måndag 21 november 2011

Tidigare S-presschef om GOP:s utrikesdebatt

Tidigare S-presschef Manuel Ferrer skriver här på Aftonbladet en betraktelse om GOP:s utrikesdebatt i South Carolina. En opinionsartikel med stor portion klassisk svensk oförståelse för amerikansk politik, men faktiskt också en öppet reflekterande artikel som förklarar att det trots allt finns en del saker vi svenskar skulle kunna lära av amerikanarna.

Rubriken lyder "De går till val på krig och tortyr" - vilket förstås i alla avseenden är en enorm överdrift. Dels för att vare sig krig eller "tortyr" utgör någon huvudfråga i denna presidentvalskampanj - och debatten i South Carolina är den första som specifikt haft utrikespolitik som huvudtema - och dels därför att ingen av kandidaterna förespråkar tortyr. Däremot förespråkade samtliga i debatten, med Jon Huntsman och Ron Paul som undantag, underrättelsetjänstens bruk av waterboarding. Att Ferrer beskriver metoden som tortyr är förståeligt, och det är ett omdöme som också kan fällas om metoden, men bara om man först förstått vad metoden handlar om och hur den har brukats. Något få svenskar faktiskt har gjort.

Ferrer skriver:

Det kanske ordnar till sig ­efter ett tag, tänkte jag och såg hur ­”libertarianen” och ålder­mannen Ron Paul – den ende kandidaten som öppet vågar ­säga det förbjudna: mänskliga rättigheter – skruvade på sig allt mer besvärat.

Kanske blev före detta pizza­bossen Herman Cains resoluta svar om förträffligheten med ­waterboarding (läs: förbjuden tortyrmetod) helt enkelt för mycket för stackars Ron Paul. Han sa: ”Det är inte rimligt att tortera hundra oskyldiga människor för att en av dem kan sitta på information”. Han fortsatte därefter med en sträng och uppfostrande undervisning om rättsstatens grundprinciper och medborgerliga fri- och rättigheter. En sak blev då ­säker: Han kommer inte orka ­säga det många gånger till. Det var en nedbruten 76-åring som nu sjunger på sista versen som möjlig toppkandidat.


Ron Paul var inte- och är inte, någon "nedbruten 76-åring" - 2012 års valcykel är hans mest framgångsrika någonsin. Både på ett personligt plan där han har goda chanser att vinna det inledande nomineringsvalet i Iowa, och på ett ideologiskt plan där hans libertarianska idéer som 2008 befann sig i den yttersta republikanska periferin nu genomsyrar hela partiet och är en faktor ingen, inte ens de mest neokonservativa kandidaterna som Mitt Romney och Rick Santorum, kan ignorera. Ron Pauls son Rand Paul valdes förra året in i Senaten, och Pauls familj är brinnande för hans sak.

Trots debatten i South Carolina, så finns det nu ett mycket större motstånd mot metoder som waterboarding (såväl som USA:s krigspolitik i allmänhet) inom det republikanska partiet än på förmodligen mer än trettio år. Ron Paul kan nästan exklusivt tillskrivas orsaken till detta. Så någon nedbruten 76-åring är han långtifrån. Och eftersom han hamrat på med sitt budskap inte bara i samtliga republikanska debatter, utan i år efter år - så lär han inte sluta med den saken bara för att de flesta andra av GOP-kandidaterna inte tycker som han.

Att frågan om waterboarding återigen kommit upp, beror inte på att det finns republikanska motståndare som Ron Paul - utan snarare på president Obamas politik. En politik många republikaner anser varit såväl naiv som inkonsekvent. Och så gott som samtliga republikanska kandidater skriver under på att Obama-administrationen brukade sig av de memon som producerats efter förhör med Khalid Sheik Mohammed och de andra Al Qaida-fångar som började samarbeta först efter att man utsatt dem för waterboarding (efter att alla andra metoder misslyckats) - för att lyckas spåra och döda Usama Bin Ladin.

Ferrer skriver:

Ska vi då bli upprörda? Förvånade? Chockade? Det går så klart att inta en reflexmässig försvarsposition mot detta underbara och galna skådespel: det är valrör­else och hoten ska därför tolkas och förstås utifrån ett dramaturgiskt sammanhang. Eller så blir man ­politiskt förtvivlad: Har de inget lärt av Bushdoktrinen? Och hur kommer världen förändras med återigen en skjutglad cowboy i ovala rummet?


Ferrer beskriver också oförstående Texas-guvernören Rick Perrys förespråkande av trupper för att slå ner de mexikanska drogkartellerna - utan någon beskrivning av vare sig sammanhanget i situationen vid Mexikos gräns eller sammanhanget i den politiska debatten om situationen.

Trots den tydliga svenska okunskapen och oförståelsen, så reflekterar Ferrer likväl på ett bra sätt över en lärorik sak med debatten i fråga, och skriver avslutande:

Samtidigt velar jag på ett i högsta grad själviskt sätt. Ty det är fantastiskt bra tv-underhållning. Så mycket bättre än alla andra program som nu kablas ut i etermedia.
Karaktärerna känns äkta på o­äkta vis och det ständigt pågående ­manusarbetet är en välkomponerad mix av krigshot, ­inrikespolitik, felsägningar och otrohets­affärer. Och trots allt: jag får höra vad de tycker, tänker och känner långt innan det är dags att utse presidentkandidaten. Där har exempelvis den slutna svenska parti­kulturen en del att lära. Öppen innehållsdeklaration är även det centralt i en demokrati.


Något han däremot har helt rätt i.

Källa: Aftonbladet

Se även tidigare inlägg:

GOP-debatten i South Carolina 20111113

------------

Varför waterboarding inte är tortyr 20111116

------------

Felaktig svensk rapportering om CIA:s förhörsdokument 20090530

2 kommentarer:

Manuel Ferrer sa...

Fantastiskt bra blogg! Ett måste att läsa framöver. Sen är vi oense på några punkter. Bra också det.

Ronie Berggren sa...

Tack så mycket - kul att du vill fortsätta hänga med, du är jättevälkommen :)

Att vara oense i sakfrågor har jag inga som helst problem med. Kommentera och motivera gärna saker där du inte håller (eller faktiskt håller) med. Ett socialdemokratiskt perspektiv på de saker som här skrivs om vore superkul!