De konservativa Republikanernas årliga konvent CPAC (Conservative Political Action Conference) i Washington DC som pågick mellan den 26-28 februari, har nu avslutats. En konferens som stillsamt började 1973 där Ronald Reagan talade inför blott 125 människor. Därefter växte konferensen till att bli USA:s största samlingsplats för konservativa grupper. Och årets konferens på Omni Shoreham Hotel i nationens huvudstad samlade ca 8 500 gäster. Under åren har konferensen fortsatt att gästas av den konservativa rörelsens och det Republikanska partiets elit. Ronald Reagan fortsatte besöka konferensen och gjorde det allt som allt 17 gånger och George W. Bush har de senaste 8 åren varit dess huvudtalare.
Konferensen 2009 hålls dock i viss mån i ljuset av valförlusterna förra året. Såväl förlusten i presidentvalet som de stora förlusterna i Kongressen. Med Obama som president, och med Nancy Pelosi och Harry Reid som ledare för Kongressen – vad har Republikanerna och dess konservativa rörelse att vänta sig? Vilka utmaningar ligger framför och vilken väg bör de ta härnäst för att återvinna rörelsens makt – som mest konkret tog sig uttryck under Ronald Reagans två mandatperioder på 1980-talet?
Det övergripande temat på CPAC 2009 var att bemöta dessa frågor och staka ut en ny och segerrik väg framåt.
Jag har just sett klart femton av talen från konferensen (de som länkas här i bloggen), och tänkte därför kort sammanfatta året konferens.
Förlusten hösten 2008 innebar för den konservativa rörelsen inte bara en förlust gentemot Demokraterna. Det innebar också för deras egen del ett slut på en ibland motvillig partilojalitet. President George W. Bush som av många konservativa betraktades som alltför moderat – styrde likväl i egenskap av partiets och rörelsens president, i stor utsträckning den politiska agendan de senaste åtta åren. Med Bush borta, och med Republikanerna nästan helt utkörda ur Kongressens båda kamrar, så kan partiet påbörja en förutsättningslös nystart. CPAC 2009 blev därför början på en ny nationell konservativ front. Konferensens ledare David A. Keene förklarade i inledningen att en ny ung generation nu var på väg att föra det konservativa arvet vidare.
Kongressman Paul Ryan:
Konferensen inleddes sedan av den unge 39-årige Republikanske kongressmannen Paul Ryan, från Wisconsin, som var konferensens huvudtalare.
Ryan förklarade tydligt att Republikanerna inte kan hitta någon vinnande strategi för framtiden, om de inte först erkänner att deras tidigare strategi ledde till förlust. Republikanernas framtid kommer att ledas genom CPAC - av den konservativa rörelsen, eller inte ledas alls.
Ryan tog sedan avstånd från Obamas stimulanspaket, och förklarade att hans 7-åriga dotter hade en mer sansad önskelista från jultomten än Obama hade på stimulanspaketet. Han förklarade vidare att husmarknaden inte bör räddas genom att regeringen ger pengar till oansvariga banker och till oansvariga lånare - medan däremot ansvarsfulla låntagare som betalar sina lån inte får ett dugg av regeringen. Ett sådant handlande är, menade Ryan, i linje med den marxistiska tesen om "var och en efter dennes tillgångar, till var och en efter dennes behov". Om USA fortsätter på en sådan väg, så kommer USA:s kapitalistiska entreprenörekonomi att övergå i en europeisk socialism, där många människor lever på en välfärdsstat och där skattesänkningar därför nästan är omöjligt eftersom fler människor har sina kort placerade i välfärdsstaten än i det fria marknadssystemet. Och där människor är mer angelägna om trygghet, än om frihet. För att USA inte ska gå ett sådant öde tillmötes behöver de konservativa principerna väckas till liv igen, manade Ryan. Bara den vägen leder till en framtid värdig USA och den grund nationen byggdes på.
John Bolton:
Konferensens andra talare var John Bolton - USA:s FN-ambassadör under George W. Bush mellan 2005-2006 och numera verksam vid American Enterprise Institute (AEI).
Bolton inledde med att meddela två nyheter: först att president Obama var den mest radikala president som valts i USA. Den goda nyheten var dock att om de konservativa kommer samman, så sitter Obama bara en presidentperiod.
Bolton talade vidare om USA:s försvars- och utrikespolitik. Han förklarar att samtidigt som Obama spenderar massvis av pengar på ett gigantiskt stimulanspaket, så drar han in spendering på militären. Bolton frågar därpå vilken stimulansåtgärd som skulle kunna vara bättre än att spendera just på militären?
Resultatet av Obamas policy kommer dock att bli ett svagare USA. Han förklarar vidare att Hillary Clinton sagt att USA:s utrikespolitik kommer att bygga på diplomati, utveckling och försvar. Obama-administrationen ska därför spendera pengar på bistånd istället för att stärka militären. Det indikerar, menar Bolton att USA kan börja att komma att inta samma svaga ställning i konflikter som te x den över Georgien, där Europa reagerade svagt på Rysslands intrång.
En utmaning ligger också i Kina. Oavsett all utveckling i Kina så är det fortfarande det kinesiska kommunistpartiet som har makten i landet - och det kommer att bli en stor utmaning. Han kritiserar Hillary Clintons uttalande om att mänskliga rättigheter inte kommer längst upp på prioriteringslistan i relationen USA-Kina. Ett uttalande man helt enkelt inte fäller, åtminstone inte innan man vet att man får något i utbyte mot en sådan position.
I Irak har USA fått se hur Bushs truppökningspolicy lyckats. Men med en fraktion på det Demokratiska partiets vänsterkant, så finns möjligheten att ett för tidigt tillbakadragande sätter också detta på spel.
Bolton kritiserar slutligen Obamas önskan att förhandla med Iran, och säger att USA - genom sina europeiska allierade - har gjort just detta, nämligen förhandlat - i 6 år, genom att varva erbjudanden om ekonomiskt samarbete med hot om ekonomiska sanktioner, om resultat inte uppnås. Sex år av sådana förhandlingar har bara resulterat i att Iran nu är sex år närmare att kunna skaffa sig kärnvapen. Detta bevisar, menar Bolton, Obamas naivitet och dess övertro på förhandlingar. Och det vet så väl regimen i Iran som regimen i Nordkorea.
Vad konservativa behöver göra för att motverka dessa scenarior är att ta tillbaka regeringsmakten de närmsta fyra åren.
Michael Barone:
Michael Barone - Republikansk författare, jouranlist för US News, World Report och Fox News, och politisk analytiker - talade om hur Republikanerna för att vinna i framtiden måste kunna nå en ung generation. Och att de kan detta eftersom Republikanerna står för individuell valfrihet i mängder av frågor där unga förmodligen föredrar möjligheten att faktiskt få välja. Möjligheter Demokraterna inte ger.
Aaron Shock:
Den unge Republikanske kongressmannen Aaron Shock, (f 1981) talade på ungefär samma tema som Michael Barone; att Republikanerna måste lära sig att nå ut till alla, inte bara till sina egna kärnväljare - utan till alla grupper i hela nationen. Själv lyckades han med det när han vann Illinios 18:e och fram tills dess mycket Demokratiska distrikt. Det var ett kort tal, men ett tal som förmodligen introducerade den unge Aaron Shock till att kunna bli ett känt framtida ansikte bland kommande konservativa Republikaner.
Mike Huckabee:
Mike Huckabee - Arkansas fd guvernör, och en av Republikanernas presidentkandidater förra året, talade om att skattesystemet behövde förändras, IRS avskaffas och rättvis skatt(fair tax) införas. Han förklarar också att han under höstens val blev besviken när John McCain åkte till Washington DC, inte för att ställa sig på Kongressrepublikanernas sida i motståndet mot TARP (Bushs första bailoutpaket), utan istället för att lobba dem att tillsammans med Obama coh Bush ställa sig bakom paketet. Genom att göra så missade McCain ett gyllene tillfälle att ge ett konservativt alternativ på lösningen för de ekonomiska problemen.
