Iran på väg mot kärnstridsspets

FN:s atomenergiorgan International Atomic Energy Agency (IAEA) varnade i torsdags för att Iran kan tänkas utveckla en kärnstridsspets avsedd för en missil. Det var dess nya direktör Yukiya Amanos första rapport om Iran, en rapport som också bekräftade att Iran lyckats producera 20% anrikat uran. Rapporten beskrev också att Irans kärnkraftsprogram hade "possible military dimensions", vilket förmodligen kommer att öka trycket mot Iran. Det kommer förmodligen också öka trycket på Kina att samarbeta med FN gällande sanktioner.

Rapporten konstaterade också att den information som IAEA hade "raises concerns about the possible existence in Iran of past or current undisclosed activities related to the development of a nuclear payload for a missile".

David Albright vid the Washington-based Institute for Science and International Security, sa:

"They seem to be sending a signal. They may be trying to pressure the west to make concessions, but I think it's backfiring. They are playing with fire."

Ett uttalande jag håller med om. Det verkar som att diktaturer likt Iran och Kina i många avseenden både missförstår och undervärderar Västvärlden och USA. Kinas senaste provokationer görs naturligtvis bara för att man tror att man kan göra dem utan att drabbas av några svårare konsekvenser. Irans provokationer likaså. Denna bedömning gör de förmodligen därför att det i deras tankevärld inte går ihop att väst inte tagit i med krafttag om man verkligen hade kunnat. Något de själva aldrig skulle ha låtit bli att göra i omvänd situation (vilket himmelska fridens torg i Kina och demokratidemonstrationerna i Iran är goda exempel på). Således måste slutsatsen ur deras perspektiv bli: USA och Europa tar inte i med hårdhandskarna därför att de inte är mäktiga nog att göra detta - de driver istället ett högt diplomatiskt spel fyllt av hot, men med föga kraft bakom orden. Därför behöver man inte heller ta någon överdriven hänsyn till västs önskningar.

Den slutsatsen är naturligtvis felaktig. USA är i alla avseenden starkare än både Kina och Iran. Och det finns egentligen ingen gräns på vilken makt EU och USA tillsammans (och USA:s demokratiska allierade i Asien) skulle kunna utöva om det rått ett kallt krig mot Kina, eller ett eldigt krig mot Iran. Det hade naturligtvis kostat en del att göra detta - och det är skillnad på vilket pris USA (och än mer Europa) skulle vara villiga att betala för att visa vilka som ämnar styra världsagendan framåt, och på vad man teoretiskt skulle kunna göra. Men orsaken till att Kina och än mer Iran provocerar väst, beror inte på att man inte tror att USA eller Europa skulle våga slå ner näven hårt, det beror på att man tror att de inte kan. Det är en viss skillnad, och som David Albright sa så är det att leka med eld.

Källa: The Guardian här och här.

Se även tidigare inlägg:

Vänstern i backspegeln: Bush, Irak och Iran 20100217

Irans parlamentsordförande trotsar Obama 20100216

Joe Lieberman om Iran 20100211

Irans kärnkraftsplaner fortskrider 20100209

Amerikanska missilförsvar och iranska hot 20100201

Obamas Iran-politik har inte lyckats 20100125