Den första frågan gick till Herman Cain som ombads förklara vad USA skulle göra för att inte sjunka ner i samma kris som te x den Italien, vars situation just dragit ner Dow Jones. Cain förklarade att man måste få affärssektorn att växa - vilket Obama inte lyckats med. Dollarn måste också hållas stabil.
Mitt Romney tog sig sedan an bailouts och sa att lösningen inte var att "rädda Europa" - Europa kunde sköta den saken själva. Och USA borde inte köpa ut banker vare sig i USA eller Europa - ett uttalande som lockade fram applåder i publiken.
Ron Paul förklarade att bailouts förlänger - de förkortar inte kriser, och Jon Huntsman påpekade att man i Europa kan se vad som kommer att hända även i USA om man inte få bukt med sina skulder.
Romney fick sedan bemöta påståendet om att han var en flip-flopper i fråga om bailouts, inte minst till bilindustrin. Han svarade med att påminna om att han kom från Michigan och hade stor förståelse för situationen i delstaten - men att han förespråkat en privat bailout, inte en sådan som skedde. Han förklarade också att han inte slängde kappan efter den politiska vinden, och att alla som kände honom kunde bevittna att han var en stabil person (stabil i sitt yrke, i sitt äktenskap etc). En som däremot slängde kappan efter vinden, förklarade han, var president Obama.
Rick Perry förklarade sedan att regeringen inte kunde utse vinnare och förlorare, det måste marknaden göra. Och levererade en politisk slogan: "If you´re too big to fail, you´re too big."
Gingrich förklarade varför en skattereform var vägen framåt - och att en sådan skett såväl under Reagan som under hans eget Contract with America. Det behövdes lägre skatter och mindre regleringar - och Ben Bernanke behövde sparkas.
Michele Bachmann upplyste om att USA har världens näst högsta företagsskatt och Rick Santorum förklarade att USA behövde kunna konkurrera ifråga om både skatter och regleringar.
Därefter kom man, ekonomin till trots, in på det ämne som alla redan på förhand visste hängde i luften: sextrakasseri-anklagelserna mot Herman Cain. Skulle det amerikanska folket kunna lita på att Herman Cain har den karaktär som behövs för det jobb han söker?
På det svarade Cain att det amerikanska folket förtjänade något bättre än att ställas inför den allmänna opinionens domstol baserat på ogrundade anklagelser. Något som väckte applåder bland publiken. Han fortsatte med att säga att för varje person som anklagade honom, så kunde tusentals säga motsatsen.
Romney fick också han möjlighet att kommentera anklagelserna mot Cain, men ville inte - precis som han på förhand antytt - lägga sig i den saken.
Nästa ämne att behandlas var Occupy Wall Street. Jon Huntsman sa att OWS visade att man hade yttrandefrihet och att man aldrig skulle baila ut företag igen.
Romney förklarade att företagsprofit var något bra - inte något dåligt. Företag som gjorde vinster lade inte pengarna i sina chefers fickor utan investerade och nyanställde. Obama gillar jobb utan att gilla företag, förklarade Romney - men man måste gilla båda.
Perry förklarade att företag kan skapa både jobb och profit och påpekade att hans plattskatteplan leder till en sådan miljö.
Gingrich förklarade också han att företag både kunde och skulle göra båda, dvs både tjäna pengar och skapa jobb. Han påminde också om att såväl Henry Ford som Bill Gates börjat med nästan "ingenting" för att sedan bli de "1%" OWS-rörelsen talar om. Problemet var att media inte rapporterade korrekt till folk om hur ekonomin fungerar.
Lite senare i skede två av debatten kom man in på bostadsmarknaden. Romney levererade då en kvick replik och sa att jobb skapas genom att man helt enkelt gör motsatsen till vad president Obama har gjort. Han förklarade också att bostadsmarknadskrisen berodde på att regeringen spelat för stor roll genom att be Freddie och Fannie ge lån till folk som inte hade täckning. Marknaden måste tillåtas fungera, och om så sker kommer priserna att gå upp igen, förklarade han.
Rick Perry förklarade att situationen i Texas inte var negativ pg a att man följt hans policy och dragit tillbaka regleringar. Regleringar var vad som dödade USA, konstaterade han - och näste president måste ha mod att avskaffa de regleringar som införts sedan efter 2008.
