Ron Paul var ett av CPAC:s främsta fenomen. Det pg a att hans libertarianska republikanism, som förespråkar icke-intervention och den osynliga handens tygellösa marknadsstyre så länge hamnat i skymundan, men nu blivit kanske den mest energiska delen av den konservativa rörelsen. Och han noterade själv skillnaden: under presidentkampanjen 2008 blev han i mångt och mycket skuffad i skymundan, men när många saker som han förutsåg kring ekonomin besannades, och hans idéer plötsligt fick ett uppsving, så hamnade han själv återigen i rampljuset och har intervjuats ca 60 gånger av Fox News efter sin misslyckade presidentkampanj.
Denna trend syntes också tydligt på CPAC där han av en till stor del ung skara anhängare (som fyllde hela konventhallen, och han var den ende talare att dra så många lyssnare) mottogs med en hjältes applåder. Personen som introducerade Paul förklarade att det fanns riktiga konservativa, och oriktiga sådana - och att vad som behövdes inte var den rådande mainstream-konservatismen. Ron Paul var en riktig konservativ som skulle sluta med militära interventioner, och börja en riktig fiscal conservatism. Det var också om detta Ron Paul talade: konservatismen hade sett somliga revolutioner, främst med Ronald Reagan - men också med kongressvalet 1994. År 2000 vann man också en stor seger - men det blev aldrig någon konservativ revolution (en indirekt kritik mot Bushs koncept av konservatism).
Han talade också om historien och hur de flesta av daens amerikanska problem kunde spåras till 1900-talets progressivism i synnerhet under Woodrow Wilson, som medförde inkomstskatten och IRS, och andra saker som Ron Paul vill avskaffa - däribland naturligtvis centralbanken, vilket fick fick publiken att högljutt ropa "End the Fed! End the Fed!" Wilson drog också in USA i första världskriget - ett krig USA aldrig borde ha befattat sig med. En sådan politik, i syfte att expandera demokrati i världen fungerar dock inte, menade Paul. Och han noterade att Republikanerna vann presidentvalet år 2000 i tron på att detta inte fungerade, när George W. Bush förklarade att USA inte borde agera världspolis som under Clinton. Men Bush kom istället att följa en neokonservativ tradition som inte hör hemma i den riktiga konservatismen - en pseudokonservatism som följer keynesianismen, och spenderar pengar på sociala välfärdsprogram och utländska krig.
Han avslutade dock med att förklara att hans konservativa revolution och de förändringar den stod för, måste vara en respektfull sådan - och där man även lät människor med andra åsikter ges utrymme. Det var ett mycket bra tal, och det var intressant inte minst pg a att Ron Pauls tal (inte helt oväntat) var det av de mest ideologiska talen. Till skillnad från många andra talare som lagt tonvikten på att kritisera Obama snarare än att lyfta fram en specifik ideologi, så kritiserade Ron Paul Obama (trots att han inte ens nämnde denne) genom att just lyfta fram en specifik ideologi. Talet var också intressant eftersom Ron Paul lyfte fram presidenter som stora som de flesta andra historiker i mångt och mycket betraktar som små: William Howard Taft och Warren Harding stod högre i Ron Pauls ögon än Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson.
Det är förstås så att den form av republikanism som Ron Paul motsätter sig är en republikanism som utvecklats just pg a "problemen" med just de den ursprungliga konservatism som Ron Paul förespråkar. Likväl råder det föga tvekan om att den libertarianska falangen har en roll att fylla, och att de nu hyser större respekt och inflytande inom det republikanska partiet än de gjort på länge:
Att en person som Ron Paul kan dra ungdomlig entusiasm är inte svårt att förstå. En bekant till mig som varit med i marinkåren förklarade att han inte hade tvekat att ta värvning om USA blivit invaderat, men att han inte var särskilt intresserad av att åka till något ökenland för att kriga och kanske dö för deras länder. Sådana torde tilltalas av Ron Pauls ideologi. Likväl säger det en hel del om hur mycket saker och ting kan förändras när en sådan som Ron Paul kan dra en ungdomlig entusiasm som det är frågan om Barack Obama själv ens längre kan dra med sig. Det sätter moderata/liberala och neokonservativa republikaner i en tämligen ironisk situation: de är inte helt med på Ron Pauls noter, men tveklöst uppskattar de att han kan sjunga högt och att folk lyssnar. De konservativa republikanerna är förstås också det största hotet mot Obama eftersom de inte bara kommer att motsätta sig hans inrikespolitiska agenda (vilket alla republikaner för närvarande gör) utan också hans utrikespolitiska agenda (där de neokonservativa - som Dick Cheney - kritiserar Obamas medel, men inte hans mål). Det ironiska med detta är förstås att om Obama förlorar kongressen i höstens val, så bör han hoppas på att republikanerna fyller stolarna med just de neokonservativa han själv år 2008 kritiserade. För om Ron Pauls anhängare vinner, så är risken stor att Obama blir en lame-duck-president.
Dessa spekulationer är förstås att sätta libertarianernas inflytande högt - men CPAC 2010 har inte lyckats med annat än att stärka bilden av att deras inflytande är riktigt stort. Det här var inget te-party-konvent (eller var i alla fall inte tänkt att vara det) - men Ron Paul fick det att nästan verka som ett sådant. Och konventets omröstning om partiets främsta ledare, vanns av just Ron Paul (läser jag i skrivande stund på Politico). Ron Paul fick 31% av rösterna, medan 2an Mitt Romney fick 22%. Ron Pauls seger ledde till burop bland CPAC:s många icke-libertarianska deltagare, men till jubel bland Ron Paul-anhängarna. Vad detta kommer att innebära för den interna republikanska debatten återstår att se. Ron Paul kommer knappast att vinna parti-nomineringen 2012, däremot står det helt klart ingen längre bara kan knuffa honom i skymundan.
Se även tidigare inlägg:
CPAC 2010 - del 9: John Ashcroft 20100221
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar