Svensk media och Obamas Iran-dilemma

President Obama har under de pågående oroligheterna i Iran intagit en mycket passiv hållning. Han har varit betydligt mer passiv än många av de europeiska ledarna, och även mer passiv än sin egen Demokratiskt ledda Kongress. Han har också varit betydligt mer passiv än svensk media som, i den svenska andan att stå upp för den svage, överlag tagit ställning för dissidenterna i Iran.

Två saker är dock värda att noteras om situationen: dels gällande Obamas dilemma kring idealism och realism - och dels kring svensk medias ambivalenta förhållande till dessa två faktorer.

För att börja med Obamas dilemma: Till skillnad från både Ronald Reagan och George W. Bush - så är president Obama idealist i retoriken men realist i praktiken. Den maktrealistiska skolan som präglade nästan hela USA:s utrikespolitik under det kalla kriget, gick ut på att främst skydda de demokratier som redan fanns (Västeuropa som främsta prioritering) från Sovjetisk expansion, samt att förhindra kommunistisk spridning och garantera stabilitet. Att skapa demokratier runtom på jorden ansågs inte vara möjligt, stabilitet var istället det vägledande ordet. Det gjorde att USA kunde stödja "halvdiktaturer" som te x shahen av Iran, som kommit till makten efter CIA:s kupp 1953 mot den socialistiske Mossadeq. Shahen var ingen demokrativän i amerikansk tappning (men knappast någon "djäuvl" heller, på det sätt som USA-kritiker utmålat honom), men han garanterade stabilitet i en orolig del av världen, något som prisades av te x Jimmy Carter när han var president.

USA:s 41:a president George Herbert Walker Bush tillhörde också han den maktrealistiska skolan. Av den anledningen drev han under det första Gulfkriget ut Saddam Hussein från Kuwait, men valde däremot att inte störta Saddam Hussein från makten, eftersom han ansåg att det skulle skapa just instabilitet, och dra in amerikanska trupper i en långvarig ockupation. Stabilitet och säkerhet ansågs viktigare än det irakiska folkets frihet.

Den idealistiska skolans stora namn är Ronald Reagan. Reagan var till skillnad från sina maktrealistiska föregångare (både Demokratiska sådana som Carter och Republikanska sådana som Nixon) i första hand idealist. Han ansåg inte att det skulle räcka med att förhindra världen från att explodera, genom att "stänga in" Sovjetunionen - han ville besegra Sovjetunionen. I stick i stäv med råden om att inte provocera den ryska björnen förklarade Reagan att Sovjet var ett ondskans imperium och manade Gorbatjov att riva Berlin-muren, i ett tal som tveklöst inspirerade tusentals tyskar att kräva just förändring.

President George W. Bush var också idealist: till skillnad från sina maktrealistiska föregångare under kalla kriget, så ansåg Bush (president 43) att den tidigare politiken som avsåg att skapa stabilitet inte hade lyckats med detta: det bästa sättet att långsiktigt garantera stabilitet var genom att sprida demokrati, eftersom empiriska fakta bevisar att demokratier inte krigar mot varandra.

Bush var idealist i såväl ord som handling. Han stödde aktivt demokratirörelser överallt, även när diplomati pågick med länder som inte var lika vänligt inställda till det amerikanska stödet för demokratirörelser - så som regeringarna i Ryssland och Kina. I handling gjorde Bush det som hans far inte gjorde - avsatte Saddam Hussein, just för att upprätta demokrati (en irakisk, islamisk sådan - inte en kristen amerikansk, kan noteras.)

Realism eller idealism?

Vad är då att föredra? Realism eller idealism?

I en perfekt värld vore det givetvis önskvärt om det bara gick att knäppa med fingrarna och därefter få demokrati på ett ögonblick. Så fungerar emellertid inte världen. Under kalla kriget var det länge orealistiskt att tro att Sovjetunionen skulle överge sina totalitära imperieambitioner och bli demokratiskt. John F Kennedy hade inte kunnat begära att Khrushchev skulle riva Berlin-muren - det hade varit orealistiskt. Detsamma gällde på många håll under stora delar av 1900-talets andra halva.

Men det fanns historiska ögonblick när förändring blev möjlig. I Sovjets fall så var 1980-talet tveklöst en sådan tidpunkt. Sovjetunionen var indraget i ett långt, blodigt och kostsamt krig i Afghanistan, deras union bytte ledare under var och var annat år (till skillnad från tidigare då Sovjetimperiet letts av fyra starka män från 1920-1980-talet). Ronald Reagan såg detta, och förstod att det var dags att slå in spiken i kistan. Hade han inte gjort det så är det inte omöjligt att diktaturen i Sovjet hade överlevt (åtminstone lite längre).

Ronald Reagans vice-president och nästkommande president George Bush (41) var dock mer lagd åt den maktrealistiska kalla-krigsskolan, som sa att stabilitet var det viktigaste. Det gjorde att säkerhetspolitik fick stå framför frihetspolitik i Gulfkriget mot Irak.

Efterträdaren Bill Clinton förde en slags humanitär interventionspolitik, när USA gick i krig i syfte att förhindra folkmord et c, som under Balkankonflikten. En interventionspolitik som inte var lika idealistisk som Reagans, men heller inte lika strategisk som Bush 41:s - och som efterträdande presidentkandiat George W. Bush under valkampanjen 2000 kritiserade genom att säga att USA inte borde agera världspolis överallt. Bush förespråkade istället en i militärt avseende mer isolationistisk linje.

Det skulle dock förändras efter attacken den 11 september 2001. George W. Bush förstod nu att det enda sättet att långsiktigt skapa stabilitet var att befria förtryckta människor, inte att i första hand förtrycka potentiella förtryckare. Och Bush anammade nu helt Ronald Reagans idealistiska retorik med en kompromisslös tro på demokrati och frihetsrörelser. Varje gång han åkte till Kina (som han hade mycket goda förbindelser med) besökte han en kyrka för att markera sitt motstånd mot bristen på religionsfrihet. Otaliga gånger åkte han till östeuropa för att markera dessa länders självständighet från Ryssland (trots strategiska förbindelser och en personlig vänskap med Putin). I mellanöstern talade han om demokrati och frihet och hoppades att Irak skulle kunna bli ett demokratiskt exempel för andra länder i regionen. Och till skillnad från 1980-talet när USA stött mujahedin-krigarnas kamp mot Sovjetunionen, så tänkte Bush inte nöja sig med att bara besegra fienden i Afghanistan, utan han ville även skapa en demokrati i landet för att på så vis förhindra historien där frihetskämparna blir de nya despoterna från att upprepas.

Varhelst Bush åkte så var det ett och samma budskap som klingade: demokrati och frihet.

Obamas dilemma:

Obamas dilemma, som inte minst visar sig i fallet med Iran, är att han inte har samma tydliga vision som president Bush i fråga om vad han vill med världen. Under valkampanjen gick Obama i stor utsträckning i polemik mot sin föregångares "nationsbyggande" men sa att han däremot ansåg att George Herbert Walker Bush hade en vis utrikespolitik - dvs Obama lutade åt den maktrealistiska skolan. Något som inte minst visar sig nu i fallet med Iran: Obama är tyst just därför att han anser att den "smarta diplomatin" - även om den måste hållas med diktaturer och despoter, är rätt väg att gå för att skapa stabilitet.

Som tidigare beskrivits så har den maktrealistiska skolan tveklöst varit rätt väg att gå många gånger under kalla kriget. Men historien öppnar ibland dörrar som det krävs visionära och idealistiska ledare för att se. En sådan dörr är tveklöst protesterna i Iran. Om den situationen hanteras rätt, så kanske en regim (en av ondskans två kvarvarande axelmakter) kan störtas och ett folk som upplevt ett trettioårigt religiöst förtryck befrias. Tveklöst är det detta demonstranterna i Iran vill - de nöjer sig med inget mindre och är beredda att riskera sina liv för saken. Det om inget annat, borde kunna få en politiker som Obama att faktiskt ändra sig. Att tänka över sin politiska policy, och inse att det kanske vore bättre att inta en ny approach.

George W. Bush gjorde detta - och han dolde inte att han ändrade sig. Han förklarade att innan 9/11 hade han en syn på världen, efter 9/11 en annan.

Det är därför intressant att se hur parter sluter upp bakom dissidenterna över de amerikanska partigränserna. Medan maktrealistiska Republikanska ideologer som Henry Kissinger, sluter upp bakom Obamas avvaktande hållning. Så ställer de neokonservativa sig i betydligt större utsträckning bakom demonstranterna. Jag menar att det sistnämnda är det vettigaste.

Förändringens vind har blåst över Iran, och det iranska folket verkar uppenbart vilja ha förändring. Den fråga som kvarstår är dock om USA:s nuvarande president är villig och ödmjuk nog att faktiskt ändra sig. Möjligheten finns fortfarande. Ändrar han sig inte så riskerar han att gå samma öde som George Herbert Walker Bush till mötes, som efter Saddams nedslag av upprorsmakarna efter Gulfkriget kritiserades för att han med ord manat till ett uppror, men sen inte var beredd att ge upproret dess stöd. President G HW Bush försvarade sig med att han inte manat till något sådant. Det lär dock inte Obama kunna försvara sig med - i synnerhet inte efter hans tal i Kairo, och när demokratirörelsens kampanj i Iran tycks ha imiterat president Obamas egen kampanj om "Change".

Svensk medias förhållningssätt till saken:

Det går förstås dock inte att tala om det här ämnet utan att också säga en del om svensk USA-rapportering. I svensk media kritiserades den maktrealistiska skolan och George H W Bush för att han under Gulfkriget 1991 inte avsatte Saddam Hussein. I en dokumentär på SVT från 1993, så kritiseras också att Bush efter kriget "manade" irakierna att själva göra motstånd (vilket shiiterna i Irak då gjorde i Karbala, men blev nedslagna av Saddam Husseins styrkor), men själv inte gjorde något för att assistera dem att största Saddam (något han heller inte hade FN-mandat att göra).

När den 41:a presidentens son George W. Bush däremot 2003 beslöt sig för att faktiskt största diktatorn i Baghdad, så hade den svenska opinionen/och svensk media svängt: nu ansåg man plötsligt att Bushs idealistiska neokonservatism var "imperialistisk". Saddam skulle bemötas i sanna maktrealistisk anda genom diplomati. Något ju man kritiserat tidigare president Bush för att ha gjort.

Nu när president Obama däremot så tydligt markerat vilken utrikespolitisk skola han tillhör, vilket får till konsekvens att han är avvaktande när en av världens mest häpnadsväckande demokratirörelser kommit igång, så kritiseras dock detta ytterst lite av svensk media. Av de tidningar jag läst så antyder de flesta att de stöder dissidenterna i Iran. Men i rapporteringen om Obama så sägs ingenting om att han "står på fel sida av historien" (så som John McCain uttryckte saken), utan istället lyfter man fram att "Obama skärper tonen" de gånger Obama faktiskt säger något lite tuffare (utan att för den sakens skulle välja sida).

Det är naturligtvis en löjlig journalistik. Svensk media har under de senaste decennierna inte varit konsekventa i sin framställning av Republikanska presidenters politik - och nu är de också hycklande, och visar att de inte håller Obama ansvarig efter samma standard.

Se även tidigare inlägg:

Iran och Obama-fenomenet 20090621