Här i Sverige med våra partistämmor, interna ledarval och överlag dolda valprocesser framstår de amerikanska valen måhända än mer som något (stereo)typiskt amerikanskt: spektakulära shower för miljonals dollar, inställsamt valfjäsk och barnsliga personangrepp. Amerikanska presidentval är emellertid mycket mer än så, förklarar professor Troy, de utgör en lång process där kandidaterna stöts, blöts och testas - och slutligen godkänns eller avfärdas av det folk vars förtroende man söker. Enkelt sagt, de barnsliga i kampanjerna, som folk hatar, utgör en del av de ideal man faktiskt älskar:
Presidential campaigns are nasty, long and expensive because they should be. Many aspects of campaigns that Americans hate reflect democratic ideals we love.
Valprocesserna innebär en luttringsprocess som gör att ingen som slutligen blir president är okvalificerad. Kampanjen lär dessutom kandidaterna att hantera situationer de behöver vara kapabla att hantera om de så småningom väljs till president. Han citerar sedan Obamas kampanjstrateg David Axelrod som en gång sa:
“Campaigns are like an MRI for the soul, whoever you are eventually people find out.”
Att valprocesserna är långa är heller inte bara ett finansiellt spektakel utan ett sätt för kandidaterna att koppla till nationen. Troy skriver:
John F. Kennedy became a better president and person by encountering Appalachian poverty during the 1960 West Virginia Democratic primary. During his 18,009 mile, 600-speech campaign in 1896, the Populist Democrat William Jennings Bryan insisted that voters “have a right to know where I stand on public questions.” Franklin D. Roosevelt’s strategist advised his candidate in 1932 in strikingly modern terms: “You are you,” he said, and “have the faculty of making friends on a campaign tour.” Traditionally, candidates repeated stump speeches so frequently that, as Herbert Hoover noted, “paragraphs could be polished up, epigrams used again and again, and eloquence invented by repeated tryouts.”
A campaign is the defining democratic exercise for a country founded on the consent of the governed.
Han fortsätter lite senare:
Voters oversimplify, viewing presidential campaigns as presidential dress rehearsals. After Bill Clinton’s 1992 victory, the defeated Vice President Dan Quayle predicted: “If he runs the country as well as he ran the campaign, we’ll be all right.”
Han förklarar vidare att det finns bra kampanjare som inte alltid blir bra presidenter (som Barack Obama) men att ingen president blir president utan att först ha varit en bra kampanjare. Han avslutar lite senare artikeln:
So, yes, campaigns are excessive, part old-fashioned carnival and part modern reality show. But in these extraordinary, extended democratic conversations, a country of more than 300 million citizens chooses a leader peacefully, popularly and surprisingly efficiently. As Reagan told Iowans during his costly, nasty, lengthy – but successful – 1984 campaign, “It’s a good idea – and it’s the American way.”
En artikel med många insiktsfulla poänger. Medan Europa styrs av pseudo-teknokratiska byråkrater som ytterst sällan hålls direkt ansvariga inför de folk de menar sig representera, så är USA:s valssystem en visserligen hypad reality-show, men samtidigt den bästa av lojalitetsförklaringar till demokratins grundläggande ideal. Amerikanska val visar att USA är vad Abraham Lincoln en gång talade om:
...that this nation, under God, shall have a new birth of freedom—and that government of the people, by the people, for the people, shall not perish from the earth.
Källa: New York Times
Se även tidigare inlägg:
Daniel Hannan om Europas ekonomiska kris 20111007
Pat Condell om behovet av en europeisk revolution 20110826
"The New Road to Serfdom" av Daniel Hannan 20101208
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar