Här är en sammanfattning av 2012 års konferens mer tongivande tal, därefter några reflektioner kring vad CPAC inneburit de senaste åren.
Konferensen inleddes med ett tal av Floridas "te-party"-senator Marco Rubio som förklarade hur val innebar mer än att man bara gick och röstade - det innebar att man faktiskt valde något specifikt. Det specifika innebar denna gång att välja mellan om USA skulle fortsätta vara USA - dvs fortsätta bygga sin regering och sitt samhällsskick på de riktlinjer utfärdade i Frihetsdeklarationen och Konstitutionen - eller bli ett land som alla andra, som Obama önskar.
Rubio konstaterade att USA var exceptionellt och ett land som pg a vad det är, och vad det baserar sitt nationsbygge på inneburit mycket gott för världen. USA besegrade två totalitära imperier under andra världskriget - om det inte skett så hade världen varit mycket mörkare. USA spred därefter genom sina idéer demokrati och marknadsekonomi - vilket lyft kontinenter ur fattigdom och desperation. Men mer än någonting annat så har USA genom sitt exempel inspirerat andra. Överallt runtom i världen vet folk att man i USA kan göra saker som de själva inte har möjlighet till. Och de anser därigenom att deras egna länder kan förändras. Det bästa USA kan göra för världen, förklarade Rubio, var att fortsätta vara USA. Och det är också vad det uppkommande presidentvalet handlar om.
Michele Bachmann höll på CPAC sitt första stora framträdande efter att hon avslutade sin presidentkampanj i samband med sistaplatsen i Iowas nomineringsval den 3 januari. Om detta skämtade hon avslappnat i inledningen av sitt tal och konstaterade att hon under kampanjen lärt sig var John Wayne föddes, såväl som vilken dag Elvis Presley föddes - uppenbart helt nödvändiga saker att veta och få rätt när man kandiderar.
Efter den avdramatiseringen av sin kampanj gick hon vidare och kritiserade Obamas utrikespolitik - en politik som visade varför han omöjligt kunde tillåtas vinna omval. Han skulle försöka framställa sin utrikespolitik som lyckad, och hänvisa till Bin Ladins död, operationen i Libyen etc - men i själva verket var den misslyckad. De riktigt stora sakerna hade han fått fel; såväl den "arabiska våren" som nu inneburit att 100 000 kristna tvingats fly från Egypten, till sitt bristande stöd för Israel och sin bristande tro på amerikansk exceptionalism. En presidents handlingar ändrar världshistorien på gott och på ont - och just därför behövde Obama väljas bort.
Representanthusets ordförande John Boehner talade om vad republikanerna faktiskt hade möjlighet att åstadkomma om saker och ting gick som de ville. I ett drömscenario skulle man 2014 kunna få bukt på budgetunderskottet, minska USA:s utländska energiberoende, avskaffa ObamaCare, förbjuda regeringspengar till aborter och mycket annat. Det scenariot låter kanske omöjligt - men Boehner förklarade hur den konservativa rörelsen faktiskt tidigare i historien åstadkommit liknande saker: såväl 1980 när Reagan vann presidentskapet, som 1994 när man vann Kongressen som 2010 när man också gjorde detta.
Han berättade sedan lite vad som hänt i Representanthuset sedan han i januari 2011 tog över efter Nancy Pelosi - hur det börjat rensas bland de öronmärkta pengarna och hur Konstitutionen nu är medlemmarnas tydliga ledstjärna. Förändring kan således ske, och en sådan bör börja också hösten 2012.
Rick Perry, likt Michele Bachmann, fick på CPAC tillfället att återupprätta sitt rykte efter sin misslyckade presidentkampanj. Det lyckades han bra med. Perry förklarade att man behövde vinna över Obama, men att det inte räckte med att bara vinna - man kunde inte tillsätta någon light-variant av Obama utan behövde ett tydligt konservativt alternativ. Och man måste tydligt lägga en grund baserat på det tionde konstitutionstillägget om delstaternas oberoende i alla avseenden utom de där konstitutionen tydligt delegerar makten till den federala regeringen.
Det måste göras inte minst när Obama-administrationen så tydligt går över gränsen genom attacker mot katolska kyrkan, stämningar mot enskilda delstater och annat som den federala regeringen inte ska lägga sig i. Med sitt tal inspirerade han åhörarna och lovade att han skulle fortsätta kämpa för det tionde konstitutionstillägget och delstaternas rättigheter tills dagen han tog sitt sista andetag.
Mike Huckabee - kandidaten från 2008, som till mångas besvikelse inte ställde upp i detta presidentval, talade till stor del om hur Obama-administrationen, inte minst genom sin påtvingande policy mot katolska institutioner gjort vad ingen av de republikanska kandidaterna lyckats med: nämligen ena det republikanska partiet.
Huckabee förklarade att det första konstitutionstillägget tydligt säger att kongressen inte kan göra något som förbjuder människor från att praktisera sin egen tro. Och att tvinga katoliker att stödja preventivmedel och abortpiller är en direkt överträdelse av det första konstitutionstillägget. Och han uttryckte talande saken när han parafraserade John F. Kennedys klassiska ord "Ich bin ein berliner" och sa:
"We are all Catholics now."
Vidare pratade han ganska ingående om aborter, varför detta var fel och fortsatte med att kommentera Obamas ord om att Jesus skulle ha önskat höja skatterna för de rika. Han avslutade sedan med att konstatera att orsaken till att han ännu inte endorsat någon republikansk presidentkandidat berodde på att han ansåg att alla kandidater var mer konservativa än Obama och att man behövde stå tillsammans för frihetens- och den amerikanska välfärdens skull.
Av de fortfarande aktuella presidentkandidaterna talade alla utom Ron Paul, som istället kampanjade på annat håll. Rick Santorum beträdde scenen tillsammans med hela sin familj utom sin yngsta dotter Bella som fortfarande vårdades för sin sjukdom.
Santorum förklarade hur konservativsmen inte hade svikit USA, men hur de konservativa däremot svikit konservatismen genom att man lyssnat på dem som sagt att man behövde överge sina principer för att kunna vinna. Det bör man inte längre göra, och de val man står inför - såväl primärvalet som det allmänna valet - handlar om just principer.
Obama och Vita Huset tror att rättigheter kommer från regeringen, och vill övertyga det amerikanska folket om att de kan ge rättigheter. Det gäller sjukvård och mycket annat. Men vad som verkligen händer kan vi nu se, inte minst genom tvångsbeslut om katolska kyrkans verksamhet, vilket visar att de baserar sin politik på fel idéer.
USA är dock en nation som betraktar sina frihetsprinciper som en gåva från Gud, inte från regeringen - och är en nation där man bygger saker nerifrån och upp - inte tvärtom. Det är också den konservativa visionen, och det konservativa alternativet som kommer att kunna besegra Obama, förklarade Santorum för CPAC-anhängarna.
Mitt Romney trädde fram inför CPAC-skaran med uppgiften att försöka övertyga dem om att han var tillräckligt konservativ för att verkligen förtjäna deras förtroende. Detta försökte han i sitt tal göra genom att faktiskt prata om sitt guvernörskap i Massachusetts - något som mer varit honom till last än till fördel under den rådande kampanjen pg a att många av de beslut han där fattade som guvernör av konservativa idag betraktas som "liberala beslut".
Romney inledde dock med att beskriva hur han vuxit upp med konservatismen, något som fått fäste i honom genom hans tro, hans uppfostran och hans affärsverksamhet. Och när han väl blev guvernör i den liberala delstaten Massachusetts så lärde han sig också att stå upp för- och kämpa för konservatismen i en tuff miljö. Och det, menade han, var också vad som behövdes inför höstens val och kampen mot Obama. Och han gav slutligen några konkreta exempel på vad han skulle göra som president: avskaffa ObamaCare, reformera Social Security, förbjuda allt regeringsstöd till aborter - och tydligt stå upp för den amerikanska religionsfrihet Obama tycks ringakta.
Newt Gingrich kom också han till CPAC med uppgiften att försöka vinna tillbaka lite av det momentum han hade i South Carolina, men sedan dess inte sett mycket av. CPAC är för Gingrichs del vänligt territorium - och han själv bjöd till genom att för första gången låta sin hustru Callista framträda och hålla ett presentationstal för honom.
Han talade sedan om hur CPAC började på 1970-talet för att utmana det republikanska etablissemanget, något som behövdes eftersom det fanns ett gap mellan konservativa och etablissemang-republikanerna. Det fick Ronald Reagan uppleva när hans supply-side-economics stämplades som "Voodoo-economcs" 1980 - och det fick han själv uppleva 1994 när hans Contract with America ansågs vara orealistiskt.
Men vad den konservativa rörelsen bevisat är att saker och ting går att förändra, men för att göra det krävs det en fighter - och en sådan menade Gingrich att han var, och beskrev vad han ämnade göra om han vann Vita Huset; snabbt avskaffa såväl ObamaCare som Vita Husets diverse tszarer. Han talade sedan ingående om sitt ekonomiska kampanjprogram och manade slutligen alla som trodde på frihetsdeklarationen och konstitutionen att ansluta sig till hans kampanj.
Den brittiske EU-parlamentsledamoten Daniel Hannan deltog även han på CPAC och beskrev tydligt kontrasterna mellan EU och USA och den stora ideologiska skillnaden mellan USA:s konstitution och frihetsdeklaration och de grundmanifest den europeiska unionen bygger på.
USA:s frihetsdokument handlar om de stora, viktiga frågorna - medan Europeiska Unionen handlar om helt andra saker, små detaljer som helt glömmer bort de viktiga principerna för samhällsstyre, förklarade han, och konstaterade att EU gröp ur den europeiska demokratin och hur han sett detta ske i sitt eget hemland Storbritannien.
Av den anledningen betraktade han därför med bestörtning hur USA nu under Obamas styre var på väg i samma riktning (han skojade också och anspelade på "birther-pratet" och sa att Obama givetvis inte var född i Kenya - han var ju helt uppenbart född i Bryssel). Som tur var så finns dock fortfarande möjligheten att ändra kurs.
Wisconsins guvernör Scott Walker talade även han på CPAC, om såväl de reformer han genomdrivit som det högljudda motstånd han pg a dessa reformer stött på, och som nu innebär att han tvingas kandidera i ett av väljarna krävt tidigarelagt omval nu i vår.
I sitt tal förklarade Walker emellertid att de reformer - med bl a avskaffandet av rätten för statliga fackföreningar att få kollektivförhandla - man genomdrivit i delstaten har räddat Wisconsin från ekonomisk bankrutt och gjort delstaten till en av de mest framåtskridande delstaterna i nationen.
Det senaste året har tusentals nya jobb skapats och arbetslösheten är den lägsta sedan 2008, förklarade Walker. Han sa också att Wisconsin på en rankningslista över vilka delstater det var bäst att driva närningsverksamhet i gått från plats 41 till plats 24 sedan hans reform drevs igenom - vilket är den snabbaste ökningen i hela landet.
Reformerna har dessutom skapats för att gynna medelklassen, vilket de också gör. Däremot gynnar de inte de stora fackföreningsbossarna - och det är nu dessa som väsnas och har fått till ett omval som de pumpar in miljontals dollar i från organisationer utanför delstaten för att på så vis förhoppningsvis få bort honom från makten. Walker manade därför de konservativa om hjälp - om såväl ekonomiskt stöd som engagerade aktivister som kunde hjälpa honom att kampanja.
Han förklarade också att Ronald Reagan var hans stora föredöme och att modiga handlingar även när det varit svårt, ofta har vänt riktningar på händelser från det sämre till det bättre. Och Wisconsin var ett exempel på detta som han hoppades skulle kunna inspirera andra i nationen.
Konferensens avslutande huvudtalare var ingen mindre än Sarah Palin, som talade om hur den konservativa gräsrotsrörelsen sällan varit lika stark som nu, vilket är ett tecken på att det amerikanska folket har tröttnat på Barack Obama. Hon ironiserade sedan kring Obamas förra kampanjtema "Hope and Change" och sa:
"Hope and Change" - "Yeah you gotta hope things change"
Det därför att nationen nu står inför ett ödesval. Obama försöker spendera nationen in i välfärd, men hur bra det fungerar är lätt att se: det är bara att titta på Europa. Vänstern vill göra USA till ett Europa - men det kommer konservativa aldrig att gå med på, dundrade Palin ut. Och nu är konservatismen också på väg tillbaka, vilket man inte minst märkte i kongressvalen 2010, fortsatte hon.
Slutligen konstaterade hon också att Obama saknade den vision som behövdes för att leda USA - det behövdes istället ett konservativt republikanskt alternativ som grundade sina idéer på författningsfäderna istället för på dagens politiska Washington DC-etablissemang. Någon med en vision där hårt arbete och personligt ansvar belönas och med en uthållig tro på USA och dess ideal. Med det sagt endorsade hon emellertid ingen, utan konstaterade ett konkurrensen inom partiet om partinominering var en bra sak.
CPAC 2012 gick under temat "We STILL hold these truths" - vilket syftade på att man fortfarande trodde på Frihetsdeklarationens proklamering om att att alla av sin skapare fått rätten till liv, frihet och möjlighet att skapa sig själv lycka - samt på Konstitutionen. Det var också ett tema som genomsyrade de flesta tal under konferensen, där man försökte ställa denna syn på USA:s statsskick och nationsbygge i polemik mot den regeringsexpansion som president Obama bedriver, där dennes regeringsprogram i form av ObamaCare och hans ideologiska filosofi som säger att regeringen har rätt att diktera delstater och inte minst religiösa organisationer som den anser passar, ignorerar och kör över konstitutionen.
Man försökte också på konferensen ena partiet, som ju för närvarande befinner sig i en intensiv valstrid de fyra presidentkandidaterna emellan, och konstatera att partiet stod enat bakom vem som än vann, och att det var hösten det hela handlade om, när republikanerna - oavsett vem som vann - skulle ha ett konservativt alternativ i opposition mot Obama och dennes konstitutionsnedvärderande liberalism.
I slutet av konferensen hölls som brukligt ett provval - en straw poll - som i år vanns av Mitt Romney följt av Rick Santorum på andra plats. Under föregående två år vann Ron Paul, men denna konferens medverkade han inte och de inkörda anhängare som tidigare bidragit till hans seger hördes det inte lika mycket av denna gång.
Politico skriver också här om CPAC och vilka de anser var vinnare och förlorare. Man konstaterar att bland vinnarna fanns definitivt Rick Santorum som på förra års CPAC fick 2% - nu kom han på andraplats med 31% och det trots att han egentligen inte hade någon organisation eller några resurser som promotade resultatet. En annan vinnare var enligt Politico Marco Rubio som vann provvalet om vem av de framträdande som skulle passa bäst som vice-presidentkandidat. Han fick 31% med Bob McDonnell och Chris Christie på delad andraplats med 15% vardera. Två andra vinnare var, menar man Sarah Palin och Michele Bachmann. Palin för att hon visade att hon fortfarande har energin kvar och förmåga att inspirera och entusiasmera - och Bachmann pg a att hon hanterade hela floppen med sin presidentkampanj humoristiskt och professionellt.
Till förlorarna räknar man dock Newt Gingrich vars hustru Callista inte väckte mycket entusiasm, och som själv nästan var osynlig under helgen. Ron Paul förlorade också i jämförelse med hur väl han lyckats tidigare år. Och slutligen konstaterar man också att Barack Obama förlorade och att hans utspel mot katolska kyrkan kom vid sämsta tänkbara tillfälle och gav de församlade republikanerna den bästa chans i världen att enas kring frågan.
Hela artikeln utgör en mycket intressant läsning vars slutsatser jag också delar.
Så, vad kan då sägas om CPAC-konferensen 2012?
Jag har, som länkarna nedan visar, sett de flesta tal i alla CPAC-konferenser sedan 2009. Detta års konferens blev i mångt och mycket huvudpunkten på en process som pågått sedan 2009 när man på det årets CPAC lade en ny konservativ grund efter såväl Bush-åren som valförlusterna hösten 2008. En grund där man riktade in sig på att bygga upp/inspirera en ny och mer Reagan-trogen gräsrotsrörelse som stod i tydligare ideologisk polemik mot Obama och dennes aktivistiska regeringsprogram. Det lyckades man i mångt och mycket med - och CPAC har varit en inspirerande och samlande faktor för såväl te-party-rörelsen som den konservativa rörelsen överlag, och man har i princip varit en huvudfaktor för att bygga upp rörelsen från grunden till att idag ha allt: en ideologi, en gräsrotskampanj och specifika sakfrågor (hos Obama) att verka mot.
Denna konferens innebar slutspurten i denna process och inför höstens presidentval. Det enda man saknade var en tydlig partiledare. Vem det blir kommer den pågående republikanska primärvalsprocessen att avgöra - men CPAC har under åren, med denna konferens som slutpunkt byggt spelplanen och lagt grunden som den blivande partiledaren - oavsett om det blir Mitt Romney, Rick Santorum, Newt Gingrich eller Ron Paul - kommer att ha mycket nytta av i kampen mot Obama. Och CPAC-konferenserna har också för utomstående betraktare visat att det handlar om mycket mer än om bara ett personval mellan två kandidater i höstens presidentval; det handlar om en hel rörelse mot en annan rörelse mot en annan slags rörelse - om en ideologi mot en annan ideologi - och Obama, respektive den blivande republikanska partikandidaten utgör blott ansiktena utåt för dessa rörelser.
Se även tidigare inlägg:
CPAC 2012 - del 26: Paul Ryan 20120212
CPAC 2012 - del 25: Lt. Col. Oliver North 20120212
CPAC 2012 - del 24: Andrew Breitbart 20120212
CPAC 2012 - del 23: Jim Jordan 20120212
CPAC 2012 - del 22: Ann Coulter 20120212
CPAC 2012 - del 21: Dinesh D'Souza 20120212
CPAC 2012 - del 20: Bobby Jindal 20120212
CPAC 2012 - del 19: John Bolton 20120212
CPAC 2012 - del 18: Wayne LaPierre 20120212
CPAC 2012 - del 17: Steve King 20120212
CPAC 2012 - del 16: Sarah Palin 20120212
CPAC 2012 - del 15: Scott Walker 20120212
CPAC 2012 - del 14: Daniel Hannan 20120212
CPAC 2012 - del 13: Rand Paul 20120211
CPAC 2012 - del 12: Allen West 20120211
CPAC 2012 - del 11: Bob McDonnell 20120211
CPAC 2012 - del 10: Newt Gingrich 20120211
CPAC 2012 - del 9: Mitt Romney 20120211
CPAC 2012 - del 8: Rick Santorum 20120210
CPAC 2012 - del 7: Mike Huckabee 20120210
CPAC 2012 - del 6: Herman Cain 20120210
CPAC 2012 - del 5: Mitch McConnell 20120210
CPAC 2012 - del 4: Rick Perry 20120210
CPAC 2012 - del 3: John Boehner 20120210
CPAC 2012 - del 2: Michele Bachmann 20120210
CPAC 2012 - del 1: Marco Rubio 20120210
----------------------
CPAC 2011 - En sammanfattning 20110217
CPAC 2010 - En sammanfattning 20100222
CPAC 2009 - En sammanfattning 20090303
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar