Floridas tidigare guvernör Jeb Bush intervjuas här på MSNBC och talar om det rådande politiska klimatet i nationen, om sina egna (frånvarande) presidentambitioner, USA:s ställning i världen, utbildningsfrågan och senatsvalet i Florida mellan Charlie Crist och Marco Rubio - där Jeb Bush starkt stöder Rubio:
Se även tidigare inlägg:
Jeb Bush försvarar sin bror mot Obamas kritik 20100623
torsdag 30 september 2010
Recension: Den sårbara supermakten
Jag läste igår ut Erik Åsards nysläppta bok "Den sårbara supermakten: USA:s väg från John F Kennedy till Barack Obama" - där författaren resonerar kring frågan om huruvida USA - som tveklöst dominerat världen under 1900-talet - kommer att bestå som supermakt eller gradvis förlora sin nuvarande särställning?
Frågan ställs i förordet, men resoneras mer direkt kring först i bokens sista kapitel. Däremellan utgörs boken av en strukturerad antologi av artiklar och essäer som författaren snickrat ihop under sin långa karriär och som han placerat under tio teman, som ger god inblick i några viktiga händelser och fenomen i amerikansk historia det senaste halvseklet, där så skiftande ämnen som LBJ och Vietnamkriget till frågan om raskvotering, George Herbert Walker Bushs valseger 1988, och begreppsdefinitionerna av orden "liberal" och "konservativ" i en amerikansk kontext diskuteras.
Erik Åsard är professor och föreståndare för Svenska Institutet för Nord-amerikastudier (SINAS) vid Uppsala Universitet och således en av Sveriges främsta USA-kännare, något som också märks i läsningen av boken när han med bred kunnighet presenterar sina olika teman med ett analytiskt djup och en historisk kontext i bakgrunden som den som bara läser tidningar och ser på TV-nyheter aldrig har möjlighet att få, och som någon utan gedigna kunskaper heller inte har möjlighet att ge på ett trovärdigt sätt. Jag tänkte här kort sammanfatta några av de ämnen som Åsard tar upp.
Exempel på innehåll:
JFK och Vietnam:
Bokens första del behandlar John F Kennedy, Lyndon B Johnson och Vietnamkriget. Åsard börjar med att diskutera JFK - och förklarar att få presidenter är lika omtalade som Kennedy, samtidigt som de flesta (åtminstone de flesta av hans studenter) mest bara känner till mordet på presidenten och möjligtvis den uppsjö av konspirationsteorier om mordet. De sistnämnda - inklusive Oliver Stones film "JFK" - avfärdar Åsard bestämt och hänvisar till boken "Reclaiming History: The Assassination of President John F. Kennedy" för de konspirationsfreaks som felaktigt tror att "den verklige mördaren" hette något annat än Lee Harvey Oswald. (I ett senare kapitel går han också emot konspirationerna kring 9/11 om att den amerikanska regeringen skulle ha legat bakom attackerna.)
En annan riktigt intressant sak som Åsard tar upp är JFK:s förhållande till Vietnamkriget. Om Kennedy inte mördats den 22 november 1963, skulle Vietnamkriget då ha realiserats?
Åsard jämför historikerna Lawrence Freedman och Robert Dallek som anser att JFK skulle, respektive inte skulle ha inlett Vietnamkriget om han fortfarande hade styrt. Åsard förklarar sedan att deras olika slutsatser -båda med goda belägg- helt enkelt innebär att ingen kan veta. USA:s Vietnampolicy var inte färdigställd när Kennedy mördades - men i ljuset av såväl mordet på den unge TV-charmerande presidenten, som ett långt utdraget krig i Asien, så är det dock få presidenter som fått så många att grubbla över frågan "tänk om?"
Han fortsätter sedan med att diskutera Lyndon B. Johnsons förhållande till kriget och diskuterar varför LBJ valde ett fullskaligt krig i Vietnam, men tecknar även dennes levnadshistoria utifrån Robert A Caros gigantiska verk som skildrar en LBJ med två förenade men tillsynes motsägelsefulla personligheter; den starka viljan att förvärva makt i kombination med en medkänsla för de svaga.
Bill Clintons presidentinstallation:
En av de saker som påminner läsaren om att Åsards bok - trots det ringa sidantalet och de korta kapitlen - är en genomarbetat sådan skriven av någon som hängt med i samtidsnyheterna och inte främst forskat i efterhand, är inte minst ett kapitel om Bill Clinton, där Åsard beskriver ceremonierna kring Bill Clintons presidentinstallation 1993 och dennes påföljande segertal.
Åsard skriver om hur Bill Clinton och dennes parhäst Al Gore inledde installationen som gick under namnet "An American Reunion - New Beginnings, Renewed Hope" med att besöka Thomas Jeffersons berömda gods Monticello i Virginia - då Jeffersons 250-års-födelsedag firades 1993. Clinton och Gore reste sedan vidare med buss till huvudstaden - en tur som slutade vid Abraham Lincolns staty. Åsard berättar fängslande om den historiska innebörden av de olika ceremonierna som syftar till att förankra den tillträdande presidenten i historien, och analyserar sedan Bill Clintons installationstal som hölls den 20 januari 1993 - ett tal som pålyste behovet av förändring - en förändring bort ifrån Reagan- och Bush-administrationernas förändring till det sämre, och tillbaka till USA:s historiska ideal om liv, frihet och möjlighet att sträva efter lycka.
Det är ett spännande sätt att skildra Clintons presidentinstallation och genom sätta installationstalet i sitt sammanhang - dvs i anslutning till de många kulturella, politiska och religiösa ceremonier som omgärdade presidentinstllationen - istället för att bara jämföra talet med andra tal - så återskapas känslan från 1993 och en bild tecknas av en pampig installation - en installation som påminner om den Barack Obama hade 2009.
Jämförelser med Sverige:
En aspekt som gör det intressant att läsa just svenska författares USA-skildringar är att de ofta gör jämförelser mellan Sverige och olika amerikanska fenomen. Det gör också Åsard som i ett kapitel beskriver pengarnas roll i amerikansk politik; hur politiker vurmar för rika donatorer och hur dessa - såväl enskilda som olika lobbygrupper - förväntar sig gentjänster i utbyte mot sina ekonomiska tjänster. Politikerna har dock sällan några val annat än att söka stöd av donatorer, eftersom politik kostar skjortan i USA. En valkampanj till Representanthuset kostar i snitt 1 miljon dollar, en valkampanj till Senaten i en mellanstor delstat omkring 5 miljoner dollar och den som siktar in sig på ett primärval i en presidentkampanj får räkna med att spendera minst 20 miljoner dollar. Dvs hiskeliga summor pengar.
Åsard beskriver vilka problem detta innebär i USA - men förklarar att samma slags problem även finns i andra länder. Sverige har - än så länge - klarat sig relativt bra tack vare att partierna främst finansieras med en blandning av medlemsavgifter och skattepengar - men i takt med att Sverige öppnar för ökade personval så ökar riskerna för missbruk även här - och att tro något annat vore naivt, menar Åsard.
Ett annat avsnitt med ännu tydligare paralleller till Sverige är del 5 med några kapitel om positiv särbehandling i USA respektive Sverige. Medan denna i USA gått från att handla om att ge alla grupper (i synnerhet etniska sådana) jämlika rättigheter, till att också ge särskilda grupper speciella rättigheter (genom te x raskvoteringar) - så drev Sverige under mycket längre tid politiken att alla - inte bara de särskilt behövande - skulle få del av den generella välfärdspolitiken. I Sverige handlade särbehandling också mer om jämlikhet mellan könen snarare än som fallet var i USA - stöd åt etniska minoriteter.
Avsnittet är mycket intressant eftersom välgjorda jämförelser mellan USA och Sverige gör det möjligt att bedöma i vilken mån vi i Sverige bör eller inte bör ta efter olika amerikanska samhällsfenomen.
Republikanerna och George W. Bush:
Åsards bok är överlag en mycket lärorik sådan. I de flesta avseenden skriver han om saker där hans kunskaper naturligtvis vida övergår mina egna - undantaget är dock hans avsnitt om George W. Bush - där han skildrar Bush utifrån både bristande och förenklad information utifrån vilket han sedan också drar slutsatser som är allt annat än värderingsfria. Om Åsard varit en journalist på DN eller en Obama-vurmande vänsterliberal, så hade det varit en sak - men hans professorstitel och akademiska ställning gör att hans bild av Bush är värd en närmare granskning. Vilket jag således här ämnar göra.
George Herbert Walker Bush och valet 1988:
I viss mån tar sig Åsards kritiska syn på republikanerna uttryck inte bara gentemot George W. Bush utan även mot fadern George Herbert Walker Bush, där Åsard beskriver hur denne vann presidentvalet 1988 genom att kampanja negativt mot demokraternas kandidat Michael Dukakis. Åsard nämner det hemska i hur en grupp som stödde Bush-kampanjen lanserade den sk Willie Horton ad:en - där det betonas hur Dukakis stödde permissionen av mördaren Willie Horton, under vilken denne knivhögg en man och våldtog dennes flickvän. Åsard knyter sedan Horton-ad:en till Bushs chefsstrateg Lee Atwater - omtalad bland vänsterliberaler som den "negativa kampanjens fader", och dåtidens motsvarighet till dagens "Karl Rove", Åsard gör dock inte den kopplingen men skriver likväl:
Han refererar sedan till omnämnda ad med vars hjälp George Herbert Walker Bush alltså vann över Michael Dukakis 1988 - här är den, ta en titt:
Man kan förstås - på goda grunder - anse att det var en något elak ad. Michael Dukakis kunde förstås knappast ställas personligt ansvarig för att en mördare på permission återfaller till nya våldsdåd (ett permissionssystem som infördes i syfte att ge människor hjälp att rehabiliteras - en givetvis human inställning om man vill se människor återanpassas istället för att bara buras in med bortkastad nyckel).
Det mesta antyder dock att Bush tog chansen till kritik av den enkla anledningen att det var en chans som gavs honom. Vad talar egentligen för att demokraterna inte skulle vara lika goda kålsupare om en liknande chans givits dem? En sådan möjlighet har nu - åtminstone teoretiskt - också uppstått. Hösten 2009 råkade nämligen den republikanske presidentkandidaten i republikanernas primärval, Mike Huckabee ut för samma öde som Dukakis, när den fd fängelsekunden Maurice Clemmons mördade 4 poliser i delstaten Washington. Clemmons var en brottsling som år 2000 hade frigivits av Huckabee när denne var guvernör i Arkansas - och att polismorden skulle kunna bli till politiska problem för Huckabee var ett samtalsämne i december 2009.
Min blogg-kollega John Gustavsson skrev den 10 augusti följande inlägg där han bl a skriver så här om varför Mike Huckabee - om denne nomineras till republikanernas presidentkandidat 2012 skulle kunna få det svårt:
Ett scenario som återstår att bevisa. Men om så sker så kommer demokraterna att få svårt att fortsätta hävda det smutsiga med Wille Horton-ad:en från 1988.
Fler saker kan, så här 22 år senare, också sägas om Willie Horton-ad:en. I ljuset av dagens valkampanjer ter den sig tämligen medioker - och det är lätt att hitta ännu elakare kampanj-ads i vår tids valkampanjer (ta te x denna från häromdagen). Allt måste dock ses i sin tid och i ljuset av tidigare tider. Var Willie Horton-ad:en verkligen den smutsigaste kampanj-ad dittills?
Svaret beror kanske till viss del på vilken politisk åsikt man i grunden har, men Åsard hade för balansens skull i sammanhanget givetvis kunnat nämna Lyndon B Johnsons minst lika elaka ad riktad mot Barry Goldwater 1964 - den sk "Daisy-ad:en", som här följer:
LBJ kampanjade alltså på att han skulle bli en mer fredlig president än Barry Goldwater som skulle hålla fingret på knappen till atombomben. Ad:en visades bara en gång - och inte heller den var särskilt snäll (och den blev på sin tid vida omtalad).
Kontentan av allt detta är således att man som utomstående akademiker inte bör lägga alltför stor vikt vid intern amerikansk valpropaganda - propaganda som nästan alltid säger mer om det amerikanska politiska spelet än om kandidaternas karaktärer (vilket den försoningsprocess som nästan alltid sker -efter- de heta valkampanjerna vittnar om).
Richard Nixon:
Ett annat exempel på Åsards smått underförstådda kritik mot republikaner är när han i något förvånad ton skriver hur det var republikanen Richard Nixon som vidareutvecklade den positiva särbehandlingen i USA:
Naturligtvis var Richard Nixons agerande intressant, Åsard formulerar dock saken på ett sätt som antyder att han är positiv till initiativet, men förvånad över att just Nixon skulle kunnat föreslå en sådan sak - vilket i sin tur antyder en genomgripande negativ syn på Nixon överlag, inte bara på Watergate-skandalen - det trots att Nixon med dagens mått mätt givetvis var betydligt mer "moderat" än de flesta republikaner skulle komma att bli efter Ronald Reagan. Åsard ger dock med sitt väldigt korta stycke intrycket av att Nixon inte skulle ha kunnat göra något bra alls (om Philadelphia-planen sen verkligen var en bra sak är en helt annan fråga, men det är inte poängen i sammanhanget).
George W. Bush:
Indirekt kritik:
Den republikan Erik Åsard skildrar mest kritiskt - och där min egen kritik mot Åsards bok också är hårdast - gäller emellertid givetvis George W. Bush. Åsards uppenbart negativa åsikter om denne framkommer tydligt i kapitel 6 och 7 som specifikt handlar om denne - men indirekt kritik mot Bush kan skönjas här och var även i övriga kapitel. I ett kapitel om McGeorge Bundy - en av presidenterna Kennedy och Johnsons "bästa och mest begåvade" rådgivare, drar Åsard slutsatsen att beslut om krig i slutändan fattas av landets statschef, varpå han skriver:
Det är ingen öppen kritik mot Bush, men eftersom Åsard spenderar en mängd sidor längre fram med att tydligt förklara att George W. Bush saknade dessa egenskaper så är det svårt att inte tolka in denne även i stycket ovan.
Ett annat exempel på indirekt kritik är när Åsard lägger fram ett problem som såväl te x Obama som Bush haft svårt att tackla, och där bådas problem med ämnet presenteras men där tyngdvikten likväl läggs vid att det stora felet ligger hos Bush. Ett sådant exempel är när Åsard i sin slutdiskussion (s 226-232) talar om problematiken med USA:s gigantiska statsskuld. En skuld som skapades under George W. Bush - men som tveklöst har ökat gigantiskt under/och av Barack Obama. Åsard skriver där:
Inte bra alls, naturligtvis. Åsard sticker dock inte under stolen med att Obama också bidragit till statsskulden genom att te x sjukvårdsreformen kostat pengar - men medan Bushs skattesänkningar ses som problematiska i fiskalt avseende så tycks Åsard inte alls vara lika fiskalt bekymrad över Obamas sjukvårdsreform, när han först skriver om Bushs skattesänkningar och sedan skriver:
Skattesänkningar och sjukvårdsreform - två gigantiska plånbokshål som tillsammans tömt den amerikanska statskassan. Den största skulden läggs dock på Bush, och några sidor senare talar Åsard relativt positivt om Obamas stimulanspaket på nästan 800 miljarder dollar - han nämner att stimulanspaketet inte lyckades förhindra arbetslösheten att nå över 10% 2009 (jämför med 4,9% i december 2007) - men trots det riktas ingen kritik mot stimulanspaketet utan Åsard lutar sig istället på de ekonomer som menade att ett ännu större stimulanspaket hade behövts. Åsard nämner således problemen med såväl Bushs som Obamas politik - men väljer att på allvar bara kritisera den förstnämnda. Ifråga om statsskulden skriver han om Obama:
Några liknande antydningar till ansvarskänsla nämns inte i förhållande till Bush. Såväl Bush som Obama har alltså fört en politik som kostat mycket pengar - men Obama verkar åtminstone förstå problemen som detta medför, blir läsarens indirekta slutsats om saken.
Bush vann valet 2000 i media:
Del 6 av Åsards bok bär namnet "George W Bush, Irakkriget och rättsstaten". Där beskriver Åsard vad han menar är orsakerna till att Bush vann presidentvalet 2000. Dels vann Bush pg a att väljarna var trötta på åtta år med Clinton och Gore. Dels vann han pg a att Al Gore drev en amatörmässig valkampanj. Och dels vann han, menar Åsard, pg a att media föredrog Bush framför Gore. Åsard hänvisar till en undersökning gjord av Project for Excellence in Journalism som visat på att Bush under valrörelsens sista veckor fick dubbelt så mycket positiv mediabevakning än Al Gore. Det är en rapport jag själv (ännu) inte har läst, men det finns förmodligen inga anledningar att bestrida saken om det är vad rapporten konstaterar. Vad som däremot kan sägas är att det skrevs en mängd mindre trevliga saker om Bush också under slutskedet av kampanjen (bl a släpptes nyheten om Bushs ungdomliga fyllekörning bara dagar innan valdagen) - samt att det förmodligen är så att medierna är mer kritiska mot den sittande presidenten (eller dennes efterträdare) än mot en utmanare - den slutsatsen går (anser jag) att dra inte minst efter kampen mellan utmanaren Barack Obama och det sittande partiets företrädare John McCain i valet 2008. Några sådana upplysande kommentarer gör dock inte Åsard utan nöjer sig med att nämna att Bush täcktes mer positivt än Al Gore, vilket förstås ger läsaren en mindre positiv bild av Bush. I ett sådant sammanhang hade förstås också passat att nämna att svensk media i många avseenden agerade tvärtom och hade en mer positiv skildring av Gore än av Bush (obs: jag har inga studier i ryggen för det påståendet, men vågar påstå att det är en kvalificerad gissning).
Åsard skriver i slutet av kapitlet också hur Bush "På något sätt - främst genom att spela på ett slags pojkaktig charm - lyckades klara sig igenom 4, timmar av direktsända tv-debatter utan att göra några stora misstag eller förargliga felsägningar."
Jag har sett alla tre debatterna mellan Bush och Gore flera gånger om och Bush inte bara klarade sig genom debatterna utan klarade sig därtill riktigt bra. Jag själv anser att Bush vann den första debatten - att de drog jämnt i den andra och att Gore vann den tredje (främst pg a att Gore då var aggressiv). Orsaken till att Åsard förvånade sig över att Bush skulle ha gjort bort sig framkommer dock förmodligen av författarens bild av denne, när han fortsätter med att skriva följande:
Tvärtom gentemot vad Åsard beskriver så hade Bush en mängd egna idéer om politiken. Vad som präglade Bush-kampanjen år 2000 från de andra republikanska kandidaternas kampanjer var att Bush var ideologiskt innovativ. Till skillnad från de flesta andra som slogs som tuppar om vem som var mest lik Ronald Reagan, så gjorde Bush inga överdrivna ansatser att efterapa denne. Utan utvecklade istället en egen unik mitten-republikanism (varav Obama numera fortsätter med två av principerna som direkt härrör från Bushs valkampanj 2000: en utbildningsreform som betonar skolornas ansvar och stöd till religiösa hjälporganisationer - mer om det senare).
Bush hade dessutom inte bara besökt Mexiko när han tillträdde som president; han hade även varit i såväl Italien (där en av hans döttrar deltog i ett studentprogram) och Israel som Kina (hans far George Herbert Walker Bush hade trots allt varit USA:s Kina-ambassadör - och Bush var således diplomatson). Ingen globetrotter måhända, men likväl fler länder än bara Mexiko (man kan förövrigt fråga sig vid vilket år en presidents resevanor blev relevanta - rent historiskt måste det finnas många presidenter som aldrig satt sin fot utanför USA innan de tillträdde).
Medkännande konservatism:
Nästa rubrik om president Bush handlar om dennes "medkännande konservatism" - Bushs kampanjtema från år 2000. Åsard menar att detta tema härrörde från Bushs religiösa tro - en tro Bush tog på största allvar till skillnad från Reagan som främst använde religionen retoriskt medan han personligen sällan gick i kyrkan. Grunden i denna medkännande konservatism var Bushs idé om att frivillig-organisationer och i synnerhet religiösa sådana skulle vara de bäst lämpade att möta de sociala problemen i samhället - Åsard skriver:
Intrycket som ges är således att Bush menade att de religiösa organisationerna skulle ersätta regeringsinsatser för utsatta medborgare. Något Bush inte menade, vare sig på valkampanjen 2000 eller därefter (Jag har läst eller ögnat igenom alla Bushs kampanjtal från valkampanjen 2000 - där Bush många gånger förklarade att religiösa organisationer inte kunde ersätta regeringsinsatser, däremot kunde de fylla en funktion som regeringen aldrig kunde fylla: regeringen kunde ge pengar, men kunde inte ge kärlek, stöd, närhet och det som många människor behöver för att orka vidare - och där fyllde religiösa organisationer en unik roll). Vad som vidare bevisar att Bush inte hade för avsikt att ersätta statlig hjälp till behövande med religiös frivillighjälp var hans stora expansion av LBJ:s Medicare-program 2003 för att hjälpa äldre täcka de allt dyrare medicinkostnaderna.
I slutet av stycket skriver Åsard också något förvånat om hur Obama efter sitt tillträde fortsatte Bushs program med stöd till religiösa hjälporganisationer:
Att Obama behöll enheten var faktiskt inte särskilt förvånande. En av de saker där Bush faktiskt hade stöd från många svarta gällde nämligen denna sak. Obama härrör själv från de otaliga svarta kyrkmiljöer där kyrkorna gör otroliga insatser för att hjälpa fattiga, och socialt utsatta - och med den bakgrunden blev en fortsättning på Bushs initiativ förmodligen något mycket naturligt för Obama.
Åsard nämner heller inte ett ord om PEPFAR - Bushs ambitiösa program för att bekämpa AIDS i Afrika som också prisats av Obama, och som var en stor - inte en liten del av Bushs politiska program, och som man inte kan undgå att nämna om man seriöst vill diskutera Bushs medkännande konservatism.
Politiken vrids åter höger:
Åsard skriver i nästa avsnitt om hur pratet om "medkännande konservatism" mest visade sig vara en retorisk fras "och Bush framträdde snabbt som den genuint konservative politiker han är." (s 134)
Som exempel på detta nämner Åsard Bushs nej till Kyoto-avtalet, skattesänkningar för dem "som tjänade mest", hans avskaffande av abortpengar utomlands etc. Åsard nämner inte att dessa skattesänkningar idag ses betydligt mer välvilligt av demokrater (i princip samtliga - inklusive Obama - vill behålla de delar av Bushs skattesänkningar som gick till medelklassen, och många demokrater vill behålla -alla- skattesänkningar, inklusive de som gick till "dem som tjänade mest").
Vidare nämner Åsard rent obskyra saker som avskaffandet av en reglering som begränsade arsenik i dricksvatten - utan att nämna att begränsningen i sig införts av Bill Clinton i sista minuten av sitt presidentskap (en sk midnattslag) eftersom det var ett populärt krav från miljöaktivister, men inte tillräckligt intressant eller praktiskt genomförbart för att driva frågan som president varför han istället fattade ett populistiskt beslut i sista sekund och bollade över själva problematiken som beslutet innebar till Bush - som alltså hävde lagen (likt de flesta nyinstallerade presidenter - när de kan - gör med midnattslagar stiftade av företrädande presidenter från annat parti). Åsard får det hela dock att framstå som att Bush bara var en simpel miljöbov. Arsenik-episoden skildras ganska utförligt av David Frum (Bushs fd talskrivare, som Åsard också hänvisar till i mer respektfull ton i boken) i dennes bok "The Right Man" om sin tid som talskrivare åt George W. Bush. Frum förklarar där att arsenik finns naturligt i somliga jordgrunder och att det ibland kan sippra ut i vattnet, varför den federala regeringen har en maxgräns för arsenik i dricksvatten. Miljöaktivister lobbade dock Clinton under hela 1990-talet att sänka gränsen, vilket Clinton konsekvent ignorerade i 8 år. Hälsofördelarna med en lagförändring var nämligen väldigt små, skriver Frum, och kostnaderna för de lokala vattenmyndigheterna skulle bli enorma i synnerhet i landets sydvästra delar där arsenikhalten var högre. I te x Albuquerque, den största staden i New Mexico skulle vattenkostnaderna öka med 300 miljoner dollar om lagen ändrades. Clintons godkännande av beslutet släppte dock en bomb som exploderade först när Bush tillträtt - och Bush tvingades ta ställning till saken genom att låta lagen kvarstå eller avskaffa den och på så sätt bli utpekad som miljöbov. En sits Clinton valde att hellre sätta någon annan än sig själv i. Åsard nämner dock inget om detta och heller inte särskilt mycket om orsakerna till att Bush sa nej till Kyoto-protokollet och heller inte att USA:s senat ytterst kategoriskt redan förkastat avtalet när de med 95-0 röster 1997 förklarade att USA inte skulle delta i Kyoto-avtalet (Byrd-Hagel-resolutionen).
Vred Bush då verkligen politiken till höger?
I jämförelse med Bill Clintons presidenttid så vred Bush tveklöst politiken i nationen åt höger - i samtliga avseenden. Men i jämförelse med sin valkampanj år 2000 så gjorde Bush precis vad han under kampanjen lovat att göra. Bush kampanjade på att sänka skatten - det var ingen dold hemlighet han plockade fram efter att han vunnit valet. Bushs motstånd mot aborter var såväl grundligt som tydligt och han valdes av en konservativ allians som pg a olika orsaker - inte minst religiösa - helt motsatte sig aborter. Inte heller det var dock någon hemlighet - medan Åsard får det hela att framstå som en "omläggning" av politiken gentemot kampanjretoriken, vilket det helt enkelt inte var (något som till stor del bevisas om man helt enkelt jämför Bushs kampanjlöften med den politik han sedan drev. Det går inte att göra här, men ett kort och bra exempel på hur konsekvent Bush var i förhållande till sina kampanjlöften är att se Bushs avskedstal från januari 2009 där Bush beskriver vad han gjort under sina åtta år - saker som står synnerligen i linje med även de saker Åsard i sin bok menar att han kampanjade på).
USA efter 9/11:
I nästa avsnitt tar Åsard upp hur Bush agerade efter 9/11-attacken och hänvisar till Michael Moores film Farenheit 9/11 och dennes skildring av Bushs reaktion när denne fick besked om attackerna när han satt och läste inför en skolklass i Florida. Åsard skriver:
Naturligtvis blir det intrycket man får om man ser Michael Moores film - men en hänvisning till Michael Moore som belägg för en sund beskrivning av president Bushs reaktion på 9/11-attacken kan inte tas seriöst. (Fahrenheit 9/11 är förövrigt en film jag dissekerar i följande artikel från 2004/08 - där jag också specifikt kommenterar scenen som Åsard hänvisar till). Det hade varit mer korrekt att skildra några av Bushs suveräna 9/11-tal, eller åtminstone nämna det spontana "bull-horn-talet" när han dagarna efter attacken stod på ruinerna efter WTC och spontant ropade i megafon som svar på att många på platsen inte kunde höra honom:
Här är klippet:
En spontan respons han prisades även av demokrater för - och en av de saker John Kerry berömde Bush för under presidentkampanjen 2004 var just Bushs respons på 9/11-attacken. Att som Åsard gör främst presentera Bushs 9/11-respons utifrån Michael Moore är således föga nyanserat.
Åsard går sedan vidare och beskriver Patriot Act, militärdomstolar och de kontroversiella säkerhetsbeslut som Bush fattade i kölvattnet av attacken. Han tar sedan upp kritiken mot lagarna (utan att ta upp de mer seriösa aspekterna till förespråkandet av dem) - och inte heller nämner han de lagar av dessa som numera stöds också av Obama-administrationen (rätten att hålla fångar inspärrade på obestämd tid är en av de mer intressanta, eftersom Obama-administrationen kämpat aktivt för att också de få göra detta).
Han hänvisar också till Richard A Clarke som drivit tesen om att intresset för terrorism var litet innan 9/11 och att Bushs närmaste rådgivare istället hade sina ögon riktade på Saddam Husseins Irak. Genom att avsluta stycket med de orden så spär Åsard på myten om att Bush på förhand skulle ha bestämt sig för att invadera Irak (ett påstående som motsäger en tes som Åsard drivit tidigare, nämligen att Bush innan 9/11 var isolationist - vilket han också var).
Åsard fortsätter med att beskriva vad han menar var Bushs tre huvudmål efter 9/11-attacken - och fortsätter sedan med viss kritik mot begreppet "ondskans axelmakter" (myntat av Bushs talskrivare David Frum, som Åsard hänvisar till på andra ställen i boken).
Vidare fortsätter Åsard i en annan del att förklara hur "Bushdoktrinen" kom att ersätta "Powelldoktrinen". Den första gick ut på att anfalla preventivt (något som kom att exemplifieras i fallet med Irak) - medan Powell-doktrinen gick ut på att dels ha ett tydligt mål med kriget, anfalla med överväldigande styrka och ha ett klart slutmål. Åsard förklarar att Powell-doktrinen inte är lätt att tillämpa i en kamp mot terrorism utan utvecklades i ljuset av Vietnamkriget. Trots det ger han inget försvar för Bushs linje (Bush drog nämligen samma slutsats om den sk "Powell-doktrinen"). Åsard skriver istället hur Bush litade på råd från Rumsfeld och Cheney och hur detta ledde till en serie katastrofala handlingar - han nämner sedan den klassiska kritiken mot Irakinvasionen i form av för små trupper, dåliga förberedelser inför kommande upplopp, upplösningen av Iraks armé, etc.
Åsard ger inga förklaringar till varför Bush-administrationen valde den taktik de gjorde (och de finns många sunda förklaringar till dessa, som visar på hur lätt det är att vara efterhandsklok. Här är en förklaring som argumenterar specifikt varför man valde att sätta in små truppstyrkor i de initiala invasionerna av Irak och Afghanistan). Istället fortsätter han driva tesen om att Bush bestämt sig för ett krig mot Saddam Hussein och hur Bush negligerade kriget i Afghanistan. Resultatet av detta, menar Åsard, var:
Med de orden avslutar Åsard delkapitlet utan att nämna att det tog flera år för talibanerna att göra come-back - vilket indikeras av att de amerikanska dödssiffrorna i Afghanistan i princip fram till nu varit väldigt låga (come-back:en började på rejält allvar först 2008 - och det är först i år som taliban-utförda sharia-straff som stening börjat utdömas i Afghanistan igen). Mullorna i Iran och Irans ökade fundamentalism hade inte speciellt mycket att göra med invasionen av Irak utan började med Mahmoud Ahmadinejads seger 2005 (dvs 2 år efter Irakinvasionen) - innan dess var Iran på väg att bli öppnare och mer reformvänligt - inte mer fundamentalistiskt, något Åsard dock inte nämner. Således knyter han ihop saker som inte har speciellt mycket med varandra - eller med Bushs politik att göra.
Han tar heller inte upp de många olika faktorer som faktiskt låg bakom Irakkriget (historiska faktorer som oavsett bristande underrättelseinformation alla pekade i en och samma riktning) - faktorer jag dock går igenom i följande artikel som rekommenderas till dem intresserade av bakgrunden till kriget och hur Bush-administrationen betraktade situationen.
Eftersom Åsard har ett kapitel som handlar om huruvida JFK skulle påbörjat kriget i Vietnam, så hade det förstås i sammanhanget också varit passande om han haft ett annat kapitel som handlat om huruvida Al Gore skulle ha invaderat Irak?
Det har han inte - men 2008 förklarade professor Frank Harvey vid Dalhousie University att Al Gore förmodligen skulle ha gjort samma sak som George W. Bush - nämligen invaderat Irak. Åsard gör dock inga försök till sådana förklaringar i fallet Bush utan tar i princip bara för givet att det var ett dumt krig, som bara en sådan som Bush skulle ha startat.
Åsards källor:
En annan intressant sak med Åsards utläggningar om Bush och dennes krigspolitik är de källor han använder sig av. Åsard hänvisar till bl a Richard Clarkes bok "Against All Enemies: Inside America´s war on terror" från 2004 - Richard Clarke kan dock inte betraktas som den mest objektiva källan och tillhör en av Bush-administrationens främsta kritiker. Åsard fortsätter dock att förlita sig på snarlika källor och hänvisar även till John K Cooleys bok "Oheliga krig: Afghanistan, USA och den internationella terrorismen" - en Bushkritisk bok som givits ut av -- Ordfront. En annan bok Åsard hänvisar till är den i dagarna omtalade Bob Woodward, och dennes bok "Bush at war". Åsard fortsätter i kommande kapitel att driva en tämligen ensidig Bush-kritik och skriver bl a följande:
Föga nyanserat. Det är dessutom inte främst Bush personligen som lägger betoningen vid historien - han förklarar oftast att han gjorde allt han kunde för att fatta så bra beslut som möjligt, oavsett hur detta av andra kommer att betraktas. Här är ett klipp från en av Bushs första post-presidentiella intervjuer:
UPPDATERING 2010-11-08:
Vad klippet visar är alltså att det i första hand inte är Bush personligen som betonar viket av historien, utan snarare utomstående (inte minst jag själv) som faktiskt följt Bushs presidentskap på ett mer seriöst sätt än de flesta svenskar har gjort.
I Åsards stycke använder han dessutom en annan intressant källa. Intervjun han hänvisar till refereras nämligen till en artikel i DN, skriven av Kalle Bergbom den 6 maj 2010. Denna artikel är dock i sig ytterst snedvinklad, något jag själv uppmärksammar i detta inlägg.
Hur bör man då bedöma Åsards beskrivning av Bush?
Åsard ger tyvärr ingen saklig beskrivning av George W. Bush (Jag är ingen varm anhängare av Barack Obama, men vågar påstå att mina beskrivningar av denne är mer sakliga än Åsards beskrivning av Bush är). Att inte hålla med Bush är en sak (en helt acceptabel sådan, om man kan anföra goda och genomtänkta motargument) - men att inte kunna beskriva Bushs politik sakligt är inte acceptabelt - i synnerhet inte när det görs av en professor i amerikanska studier. Åsard förklarar i sin bok hur hans studenter oftast inte kan nämnvärt mycket om John F Kennedy - en läsning av Åsards bok skulle tyvärr dock heller inte ge dem nämnvärt mycket vettig kunskap om George W. Bush.
Här skulle jag dock vilja göra en kvalitativ åtskillnad mellan Åsards bok generellt och hans stycken om just George W. Bush. Åsard har nämligen - precis som jag i början av detta inlägg påpekade - skrivit en överlag bra och mycket läsvärd bok om viktiga episoder i amerikansk politisk historia. Det är bara styckena om George W. Bush som inte håller tillräckligt hög kvalitativ klass. Och jag tror inte att det bara är mitt personliga intresse och min sympati för George W. Bush som får mig att dra den slutsatsen. Det finns nämligen en konkret skillnad i hur Åsard byggt upp kapitlen om Bush i jämförelse med hur han byggt upp sina andra kapitel. Skillnaden är följande:
I tidigare kapitel för Erik Åsard intressanta resonemang kring varje ämne. I nästan varje kapitel lägger han fram två olika ståndpunkter om en särskild fråga där han presenterar såväl positiva som negativa argument (om te x Kennedys krig eller inte krig i Vietnam) - och resonerar sedan själv utifrån dessa utgångspunkter. I sina avsnitt om Bush gör han emellertid inte så utan bygger egna argument uteslutande på synnerligen Bush-kritiska källor (så som ovan påvisats). Således gör han - trots att han är professor - samma misstag som svensk media gjort gällande Bush de senaste 10 åren; förmedlar en vänsterkritisk (eller vänsterliberal) bild av Bush helt utan att ge minsta utrymme till seriös förklaring av Bush-administrationens politik.
Andra ämnen och bokens slutdiskussion:
Efter några kapitel om George W. Bush fortsätter Åsard med att skildra valkampanjen 2008 och Barack Obamas historiska seger. Han förklarar dock att den amerikanska politiken går i cykler och att det oavsett valresultaten 2010 och 2012 likväl kan innebära att pendeln nu börjar svänga åt höger igen.
Den fråga boken inledningsvis tog upp, om USA:s fortsatta supermaktsställning, diskuteras sedan i ett slutkapitel där Åsard beskriver vad somliga ansett utgöra de främsta hoten mot USA:s supermaktsställning, däribland ett växande EU och ett växande Kina. Åsard menar dock att EU utan en stark militär inte kommer att bli någon supermakt, och att Kina helt enkelt ligger för långt efter USA i alldeles för många avseenden för att inom överskådlig framtid bli en verklig supermaktskonkurrent.
Det största hotet mot USA:s maktställning kommer istället inifrån: växande statsskulder, polarisering mellan partierna, ett gammalt och trögt konstitutionellt ramverk som gör det svårt att styra effektivt - och dessa saker är både kort och medellångsiktigt betydligt större hot mot USA:s dominans än de nya växande världsekonomierna - och det är dessa saker som i första hand gör supermakten USA sårbar.
I det avseendet är jag åtminstone beredd att till viss del hålla med Åsard, vars bok trots vad jag anser vara en bristande skildring av George W. Bush, likväl är mycket lärorik. Och boken kan för den som är intresserad köpas te x från Adlibris eller hos Bokus Den sårbara supermakten : USA:s väg från John F. Kennedy till Barack Obama.
Frågan ställs i förordet, men resoneras mer direkt kring först i bokens sista kapitel. Däremellan utgörs boken av en strukturerad antologi av artiklar och essäer som författaren snickrat ihop under sin långa karriär och som han placerat under tio teman, som ger god inblick i några viktiga händelser och fenomen i amerikansk historia det senaste halvseklet, där så skiftande ämnen som LBJ och Vietnamkriget till frågan om raskvotering, George Herbert Walker Bushs valseger 1988, och begreppsdefinitionerna av orden "liberal" och "konservativ" i en amerikansk kontext diskuteras.
Erik Åsard är professor och föreståndare för Svenska Institutet för Nord-amerikastudier (SINAS) vid Uppsala Universitet och således en av Sveriges främsta USA-kännare, något som också märks i läsningen av boken när han med bred kunnighet presenterar sina olika teman med ett analytiskt djup och en historisk kontext i bakgrunden som den som bara läser tidningar och ser på TV-nyheter aldrig har möjlighet att få, och som någon utan gedigna kunskaper heller inte har möjlighet att ge på ett trovärdigt sätt. Jag tänkte här kort sammanfatta några av de ämnen som Åsard tar upp.
JFK och Vietnam:
Bokens första del behandlar John F Kennedy, Lyndon B Johnson och Vietnamkriget. Åsard börjar med att diskutera JFK - och förklarar att få presidenter är lika omtalade som Kennedy, samtidigt som de flesta (åtminstone de flesta av hans studenter) mest bara känner till mordet på presidenten och möjligtvis den uppsjö av konspirationsteorier om mordet. De sistnämnda - inklusive Oliver Stones film "JFK" - avfärdar Åsard bestämt och hänvisar till boken "Reclaiming History: The Assassination of President John F. Kennedy" för de konspirationsfreaks som felaktigt tror att "den verklige mördaren" hette något annat än Lee Harvey Oswald. (I ett senare kapitel går han också emot konspirationerna kring 9/11 om att den amerikanska regeringen skulle ha legat bakom attackerna.)
En annan riktigt intressant sak som Åsard tar upp är JFK:s förhållande till Vietnamkriget. Om Kennedy inte mördats den 22 november 1963, skulle Vietnamkriget då ha realiserats?
Åsard jämför historikerna Lawrence Freedman och Robert Dallek som anser att JFK skulle, respektive inte skulle ha inlett Vietnamkriget om han fortfarande hade styrt. Åsard förklarar sedan att deras olika slutsatser -båda med goda belägg- helt enkelt innebär att ingen kan veta. USA:s Vietnampolicy var inte färdigställd när Kennedy mördades - men i ljuset av såväl mordet på den unge TV-charmerande presidenten, som ett långt utdraget krig i Asien, så är det dock få presidenter som fått så många att grubbla över frågan "tänk om?"
Han fortsätter sedan med att diskutera Lyndon B. Johnsons förhållande till kriget och diskuterar varför LBJ valde ett fullskaligt krig i Vietnam, men tecknar även dennes levnadshistoria utifrån Robert A Caros gigantiska verk som skildrar en LBJ med två förenade men tillsynes motsägelsefulla personligheter; den starka viljan att förvärva makt i kombination med en medkänsla för de svaga.
Bill Clintons presidentinstallation:
En av de saker som påminner läsaren om att Åsards bok - trots det ringa sidantalet och de korta kapitlen - är en genomarbetat sådan skriven av någon som hängt med i samtidsnyheterna och inte främst forskat i efterhand, är inte minst ett kapitel om Bill Clinton, där Åsard beskriver ceremonierna kring Bill Clintons presidentinstallation 1993 och dennes påföljande segertal.
Åsard skriver om hur Bill Clinton och dennes parhäst Al Gore inledde installationen som gick under namnet "An American Reunion - New Beginnings, Renewed Hope" med att besöka Thomas Jeffersons berömda gods Monticello i Virginia - då Jeffersons 250-års-födelsedag firades 1993. Clinton och Gore reste sedan vidare med buss till huvudstaden - en tur som slutade vid Abraham Lincolns staty. Åsard berättar fängslande om den historiska innebörden av de olika ceremonierna som syftar till att förankra den tillträdande presidenten i historien, och analyserar sedan Bill Clintons installationstal som hölls den 20 januari 1993 - ett tal som pålyste behovet av förändring - en förändring bort ifrån Reagan- och Bush-administrationernas förändring till det sämre, och tillbaka till USA:s historiska ideal om liv, frihet och möjlighet att sträva efter lycka.
Det är ett spännande sätt att skildra Clintons presidentinstallation och genom sätta installationstalet i sitt sammanhang - dvs i anslutning till de många kulturella, politiska och religiösa ceremonier som omgärdade presidentinstllationen - istället för att bara jämföra talet med andra tal - så återskapas känslan från 1993 och en bild tecknas av en pampig installation - en installation som påminner om den Barack Obama hade 2009.
Jämförelser med Sverige:
En aspekt som gör det intressant att läsa just svenska författares USA-skildringar är att de ofta gör jämförelser mellan Sverige och olika amerikanska fenomen. Det gör också Åsard som i ett kapitel beskriver pengarnas roll i amerikansk politik; hur politiker vurmar för rika donatorer och hur dessa - såväl enskilda som olika lobbygrupper - förväntar sig gentjänster i utbyte mot sina ekonomiska tjänster. Politikerna har dock sällan några val annat än att söka stöd av donatorer, eftersom politik kostar skjortan i USA. En valkampanj till Representanthuset kostar i snitt 1 miljon dollar, en valkampanj till Senaten i en mellanstor delstat omkring 5 miljoner dollar och den som siktar in sig på ett primärval i en presidentkampanj får räkna med att spendera minst 20 miljoner dollar. Dvs hiskeliga summor pengar.
Åsard beskriver vilka problem detta innebär i USA - men förklarar att samma slags problem även finns i andra länder. Sverige har - än så länge - klarat sig relativt bra tack vare att partierna främst finansieras med en blandning av medlemsavgifter och skattepengar - men i takt med att Sverige öppnar för ökade personval så ökar riskerna för missbruk även här - och att tro något annat vore naivt, menar Åsard.
Ett annat avsnitt med ännu tydligare paralleller till Sverige är del 5 med några kapitel om positiv särbehandling i USA respektive Sverige. Medan denna i USA gått från att handla om att ge alla grupper (i synnerhet etniska sådana) jämlika rättigheter, till att också ge särskilda grupper speciella rättigheter (genom te x raskvoteringar) - så drev Sverige under mycket längre tid politiken att alla - inte bara de särskilt behövande - skulle få del av den generella välfärdspolitiken. I Sverige handlade särbehandling också mer om jämlikhet mellan könen snarare än som fallet var i USA - stöd åt etniska minoriteter.
Avsnittet är mycket intressant eftersom välgjorda jämförelser mellan USA och Sverige gör det möjligt att bedöma i vilken mån vi i Sverige bör eller inte bör ta efter olika amerikanska samhällsfenomen.
Åsards bok är överlag en mycket lärorik sådan. I de flesta avseenden skriver han om saker där hans kunskaper naturligtvis vida övergår mina egna - undantaget är dock hans avsnitt om George W. Bush - där han skildrar Bush utifrån både bristande och förenklad information utifrån vilket han sedan också drar slutsatser som är allt annat än värderingsfria. Om Åsard varit en journalist på DN eller en Obama-vurmande vänsterliberal, så hade det varit en sak - men hans professorstitel och akademiska ställning gör att hans bild av Bush är värd en närmare granskning. Vilket jag således här ämnar göra.
George Herbert Walker Bush och valet 1988:
I viss mån tar sig Åsards kritiska syn på republikanerna uttryck inte bara gentemot George W. Bush utan även mot fadern George Herbert Walker Bush, där Åsard beskriver hur denne vann presidentvalet 1988 genom att kampanja negativt mot demokraternas kandidat Michael Dukakis. Åsard nämner det hemska i hur en grupp som stödde Bush-kampanjen lanserade den sk Willie Horton ad:en - där det betonas hur Dukakis stödde permissionen av mördaren Willie Horton, under vilken denne knivhögg en man och våldtog dennes flickvän. Åsard knyter sedan Horton-ad:en till Bushs chefsstrateg Lee Atwater - omtalad bland vänsterliberaler som den "negativa kampanjens fader", och dåtidens motsvarighet till dagens "Karl Rove", Åsard gör dock inte den kopplingen men skriver likväl:
"Så kom det sig att amerikanerna hösten 1988 fick uppleva en av de smutsigaste valkampanjerna i mannaminne. I en stadig ström av tv-annonser, präglade av en blandning av insinuationer, överdrifter och rena lögner, anklagades Dukakis för att vara försvarsfientlig, opatriotisk och för att släppa mördare och våldsverkare fria på gatorna." (s 83)
Han refererar sedan till omnämnda ad med vars hjälp George Herbert Walker Bush alltså vann över Michael Dukakis 1988 - här är den, ta en titt:
Man kan förstås - på goda grunder - anse att det var en något elak ad. Michael Dukakis kunde förstås knappast ställas personligt ansvarig för att en mördare på permission återfaller till nya våldsdåd (ett permissionssystem som infördes i syfte att ge människor hjälp att rehabiliteras - en givetvis human inställning om man vill se människor återanpassas istället för att bara buras in med bortkastad nyckel).
Det mesta antyder dock att Bush tog chansen till kritik av den enkla anledningen att det var en chans som gavs honom. Vad talar egentligen för att demokraterna inte skulle vara lika goda kålsupare om en liknande chans givits dem? En sådan möjlighet har nu - åtminstone teoretiskt - också uppstått. Hösten 2009 råkade nämligen den republikanske presidentkandidaten i republikanernas primärval, Mike Huckabee ut för samma öde som Dukakis, när den fd fängelsekunden Maurice Clemmons mördade 4 poliser i delstaten Washington. Clemmons var en brottsling som år 2000 hade frigivits av Huckabee när denne var guvernör i Arkansas - och att polismorden skulle kunna bli till politiska problem för Huckabee var ett samtalsämne i december 2009.
Min blogg-kollega John Gustavsson skrev den 10 augusti följande inlägg där han bl a skriver så här om varför Mike Huckabee - om denne nomineras till republikanernas presidentkandidat 2012 skulle kunna få det svårt:
"Demokraterna skulle också, om Huckabee var Republikanernas kandidat, få ett utmärkt tillfälle att hämnas för "Willie Horton"-reklamen som fällde deras kandidat 1988. Då var det Bush den äldre som i en TV-annons hävdade att Michael Dukakis (Demokraternas kandidat) tänkte bygga svängdörrar i fängelserna och påpekade att Dukakis som guvernör hade benådat en mördare som sedan mördade igen. Mike Huckabee är också känd för att vara lite för vek mot brottslingar och alldeles för generös med benådningar. Han medverkade till att en brottsling, Maurice Clemmons, som dömts till livstids fängelse blev benådad. Clemmons mördade sedan i november förra året fyra poliser, något som lett till att Huckabee kritiserats för att ha agerat omdömeslöst och låtit känslorna styra istället för att ta det säkra före det osäkra. Om Huckabee får nomineringen kommer vi definitivt att få se Maurice Clemmons namn dyka upp i Obamas TV-reklam."
Ett scenario som återstår att bevisa. Men om så sker så kommer demokraterna att få svårt att fortsätta hävda det smutsiga med Wille Horton-ad:en från 1988.
Fler saker kan, så här 22 år senare, också sägas om Willie Horton-ad:en. I ljuset av dagens valkampanjer ter den sig tämligen medioker - och det är lätt att hitta ännu elakare kampanj-ads i vår tids valkampanjer (ta te x denna från häromdagen). Allt måste dock ses i sin tid och i ljuset av tidigare tider. Var Willie Horton-ad:en verkligen den smutsigaste kampanj-ad dittills?
Svaret beror kanske till viss del på vilken politisk åsikt man i grunden har, men Åsard hade för balansens skull i sammanhanget givetvis kunnat nämna Lyndon B Johnsons minst lika elaka ad riktad mot Barry Goldwater 1964 - den sk "Daisy-ad:en", som här följer:
LBJ kampanjade alltså på att han skulle bli en mer fredlig president än Barry Goldwater som skulle hålla fingret på knappen till atombomben. Ad:en visades bara en gång - och inte heller den var särskilt snäll (och den blev på sin tid vida omtalad).
Kontentan av allt detta är således att man som utomstående akademiker inte bör lägga alltför stor vikt vid intern amerikansk valpropaganda - propaganda som nästan alltid säger mer om det amerikanska politiska spelet än om kandidaternas karaktärer (vilket den försoningsprocess som nästan alltid sker -efter- de heta valkampanjerna vittnar om).
Richard Nixon:
Ett annat exempel på Åsards smått underförstådda kritik mot republikaner är när han i något förvånad ton skriver hur det var republikanen Richard Nixon som vidareutvecklade den positiva särbehandlingen i USA:
"Det var intressant nog republikanen Richard Nixons administration som gick i bräschen för en starkare variant av positiv särbehandling i och med lanseringen av den sk Philadelphia-planen 1969. Syftet var att svarta arbetare via särskilda kvoter skulle garanteras anställning inom byggnadsindustrin i Philadelphia." (S 114)
Naturligtvis var Richard Nixons agerande intressant, Åsard formulerar dock saken på ett sätt som antyder att han är positiv till initiativet, men förvånad över att just Nixon skulle kunnat föreslå en sådan sak - vilket i sin tur antyder en genomgripande negativ syn på Nixon överlag, inte bara på Watergate-skandalen - det trots att Nixon med dagens mått mätt givetvis var betydligt mer "moderat" än de flesta republikaner skulle komma att bli efter Ronald Reagan. Åsard ger dock med sitt väldigt korta stycke intrycket av att Nixon inte skulle ha kunnat göra något bra alls (om Philadelphia-planen sen verkligen var en bra sak är en helt annan fråga, men det är inte poängen i sammanhanget).
Indirekt kritik:
Den republikan Erik Åsard skildrar mest kritiskt - och där min egen kritik mot Åsards bok också är hårdast - gäller emellertid givetvis George W. Bush. Åsards uppenbart negativa åsikter om denne framkommer tydligt i kapitel 6 och 7 som specifikt handlar om denne - men indirekt kritik mot Bush kan skönjas här och var även i övriga kapitel. I ett kapitel om McGeorge Bundy - en av presidenterna Kennedy och Johnsons "bästa och mest begåvade" rådgivare, drar Åsard slutsatsen att beslut om krig i slutändan fattas av landets statschef, varpå han skriver:
"Inga marktrupper hade kunnat sättas in i Vietnam 1965, i Afghanistan 2001 eller i Irak 2003 utan direkta order från USA:s president. Därför är det av yttersta vikt att den posten innehas av en person med vidsyn, gott omdöme och gedigna kunskaper om omvärlden." (S 35)
Det är ingen öppen kritik mot Bush, men eftersom Åsard spenderar en mängd sidor längre fram med att tydligt förklara att George W. Bush saknade dessa egenskaper så är det svårt att inte tolka in denne även i stycket ovan.
Ett annat exempel på indirekt kritik är när Åsard lägger fram ett problem som såväl te x Obama som Bush haft svårt att tackla, och där bådas problem med ämnet presenteras men där tyngdvikten likväl läggs vid att det stora felet ligger hos Bush. Ett sådant exempel är när Åsard i sin slutdiskussion (s 226-232) talar om problematiken med USA:s gigantiska statsskuld. En skuld som skapades under George W. Bush - men som tveklöst har ökat gigantiskt under/och av Barack Obama. Åsard skriver där:
"Mest problematiskt är det federala budgetunderskottet som växte lavinartat under George W Bush och som i slutet av budgetåret 2009 uppgick till hela 1,4 biljoner dollar"
Inte bra alls, naturligtvis. Åsard sticker dock inte under stolen med att Obama också bidragit till statsskulden genom att te x sjukvårdsreformen kostat pengar - men medan Bushs skattesänkningar ses som problematiska i fiskalt avseende så tycks Åsard inte alls vara lika fiskalt bekymrad över Obamas sjukvårdsreform, när han först skriver om Bushs skattesänkningar och sedan skriver:
"Enbart den första sänkningen av inkomstskatterna 2001 beräknas kosta statskassan 1,35 biljoner dollar över tio år. President Obamas sjukvårdsplan, som med knapp nöd röstades igenom av en splittrad kongress, uppskattas som jämförelse kosta drygt 900 miljarder dollar under en tioårsperiod. Det är denna utgiftsexplosion, tillsammans med följderna av den djupa ekonomiska recessionen 2008-09, som har lett fram till dagens gigantiska budgetunderskott." (s 227)
Skattesänkningar och sjukvårdsreform - två gigantiska plånbokshål som tillsammans tömt den amerikanska statskassan. Den största skulden läggs dock på Bush, och några sidor senare talar Åsard relativt positivt om Obamas stimulanspaket på nästan 800 miljarder dollar - han nämner att stimulanspaketet inte lyckades förhindra arbetslösheten att nå över 10% 2009 (jämför med 4,9% i december 2007) - men trots det riktas ingen kritik mot stimulanspaketet utan Åsard lutar sig istället på de ekonomer som menade att ett ännu större stimulanspaket hade behövts. Åsard nämner således problemen med såväl Bushs som Obamas politik - men väljer att på allvar bara kritisera den förstnämnda. Ifråga om statsskulden skriver han om Obama:
"Det finns ett samband mellan USA:s förmåga att hantera sina statsfinanser och dess förmåga att bibehålla sin position som världens ledande militärmakt. Det är något som Barack Obama verkar vara medveten om." (S 229)
Några liknande antydningar till ansvarskänsla nämns inte i förhållande till Bush. Såväl Bush som Obama har alltså fört en politik som kostat mycket pengar - men Obama verkar åtminstone förstå problemen som detta medför, blir läsarens indirekta slutsats om saken.
Bush vann valet 2000 i media:
Del 6 av Åsards bok bär namnet "George W Bush, Irakkriget och rättsstaten". Där beskriver Åsard vad han menar är orsakerna till att Bush vann presidentvalet 2000. Dels vann Bush pg a att väljarna var trötta på åtta år med Clinton och Gore. Dels vann han pg a att Al Gore drev en amatörmässig valkampanj. Och dels vann han, menar Åsard, pg a att media föredrog Bush framför Gore. Åsard hänvisar till en undersökning gjord av Project for Excellence in Journalism som visat på att Bush under valrörelsens sista veckor fick dubbelt så mycket positiv mediabevakning än Al Gore. Det är en rapport jag själv (ännu) inte har läst, men det finns förmodligen inga anledningar att bestrida saken om det är vad rapporten konstaterar. Vad som däremot kan sägas är att det skrevs en mängd mindre trevliga saker om Bush också under slutskedet av kampanjen (bl a släpptes nyheten om Bushs ungdomliga fyllekörning bara dagar innan valdagen) - samt att det förmodligen är så att medierna är mer kritiska mot den sittande presidenten (eller dennes efterträdare) än mot en utmanare - den slutsatsen går (anser jag) att dra inte minst efter kampen mellan utmanaren Barack Obama och det sittande partiets företrädare John McCain i valet 2008. Några sådana upplysande kommentarer gör dock inte Åsard utan nöjer sig med att nämna att Bush täcktes mer positivt än Al Gore, vilket förstås ger läsaren en mindre positiv bild av Bush. I ett sådant sammanhang hade förstås också passat att nämna att svensk media i många avseenden agerade tvärtom och hade en mer positiv skildring av Gore än av Bush (obs: jag har inga studier i ryggen för det påståendet, men vågar påstå att det är en kvalificerad gissning).
Åsard skriver i slutet av kapitlet också hur Bush "På något sätt - främst genom att spela på ett slags pojkaktig charm - lyckades klara sig igenom 4, timmar av direktsända tv-debatter utan att göra några stora misstag eller förargliga felsägningar."
Jag har sett alla tre debatterna mellan Bush och Gore flera gånger om och Bush inte bara klarade sig genom debatterna utan klarade sig därtill riktigt bra. Jag själv anser att Bush vann den första debatten - att de drog jämnt i den andra och att Gore vann den tredje (främst pg a att Gore då var aggressiv). Orsaken till att Åsard förvånade sig över att Bush skulle ha gjort bort sig framkommer dock förmodligen av författarens bild av denne, när han fortsätter med att skriva följande:
"[Bush] hade vid tillträdet inga grundläggande kunskaper i sakfrågorna (utbildningspolitiken möjligen undantagen), hade få egna idéer om politiken och ingen erfarenhet alls av utrikespolitiken. Före valet hade han bara varit utanför USA några enstaka gånger, bortsett från besöket i det Texas närliggande Mexiko. Det vittnade inte om något större intresse för omvärlden." (s 130)
Tvärtom gentemot vad Åsard beskriver så hade Bush en mängd egna idéer om politiken. Vad som präglade Bush-kampanjen år 2000 från de andra republikanska kandidaternas kampanjer var att Bush var ideologiskt innovativ. Till skillnad från de flesta andra som slogs som tuppar om vem som var mest lik Ronald Reagan, så gjorde Bush inga överdrivna ansatser att efterapa denne. Utan utvecklade istället en egen unik mitten-republikanism (varav Obama numera fortsätter med två av principerna som direkt härrör från Bushs valkampanj 2000: en utbildningsreform som betonar skolornas ansvar och stöd till religiösa hjälporganisationer - mer om det senare).
Bush hade dessutom inte bara besökt Mexiko när han tillträdde som president; han hade även varit i såväl Italien (där en av hans döttrar deltog i ett studentprogram) och Israel som Kina (hans far George Herbert Walker Bush hade trots allt varit USA:s Kina-ambassadör - och Bush var således diplomatson). Ingen globetrotter måhända, men likväl fler länder än bara Mexiko (man kan förövrigt fråga sig vid vilket år en presidents resevanor blev relevanta - rent historiskt måste det finnas många presidenter som aldrig satt sin fot utanför USA innan de tillträdde).
Medkännande konservatism:
Nästa rubrik om president Bush handlar om dennes "medkännande konservatism" - Bushs kampanjtema från år 2000. Åsard menar att detta tema härrörde från Bushs religiösa tro - en tro Bush tog på största allvar till skillnad från Reagan som främst använde religionen retoriskt medan han personligen sällan gick i kyrkan. Grunden i denna medkännande konservatism var Bushs idé om att frivillig-organisationer och i synnerhet religiösa sådana skulle vara de bäst lämpade att möta de sociala problemen i samhället - Åsard skriver:
"Tanken på en medkännande konservatism innehåller en enda bärande idé, nämligen att det är frivilligorganisationerna i samhället, och särskilt de religiösa grupperna, som i grunden är bäst ägnade att ta hand om social- och välfärdspolitiken, inte de federala eller delstatliga regeringarna." (s 132)
Intrycket som ges är således att Bush menade att de religiösa organisationerna skulle ersätta regeringsinsatser för utsatta medborgare. Något Bush inte menade, vare sig på valkampanjen 2000 eller därefter (Jag har läst eller ögnat igenom alla Bushs kampanjtal från valkampanjen 2000 - där Bush många gånger förklarade att religiösa organisationer inte kunde ersätta regeringsinsatser, däremot kunde de fylla en funktion som regeringen aldrig kunde fylla: regeringen kunde ge pengar, men kunde inte ge kärlek, stöd, närhet och det som många människor behöver för att orka vidare - och där fyllde religiösa organisationer en unik roll). Vad som vidare bevisar att Bush inte hade för avsikt att ersätta statlig hjälp till behövande med religiös frivillighjälp var hans stora expansion av LBJ:s Medicare-program 2003 för att hjälpa äldre täcka de allt dyrare medicinkostnaderna.
I slutet av stycket skriver Åsard också något förvånat om hur Obama efter sitt tillträde fortsatte Bushs program med stöd till religiösa hjälporganisationer:
"Barack Obama skiljer sig i de flesta avseenden från George Bush, men när Obama blev president behöll han till mångas förvåning enheten[för trosbaserat regeringsstöd] i Vita Huset, om än under annat namn och med en ny chef. Det återstår att se vilken roll, om någon, som den kommer att spela i Obamas administration."
Att Obama behöll enheten var faktiskt inte särskilt förvånande. En av de saker där Bush faktiskt hade stöd från många svarta gällde nämligen denna sak. Obama härrör själv från de otaliga svarta kyrkmiljöer där kyrkorna gör otroliga insatser för att hjälpa fattiga, och socialt utsatta - och med den bakgrunden blev en fortsättning på Bushs initiativ förmodligen något mycket naturligt för Obama.
Åsard nämner heller inte ett ord om PEPFAR - Bushs ambitiösa program för att bekämpa AIDS i Afrika som också prisats av Obama, och som var en stor - inte en liten del av Bushs politiska program, och som man inte kan undgå att nämna om man seriöst vill diskutera Bushs medkännande konservatism.
Politiken vrids åter höger:
Åsard skriver i nästa avsnitt om hur pratet om "medkännande konservatism" mest visade sig vara en retorisk fras "och Bush framträdde snabbt som den genuint konservative politiker han är." (s 134)
Som exempel på detta nämner Åsard Bushs nej till Kyoto-avtalet, skattesänkningar för dem "som tjänade mest", hans avskaffande av abortpengar utomlands etc. Åsard nämner inte att dessa skattesänkningar idag ses betydligt mer välvilligt av demokrater (i princip samtliga - inklusive Obama - vill behålla de delar av Bushs skattesänkningar som gick till medelklassen, och många demokrater vill behålla -alla- skattesänkningar, inklusive de som gick till "dem som tjänade mest").
Vidare nämner Åsard rent obskyra saker som avskaffandet av en reglering som begränsade arsenik i dricksvatten - utan att nämna att begränsningen i sig införts av Bill Clinton i sista minuten av sitt presidentskap (en sk midnattslag) eftersom det var ett populärt krav från miljöaktivister, men inte tillräckligt intressant eller praktiskt genomförbart för att driva frågan som president varför han istället fattade ett populistiskt beslut i sista sekund och bollade över själva problematiken som beslutet innebar till Bush - som alltså hävde lagen (likt de flesta nyinstallerade presidenter - när de kan - gör med midnattslagar stiftade av företrädande presidenter från annat parti). Åsard får det hela dock att framstå som att Bush bara var en simpel miljöbov. Arsenik-episoden skildras ganska utförligt av David Frum (Bushs fd talskrivare, som Åsard också hänvisar till i mer respektfull ton i boken) i dennes bok "The Right Man" om sin tid som talskrivare åt George W. Bush. Frum förklarar där att arsenik finns naturligt i somliga jordgrunder och att det ibland kan sippra ut i vattnet, varför den federala regeringen har en maxgräns för arsenik i dricksvatten. Miljöaktivister lobbade dock Clinton under hela 1990-talet att sänka gränsen, vilket Clinton konsekvent ignorerade i 8 år. Hälsofördelarna med en lagförändring var nämligen väldigt små, skriver Frum, och kostnaderna för de lokala vattenmyndigheterna skulle bli enorma i synnerhet i landets sydvästra delar där arsenikhalten var högre. I te x Albuquerque, den största staden i New Mexico skulle vattenkostnaderna öka med 300 miljoner dollar om lagen ändrades. Clintons godkännande av beslutet släppte dock en bomb som exploderade först när Bush tillträtt - och Bush tvingades ta ställning till saken genom att låta lagen kvarstå eller avskaffa den och på så sätt bli utpekad som miljöbov. En sits Clinton valde att hellre sätta någon annan än sig själv i. Åsard nämner dock inget om detta och heller inte särskilt mycket om orsakerna till att Bush sa nej till Kyoto-protokollet och heller inte att USA:s senat ytterst kategoriskt redan förkastat avtalet när de med 95-0 röster 1997 förklarade att USA inte skulle delta i Kyoto-avtalet (Byrd-Hagel-resolutionen).
