US News skriver i följande artikel från början av veckan:
The White House has no plans to give up on its blame-Bush strategy. A White House adviser says that George W. Bush and his policies created "the hole we're in," and President Obama will keep reminding the country of the economic "mess" he inherited.
När Obama i onsdags mötte Senatens Demokrater, så bemötte han senator Blanche Lincolns vädjan om att han skulle röra sig mer mot mitten, och sa:
"If the price of certainty is essentially for us to adopt the exact same proposals that were in place for eight years leading up to the biggest economic crisis since the Great Depression ... the result is going to be the same. I don't know why we would expect a different outcome pursuing the exact same policy that got us into this fix in the first place."
Problemet med denna retorik från Obamas sida, är förstås inte bara att den är ansvarslös, den är också felaktig. Inte främst felaktig för att Bushs ekonomiska politik var perfekt (få skulle tycka det, allra minst de konservativa te-party-republikanerna) - utan därför att hans egen är så mycket sämre, något The Atlantic kommenterar i följande artikel, som förklarar att Bush såväl införde stora skattesänkningar som ökade utgifterna genom införandet av sin Medicare Prescription Act 2003. (Som förändrade Medicare och gjorde att miljoner amerikaner fick billigare tillgång till receptbelagd medicin, och där låginkomsttagare fick upp till 95% av sina medicinkostnader täckta. Bush baserade sin politik dels utifrån sin övertygelse om att staten borde göra vad den kunde för att hjälpa dem som hade det svårast i samhället, utan att för den sakens skull ta över rodret i medborgarnas ställe.)
Bushs främsta motståndare mot denna reform var naturligtvis konservativa kritiker inom sitt eget led. Han fick kritik från Demokrater också - men det mer pg a att lagen var för mycket "åt höger" inte för lagen i sig, som Demokraterna arbetat flitigt för i flera år dessförinnan (en av dem som initialt arbetat för lagen, men sen kom att motarbeta den, var Ted Kennedy - dock i första hand pg a att han tyckte att republikanernas variant gav försäkringsbolagen för mycket makt, inte att staten ansvarslöst spenderade onödiga pengar - vilket är den nuvarande kritiken). De konservativa republikanerna ansåg dock att regeringen hade föga med människors medicinkostnader att göra . Bush fick dock likväl till slut med sig tillräckligt många av dessa.
Lagen må ha varit solidarisk (eller "medkännande", i klassisk Bush-terminologi) - men den kostade pengar, och programmet höjde tveklöst statsskulden (på ett mycket ansvarslöst sätt, enligt kritikerna). Likväl skedde detta inom hanterbara ramar, vilket artikeln i The Atlantic förklarar:
"Deficits of the size Bush ran are basically sustainable indefinitely; deficits of the size that Obama is apparently planning to run, aren't. If he doesn't change those plans, he will be the one who led the government into fiscal crisis, even if changing them would be [sob!] politically difficult.
I have a serious question for the people who are mounting this defense: at what point in his presidency is Obama actually responsible for any bad thing that happens? Two years? Five? Can we pick a date for when bad things that happen on Obama's are actually in some measure the responsibility of one Barack Obama, rather than his long gone predecessor? And then stick with that date? Conversely, can we agree that as long as the bad things that happen are really George Bush's fault, any good things that happen should probably be chalked up to his administration as well?"
Problemen med Obamas retorik, bortsett från att den är både felaktig och småsint - är också en annan: nämligen att Obama (eller hans administration) inte är särskilt bra på att ta likadan kritik själva. I sitt te-party-tal på det nationella te-party-konventet så ironiserade Sarah Palin över Obamas förmåga att skylla ifrån sig, genom att han och hans administration skyllde förlusten i Massachusetts på allt annat än deras egen vänsteragenda:
"And it has been so interesting now to watch the aftermath of the Massachusetts shout out revolution. The White House blames the candidate—their candidate. And Nancy Pelosi—she blamed the Senate Democrats. And Rahm Emmanuel—he criticized a pollster. And yet again, President Obama found some way to make this all about George Bush."
Hon fortsatte lite senare:
"The only place that the left hasn’t placed the blame is on their agenda. So some advice for our friends on that side of the aisle: that’s where you got to look because that’s what got you into this mess. The Obama-Pelosi-Reid agenda. It’s going to leave us less secure, more in debt, and more under the thumb of big government. And that is out of touch, and it’s out of date. And if Scott Brown is any indication, it’s running out of time."
För dem som hängt med i amerikansk politik de senaste två åren så ter det sig ganska tydligt att Palin använder ungefär samma retorik som Obama själv gjorde när han kampanjade för att bli president - men då var det förstås Bush/Cheney/Rove-agendan som kritiserades. Det är en populistisk kampanjretorik som i nästan alla val används av utmanarkandidater när opinionen börjat svänga mot den sittande administrationen. Att använda sig av en sådan retorik är inte speciellt märkvärdigt. Mer märkvärdigt är när denna retorik fortgår väl i Vita Huset. Bush kampanjade år 2000 på att "avsluta Clinton-åren", och kritiserade president Clinton för det mesta. Tills dess han vann. Efter 9/11-attacken så hade Bush - om han så önskat - haft ett gyllene tillfälle att rikta skarp kritik mot att president Clinton under 1990-talet skar ner den amerikanska försvarsbudgeten och anslagen till CIA. Bush ökade dessa igen - men mellan dessa händelser så inträffade den största terroristattacken i amerikansk historia, men han skyllde inte på Clinton för terroristattacken. Ett sådant agerande hade gjort Bush till en småaktig och i historiens ljus mycket liten president. En sådan retorik hade nämligen bara varit trovärdig om Bush faktiskt trodde att Clinton pg a ren negligering lät bli att ta hotet från Al Qaida på allvar (som hade slagit till mot USA många gånger även under president Clintons tid) - och ingen med en seriös syn på saken skulle kunna tro en sådan sak.
Likväl är det precis detta Obama-administrationen gör. Obamas press-sekreterare Robert Gibbs höll en presskonferens nyligen där han drev med Sarah Palin genom att visa att han också skrivit några noter på handen. Bortsett från att Sarah Palin knappast fick plats med lika många ord på sin hand som Obama får på sin teleprompter, så ter det sig minst sagt småaktigt när en press-sekreterare på allvar tar sig tid att på ett tämligen hånfullt sätt bemöta ett tal hållet av den fd vice-presidentkandidaten som talar på ett tämligen internt te-party-konvent. Jag följde de flesta presskonferenser med Bushs alla fyra presstalespersoner (varav jag gillade Dana Perino och Scott McClellan bäst - det trots McClellans "avhopp") och det är riktigt svårt att föreställa sig att någon av dem skulle ha gjort något liknande det Gibbs gjorde (möjligtvis bortsett från den nu avlidne Tony Snow - men han hade gjort det med en mycket större portion humor än Gibbs, där det skulle stått mer tydligt att det var humorn som stod i fokus, inte hans bristande förmåga till självkritik).
Småaktigheterna gör det svårare att inte dra vissa likheter mellan president Obama och Jimmy Carter, som 1976 hade många likheter med Obama (ung karismatisk, och en demokrat som tilltalade evangelikala och kampanjade mot den sittande presidentens dåliga ekonomiska politik) - men som när motgångarna kom ganska snabbt visade sig vara tämligen småsint, vilket i ljuset av Ronald Reagan - som var mycket, men knappast småsint - tedde sig väldigt liten till personligheten. Jimmy Carter önskade säkert vara den som skulle upprätta USA från Nixon-periodens (och innan dess 1960-talets) skandaler och politiska turbulens. Den som i verkligheten skulle komma att få amerikaner att återigen bli patriotiska och stolta över sitt land var dock inte Jimmy Carter, utan den republikanske president som med en blandning av humor, populistisk retorik och faktisk ideologibaserad sak-kritik besegrade den alltför akademiskt lagda Jimmy Carter (ta en titt på de gamla presidentdebatterna Carter och Reagan emellan). Därmed tänker jag inte dra alltför många likheter mellan Sarah Palin och Ronald Reagan - likheterna mellan Jimmy Carter och president Obama börjar dock skönjas alltmer.
Det betyder inte att Obama nödvändigtvis kommer att sluta som Jimmy Carter, tre år kvarstår av Obamas presidentskap. Obama är dessutom lätt att gilla, och jag föredrar nästan alltid att lyssna på akademiska resonemang a la Obama, hellre än populistiska predikningar a la Palin. Däremot är det i svåra tider som personers och även presidenters karaktär framkommer bäst. Och helt oavsett vilka problem Obama nu kanske fick ärva från sin föregångare så tillhör hans (och hans administrations) småsinthet mer säkert än något annat inte en av de sakerna.
En småsinthet som många fler än Dick Cheney och Sarah Palin börjat tröttna på.
Se även tidigare inlägg:
Sarah Palin glänser på te-party konvent 20100207
Om Obamas State of the Union 2010 20100129
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar