Den överdrivna Asien-hypen

Kommer Kina och länderna i Asien att vara de som leder världen in i framtiden?

Det är en rådande tes bland analytiker i såväl USA som Europa. Exakt hur, och i vilka avseenden Kina kommer att utvecklas till en världsmakt är svår att förutse - men att så kommer att bli fallet tycks vara den gängse uppfattningen.

Foreign Policy har emellertid här en mycket intressant artikel går i polemik mot den rådande tesen om att kineserna kommer att styra framtiden. Artikeln som handlar om de ekonomiska och militära makterna i Asien menar att det kommer att ta årtionden innan Kina och de asiatiska länderna ens sammanslaget kommer att kunna jämföra sig med Europa och USA - och sammanslagna lär de inte bli inom någon framtid rimlig för någon alls att försöka analysera. Artikeln förklarar:

"...it's a gross exaggeration to say that Asia will emerge as the world's predominant power player. At most, Asia's rise will lead to the arrival of a multi-polar world, not another unipolar one.

Asia is nowhere near closing its economic and military gap with the West. The region produces roughly 30 percent of global economic output, but because of its huge population, its per capita gdp is only $5,800, compared with $48,000 in the United States. Asian countries are furiously upgrading their militaries, but their combined military spending in 2008 was still only a third that of the United States. Even at current torrid rates of growth, it will take the average Asian 77 years to reach the income of the average American. The Chinese need 47 years. For Indians, the figure is 123 years. And Asia's combined military budget won't equal that of the United States for 72 years."

De asiatiska ländernas avsaknad av en "global idé":

Artikeln förklarar vidare att "Asien" heller inte är något enat, utan en kontinent med mängder av splittrade intressen och mål. Artikeln förklarar vidare att Kina och de asiatiska länderna saknar en egenskap som var avgörande i skapandet av USA som en global världsmakt:

"Pax Americana was made possible not only by the overwhelming economic and military might of the United States but also by a set of visionary ideas: free trade, Wilsonian liberalism, and multilateral institutions. Although Asia today may have the world's most dynamic economies, it does not seem to play an equally inspiring role as a thought leader. The big idea animating Asians now is empowerment; Asians rightly feel proud that they are making a new industrial revolution. But self-confidence is not an ideology, and the much-touted Asian model of development does not seem to be an exportable product."

En väldigt intressant iakttagelse. USA blev en världsmakt inte enbart pg a landets ekonomiska och militära styrka, utan i lika stor utsträckning pg a att andra länder strävade efter att nå samma sak: individuell, politisk och ekonomisk frihet. Sådana länder blev sedan naturliga allierade till USA. Kina är knappast ett land som något Demokratiskt land skulle vilja eftersträva att bli likt. Medan den amerikanska statsbildningen däremot inspirerat demokratier över hela världen.

De asiatiska ländernas miljö- och åldersproblem:

Artikeln förklarar vidare att även om Kina tveklöst är på väg att bli en ekonomisk supermakt, så har landet så oändligt många problem som i längden kommer att göra situationen och även tillväxten mycket svår:

Exempelvis så åldras den kinesiska befolkningen fort - något som kommer att nå sitt klimax kring mitten av detta århundrade. Det kommer i sin tur att innebära enorma kostnader för sjukvård och äldreomsorg. Något som gäller även de andra asiatiska länderna (med undantag för Indien) och som lett till den nuvarande stagnationen av den japanska ekonomin.

Miljöförstöring är ett annat stort problem i Asien. Luftföroreningar dödar varje år 400 000 människor bara i Kina.

Asiens ekonomier och innovationer:

En annan rådande tes är att asiatiska ekonomier är mer dynamiska än västerländska. Så är knappast fallet, förklarar artikeln:

"Asian countries have to grow faster because they're starting from a much lower base.

Asian capitalism does have three unique features, but they do not necessarily confer competitive advantages. First, Asian states intervene more in the economy through industrial policy, infrastructural investment, and export promotion. But whether that has made Asian capitalism more dynamic remains an unresolved puzzle. The World Bank's classic 1993 study of the region, "The East Asian Miracle," could not find evidence that strategic intervention by the state is responsible for East Asia's success. Second, two types of companies-family-controlled conglomerates and giant, state-owned enterprises-dominate Asia's business landscape. Although such corporate ownership structures enable Asia's largest companies to avoid the short-termism of most American firms, they also shield them from shareholders and market pressures, making Asian firms less accountable, less transparent, and less innovative."

Ännu en tes är att asiatiska länderna kommer att gå om västländerna ifråga om innovationer. Inget tyder dock heller på den saken:

"If you look only at the growing number of U.S. patents awarded to Asian inventors, the United States appears to have a dramatically receding edge in innovation. South Korean inventors, for example, received 8,731 U.S. patents in 2008-compared with 13 in 1978. In 2008, close to 37,000 U.S. patents went to Japanese inventors...

...Reports of the death of America's technological leadership are, to paraphrase Mark Twain, greatly exaggerated. Although Asia's advanced economies, such as Japan and South Korea, are closing the gap, the United States' lead remains huge. In 2008, American inventors were awarded 92,000 U.S. patents, twice the combined total given to South Korean and Japanese inventors. Asia's two giants, China and India, still lag far behind

Asia is pouring money into higher education. But Asian universities will not become the world's leading centers of learning and research anytime soon. None of the world's top 10 universities is located in Asia, and only the University of Tokyo ranks among the world's top 20. In the last 30 years, only eight Asians, seven of them Japanese, have won a Nobel Prize in the sciences. The region's hierarchical culture, centralized bureaucracy, weak private universities, and emphasis on rote learning and test-taking will continue to hobble its efforts to clone the United States' finest research institutions.

Even Asia's much-touted numerical advantage is less than it seems. China supposedly graduates 600,000 engineering majors each year, India another 350,000. The United States trails with only 70,000 engineering graduates annually. Although these numbers suggest an Asian edge in generating brainpower, they are thoroughly misleading. Half of China's engineering graduates and two thirds of India's have associate degrees. Once quality is factored in, Asia's lead disappears altogether. A much-cited 2005 McKinsey Global Institute study reports that human resource managers in multinational companies consider only 10 percent of Chinese engineers and 25 percent of Indian engineers as even "employable," compared with 81 percent of American engineers."

Kinas växande makt kommer att begränsas:

En annan tes är att Kina kommer att dominera Asien. Sant - men bara till viss del. Kina kommer med största sannolikhet att ersätta Japan som världens näst största ekonomi, och dess makt och inflytande i regionen kommer tveklöst att öka. Men Kina har starka konkurrenter som helt enkelt inte kommer att tillåta Kina att göra vad som helst. Kina har nämligen grannländer med lika stort nationellt självförtroende, och som tidigare sagts så har Kina inte - till skillnad från USA - någon ideologi som inspirerar dess grannländer:

"China has formidable neighbors in Russia, India, and Japan that will fiercely resist any Chinese attempts to become the regional hegemon. Even Southeast Asia, where China appears to have reaped the most geopolitical gains in recent years, has been reluctant to fall into China's orbit completely. Nor would the United States simply capitulate in the face of a Chinese juggernaut.

For complex reasons, China's rise has inspired fear and unease, not enthusiasm, among Asians. Only 10 percent of Japanese, 21 percent of South Koreans, and 27 percent of Indonesians surveyed by the Chicago Council on Global Affairs said they would be comfortable with China being the future leader of Asia.

So much for China's charm offensive."

USA:s inflytande i Asien härrör från flera källor:

En annan rådande tes är att USA förlorar inflytande i Asien. Så inte alls. Artikeln förklarar att USA:s krig i Irak och Afghanistan tveklöst begränsar nationens globala kapacitet, och att Kinas yuan börjat ersätta den tidigare mäktiga amerikanska dollarn. Men USA:s inflytande springer ur så många olika källor:

"America's leadership in Asia derives from many sources, not just its military or economic heft. Like beauty, a country's geopolitical influence is often in the eye of the beholder. Although some view the United States' declining influence in Asia as a fact, many Asians think otherwise. Sixty-nine percent of Chinese, 75 percent of Indonesians, 76 percent of South Koreans, and 79 percent of Japanese in the Chicago Council's surveys said that U.S. influence in Asia had risen over the past decade.

Another, perhaps more important, reason for the enduring American preeminence in Asia is that most countries in the region welcome Washington as the guarantor of Asia's peace. Asian elites from New Delhi to Tokyo continue to count on Uncle Sam to keep a watchful eye on Beijing."

I ekonomiskt avseende så har USA också goda chanser att göra come-back, just därför att landet har mekanismer som kan begränsa och reparera konsekvenserna av ekonomiska nedgångar.

Artikeln som i dess helhet kan läsas här är mycket intressant och en av de allra bästa Kina-analyser jag någonsin läst och ger ett perspektiv på Kina som hittills varit okänt för mig. Mycket läsvärt. Och mycket positivt.

Se även tidigare inlägg:

Kinas tilltagande militärmakt 20090326

Kina: vän eller fiende? 20090124