Michele Bachmann förklarade att problemet var crony capitalism (dvs en nära relation mellan företag och staten). Exempel på det var investmentbankerna som bad om mer bailouts samtidigt som de betalade ut feta bonusar för skattebetalarnas pengar.
Herman Cain upprepade att man måste börja med att få igång ekonomin, vilket skulle ske med hans 9-9-9-plan. Därefter bör man avskaffa regleringarna så att mindre banker kan bli aktörer - och man måste hitta en väg så att marknaden också kan styra bostadsmarknaden.
De kom sedan in på sjukvårdsfrågan. Bortsett från ett avskaffande av ObamaCare som de alla var överens om, så hade de olika syn på vad som var viktigast att göra. Huntsman ville samla guvernörerna i alla delstater för att berätta om den sjukvårdsreform han själv drev igenom i Utah - och tala om hur man skulle få ner sjukvårdskostnaderna. Ron Paul betonade marknadens förmåga att få ner priser. Perry förklarade att man borde arbetade med förebyggande hälsovård - inte bara sjukvård. Romney förklarade att delstaterna borde lösa problemen med sina oförsäkrade, och sa att han höll med Ron Paul om att individuella medicinsparkonton borde prioriteras. Gingrich ansåg att mer forskning kring den mänskliga hjärnan behövdes - eftersom sjukdomar som Parkinsons och Alzeimers var hjärnsjukdomar som kostade stora summor. Bachmann förklarade att det var kostnaderna som var problemet och att amerikaner skulle tillåtas att köpa vilka försäkringar de ville utan några federala mandat. Santorum påpekade att han skilde sig från de andra genom att han faktiskt arbetat med dessa frågor tidigare och påpekade att han introducerade privata sjukvårdsfonder redan 1992. Han förklarade också att saken måste styras nerifrån och upp- inte tvärtom.
Därefter kom man in på frågan om samarbete över partigränserna. Något som såväl Bush som Obama lovat skapa, men inte lyckats med. Santorum förklarade att man måste skapa en plattform acceptabel för demokraterna - något han själv hade lyckats med. Om man presenterar en plan som fungerar får man stöd från båda partier, förklarade han.
Romney fick samma fråga och debattmoderatorn påpekade att han i Massachusetts hade samarbetat med Ted Kennedy för att få igenom Massachusetts sjukvårdsreform - något som fick Romney med både humor och ironi att snabbt svara att han tackade för att moderatorn hade påmint folk om just den saken - något som väckte skratt hos publiken. Han fortsatte sedan med att förklara att 85% av Massachusetts lagstiftare var demokrater - men att det gick att samarbeta pg a att det fanns demokrater som satte sin delstat framför sin egen karriär. Nu måste man bry sig om USA mer än om nästa valcykel - det gör dock inte Obama, konstaterade Romney.
Därefter blev det Rick Perrys tur - det mest minnesvärda i hans uttalande var dock när han gjorde bort sig. Han sa att han tänkte avskaffa tre regeringsdepartement men kom inte på vad den tredje var - utan fick efter lång tankeverksamhet hjälp av Ron Paul som föreslog EPA (Environemntal Protection Agency).
Debatten gick vidare. Lite senare ombads Ron Paul att kommentera situationen för många amerikanska studenter med stora studieskulder och fick frågan vad han skulle göra för att hjälpa dem. Han förklarade dock att situationen i sig visade att systemet i sig med studentlån inte fungerade: studenterna fick stora lån, en dålig utbildning och inga jobb. Utbildningsdepartementet borde läggas ner och ungdomar betala för sin utbildning på samma sätt som man betalar för sina datorer och mobiltelefoner. Regeringen kan inte leverera service bra - det blir alltid dyrare och sämre, förklarade Paul lite mera brett.
I slutet kom man in på Kina, där de olika kandidaterna var kritisk i olika avseenden. Jon Huntsman - som varit ambassadör i Kina och även talar kinesiska - påpekade dock att USA haft en 40-årig komplicerad relation med Kina - och så skulle det förmodligen förbli, vilket man borde ställa sig in på. Istället för att hetsa fram handelskrig behövde man föra samtal om saken och försöka lösa problemen som uppstod längs vägen. Så hade man gjort tidigare och så måste man fortsätta, förklarade han.
Lite fler frågor ställdes också och debatten avslutades sedan utan några slutanföranden av kandidaterna.
Vad kan då sägas om debatten?
Debatten var av stor vikt för i synnerhet tre kandidater: Herman Cain, Newt Gingrich och Rick Perry.
Cain behövde bevisa att han faktiskt var en kandidat som verkligen gick att räkna med för att på så vis få folk att se det, istället för att fokusera på sextrakasseri-anklagelserna. Newt Gingrich behövde göra bra ifrån sig för att visa att han tillhör toppkandidaterna. Och Rick Perry behövde göra bra ifrån sig för att bevisa att han var kapabel att göra en come-back.
Så vem förlorade?
Den stora förloraren var utan tvekan Rick Perry. I första delen av debatten var han i princip osynlig (i jämförelse med te x Mitt Romney som tog sig stort utrymme och skötte sig galant - men också i jämförelse med Herman Cain som framstod positivt skicklig i en pressad situation). När han väl talade så sa han ibland många bra saker, men han upprepade saker han sagt i tidigare debatter och hans svar kändes inlärda - inte spontana och kunniga. Den enda gång han i debatten gjorde ett verkligt minnesvärt intryck var faktiskt när han gjorde bort sig och Ron Paul fick försöka komma till hans räddning (men inte ens det räckte). Här är klippet - det är faktiskt riktigt underhållande:
Det är svårt att se på vilket sätt Rick Perry ska kunna klättra upp igen efter detta. Om detta var hans enda tabbe så hade möjligheten funnits. Men den kom i en situation där allt hängde på att han kunde bevisa att han inte var lika off som många nu börjat få föreställningen om att han är. Det lyckades han inte med. Något detta klipp tydligt visar. Och hans stora opinionsfall kommer förmodligen att börja nu.
Det för oss in på de andra kandidaterna. Michele Bachmann gjorde i den här debatten ganska bra ifrån sig. Hon gav alltid ingående svar som kändes seriösa och kunskapsbaserade. Däremot stack hon inte ut märkvärdigt mycket och höjde sig inte över sina tidigare debattinsatser. Så trots en välgjord debatt så räcker förmodligen inte det. Hon har haft sin chans och inte ens Rick Perrys fall kommer förmodligen att återge henne den.
Rick Santorum gjorde okej ifrån sig men tjatade lite väl mycket om hur bra han varit för flera år sedan, och framstod stundom som lite arrogant. Inte dålig - men heller inte tillräckligt bra för att vinna förtroende.
Ron Paul är en smart kandidat och sa även i denna debatt smarta saker. Men han är smart ur ett libertarianskt perspektiv, och sa saker baserat på de ideologiska premisserna - premisser som gör att han inte kommer att vinna oavsett hur smart han än är. Det för oss dock till debattens vinnare.
Vem vann?
Vinnaren i debatten var Mitt Romney, som gjorde en av sina bästa debattinsatser. Han var lugn och hanterade all kritik med en blandning av humor och kvicktänkthet och visade samma stabilitet som han uppvisat i de flesta andra debatter. Här framstod han också presidentiell på ett ännu tydligare sätt än i tidigare debatter. Med det sagt så vann han debatten, inte nomineringen.
De verkliga vinnarna var istället Newt Gingrich och Herman Cain. Newt Gingrich visade upp de förmågor man tidigare möjligtvis ansåg sig ha råd att kunna ignorera: sin kunskap och sin förståelse för invecklade frågor. Den har han uppvisat i alla debatter, men huvudfokus har då legat på andra kandidater än honom själv - nu stod han i centrum på ett nytt sätt efter att en efter en av de andra fallit bort. Och han skötte sig bra - tillräckligt bra för att verkligen tillhöra toppen bland kandidaterna.
Herman Cain skötte sig också bra. Han var inte lika ingående som Newt Gingrich men hanterade frågan om sextrakasseri-anklagelserna mycket professionellt och styrde i princip bort ämnet. I kampen om vem som kan besegra Mitt Romney framstod såväl Newt Gingrich som Herman Cain som mycket potentiella kandidater. Newt Gingrich dock med fördelen att han inte har de problem som Cain nu har att tackla de kommande dagarna och kanske veckorna. Således vann Gingrich förmodligen mest.
Vad som händer ifråga om Romney, Gingrich och Cain återstår alltså att se. Vad som efter denna debatt dock står ganska tydligt är att Rick Perry med största sannolikhet kommer att förbli guvernör hemma i Texas.
Se även tidigare inlägg:
Inför GOP-debatten i Michigan 20111109
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar