Förra veckan var första gången jag gick med i ett demonstrationståg mot Israel. I mitt hjärta har jag alltid varit emot Israels blodiga förtryck av palestinierna. Men jag har inte tagit steget till att verkligen engagera mig i frågan. Förrän nu.
... Det senaste blodbadet blev helt enkelt för mycket. Jag kände mig tvungen att öppet ta ställning. Men inte bara det. Jag bestämde mig för att stödja Hamas och Hizbollah – de islamiska motståndsrörelserna.
Han fortsätter i artikeln sedan att spotta ur sig vänster-fantasier om hur han tror att USA, Israel och "neokonservativa sionister" som Ayan Hirsi Ali, Robert Spencer, etc agerar för att svartmåla islam och undergräva palestinierna. Och avslutar lite senare med att hylla Khomeini och mana till en förenad islamisk anti-västerländsk federation:
Khomeini är en förebild för de islamiska motståndsrörelserna.
De muslimska länderna behöver enas i en federation eller union liknande EU eller USA. För att kunna försvara sina invånare mot kolonialism, exploatering och förtryck från Västvärlden. Därför ansluter jag mig till den världsvida islamistiska rörelsen och därför stöder jag nu Hamas, Hizbollah och Iran.
Jag är en radikal muslim. Och det säger jag med stolthet.
Jag minns hur frustrerad jag blev när jag läste texten 2009, dels pg a hans felaktiga föreställningsvärld och dels pg a att han fick så stort mediautrymme i ett Sverige där motsatta röster i princip måste bygga upp sina egna plattformar för att kunna göra sig hörda.
Men det där var 2009. Sedan dess har Mohamed Omar lämnat islamismen bakom sig, blivit en skarp kritiker av radikal- och militant islam och därtill blivit en kraftfull försvarare av Västvärlden och dess värderingar.
En livsresa jag pratade med honom om i vår 86:e podcast där jag sökte utröna huruvida han verkligen lämnat islamismen bakom sig på riktigt, och om han numera med båda fötterna på marken står stabilt på en demokratisk värdegrund. Ett samtal om hans resa, islam i Sverige och vänsterakademisk indoktrinering, väl värt att lyssnas på.
Inför intervjun hade Omar också skickat mig sin helt nyutkomna bok "Antikalifen: Jag älskar västerländska värderingar" - en antologi med krönikor han under vintern och våren 2015 publicerat på websajten Det Goda Samhället.
Det är en välskriven och mycket läsvärd bok, pg a Mohamed Omars resa från tråkig islamist till att bli en både intressant och relevant person. Intressant på så vis att han gått från rotlöshet till självkännedom, och den person som skymtade i Expressen-artikeln från 2009 går inte att finna i boken där han gång på gång förklarar sin kärlek till västerländska värderingar, och han beskriver sin omvändelseprocess så här:
Muslimerna verkade vara de enda som ännu stod för något eget och äkta och som inte gav efter för västernisering. Jag skulle minsann visa att väst inte var bäst ... Men min resa slutade inte som jag tänkt mig. ... Ju mer jag utforskade islamismen desto mer avsmak fick jag för den. ...Och ju mer jag satt mig in i den så kallade "antisionismen", som i de allra flesta fall bara är ett kodord för antisemitism, desto mer började jag avsky den.
Här umgicks jag med människor som själva föraktade demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, men som aldrig missade ett tillfälle att rikta ett anklagande finger mot Israel.
När jag tittade på hur det ser ut i arabvärlden med kränkningar av mänskliga rättigheter, diskriminering, förföljelse, kvinnoförtryck, rasism, diktatur och bristande yttrandefrihet framstod det som alltmer absurt och olidligt att höra islamisterna bara tjata om "sionisterna". Jag blev alltmer medveten om att islamismen och islamisk fundamentalism i allmänhet inte var något svar eller någon lösning utan snarare var en viktig anledning till arabvärlden och islamvärldens olyckor." (Ur kapitlet "Därför älskar jag västerländska värderingar")
Boken är också relevant pg a att det inte kryllar av fd islamister i Sverige. Radikaliseringsprocessen sker tyvärr oftast i motsatt riktning. Mohamed Omar har dock direktkunskap om stora delar av Sveriges islamiska miljö. Och han tecknar en bild som inte är trevlig (åtminstone inte om man tillhör skaran som älskar västerländska värderingar) utan att för den sakens skull framstå minsta islamofobisk. Tvärtom så har han humor.
Islamologen Mohammad Fazlhashemi (som jag själv inte alls anser vara speciellt balanserad eller vettig, utan i ungefär samma kategori av vänsterakademiker som Mattias Gardell) har många gånger efterlyst humor i kampen mot islamofobin (en kamp Fazlhashemi med stor sannolikhet vill rikta mot sverigedemokrater, islamkritiker, och ja - kritiker). Mohamed Omar använder humor, men riktar den mot islamisterna. Ett sådant exempel är när han skriver om den australiske, salafistiske hatpredikanten Feiz Muhammad, som utnämt Harry Potter till "Guds fiende". Omar konstaterar att salafisterna hatar den påhittade trollkarlen pg a att man tror på andar och trolldom och bannlyser magi och i länder som Saudiarabien också avrättar "magiker". Därtill saknar islamisterna också humor. Omar skriver:
"En av fanatikerns kännetecken, skriver Amos Oz i sin bok Hur man botar en fanatiker, är bristen på humor och fantasi. Den Gud som Feiz Muhammad tror på har absolut inget sinne för humor, och de som tror på Honom strävar efter att vara likadana. Hans Gud har heller ingen vidare fantasi. Hade Han haft det hade han kunnat leva sig in i och förstå andra sätt att tänka. Nu ser Han bara sitt eget perspektiv och vill inte lyssna på andra. De är otrogna, fiender och kättare som ska tystas, straffas och utplånas. Feiz Muhammads Gud är helt enkelt som Feiz Muhammad fast större." (Ur kapitlet "Idag hyllar jag "Guds fiende", Harry Potter)
Mohamed Omars humor är inte den skadeglade islamofobens, som klistrar upp halvdana teckningar på stan där profeten Mohammed skildras som en pedofil. Inte heller islamofobernas spegelbildskomiker, som Özz Nûjen, som inte har något emot att skildra vänsterns meningsmotståndare på ungefär samma sätt som de halvrasistiska islamofoberna gör. Omar uppvisar istället en sansad, intellektuell och betydligt mer stimulerande humor.
Därtill lyfter han fram de problem som finns inom Sveriges islamiska miljö, men gör också det sansat. Ett sådant exempel är i artikeln "Trevlig ramadan?" publicerad på Det Goda Samhället, där han skriver om baksidorna med ramadan-firandet som varje svensk politiker som vill vara politiskt korrekt hyllar:
I en tweet önskar Erik Ullenhag trevlig ramadan. ...I svenska medier skildras ramadan mest som myspys – uppesittarkvällar med tjocka släkten och dignande fat. De muslimer som intervjuas säger vad de förväntas säga. Ingen berättar om ångest, huvudvärk, irritation och tvivel. Ingen talar om det självklara – att hälsan tar stryk.
Jag tänker på dem som inte orkar fasta, ja som inte uthärdar, men som tvingar sig för att skammen är ännu värre. Jag tänker på barn och ungdomar som denna juni månad inte kan delta i samma sommaraktiviteter som sina vänner. I korthet: sommarlovet är förstört.
Jag tänker på dem som ensamma och utan stöd försöker hålla tillbaka de otänkbara tankarna av rädsla för Guds straff.
En sida av Ramadan som i princip aldrig lyfts fram i svensk media, trots de otaliga skildringar som finns- och ständigt görs av uttråkade kyrkobesökare (Listan på sådana saker i svenska filmer och TV-serier kan göras oändlig, vilket ni alla sett otaliga exempel på). Men Omar avslutar artikeln med att konstatera att han inte avskyr- vare sig ramadan eller de muslimer som frivilligt vill fira högtiden:
Med detta vill jag inte ha sagt att ramadan inte kan vara trevlig, bara att den också kan vara otrevlig.
Hans lättsamma humor i kombination med hans insikter om de faktiska problem som finns inom Sveriges islamiska miljö, gör hans röst väldigt unik i ett svenskt mediaklimat där man under ca femton år varit helt inkapabla att hantera dessa frågor balanserat.
Därför är Mohamed Omars bok "Antikalifen" väl värd att rekommenderas. Läs den, och lyssna på min intervju med Mohamed Omar.
Se även tidigare inlägg:
Podd 86: Mohamed Omar - från Islamist till Antikalif 20150618
1 kommentar:
Bra recension! Låter som en intressant person och en intressant bok. Kanske får ta och läsa den någon gång. :)
Skicka en kommentar