Han förklarade också kopplingen mellan ekonomiskt konservativa (fiscal conservatives) och moralkonservativa (social conservatives) genom att säga att dessa två grupper bör stå enade - inte splittrade. De ekonomiskt konservativa är nämligen beroende av de socialkonservativa. För om samhällets familjestruktur bryter samman - så kommer de ekonomiskt konservativas önskan om en begränsad statsmakt inte att fungera, för samhället kommer då att nödgas försöka laga de sociala spillrorna som blir konsekvenserna av familjers misslyckanden. Eftersom de är bevisat att människor som växer upp i trasiga familjer oftare än andra blir skatteberoende istället för skattebetalare. Inte ett helt oväntat argument av en baptistpastor, men ett argument som länkar samman de två perspektiven på ett tydligare sätt än vad som vanligtvis görs.
Han förklarar också kort och gott att han inte blev Republikan därför att han växte upp rik. Utan därför att han inte ville växa upp fattig, och vänta på att regeringen skulle komma och rädda honom.
Michael Steele:
Det Republikanska partiets nye nationalordförande Michael Steele som förklarar att indvidens rättigheter är viktigare än regeringen. Han manar också alla unga Republikaner att stå upp för detta - och leva i enlighet med deras konservativa ideal.
Newt Gingrich:
En annan att tala var den legendariske Republikanske fd kongressmannen Newt Gingrich, som under 1990-talet blev Republikanernas ansikte utåt i deras motstånd mot Bill Clinton. Gingrich kritiserade Obamas utrikesminsiter Eric Holder för dennes uttalande om att USA var "a nation of cowards". Men kritiken stannade inte där - Gingrich angrep också Obamas stimulanspaket, och länkade samma sorts policy till president Bush, och sa:
“The great irony of where we are today is that we have a Bush- Obama big spending program that was bipartisan in its nature. Last year the Bush-Obama plan had a $180 billion stimulus package in the spring which failed. It came back with a $345 billion housing package in the summer which failed. It then had a $700 billion Wall Street spending package in October which failed. It had a $4 trillion Federal Reserve guarantee which failed… We got big spending under Bush, now we got big spending under Obama. And so we have 2 new failures. The lesson I draw from this is that we have a party of the American people… that was led by Ronald Reagan and on the legislative side reached its peak with the Contract with America and the election of a majority actually dedicated to reforming welfare, cutting taxes, and balancing the budget. And there is a party of big government and political elites and tragically in the last few years the Republican party became the right wing of the party of big government and political elites. And that is why there is a Bush Obama continuity in economic policy which is frankly a disaster for this country and cannot work.”
Han förklarade vidare att varenda kongressman som inte läste igenom det 11 000 sidor långa dokumentet och ändå röstade ja, förtjänar att bli besegrade, och utkastade ur kongressen. Det var en av ett av konventets mest kritiska angrepp på president Bush - och Gingrich tvekade inte att förklara att Republikanernas ideal var de ideal som representerades av Ronald Reagan.
Ron Paul:
Ron Paul talar om att regeringens främsta roll är att upprätthålla den individuella friheten. Han menar också att USA:s utrikespolitik inte bör syfta till att skapa fred runtom i världen, utan blott och enbart att skydda USA:s egen nation. Ekonomiskt förespråkar Ron Paul återgång till guldmyntfot och anser att tryckandet av tom pappersvaluta är högst ansvarslöst.
Men Paul menade också att det även är den amerikanska utrikespolitiken som driver ekonomin mot bankrutt. George W. Bush - menar Paul - förespråkade innan 9 11 mindre internationell amerikansk närvaro, men anslöt sig senare till internationalisterna som anser att det är USA:s plikt att agera världspolis. USA bör dock i första hand tänka på sig själva, och skydda primärt sina egna gränser - menar Paul. Det är ett ganska klassiskt Ron-Paul-tal.
Mitt Romney:
Så var det dags för Mitt Romney - som välkomnades med skaror av jubel. Romney ett av konferensens mest patriotiska tal. Han förklarade att han ville att USA skulle lyckas, oavsett vem som var president och oavsett vem som får äran för det hela. Den attityden har alltid präglat den konservativa rörelsen - USA:s intressen kommer alltid först. President Obama kommer att fatta beslut som konservativa inte kommer att vara rädda för att ibland motsätta sig. Men de kommer också att stödja honom - och inte minst den militär han nu för befäl över.
Med det sagt förklarade Romney dock den konservativa agendan med starkt självförtroende. Han förklarade att valförlusten 2008 inte innebär att konservatismen måste omdefinieras - de principer som konservatismen bygger på är nämligen alltid sanna.
Precis som många andra talare så dissade Romney Obamas stimulanspaket och menade att de konservativa nu måste försvara det kapitalistiska amerikanska systemet från att tas över av regeringen och bli som Europa. Om stimulanspaketet sa han att Demokraterna de senaste åren förfasade sig över att Republikanerna under sex år spenderade 700 miljarder dollar på krigen. Nu har Demokraterna själva dock spenderat lika mycket pengar på fyra veckor.
Gällande Obamas försök att genom utsläppstak, och utsläppstakshandel, begränsa industriers utsläpp - så är det fel väg att gå, menar Romney. Det kommer nämligen bara att innebära att föredragen drar till Kina istället, där de slipper sådana restriktioner. Därför behövs en världsvid lösning på problemet - inte en amerikansk lösning.
Slutligen kritiserade Romney Obamas utrikespolitik. Och kommenterade Obamas uttalande inför arabisk press om att USA tidigare dikterat andra nationers öden. Mot den tesen förklarade Romney att USA inte dikterar andra länders öden - de befriar andra länder från diktatorer. Avslutningsvis deklarerade han:
"Some of these critics never cared much for our belief that America occupies a special place …that there is work in the world that only we can do …and that Americans have the heart and the courage to get it done. But we know these things to be true. And to those who question the character of our country, including the new attorney general, let us remind them that America has never been, is not now, and will never be a nation of cowards."
Tim Pawlenty:
En annan av konferensens talare var Minnesotas guvernör Tim Pawlenty, som inledde talet med en anekdot om Ronald Reagan. Det berättas att Reagan under sin presidenttid ibland brukade vistas på sin ranch i Kalifornien. En grupp journalister - som inte fick vara på ranchen - hade då hyrt en stuga på en tomt intill där de spanade på presidenten när han red, högg ved eller vad han nu gjorde. En dag medan de spanade föll presidenten plötsligt ihop på marken. Och genast spred sig ett rykte runt om i hela landet, och hela världen om att Reagan fått en hjärtattack. En stund senare reste sig dock Reagan upp och vinkade glatt åt de smygkikande journalisterna. Pawlenty förklarar sen att precis som ryktet om Reagans död inte stämde, så är ryktet om konservatismens död precis lika gravt överskattat.
Ann Coulter:
Om Tim Pawlenty med en portion snäll humor önskade inspirera sina konservativa vänner, så gjorde den konservativa rörelsens kvinnliga ikon Ann Coulter samma sak, men istället för att berätta anekdoter om hur Ronald Reagan drev med media, så gjorde hon detta genom att själv driva med Obama, och sa bland annat att en majoritet av tyskar föredrog Obama framför McCain - men vi vet ju alla hur bra tyskarna är på att välja ledare.
Elaine Chao:
En annan kvinnlig talare var Elaine Chao - inte den mest synliga, men den mest långvariga ministern i Bushadministrationen. Chao verkade som George W. Bushs arbetsminister mellan 2001-2009 - och är den enda i ministerkabinettet att sitta båda perioder på samma post (Condolezza Rice satt också två perioder, men var utrikesminister först under Bushs andra period). Elaine Chao är dessutom sedan 1993 gift med Senatens nuvarande Republikanske minoritetsledare Mitch McConnell.
Chao föddes i Taipei, Taiwan - dit hennes föräldrar flytt i samband med kommunisternas maktövertagande på det kinesiska fastlandet. När hon var 8 år gammal emigrerade familjen till USA där hon växte upp och tog examen bland annat på Harvard Business school 1979. Hon är den första kinesisk-amerikanskan att arbeta i ett amerikanskt presidentkabinett.
Chao inledde med att berätta att hon talat på många CPAC-konferenser, senast i fjol när nationen stod mitt uppe i ett presidentval. Vad det valet visade är dock, menade hon, att val verkligen får konsekvenser. Hon var därefter inte rädd för att kritisera landets nye president:
På en månad har Obama skapat nationens största statsskuld i historien. Det Obama spenderar på två dagar genom sitt stimulanspaket och sin budget, är mer än vad hela Homeland Security spenderade på ett helt år.
Varifrån får Obama pengarna? Jo, från skattebetalarna. Det kommer att göra USA till Europa. Vissa vill detta - men vi, konservativa, säger Chao, vet bättre. Det mer tydligt än någon annanstans i arbetslagarna som påverkar USA:s arbetare. Hon förklarade vidare hur Obamas politik kommer att skada den amerikanska arbetarklassen - och inte minst mot icke fackanslutna småföretag. Obamas europeisering av den amerikanska arbetarindustrin - genom större statlig inblandning - kommer att få grava konsekvenser för USA:s möjligheter att konkurrera i världen; det kommer inte att öka tillväxten, inte att minska arbetslösheten, inte att öka konkurrenskraften, och inte öka lönerna. Regeringen är inte kapabel att fatta de beslut som arbetarna och arbetsgivarna fattar tillsammans varje dag.
Rush Limbaugh:
Sist ut att avsluta CPAC var radioikonen Rush Limbaugh, som förklarade att det här var hans första nationella tv-tal. Limbaugh sa sen att han med sitt tal ville försöka beskriva för vanliga amerikaner vad konservatismen i verkligheten handlar om, eftersom han var medveten att de flesta fått en bild av denna ideologi, inte utav dem själva utan av Hollywood och liberala medier.
Limbaugh förklarade sedan att konservatismen handlade om att ge människor möjligheter, möjligheter att skapa sig och få ett gott liv. Liberalismen lovar samma sak, men lyckas inte - förklarade han. Konservatismen ser på människor med optimism: de ser potential och möjligheter hos sina medborgare. Potential att göra allt de vill göra, bara de ges möjligheter till detta. Möjligheter som konservativa i enlighet med USA:s Frihetsdeklaration vill ge: liv, frihet och möjligheten till lycka. Limbaugh förklarade dock att konservativa anser att alla dessa tre saker är utsatta för attack.
Han förklarade vidare sitt kontroversiella uttalande om att han ville se Obama misslyckas. Det innebar dock inte att han ville att USA skulle misslyckas - tvärtom. Att Obama däremot ämnar ge framtida generationer en enorm statsskuld, och göra USA till ett socialistiskt Europa där regeringens intressen går före marknadens - det är, menar Limbaug, en katastrof för Amerika - och vem vill egentligen att en sån sak ska lyckas?
Han förklarade emellertid att han också respekterade Obama, och sa att han aldrig sett en politiker med lika mycket talang som Barack Obama. Vad han dock tyckte var riktigt tråkigt var att Obama slängde bort all sin talang på att trycka ner det amerikanska folket, istället för att inspirera dem, genom att förklara att staten måste sköta affärerna, eftersom de inte klarar det själva.
Limbaugh fick stående ovationer på konventet och han tilldelades även ett pris med en äkta signatur från Benjamin Franklin. Alla konservativa var dock inte nöjda med Limbaugh. David Frum, president Bushs fd talskrivare, förklarade att Demokraterna förmodligen inte ville något hellre än att kunna associera det Republikanska partiet med Rush Limbaugh. Limbaugh och president Obama är helt olika till stil och attityd: Obama är lugn, sansad, lyssnande och uppenbart en trogen familijefar. Limbaugh är en bombastisk, sarkastisk person med privat flygplan och en cigarr i munnen - just en sådan Demokraterna inget hellre skulle vilja än att få det amerikanska folket att förknippa med konservatismen. Med Bush borta, vore Limbaugh den perfekta stereotypen av en Republikan.
David Frum skriver:
"Rush is to the Republicanism of the 2000s what Jesse Jackson was to the Democratic party in the 1980s. He plays an important role in our coalition, and of course he and his supporters have to be treated with respect. But he cannot be allowed to be the public face of the enterprise – and we have to find ways of assuring the public that he is just one Republican voice among many, and very far from the most important."
Frums tes tycktes stämma. Efter konventet fick Limbaugh kritik från Republikanernas nye ordförande Michael Steele, som sa att Limbaughs stil var en underhållare, som var "oanständig" och "ful (i mun)". Något Limbaugh senare kritiserade i sin radioshow med orden:
"Michael Steele has been around long enough to know that the liberal media will use him by twisting what I say or what others say. He took the bait, he bit down hard on the bait, he launched an attack on me even though the premise of what was said to him was false. He took the bait and he went for it. Now, Mr. Steele, if it is your position as the chairman of the Republican National Committee that you want a left wing Democrat president and a left wing Democrat Congress to succeed in advancing their agenda, if it's your position that you want President Obama and Speaker Pelosi and Senate Leader Harry Reid to succeed with their massive spending and taxing and nationalization plans, I think you have some explaining to do. Why are you running the Republican Party? Why do you claim you lead the Republican Party when you seem obsessed with seeing to it that President Obama succeeds? I frankly am stunned that the chairman of the Republican National Committee endorses such an agenda. I have to conclude that he does because he attacks me for wanting it to fail."
Steele bad dock senare om ursäkt till Limbaugh och förklarade sitt uttalande så här:
“My intent was not to go after Rush – I have enormous respect for Rush Limbaugh. I was maybe a little bit inarticulate. … There was no attempt on my part to diminish his voice or his leadership.”
Alla var inte lika nöjda, och Limbaugh är uppenbart kontroversiell även bland somliga konservativa Republikaner. Men en av dem som var glad för att Steele bad om ursäkt var Bobby Jindal. En person som Limbaugh tycker om, och har förklarat att han älskar:
“I love Bobby Jindal. The people on our side are making a real mistake if they go after Bobby Jindal.”
Sammanfattning:
Sammanfattningsvis kan dock två saker sägas om konventet: dels lös konventet med frånvaron av moderata Republikaner. Här fanns ingen John McCain, ingen George W. Bush (eller fadern), ingen Schwarzenegger, ingen Charlie Crist och ingen Guiliani.
Men här fanns inte heller Sarah Palin eller Bobby Jindal - två av de hetaste konservativa kandidaterna inför valet 2012 - men det av andra orsaker. CPAC 2009 var ett tydligt ideologiskt konvent. Och förmodligen blev konventet den mest konkreta startpunkten på en ett Republikanskt parti som kommer att styra skutan skarpt åt höger - bort från Bushs mitten-konservatism, tillbaka till Ronald Reagans konsevatism, där staten verkligen var problemet. Det är en ideologi de flesta konservativa Republikaner djupast tror på - och en ideologi som framstår som ett mycket tilltalande alternativ till Obamas tydliga liberalism.
Vad detta kommer att innebära för partiet, och om det kommer att skrämma eller locka till fler väljare återstår att se. Vad som återstår att se är också vilken roll de mer moderata Republikanerna hädanefter kommer att få. De konservativa tycks dock inte tvivla på att detta är konceptet inte bara för deras eget parti och för framtiden, utan för hela USA, för alla tider.
Se även tidigare inlägg:
CPAC - del 15: Rush Limbaugh 20090302
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar