarande osäker och stora delar av kontinenten präglades av kaos. Europa - i synnerhet i öst - hade slagits sönder genom tyskarnas och sovjetmaktens respektive invasioner, som båda hade använt "den brända jordens taktik" som gick ut på att hellre förstöra så mycket som möjligt, än att låta detta falla i fiendens händer.
Därtill befann sig Europa också i ett mänskligt kaos med splittrade och saknade familjemedlemmar. Den grupp som märkte av detta tydligast var givetvis judarna - där enskilda judar efter kriget många gånger kunde upptäcka att -ingen- från deras tidigare liv innan nazismen och innan kriget, fanns kvar.
I Europas städer fanns efter kriget också hundratusentals föräldralösa barn som strök omkring på gatorna och skapade otrygga miljöer, och därtill ägde också enorma folkförflyttningar rum - förflyttningar som av olika orsaker börjat redan under kriget men vars konsekvenser kom att märkas i synnerhet efteråt. Dels de många flyktingar som frivilligt flydde från öst mot väst - för att hellre hamna i händerna på västmakterna än Sovjetunionen, och dels de många tvångsförflyttningar som ägde rum, både under och efter kriget.
Därtill hade hungersnöd drabbat Europa. Brist på importerad kost som kaffe och bananer märktes tydligt, men också direkt svält. I Italien åt man döda hundar på gatorna och tiggde på sätt som de brittiska och amerikanska soldaterna som lett befrielsen av landet bara sett i mellanöstern. Och i hela det krigshärjade Europa - med England som undantag - började kvinnor prostituera sig för mat.
Vedergällning:
Efter kriget rådde förstås också starka känslor av hat- och hämndbegär. Nazismen hade krossats, men känslorna hade inte svalnat, och Keith Lowe berättar om hur vedergällning mot tyskar kunde ta form. I Östeuropa kunde den vara brutal - dels den sovjetiska militärens vedergällning som alla fruktade. Men även folkpöblar kunde ge sig på civila tyskar, och i te x Polen och Tjeckoslovakien sattes läger upp där man spärrade in civila tyskar som hämnd för allt nazisterna gjort under kriget. Behandlingen kunde vara mycket grym - och när Tyskland sedan kom att utreda detta, började det på somliga håll pratas om en "Förintelse av tyskar". Keith Lowe förklarar att man inte bör blunda för det som drabbade de civila tyskarna efter kriget (vilket han heller inte gör) men fortsätter med att förklara att allt måste ses i ett perspektiv, och att det nazisterna systematiskt och övergripande gjort var värre.
Andra som drabbades var de olika kollaboratörer som arbetat för nazisterna. Faktum var nämligen att Nazityskland inte hade kunnat göra allt som gjordes utan hjälp från sympatisörer i Europas enskilda länder - och tusentals sådana existerade. Efter kriget behandlades dessa som landsförrädare av den allra värsta sort - både i Öst och i Väst.
Även kvinnor som legat med tyska militärer (vilket var vanligt förekommande, och undersökningar visar att den tyska militarismen var attraherande) betraktades som förrädare, rakades på sina huvuden och tvingades att offentligt marschera nakna genom städerna - vilket i synnerhet skedde i Frankrike. Somliga protesterade mot dessa saker och hävdade att kärlek inte hade några nationsgränser, och när den franska skådespelerskan Arletty fängslades 1945 för sin förbindelse med en tysk officer sa hon:
"My heart belongs to France, but my vagina is mine."
Keith Lowe fortsätter att på olika sätt beskriva hur hämnden kunde ta sig uttryck, men ger också många orsaksförklaringar till varför hämndaktionerna ägde rum (och noterar bland annat att det land som bäst klarade av att förhindra hämndaktioner och vedergällning var Norge). En del av hämnden gjorde att människor kände att de äntligen fått makt över sin egen situation, andra hämndaktioner ägde rum helt enkelt därför att man inte trodde att de statliga rättsväsenden som började byggas upp, skulle skipa rätt ifråga om krigsbrotten. I Italien lät exempelvis de kommunistiska partisanerna inte överlämna tillfångatagna fascister till de Allierade utan ville avrätta dem på egen hand.
Tvångsförflyttningar, etniska rensningar, inbördeskrig och kallt krig:
Under kriget var judarna den i särklass hårdast drabbade gruppen, och även efter kriget skulle antisemitismen fortsätta på många håll, i synnerhet i Östeuropa. Judar som befriats från nazisternas våld av sovjetsoldater var till en början gentemot dessa djupt tacksamma, men insåg snart att de ryska soldaterna många gånger hade samma attityd mot dem som tyskarna haft.
Men judarna var inte den enda drabbade gruppen, och efter kriget blev också andra etniska grupper hårt åtgångna. I Polen pågick en utrensning av etniska ukrainare, som hämnd för att en grupp ukrainare under kriget anslutit sig till nazisterna - därefter följde såväl tvångsdeporteringar som tvångsassimilering av polska ukrainare.
Stormakterna lät också en del av Östra Tyskland tillfalla Polen, som kompensation för kriget. Polen började då en tvångsförvisning av miljoner tyskar som tvingades lämna området och under svåra omständigheter åka till Östtyskland. De Allierade förstod att tyskarna inte kunde vara kvar i Polen, men sa nej till tvångsförflyttningar - vilka dock likväl fortsatte. Därefter "poleniserade" man den del man fått sig given och bytte ut de hundraåriga tyska namnen på platser till polska och förbjöd tyska som språk. Lowe förklarar att det i efterhand är lätt att fördöma detta agerande, men att även detta måste betraktats utifrån vad polackerna själva fått uppleva under kriget. Han konstaterar också att tyskarna var hatade i hela Europa, och det enda land som välkomnade tyskar, var Tyskland - där man också argumenterade för att tyskarna också borde betraktas som just offer för nazismen.
Konflikterna efter kriget skulle på andra håll bli väldigt blodiga. I Italien hade kriget handlat om så mycket mer än bara en befrielsekamp mot nazisterna. De kommunistiska partisanerna slogs visserligen mot nazisterna, men internt krigade man också mot fascisterna och drev en klasskamp mot kapitalisterna, och efter kriget började man attackera poliser (dels som hämnd för att polisen tidigare stött fascisterna), mörda affärsmän, fackledare, präster som predikat mot kommunismen etc.
I Jugoslavien, där olika grupper krigat utifrån otaliga religiösa och etniska utgångspunkter dödades efter kriget tusentals, som sköts och dumpades i massgravar när Tito skulle ena landet under kommunismens banér (konflikterna skulle som bekant sedan blossa upp igen under 1990-talet).
Skillnaden mellan Väst och Öst:
Det fanns också stora skillnader mellan Väst- och Östeuropa - skillnader som i och med andra världskriget blev tydligare än någonsin.
I västra Europa backades återuppbyggnaden upp av västmakterna (USA och Storbritannien) - som dels stödde demokratiska system och hjälpte Europa ekonomiskt, men som också garanterade stabilitet i en tid- och på en kontinent präglad av ideologisk oro.
Runtom i Europa fanns kommuniströrelser som under kriget kämpat mot Hitler (och många gånger gjort viktiga insatser som väst i sin historieskrivning förringat) men som likväl hade sin lojalitet hos Stalin - inte hos väst, och som stridit inte bara mot nazisterna utan också för en kommunistisk revolution. Efter kriget tonade ledarna för de flesta av Västeuropas kommunistpartier ner revolutionsretoriken - och även om "mini-revolutionärer" gjorde terrorattentat och mördade i länder som Italien och Frankrike, så utgjorde de (med facit i hand) inga hot mot Västeuropas demokratier. Orsaken till detta berodde delvis på att de på parlamentarisk väg aldrig blev tillräckligt starka för att gripa regeringsmakten - men också på att USA:s och Storbritanniens militära närvaro helt och hållet omöjliggjorde ens tanken på revolutionära maktövertaganden - vilket ledarna för kommunistpartierna i Italien och Frankrike snabbt förstod.
Annorlunda var det i länder som Jugoslavien och Grekland, där Västmakternas styrka var betydligt mindre - och konflikterna och blodbaden efter kriget heller inte förhindrades. Grekland hade visserligen erövrats av britterna, och Stalin nöjde sig med 10% för Sovjetunionens räkning. I praktiken var dock de Stalin-sympatiserande partisanerna i landet väldigt starka och snart skulle konflikt bryta ut med en av Storbritannien stödd högerregering och de Stalin-lojala partisanerna.
Grekland skulle kastas in i inbördeskrig och Storbritannien (och senare USA) skulle kraftfullt ta ton mot kommunisterna, och Truman-doktrinen om att stoppa kommunismens utbredning överallt där den försökte ta makt, skulle ta form - något som emellertid också ledde såväl till att legitima vänsteranhängare fängslades, som till att kalla kriget på allvar tog form.
I Östeuropa spelade kommunistpartier - understödda av hotet från den sovjetiska militärmakten - ut även de liberala krafternas önskan att skapa moderna västdemokratier - i synnerhet skedde detta i Rumänien, som efter kriget utropades till en liberal demokrati, men där kommunisterna steg för steg tog makten och västmakterna gjorde för lite för att ingripa.
I Östeuropas länder välkomnades ofta somliga av kommunisternas reformer (te x landreformer som fördelade storjordbrukens marker till småbrukare) - men detta åtföljdes sedan av en staliniseringsprocess med 5-årsplaner, och system som ofta körde ländernas ekonomier i botten. Därtill följt av en terroriserande statsapparat som skickade tusentals människor till fångläger.
Lowe beskriver också hur Väst- och Öst gick skilda vägar ifråga om tolerans. Västeuropa blev efter kriget en mycket mer tolerant kontinent. Under kriget hade världens regeringar samlats i London och österrikiska bönder hade för första gången träffat svarta, i form av amerikanska soldater. Kaféerna i Paris samlade alla möjliga slags människor och förståelsen- och toleransen för varandra ökade.
I Öst skedde motsatsen. Där förstördes de kosmopolitiska städer som förr hade funnits, och minoriteter marginaliserades och spelades ut mot varandra och gjordes till kollektiva syndabockar. Kriget hade också nästan helt utrotat Östeuropas judiska- och zigenarbefolkning.
Orsakerna till att det blev så beror på många faktorer. Bland annat på att nazisterna varit mycket grymmare i öst än i väst - men det berodde också på skillnaderna mellan de Allierade som byggde upp västra Europa, och de kommuniströrelser och den sovjetiska makt som byggde upp öst. För trots det kommunistiska talet om internationalism, så förespråkade man aktiv förföljelse av minoriteter - både i Sovjetunionen och i Östeuropa - för att på så sätt krossa nationalistiska tendenser och knyta starkare band till Moskva.
Keith Lowes bok är dock ingen hyllningsbok till väst - som i flera avseenden hade en mängd egna brister. Brittisk militär (och Churchill) hade agerat alldeles för oförsiktigt i Grekland och västmakterna stödde där sedan högergerillor som var precis lika grymma och mordiska som partisanerna. Därtill drabbades vänsteranhängare i Västeuropa oförtjänt av nedsättande skepsis pg a rädslan för Sovjetunionen. Många gånger misslyckades västmakterna också med att ge de östeuropeiska folken det stöd de vädjade om - vilket gäller såväl i Rumänien som i motståndsrörelsen på i Baltikum.
Vad Lowe i första hand gör är därför inte att försvara västmakterna, utan att beskriva historien utan att ställa sig på någondera parts sida. Vilket han lyckas väldigt bra med. Men det innebär inte att han ger alla parter rätt i sina anspråk. Vilket historien bevisar att man inte kan göra. Och genom att belysa just historien knäcker Lowe också historiska myter som te x att "tyskarna också utsattes för en förintelse" - men främst den övergripande myten om att 1945 markerade slutet på problemen och början på ett nytt Europa. Så enkelt var det helt enkelt inte.
Personligen finner jag den också särskilt intressant för att den faktiskt beskriver vad de Allierade åstadkom i Europa efter andra världskriget. De gjorde inte/försökte inte/och lyckades heller inte med allt - men onekligen gjorde de väldigt mycket för att bygga upp grunderna till det Europa vi idag lever i - något många populärhistoriker idag hellre önskar tillskriva den europeiska unionen. Faktum var dock att USA valde att agera annorlunda än man gjort efter första världskriget. Denna gång valde man att stanna kvar för att stabilisera kontinenten - vilket lyckades där västmakternas militär hade en stark närvaro - men misslyckades där så inte varit fallet.
Men kriget innebar också något annat för Europas del. Europa utgjorde fortfarande händelsernas centrum, men efter kriget var det inte längre europeiska makter själva som styrde utvecklingen - istället skulle man bli skådeplats för ett nytt storpolitiskt spel mellan de två nya rivaliserande supermakterna öster och väster om Europa. Den historien är dock redan välkänd - vad Keith Lowe i sin bok gör är att beskriva perioden mellan andra världskriget och det kalla kriget. Och det gör han som sagt på ett alldeles utmärkt sätt. Här ett klipp från YouTube där Lowe själv berättar om boken:
All historieforskning är viktig - men andra världskriget är förmodligen fortfarande bland de viktigaste historiska områden att utforska. Dels för att det som då hände fortfarande är aktuellt och påverkar så mycket av den tillvaro vi fortfarande lever i. Men också, och inte minst, pg a det Lowe i klippet nämner: det är en historia som fortfarande är levande. Vittnen och människor som var i händelsernas centrum finns fortfarande kvar - men inte särskilt länge till. Därför bör historiker ta detta sista tillfälle i akt att utforska ett kapitel av historien till vilket några ytterst viktiga dörrar snart för all framtid kommer att stängas. "Savage Continent" är ett led i detta, och kan köpas på te x Adlibris eller Bokus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar