2009 års CPAC:
I februari 2009 ansåg de flesta att konservatismen förpassats till historien och att den konservativa revolution som Reagan startat och som regerat antingen Vita Huset eller kongressen de senaste 30 åren, nu med Obama i Vita Huset och Pelosi och Reid i kongressen, nått sitt slut. Det fanns dock en grupp som ansåg att så inte alls var fallet - de konservativa själva, som på CPAC i februari 2009 uppvisade en tämligen trotsig självsäkerhet.
Kongressman Paul Ryan förkastade Obamas stimulanspaket och förklarade att hans 7-åriga dotter hade en mer sansad önskelista från jultomten än Obama hade på stimulanspaketet. John Bolton kritiserade Obamas naiva önskan att förhandla med Iran, och sa att detta inte gick - vilket Bush-administrationen och EU efter 6 års försök till förhandlingar redan visat inte fungerade - allt som hänt var att Iran kommit 6 år närmare ett kärnvapen, menade Bolton. Michael Barone talade om att Republikanerna måste, och även kunde, nå en ung generation eftersom det republikanska budskapet stod för frihet på ett sätt som det demokratiska överförmynderiet inte gjorde. Ron Paul predikade sedvanligt sin isolationistiska fiscal conservatism, Mitt Romney ironiserade över att Demokraterna som gnällt över att Republikanerna de senaste 6 åren spenderat 700 miljarder dollar på krigen, själva nyss spenderat lika mycket på fyra veckor. Tim Pawlenty berättade en historia om hur Ronald Reagan en gång lurade en grupp journalister att han hade dött, och att många nu på ett snarlikt sätt trodde att konservatismen var död, men de hade lika fel som de som misstog sig gällande Reagans död. Konferensen avslutades sedan med att radioprataren Rush Limbaugh förklarade att han visst ville att Obama skulle misslyckas, av den enkla anledningen att Obama ämnade slösa bort sin personliga talang genom att ge framtida generationer en enorm statsskuld, och göra USA till ett socialistiskt Europa där regeringens intressen går före marknadens - det vore en katastrof för Amerika och därför ville han att Obama skulle misslyckas.
Det var vid den tidpunkten inte speciellt många som ansåg att Republikanerna rörde sig i den verkliga världen (som kretsade kring Obama). Obama hade fortfarande skyhöga popularitetssiffror och i jämförelse tedde sig republikanerna - inklusive dem på CPAC-konferensen - som en samling desperata förlorare tillhörande ett utdöende släkte.
Ett år senare:
Ett år senare visar sig dock många av de saker som de konservativa republikanerna förutspådde på sin konferens 2009 ha gått i uppfyllelse. Gällande kritiken mot Obama: stimulanspaketet blev misslyckat. Och även om man inte vill vara så hård, så gjorde det i princip inget av det som utlovades när det lanserades. Förhandlingar med Iran har av Obama-administrationen försökt föras i ett år men Obamas utsträckta hand har inte fattats av iranierna som idag är inte bara 6, utan 7 år närmare ett kärnvapen.
Gällande Republikanernas situation: konservatismen är allt annat än död, snarare har den väckts till liv pg a såväl Obamas politik som president Bushs nedstigande från scenen, eftersom denne i mångt och mycket stod emot de konservativas ekonomiska ideologi. Dessutom når de (eller i alla fall Ron Paul) också unga, genom att betona just den ekonomiska och frihetliga konservatismen framför den kristna högerns moralkonservatism.
CPAC 2010:
Men om 2009 års CPAC stakade ut riktningen för de konservativa att röra sig mot sina mer klassiska Reagan-ideal, så skulle CPAC 2010 tydligt visa att detta också skett. Det symboliserades inte minst av konferensens öppningstalare Marco Rubio - tidigare talesman för Floridas Representanthus och en kandidat som gått från ett rejält underläge till ett rejält övertag i kampen om partinomineringen inför höstens senatsval där den mer moderate republikanen Charlie Crist hamnat rejält på efterkälken mot te-party-rörelsens och de konservativas unge favoritkandidat med kubanskt påbrå.
Marco Rubio talade om USA:s exceptionalism och att denna grundats på frihet, på tron på individens frihet, tron på en fri marknad et c. Den amerikanska exceptionalismens frihetsideal - med sitt djupaste ursprung hos Gud, och de gudagivna rättigheter som skildras i Frihetsdeklarationen - blev sedan ett genomgående tema för hela konferensen: Ekonomisk frihet på så vis att staten skulle hålla fingrarna borta från den fria marknaden, och se till att balansera sin budget genom nedskärningar och skattesänkningar. I princip alla talare höll med om att USA måste ta till sig den klassiska Reagan-konservatismen och lämna Bush-erans ekonomiska filosofi bakom sig, och sedan se till att avsluta Obama-erans ännu värre filosofi så snabbt som möjligt.
För att göra detta behövde man nominera äkta ekonomiskt konservativa inför höstens val - något också i princip alla deltagare var överens om. Något utrymme för ekonomiskt moderata republikaner fanns det inte mycket av. I Glenn Becks tal som avslutade konferensen tog han det hela ännu längre, och gav en ideologisk och historisk tillbakablick på den progressiva rörelse som fanns inom båda partier - men i likhet med de andra talarna ville han fördriva dessa progressiva/moderata republikaner i de stundande republikanska primärvalen.
Stor enighet rådde således gällande ekonomin. Den punkt som däremot splittrade konferensaktörerna var synen på utrikespolitiken: medan majoriteten av talarna ansåg att USA behövde föra en hård utrikespolitik mot nationens fiender i form av såväl islamistiska terroristceller som länder som Iran, så förespråkade den libertarianska falangen - representerad av Ron Paul och en mängd ungdomar - ett mer isolationistiskt tillbakadragande av amerikanska trupper. Det ledde till en del spörsmål, som när Rick Santorum konfronterade en krigskritiker och sa att ekonomin i USA skulle ta mer skada om terroristerna lyckades med sina mål än den skada den tagit av Obama. Den isolationistiska falangen blev dock nöjda när Ron Paul vann konferensens omröstning om vem som var bästa konservativa kandidat.
Sammanfattning:
Sammanfattningsvis kan dock sägas att konferensen visade på styrkan i de ideal som utstakats redan under förra års konferens och i praktiken bevisats under Obamas första år som president. Skillnaden var dock libertarianernas roll (i viss mån kopplad till te-party-rörelsen) som nu var större än någonsin tidigare. Förhoppningsvis kan den realistiska- respektive noekonservativa krigsfalangen försonas med de isolationistiska libertarianerna. Det skulle kunna ske genom att låta Ron Paul-anhängarna leda den ekonomiska inrikespolitiken (genom att skära ner såväl skatter som regeringsverksamhet, samt leka med sitt drömprojekt om att avskaffa FED) , medan låta de republikanska krigshökarna sköta utrikespolitiken (som även om det kostar pengar, kostar betydligt mindre än Obamas diverse välfärdsprojekt). Om en sådan jämkningsprocess kan ske inom partiet så har de i alla avseenden goda möjligheter att utmana Obama och Demokraterna både på det inrikespolitiska och utrikespolitiska området, såväl 2010 som 2012. Vad CPAC 2010 visade är att de konservativa heller inte kommer att nöja sig med något mindre.
Se även tidigare inlägg:
CPAC 2010 - del 15: Glenn Beck 20100222
CPAC 2009 - En sammanfattning 20090303
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar