Senaten har en ny senator från Massachusetts, och Scott Brown som välkomnades med varma applåder betonade att Senaten hade en ny republikansk senator från Massachusetts - något många sagt skulle varit omöjligt. Brown berättade vidare att när han började kampanja så var det inte många som trodde på honom, undantagen var dock John McCain och Massachusetts tidigare republikanske guvernör Mitt Romney, som sedan intog scenen.
Romney talade om Obama och det bakslag som den konservativa rörelsen mötte 2008, men fortsatte med att säga att man lärde sig mycket om personer när man såg hur de reagerade på förluster: Obama började med att poängtera att han inte förlorat något alls - och gav sig själv i höstas ett B+ - det trots ett misslyckande i sin Iranpolitik, och ett misslyckande att stävja arbetslösheten. Obamas självgivna B+ var något som Romney menade skulle bli känt i historien som den största överdriften sedan Al Gores uttalande om att ha uppfunnit Internet. Men när det inte gick att förneka sina förluster, så valde Obama därefter att skylla på någon annan - vilket han gjorde i sitt State of the Union-tal, där han skyllde på Högsta Domstolen, på Republikanerna i kongressen (trots att de fram till Scott Browns seger inte hade någon makt alls att stoppa Obama i något avseende överhuvudtaget. De som stod i vägen för hans liberala agenda var konservativa Demokrater, inte Republikaner). Den sista grupp han lade skulden på, menade Romney, var det amerikanska folket: Obama menar nämligen att felet är att de inte förstår honom, att de inte lyssnar på hans argument - för gör de det så kommer att köpa allt han säger. Därför vill han hela tiden sakta ner och ständigt förklara sig gång på gång i tron att det är bristande förståelse som gör att den amerikanska allmänheten inte stöder honom. Vad det amerikanska folket hört och sett är dock en president som gång på gång brutit sina löften. Problemet för Obamas politik berodde inte på att folk såg eller förstod för lite, utan tvärtom, på att de hörde och såg för mycket av vad Obama önskade göra.
Vidare förklarade Romney att när det gällde att tillskriva skuld, så hade ingen varit större måltavla för Obama än president Bush. Men Obamas argument börjar bli så tunna att de istället blir föremål för skämt på kvällssändningarna. Historien kommer att bedöma president Bush betydligt mer vänligt - och Romney lyfte fram de saker som Bush gjort: alltifrån att ta USA ur recessionen som påföljde 9/11-attacken till störtandet av talibanerna i Afghanistan, förståelsen för kriget mot terrorismen och att Bush höll landet tryggt under sin tid vid makten. Romney förklarade vidare att han respekterade Bushs tystnad, trots de många attackerna från Obama - men att han också respekterade Dick Cheneys orädda försvar. Vad som dock kommer att stå tydligt när allt fingerpekande är över, är att det är en person som är ansvarig för president Obamas misslyckande: president Obama själv.
Han fortsatte med att förklara hur ofta Obama påpekar vilken svår situation han ärvde. Varpå Romney fortsatte med att säga att det var just därför som kandidaterna 2008 förklarade att det inte fanns tid att träna upp sig när man väl kom till Vita Huset. Obamas bristande erfarenhet gjorde att han inte förstod att fokusera på rätt saker med sin politik. Hans politik har istället förlängt recessionen och folk söker nu efter konservativa ledare. Konservativa ledare bör basera sin politik på tre principer: att stärka ekonomin, stärka försvaret och stärka familjerna. Mitt Romney är en bra talare med en idealistisk retorik - här är han:
Se även tidigare inlägg:
CPAC 2010 - del 2: Liz och Dick Cheney 20100219
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar