Jeb Bush om Obamas Bush-bashing

Floridas tidigare guvernör Jeb Bush talar här om president Obamas skylla-ifrån-sig mentalitet, och förmåga att fortsätta sin kampanjretorik mot tidigare president George W. Bush även ett år in i sitt eget presidentskap - något Jeb Bush säger att han inte gillar. Men däremot anser han att hans bror agerar rätt som inte talar ut mot president Obama, eftersom han inte anser att en fd president bör kritisera den sittande presidenten. Något som Jimmy Carter inte dragit sig för, och Jeb Bush förklarar att han anser att både president Clinton, hans pappa president Bush och hans bror president Bush är bättre föredömen för presidentskapet än Carter.



Under den pågående CPAC-konferensen så har dock konservativa talare inte dragit sig för att också kritisera president Obama. Bill O Reilly fördömer här såväl Bush- som Obama-bashingen:



Själv anser jag inte att de båda riktigt går att jämföra. Detta dels pg a att kritiken mot Bush var avsevärt mer grundlös än kritiken mot Obama är. Samt pg a skillnaden mellan att friskt kritisera Obama internt på ett konservativt konvent, eller på ett te-party-konvent, i jämförelse med att så som fallet med Obama - kritisera en fd president på ett State of the Union-tal. Det förstnämnda tillhör den amerikanska internpolitiken (Och Demokraterna och deras respektive organisationer är minst sagt lika kritikglada på sina internsamlingar), det andra däremot handlar om något mycket större än ett enskilt parti eller någon enskild politiker - det handlar om USA:s övergripande identitet och att hålla en gemensam nationell front utåt. Någon sådan gynnas inte av att Obama tar med sig den interna partiipolitiken på internationella kampanjturnéer, eller i nationella State of the Union-tal. I längden brukar dock sådant slå tillbaka, något Jimmy Carter är ett utmärkt exempel på. Och det är förmodligen fler personer än Jeb Bush som anser att de två levande Bush-presidenterna samt Bill Clinton står högre i ställning än Jimmy Carter. Charles Krauthammer har här en artikel om slutet av Jimmy Carters presidentperiod, när det också gnälldes över att det amerikanska politiska systemet var trögt, och att presidentämbetet hade blivit alltför stort för en man att kunna hantera. Krauthammer skriver:

"Some suggested a single, six-year presidential term. The president's own White House counsel suggested abolishing the separation of powers and going to a more parliamentary system of unitary executive control. America had become ungovernable.

Then came Ronald Reagan, and all that chatter disappeared."

Reagan kunde styra och samarbetade i massvis av frågor även med sin ideologiske meningsmotståndare - Representanthusets talesman Tipp O Neill. En annan president som kunde styra trots starkt motstånd i Kongressen och med en stark person från motståndarpartiet som Representanthusets ledare, var Bill Clinton (och Newt Gingrich var talesmans i Representanthuset):

"It turned out that the country's problems were not problems of structure but of leadership. Reagan and Clinton had it. Carter didn't. Under a president with extensive executive experience, good political skills and an ideological compass in tune with the public, the country was indeed governable."

Det är svårt att inte skönja vissa likheter mellan Jimmy Carter och president Obama. Även om jag personligen inte anser att Obama som person är lika småaktig som Jimmy Carter, och förmodligen gör sina utspel mer pg a att han tror att det gynnar honom politiskt snarare än pg a personlig bitterhet. Men oavsett motiv, så är småaktigheten i praktiken likväl en gemensam faktor för de två. Och jag håller med Jeb Bush om att vare sig någon av Bush-presidenterna, eller Bill Clinton är riktigt likadana - även om Clinton inte har några problem med att skylla ifrån sig, om någon försöker angripa honom (som här). Men så länge ingen gör det så kan han vara ganska storsint av sig (som här). Vilket är svårare att föreställa sig Jimmy Carter vara.

Se även tidigare inlägg:

Obama-regeringens småsinthet 20100211

G HW och Jeb Bush besöker Vita Huset 20100131