Vred Bush då verkligen politiken till höger?
I jämförelse med Bill Clintons presidenttid så vred Bush tveklöst politiken i nationen åt höger - i samtliga avseenden. Men i jämförelse med sin valkampanj år 2000 så gjorde Bush precis vad han under kampanjen lovat att göra. Bush kampanjade på att sänka skatten - det var ingen dold hemlighet han plockade fram efter att han vunnit valet. Bushs motstånd mot aborter var såväl grundligt som tydligt och han valdes av en konservativ allians som pg a olika orsaker - inte minst religiösa - helt motsatte sig aborter. Inte heller det var dock någon hemlighet - medan Åsard får det hela att framstå som en "omläggning" av politiken gentemot kampanjretoriken, vilket det helt enkelt inte var (något som till stor del bevisas om man helt enkelt jämför Bushs kampanjlöften med den politik han sedan drev. Det går inte att göra här, men ett kort och bra exempel på hur konsekvent Bush var i förhållande till sina kampanjlöften är att se Bushs avskedstal från januari 2009 där Bush beskriver vad han gjort under sina åtta år - saker som står synnerligen i linje med även de saker Åsard i sin bok menar att han kampanjade på).
USA efter 9/11:
I nästa avsnitt tar Åsard upp hur Bush agerade efter 9/11-attacken och hänvisar till Michael Moores film Farenheit 9/11 och dennes skildring av Bushs reaktion när denne fick besked om attackerna när han satt och läste inför en skolklass i Florida. Åsard skriver:
"...Moore gör en poäng av att läsningen inte upphör förrän efter nära sju minuter. En handfallen president som inte är vuxen uppgiften, blir intrycket." (S 137)
Naturligtvis blir det intrycket man får om man ser Michael Moores film - men en hänvisning till Michael Moore som belägg för en sund beskrivning av president Bushs reaktion på 9/11-attacken kan inte tas seriöst. (Fahrenheit 9/11 är förövrigt en film jag dissekerar i följande artikel från 2004/08 - där jag också specifikt kommenterar scenen som Åsard hänvisar till). Det hade varit mer korrekt att skildra några av Bushs suveräna 9/11-tal, eller åtminstone nämna det spontana "bull-horn-talet" när han dagarna efter attacken stod på ruinerna efter WTC och spontant ropade i megafon som svar på att många på platsen inte kunde höra honom:
"I can hear you! The rest of the world hears you - and those who knocked these buildings down will hear all of us soon!"
Här är klippet:
En spontan respons han prisades även av demokrater för - och en av de saker John Kerry berömde Bush för under presidentkampanjen 2004 var just Bushs respons på 9/11-attacken. Att som Åsard gör främst presentera Bushs 9/11-respons utifrån Michael Moore är således föga nyanserat.
Åsard går sedan vidare och beskriver Patriot Act, militärdomstolar och de kontroversiella säkerhetsbeslut som Bush fattade i kölvattnet av attacken. Han tar sedan upp kritiken mot lagarna (utan att ta upp de mer seriösa aspekterna till förespråkandet av dem) - och inte heller nämner han de lagar av dessa som numera stöds också av Obama-administrationen (rätten att hålla fångar inspärrade på obestämd tid är en av de mer intressanta, eftersom Obama-administrationen kämpat aktivt för att också de få göra detta).
Han hänvisar också till Richard A Clarke som drivit tesen om att intresset för terrorism var litet innan 9/11 och att Bushs närmaste rådgivare istället hade sina ögon riktade på Saddam Husseins Irak. Genom att avsluta stycket med de orden så spär Åsard på myten om att Bush på förhand skulle ha bestämt sig för att invadera Irak (ett påstående som motsäger en tes som Åsard drivit tidigare, nämligen att Bush innan 9/11 var isolationist - vilket han också var).
Åsard fortsätter med att beskriva vad han menar var Bushs tre huvudmål efter 9/11-attacken - och fortsätter sedan med viss kritik mot begreppet "ondskans axelmakter" (myntat av Bushs talskrivare David Frum, som Åsard hänvisar till på andra ställen i boken).
Vidare fortsätter Åsard i en annan del att förklara hur "Bushdoktrinen" kom att ersätta "Powelldoktrinen". Den första gick ut på att anfalla preventivt (något som kom att exemplifieras i fallet med Irak) - medan Powell-doktrinen gick ut på att dels ha ett tydligt mål med kriget, anfalla med överväldigande styrka och ha ett klart slutmål. Åsard förklarar att Powell-doktrinen inte är lätt att tillämpa i en kamp mot terrorism utan utvecklades i ljuset av Vietnamkriget. Trots det ger han inget försvar för Bushs linje (Bush drog nämligen samma slutsats om den sk "Powell-doktrinen"). Åsard skriver istället hur Bush litade på råd från Rumsfeld och Cheney och hur detta ledde till en serie katastrofala handlingar - han nämner sedan den klassiska kritiken mot Irakinvasionen i form av för små trupper, dåliga förberedelser inför kommande upplopp, upplösningen av Iraks armé, etc.
Åsard ger inga förklaringar till varför Bush-administrationen valde den taktik de gjorde (och de finns många sunda förklaringar till dessa, som visar på hur lätt det är att vara efterhandsklok. Här är en förklaring som argumenterar specifikt varför man valde att sätta in små truppstyrkor i de initiala invasionerna av Irak och Afghanistan). Istället fortsätter han driva tesen om att Bush bestämt sig för ett krig mot Saddam Hussein och hur Bush negligerade kriget i Afghanistan. Resultatet av detta, menar Åsard, var:
"I stället satsade administrationen på ett ideologiskt motiverat krig mot Irak med följd att Usama bin Ladin, mulla Omar och andra extremister tilläts fly coh talibanerna otroligt nog återkomma som politisk kraft. Resultatet är att de vedervärdiga mullorna i Iran har fått väsentligt ökat inflytande i regionen alltmedan problemet Pakistan och fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier har negligerats." (S 147)
Med de orden avslutar Åsard delkapitlet utan att nämna att det tog flera år för talibanerna att göra come-back - vilket indikeras av att de amerikanska dödssiffrorna i Afghanistan i princip fram till nu varit väldigt låga (come-back:en började på rejält allvar först 2008 - och det är först i år som taliban-utförda sharia-straff som stening börjat utdömas i Afghanistan igen). Mullorna i Iran och Irans ökade fundamentalism hade inte speciellt mycket att göra med invasionen av Irak utan började med Mahmoud Ahmadinejads seger 2005 (dvs 2 år efter Irakinvasionen) - innan dess var Iran på väg att bli öppnare och mer reformvänligt - inte mer fundamentalistiskt, något Åsard dock inte nämner. Således knyter han ihop saker som inte har speciellt mycket med varandra - eller med Bushs politik att göra.
Han tar heller inte upp de många olika faktorer som faktiskt låg bakom Irakkriget (historiska faktorer som oavsett bristande underrättelseinformation alla pekade i en och samma riktning) - faktorer jag dock går igenom i följande artikel som rekommenderas till dem intresserade av bakgrunden till kriget och hur Bush-administrationen betraktade situationen.
Eftersom Åsard har ett kapitel som handlar om huruvida JFK skulle påbörjat kriget i Vietnam, så hade det förstås i sammanhanget också varit passande om han haft ett annat kapitel som handlat om huruvida Al Gore skulle ha invaderat Irak?
Det har han inte - men 2008 förklarade professor Frank Harvey vid Dalhousie University att Al Gore förmodligen skulle ha gjort samma sak som George W. Bush - nämligen invaderat Irak. Åsard gör dock inga försök till sådana förklaringar i fallet Bush utan tar i princip bara för givet att det var ett dumt krig, som bara en sådan som Bush skulle ha startat.
Åsards källor:
En annan intressant sak med Åsards utläggningar om Bush och dennes krigspolitik är de källor han använder sig av. Åsard hänvisar till bl a Richard Clarkes bok "Against All Enemies: Inside America´s war on terror" från 2004 - Richard Clarke kan dock inte betraktas som den mest objektiva källan och tillhör en av Bush-administrationens främsta kritiker. Åsard fortsätter dock att förlita sig på snarlika källor och hänvisar även till John K Cooleys bok "Oheliga krig: Afghanistan, USA och den internationella terrorismen" - en Bushkritisk bok som givits ut av -- Ordfront. En annan bok Åsard hänvisar till är den i dagarna omtalade Bob Woodward, och dennes bok "Bush at war". Åsard fortsätter i kommande kapitel att driva en tämligen ensidig Bush-kritik och skriver bl a följande:
"George Bush verkar leva i tron att historien kommer att ge honom upprättelse. Nåogn månad innan Barack Obama svor presidenteden yttrade Bush i en intervju att han varje dag under sitt presidentskap hade konsulterat Bibeln och att han hoppades att historien skulle komma ihåg honom som "en befriare". Han hoppas förgäves." (s 173)
Föga nyanserat. Det är dessutom inte främst Bush personligen som lägger betoningen vid historien - han förklarar oftast att han gjorde allt han kunde för att fatta så bra beslut som möjligt, oavsett hur detta av andra kommer att betraktas. Här är ett klipp från en av Bushs första post-presidentiella intervjuer:
UPPDATERING 2010-11-08:
Vad klippet visar är alltså att det i första hand inte är Bush personligen som betonar viket av historien, utan snarare utomstående (inte minst jag själv) som faktiskt följt Bushs presidentskap på ett mer seriöst sätt än de flesta svenskar har gjort.
I Åsards stycke använder han dessutom en annan intressant källa. Intervjun han hänvisar till refereras nämligen till en artikel i DN, skriven av Kalle Bergbom den 6 maj 2010. Denna artikel är dock i sig ytterst snedvinklad, något jag själv uppmärksammar i detta inlägg.
Hur bör man då bedöma Åsards beskrivning av Bush?
Åsard ger tyvärr ingen saklig beskrivning av George W. Bush (Jag är ingen varm anhängare av Barack Obama, men vågar påstå att mina beskrivningar av denne är mer sakliga än Åsards beskrivning av Bush är). Att inte hålla med Bush är en sak (en helt acceptabel sådan, om man kan anföra goda och genomtänkta motargument) - men att inte kunna beskriva Bushs politik sakligt är inte acceptabelt - i synnerhet inte när det görs av en professor i amerikanska studier. Åsard förklarar i sin bok hur hans studenter oftast inte kan nämnvärt mycket om John F Kennedy - en läsning av Åsards bok skulle tyvärr dock heller inte ge dem nämnvärt mycket vettig kunskap om George W. Bush.
Här skulle jag dock vilja göra en kvalitativ åtskillnad mellan Åsards bok generellt och hans stycken om just George W. Bush. Åsard har nämligen - precis som jag i början av detta inlägg påpekade - skrivit en överlag bra och mycket läsvärd bok om viktiga episoder i amerikansk politisk historia. Det är bara styckena om George W. Bush som inte håller tillräckligt hög kvalitativ klass. Och jag tror inte att det bara är mitt personliga intresse och min sympati för George W. Bush som får mig att dra den slutsatsen. Det finns nämligen en konkret skillnad i hur Åsard byggt upp kapitlen om Bush i jämförelse med hur han byggt upp sina andra kapitel. Skillnaden är följande:
I tidigare kapitel för Erik Åsard intressanta resonemang kring varje ämne. I nästan varje kapitel lägger han fram två olika ståndpunkter om en särskild fråga där han presenterar såväl positiva som negativa argument (om te x Kennedys krig eller inte krig i Vietnam) - och resonerar sedan själv utifrån dessa utgångspunkter. I sina avsnitt om Bush gör han emellertid inte så utan bygger egna argument uteslutande på synnerligen Bush-kritiska källor (så som ovan påvisats). Således gör han - trots att han är professor - samma misstag som svensk media gjort gällande Bush de senaste 10 åren; förmedlar en vänsterkritisk (eller vänsterliberal) bild av Bush helt utan att ge minsta utrymme till seriös förklaring av Bush-administrationens politik.
Efter några kapitel om George W. Bush fortsätter Åsard med att skildra valkampanjen 2008 och Barack Obamas historiska seger. Han förklarar dock att den amerikanska politiken går i cykler och att det oavsett valresultaten 2010 och 2012 likväl kan innebära att pendeln nu börjar svänga åt höger igen.
Den fråga boken inledningsvis tog upp, om USA:s fortsatta supermaktsställning, diskuteras sedan i ett slutkapitel där Åsard beskriver vad somliga ansett utgöra de främsta hoten mot USA:s supermaktsställning, däribland ett växande EU och ett växande Kina. Åsard menar dock att EU utan en stark militär inte kommer att bli någon supermakt, och att Kina helt enkelt ligger för långt efter USA i alldeles för många avseenden för att inom överskådlig framtid bli en verklig supermaktskonkurrent.
Det största hotet mot USA:s maktställning kommer istället inifrån: växande statsskulder, polarisering mellan partierna, ett gammalt och trögt konstitutionellt ramverk som gör det svårt att styra effektivt - och dessa saker är både kort och medellångsiktigt betydligt större hot mot USA:s dominans än de nya växande världsekonomierna - och det är dessa saker som i första hand gör supermakten USA sårbar.
I det avseendet är jag åtminstone beredd att till viss del hålla med Åsard, vars bok trots vad jag anser vara en bristande skildring av George W. Bush, likväl är mycket lärorik. Och boken kan för den som är intresserad köpas te x från Adlibris eller hos Bokus Den sårbara supermakten : USA:s väg från John F. Kennedy till Barack Obama.
Carl Paladino siktar på seger
Alltmer antyder nu att republikanernas kandidat i New Yorks guvernörsval - Carl Paladino, på allvar kan komma att ha en chans att besegra demokraternas kandidat Andrew M. Cuomo. Det vore i sådana fall en stor seger för te-party-rörelsen. MSNBC har här ett inslag om saken:
Se även tidigare inlägg:
Republikanerna vinner mark i New Yorks guvernörsval 20100924
Se även tidigare inlägg:
Republikanerna vinner mark i New Yorks guvernörsval 20100924
onsdag 29 september 2010
Obama manar trosbaserade organisationer att stödja sjukvårdsreformen
Obama har manat trosbaserade grupper att stödja sjukvårdsreformen - något som skulle ha betraktats som ytterst kontroversiellt om något liknande hade gjorts av president Bush. Här talar fader Johnatan Morris om saken - denne anser inte att det är nödvändigtvis fel av presidenten att ställa sig bakom en moralisk sak - däremot är sjukreformen i sig mycket kontroversiell. Det intressantaste i sammanhanget är dock ur politiskt avseende inte vad Obama manar de trosbaserade organisationerna att ställa sig bakom utan just det faktum att han gör det - något Bush aldrig skulle kunna ha gjort utan att ha väckt ett gigantiskt ramaskri bland liberala vänsteraktivister (som te x president Obamas egna anhängare):
Se även tidigare inlägg:
Obama betonar sin kristna tro 20100929
Se även tidigare inlägg:
Obama betonar sin kristna tro 20100929
Bob Woodward intervjuas om sin nya bok
Bill O Reilly intervjuar här Bob Woodward om dennes nya kontroversiella bok "Obama's wars":
Och här fortsätter Woodward att tala om Obamas kontra Bushs skilda synsätt på kriget mot terrorismen:
Bill O Reilly har vidare några egna reflektioner utifrån Woodwards intervju, och menar att det återstår att se om Obama verkligen - i likhet med Bush - har beslutsamheten att göra det som krävs för att verkligen besegra grupper som talibanerna och Al Qaida:
Vad kan man då säga om Woodwards bok?
Jag har inte läst vare sig den eller någon av hans tidigare böcker. Men antingen kan man ta till sig den kritik han förmedlar mot både Bush- och Obama-administrationen som en seriös sådan. Genomtänkt kritik riktad av en aktad journalist.
Eller så kan man anse att han i första hand är en publicitetslysten reporter som gärna skriver böcker som drar till sig stora rubriker. Jag lutar mer åt den sistnämnda tesen, men jag har som sagt inte läst Woodwards böcker varför mitt omdöme endast baseras på utdrag, citat och referenser.
Men oavsett hur man betraktar Woodwards verk så vore det trevligt med lite konsekvens.
När svensk media refererade till Woodwards Bush-kritik, så nämndes Woodward som en högt anstående person (vilket jag beskriver i detta inlägg) - när denne nu kritiserar Obama, så nämns det att han gör det, men hans eget "super-CV" blåses inte upp på samma sätt. Således blir Woodwards kritik mot Bush något man som läsare bör ta seriöst, medan hans kritik mot Obama blir något som kan tas med en nypa salt. Man kan som sagt ha en grundläggande åsikt om hur Woodward är som journalist - däremot är det högst inkonsekvent av svenska skribenter att vraka om välja gällande vilka delar av hans journalistisk som är totalt superseriös och vilka delar som inte är det.
Se även tidigare inlägg:
Bob Woodward skriver Obama-kritisk bok 20100923
Och här fortsätter Woodward att tala om Obamas kontra Bushs skilda synsätt på kriget mot terrorismen:
Bill O Reilly har vidare några egna reflektioner utifrån Woodwards intervju, och menar att det återstår att se om Obama verkligen - i likhet med Bush - har beslutsamheten att göra det som krävs för att verkligen besegra grupper som talibanerna och Al Qaida:
Vad kan man då säga om Woodwards bok?
Jag har inte läst vare sig den eller någon av hans tidigare böcker. Men antingen kan man ta till sig den kritik han förmedlar mot både Bush- och Obama-administrationen som en seriös sådan. Genomtänkt kritik riktad av en aktad journalist.
Eller så kan man anse att han i första hand är en publicitetslysten reporter som gärna skriver böcker som drar till sig stora rubriker. Jag lutar mer åt den sistnämnda tesen, men jag har som sagt inte läst Woodwards böcker varför mitt omdöme endast baseras på utdrag, citat och referenser.
Men oavsett hur man betraktar Woodwards verk så vore det trevligt med lite konsekvens.
När svensk media refererade till Woodwards Bush-kritik, så nämndes Woodward som en högt anstående person (vilket jag beskriver i detta inlägg) - när denne nu kritiserar Obama, så nämns det att han gör det, men hans eget "super-CV" blåses inte upp på samma sätt. Således blir Woodwards kritik mot Bush något man som läsare bör ta seriöst, medan hans kritik mot Obama blir något som kan tas med en nypa salt. Man kan som sagt ha en grundläggande åsikt om hur Woodward är som journalist - däremot är det högst inkonsekvent av svenska skribenter att vraka om välja gällande vilka delar av hans journalistisk som är totalt superseriös och vilka delar som inte är det.
Se även tidigare inlägg:
Bob Woodward skriver Obama-kritisk bok 20100923
Alan Graysons taliban-ad
Den demokratiske kongressmannen Alan Graysons främsta karaktärsdrag är inte sympati - och han har många gånger kritiserat republikanerna i mycket hårda ordalag. Nu för han en valkampanj i Floridas 8:e kongressdistrikt mot sin republikanske utmanare Daniel Webster - och Grayson har där en ad där han jämställer den kristne Webster med talibanerna, och det på ett synnerligen missvisande sätt där han framställer Webster som en kvinnoförtryckare, trots att det klipp han använder sig av för att bevisa detta egentligen säger precis tvärtom. Något Sean Hannity här uppmärksammar:
UPPDATERING:
Här har Newsweek också en artikel där Graysons elakheter lyfts fram, vilket får honom att framstå som USA:s värsta politiker.
Se även tidigare inlägg:
Demokraten Alan Grayson sammanfattar GOP:s sjukvårdsplan 20090930
UPPDATERING:
Här har Newsweek också en artikel där Graysons elakheter lyfts fram, vilket får honom att framstå som USA:s värsta politiker.
Se även tidigare inlägg:
Demokraten Alan Grayson sammanfattar GOP:s sjukvårdsplan 20090930
Obama betonar sin kristna tro
När Obama kampanjade 2008 gjordes mycket av att han faktiskt hade en aktiv kristen tro (influerad av en svart, men också vit evangelikal vänster) - något de demokratiska presidentkandidaterna sällan varit bekväma med på väldigt länge - och i synnerhet var det inte detta år 2004. När han väl vunnit behöll han Bushs departement för trosstöd till religiösa hjälporganisationer (ett initiativ som uppskattas också av många svarta kyrkor - dvs den miljö Obama härrör från - som gör mycket för fattiga, och socialt utsatta människor). Talet om sin personliga tro tonade han dock ner.
Nu, i takt med att mellanårsvalet närmar sig i kombination med att många amerikaner blivit alltmer skeptiska till Obamas kristna tro, och där många numera återigen tror att han faktiskt är muslim - förklarade Obama på en kampanj att han var kristen av ett medvetet val. Normalt brukar han tala om Kristi exempel, här talar han dock också mer specifikt om Jesu död för mänsklighetens synder.
Problemet med demokraternas tal om tron är dock att de kan lyckas initialt för att sedan tappa de värdekonservativa väljarnas förtroende. Jimmy Carter var den förste "born-again-christian"-kandidaten (Carter hade en syster som var predikant), men fick efter sin valseger se stödet sjunka bland de evangelikala i takt med att hans politik var föga inriktad på de evangelikalas värdefrågor. Ronald Reagan drog istället över de evangelikala till det republiknska partiet.
Bill Clinton var kristen, men hans politik och personliga karaktär grumlig - och år 2000 var det George W. Bush som helt och hållet hypades av de evangelikala (Bush tonade dock också han ner sin tro med åren, i synnerhet efter 9/11 då pratet om Jesus förbyttes mot allmänt prat om "Den Allsmäktiges" allmänna önskan om alla människors frihet) - en grupp demokraternas kandidat John Kerry 2004 hade mycket svårt att förhålla sig till.
Det problemet hade inte Obama 2008 - hans enda problem med gruppen var möjligtvis att de i somliga avseenden hade olika åsikter. Överlag hade han dock deras förtroende. Så är dock inte längre fallet, och Obama trummar nu åter upp sin kristna tro - frågan är bara om det räcker? 2008 var det republikanska partiet med dess stödtrupper i spillror - 2010 håller den kristna högern på att göra come-back (på ett sätt de aldrig gjorde under George W. Bush) - Obama kan vid det här laget förmodligen inte avvärja den saken, oavsett i vilken utsträckning han talar om tron eller ej.
Se även tidigare inlägg:
Values Voter Summit 2010 - en sammanfattning 20100924
VVS - del 8: Tony Perkins 20100923
Obamas religiösa identitetsproblem 20100820
Nu, i takt med att mellanårsvalet närmar sig i kombination med att många amerikaner blivit alltmer skeptiska till Obamas kristna tro, och där många numera återigen tror att han faktiskt är muslim - förklarade Obama på en kampanj att han var kristen av ett medvetet val. Normalt brukar han tala om Kristi exempel, här talar han dock också mer specifikt om Jesu död för mänsklighetens synder.
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Problemet med demokraternas tal om tron är dock att de kan lyckas initialt för att sedan tappa de värdekonservativa väljarnas förtroende. Jimmy Carter var den förste "born-again-christian"-kandidaten (Carter hade en syster som var predikant), men fick efter sin valseger se stödet sjunka bland de evangelikala i takt med att hans politik var föga inriktad på de evangelikalas värdefrågor. Ronald Reagan drog istället över de evangelikala till det republiknska partiet.
Bill Clinton var kristen, men hans politik och personliga karaktär grumlig - och år 2000 var det George W. Bush som helt och hållet hypades av de evangelikala (Bush tonade dock också han ner sin tro med åren, i synnerhet efter 9/11 då pratet om Jesus förbyttes mot allmänt prat om "Den Allsmäktiges" allmänna önskan om alla människors frihet) - en grupp demokraternas kandidat John Kerry 2004 hade mycket svårt att förhålla sig till.
Det problemet hade inte Obama 2008 - hans enda problem med gruppen var möjligtvis att de i somliga avseenden hade olika åsikter. Överlag hade han dock deras förtroende. Så är dock inte längre fallet, och Obama trummar nu åter upp sin kristna tro - frågan är bara om det räcker? 2008 var det republikanska partiet med dess stödtrupper i spillror - 2010 håller den kristna högern på att göra come-back (på ett sätt de aldrig gjorde under George W. Bush) - Obama kan vid det här laget förmodligen inte avvärja den saken, oavsett i vilken utsträckning han talar om tron eller ej.
Se även tidigare inlägg:
Values Voter Summit 2010 - en sammanfattning 20100924
VVS - del 8: Tony Perkins 20100923
Obamas religiösa identitetsproblem 20100820
Obama om utbildning i USA
NBC fokuserar denna vecka speciellt på utbildningsfrågan, och intervjuar här president Obama om ämnet:
Se även tidigare inlägg:
MtP: Education Nation del 1, A Pledge to America 20100927
Skoldebatten uppmärksammas i ny film 20100926
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
MtP: Education Nation del 1, A Pledge to America 20100927
Skoldebatten uppmärksammas i ny film 20100926
tisdag 28 september 2010
Kritik mot Obama- och BP:s oljerespons
Obama-administrationen och BP får ny kritik för responsen på oljespillet utanför Louisiana - dels pg a att de underskattade hur mycket olja som läckte, och dels pg a att regeringen nu tycks vilja lägga problemet bakom sig: förra månaden hävdade Vita Huset att 75% av oljespillet blivit upprensat eller tynat bort - så enkelt fungerar dock inte saker och ting, Ian McDonald från Florida University menar dock att mer än hälften av oljan finns kvar i vattnet och den kommer inte att försvinna vare sig enkelt eller snabbt. MSNBC har här ett inslag om saken:
Se även tidigare inlägg:
BP förbereder slutlig stängning av oljehålet 20100918
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
BP förbereder slutlig stängning av oljehålet 20100918
Stimulanspengar till vägbyggen skapar få arbeten
En ihållande trögt gående ekonomi med fortsatt hög arbetslöshet gjorde att Obama i början av denna månad pålyste 50 miljarder dollar för vägbyggen, något han förklarade i praktiken innebar:
Hans förslag kom av kritiker att kallas för "det andra stimulanspaketet", och den republikanske kongressmannen Eric Cantor sa om förslaget:
Det nya 50-miljarder-dollars-anslaget är ännu inte sjösatt. Däremot går det att utvärdera pengarna till vägbyggen som anslogs i Obamas första och gigantiska 786-miljarder-dollars-stimulanspaket från 2009, något McClatchy skriver om i följande artikel där man konstaterar att medan stimulanspengarna till vägprojekt använts relativt effektivt i somliga delstater, så har de fastnat eller varit väldigt ineffektiva i andra, som te x Kalifornien och Virginia. Kalifornien har 41% av sina vägprojekt ostartade och har spenderat bara 26% av sina pengar (orsak: besvärlig byråkrati). Virginia har 52% av sina vägprojekt ostartade (orsak: man ville satsa på långsiktiga projekt snarare än kortsiktiga). De som hanterat stimulanspengarna och vägprojekten snabbare är stater som Illinois, Iowa och Mississippi - som alla fått igång 65% av sina projekt, pg a att dessa satsat på kortsiktiga och mer snabbstartade sådana.
Kontentan är dock att Obama-administrationen överskattade vägsektorns förmåga att snabbt skapa jobb:
(Hackor och spadar var förstås exakt vad som användes när Franklin Delano Roosevelt lanserade sitt stimulanspaket på - 1930-talet. Oavsett hur man betraktar FDR:s stimulanspaket så måste vägarbeten på den tiden ha gått snabbare att starta, och krävt mindre planering än de gör idag. Dessutom lär de ha krävt betydligt mer manskap än dagens vägarbeten gör - och således också skapat fler jobb.)
2009 menade Obama dock att 150 000 jobb skulle skapats genom infrastruktursatsningen i stimulanspaketet innan årsslutet 2010. Så har dock inte blivit fallet, ens med de mest stimulansvänliga jobbsiffrorna. McClatchy skriver vidare:
Detta alltså 1,5 år efter stimulanspaketets godkännande - och bara 3 månader innan det årsslut Obama menade skulle ha inneburit 150 000 jobb. Således överskattade man alltså i sitt stimulanspaket från 2009 vägsektorns förmåga att skapa jobb. Förmodligen gör man samma misstag med sitt nya stimulanspaket.
Att bygga och rusta upp vägar är förstås behövligt och en bra sak att göra. Men likt så mycket annat med Obamas stimulanspaket så tycks det inte vara det snabbaste eller mest effektiva sätt att spendera pengar på för att snabbt vända ekonomin. Och det är förstås det ett stimulanspaket syftar till - och även vad Obama menade att det skulle göra.
Källa: McClatchy
Se även tidigare inlägg:
Hur Los Angeles spenderade stimulanspengarna 20100917
WANTED: Knäpp en stimulansskylt 20100916
Het diskussion om Obamas nya stimulanspaket 20100906
Obama proklamerar nytt stimulanspaket 20100906
“Over the next six years,” sa Obama. “we are going to rebuild 150,000 miles of our roads — that’s enough to circle the world six times; that’s a lot of road.
Hans förslag kom av kritiker att kallas för "det andra stimulanspaketet", och den republikanske kongressmannen Eric Cantor sa om förslaget:
“yet another government stimulus effort, another play called from the same failed Keynesian playbook.”
Det nya 50-miljarder-dollars-anslaget är ännu inte sjösatt. Däremot går det att utvärdera pengarna till vägbyggen som anslogs i Obamas första och gigantiska 786-miljarder-dollars-stimulanspaket från 2009, något McClatchy skriver om i följande artikel där man konstaterar att medan stimulanspengarna till vägprojekt använts relativt effektivt i somliga delstater, så har de fastnat eller varit väldigt ineffektiva i andra, som te x Kalifornien och Virginia. Kalifornien har 41% av sina vägprojekt ostartade och har spenderat bara 26% av sina pengar (orsak: besvärlig byråkrati). Virginia har 52% av sina vägprojekt ostartade (orsak: man ville satsa på långsiktiga projekt snarare än kortsiktiga). De som hanterat stimulanspengarna och vägprojekten snabbare är stater som Illinois, Iowa och Mississippi - som alla fått igång 65% av sina projekt, pg a att dessa satsat på kortsiktiga och mer snabbstartade sådana.
Kontentan är dock att Obama-administrationen överskattade vägsektorns förmåga att snabbt skapa jobb:
"The highway building was oversold as a short-term jobs creator," said Dan Seiver, a professor of finance at San Diego State University. "I think it is a good way to spend money. But given how capital-intensive road building is, it doesn't generate an enormous number of jobs quickly.
"If you really wanted to have a highway project that is intended to maximize employment, then build the highway with picks and shovels," he added.
(Hackor och spadar var förstås exakt vad som användes när Franklin Delano Roosevelt lanserade sitt stimulanspaket på - 1930-talet. Oavsett hur man betraktar FDR:s stimulanspaket så måste vägarbeten på den tiden ha gått snabbare att starta, och krävt mindre planering än de gör idag. Dessutom lär de ha krävt betydligt mer manskap än dagens vägarbeten gör - och således också skapat fler jobb.)
2009 menade Obama dock att 150 000 jobb skulle skapats genom infrastruktursatsningen i stimulanspaketet innan årsslutet 2010. Så har dock inte blivit fallet, ens med de mest stimulansvänliga jobbsiffrorna. McClatchy skriver vidare:
In April 2009, Obama spoke at a Department of Transportation event celebrating the stimulus program's 2,000th highway project. He talked about the "remarkable" effort, and detailed how "quickly, efficiently, and responsibly those investments have been made."
"By the end of next year, our investments in highway projects alone will create or save 150,000 jobs," Obama said. "I want to repeat that: 150,000 jobs, most of them in the private sector."
What did he mean? The White House explained last week that he meant all direct and indirect jobs — in other words, jobs that are created both by hiring road workers and the impact the money has supporting other businesses.
Even by that measure, however, a review of the most recent White House job estimates, based on spending through June 30, shows that highway projects have created about 92,000 jobs.
Detta alltså 1,5 år efter stimulanspaketets godkännande - och bara 3 månader innan det årsslut Obama menade skulle ha inneburit 150 000 jobb. Således överskattade man alltså i sitt stimulanspaket från 2009 vägsektorns förmåga att skapa jobb. Förmodligen gör man samma misstag med sitt nya stimulanspaket.
Att bygga och rusta upp vägar är förstås behövligt och en bra sak att göra. Men likt så mycket annat med Obamas stimulanspaket så tycks det inte vara det snabbaste eller mest effektiva sätt att spendera pengar på för att snabbt vända ekonomin. Och det är förstås det ett stimulanspaket syftar till - och även vad Obama menade att det skulle göra.
Källa: McClatchy
Se även tidigare inlägg:
Hur Los Angeles spenderade stimulanspengarna 20100917
WANTED: Knäpp en stimulansskylt 20100916
Het diskussion om Obamas nya stimulanspaket 20100906
Obama proklamerar nytt stimulanspaket 20100906
Morning vs Mourning in America
1984 hade Ronald Reagan regerat USA i fyra år. I sin återvalskampanj lanserade han den klassiska ad:en "Morning in America":
Nu har republikanerna gjort en ny ad, men vid namn "Mourning in America":
Källor: KansasCity.com, LA Times
Se även tidigare inlägg:
Ronald Reagans liv filmatiseras 20100908
Nu har republikanerna gjort en ny ad, men vid namn "Mourning in America":
Källor: KansasCity.com, LA Times
Se även tidigare inlägg:
Ronald Reagans liv filmatiseras 20100908
måndag 27 september 2010
Dåliga opinionsvindar för Obamas omval 2012
Två år är en evighet i politiska sammanhang och 2012 kan Obama kanske vara "super-Obama" från 2008 en gång till. För närvarande är han dock allt annat än detta. En ny opinionsundersökning visar att bara 38% av de amerikanska väljarna anser att Obama förtjänar nytt förtroende.
De är skeptiska till hans sjukvårdsreform (av de oberoende väljarna anser 54% av dessa att sjukvårdsreformen är dålig - medan 38% är positiva) och har lågt förtroende för hans förmåga att skapa jobb. 38% anser att han förtjänar nytt förtroende, men 44% tänker rösta för att få bort honom medan 13% överväger att rösta på någon annan.
De 38% som stöder Obamas omval 2012 kan jämföras med Bill Clinton som också stöddes av bara 38% 1994. I jämförelse med republikanerna leder Obama dock med 8% över Sarah Palin, vilket visar att väljarna föredrar Obama framför Palin.
Den republikan som det dock går bäst för är Mike Huckabee som stöds av 48%, följt av Mitt Romney på 45%.
Om Huckabee blir den som utmanar Obama 2012 återstår att se - men en sådan utmaning vore onekligen intressant.
Källa: Politico
Se även tidigare inlägg:
Bara 18% stöder kongressen 20100921
De är skeptiska till hans sjukvårdsreform (av de oberoende väljarna anser 54% av dessa att sjukvårdsreformen är dålig - medan 38% är positiva) och har lågt förtroende för hans förmåga att skapa jobb. 38% anser att han förtjänar nytt förtroende, men 44% tänker rösta för att få bort honom medan 13% överväger att rösta på någon annan.
De 38% som stöder Obamas omval 2012 kan jämföras med Bill Clinton som också stöddes av bara 38% 1994. I jämförelse med republikanerna leder Obama dock med 8% över Sarah Palin, vilket visar att väljarna föredrar Obama framför Palin.
Den republikan som det dock går bäst för är Mike Huckabee som stöds av 48%, följt av Mitt Romney på 45%.
Om Huckabee blir den som utmanar Obama 2012 återstår att se - men en sådan utmaning vore onekligen intressant.
Källa: Politico
Se även tidigare inlägg:
Bara 18% stöder kongressen 20100921
Sarah Shourd talar om fångenskapen
Den amerikanska kvinnan Sarah Shourd som frisläppts från iransk fångenskap talar här i en intervju av MSNBC om tiden i fångenskap och hur det känns att hennes fästman och vän fortfarande är kvar i Iran:
Sarah Shourd lyckades också få tala privat med Ahmadinejad under dennes USA-besök - här är ett inslag om det mötet:
Se även tidigare inlägg:
Sarah Shourd på väg hem utan sina vänner 20100919
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Sarah Shourd lyckades också få tala privat med Ahmadinejad under dennes USA-besök - här är ett inslag om det mötet:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
Sarah Shourd på väg hem utan sina vänner 20100919
FtN: Om te-party-rörelsens segrar
Face the Nation diskuterar denna vecka te-party-rörelsens segrar inom det republikanska partiet. Bob Schieffer diskuterar te-party-rörelsen med Marco Rubio från Florida, Ken Buck från Colorado och Sal Russo, som har kallats "te-party-rörelsens Karl Rove":
Demokraterna gör framsteg i Kalifornien
Republikanerna har länge hoppats att kunna göra något som väldigt länge verkat väldigt svårt: nämligen att vinna guvernörsvalet och senatsvalet i Kalifornien. En ny opinionsundersökning visar dock att de demokratiska kandidaterna har ökat i styrka.
Jerry Brown, demokraternas kandidat om guvernörsposten leder över republikanen Meg Whitman med 49 mot 44% - trots att Whitman som tidigare varit CEO för eBay pumpat in hela 119 miljoner dollar av sina egna pengar i kampanjen.
I senatskampen leder sittande demokratiska senator Barbara Boxer mot sin republikanska utmanare Carly Fiorina med 51 mot 43%. Det trots att detta val är det svåraste Boxer haft att utkämpa.
Således ser det för närvarande svårt ut för republikanerna i Kalifornien - och även om den delstaten alltid varit att sikta högt för republikansk del så är de nya siffrorna nedslående, och bör påminna om att valet långtifrån är över.
Källa: Reuters
Se även tidigare inlägg:
Senatsdebatt i Kalifornien: Boxer vs Fiorina 20100907
Jerry Brown, demokraternas kandidat om guvernörsposten leder över republikanen Meg Whitman med 49 mot 44% - trots att Whitman som tidigare varit CEO för eBay pumpat in hela 119 miljoner dollar av sina egna pengar i kampanjen.
I senatskampen leder sittande demokratiska senator Barbara Boxer mot sin republikanska utmanare Carly Fiorina med 51 mot 43%. Det trots att detta val är det svåraste Boxer haft att utkämpa.
Således ser det för närvarande svårt ut för republikanerna i Kalifornien - och även om den delstaten alltid varit att sikta högt för republikansk del så är de nya siffrorna nedslående, och bör påminna om att valet långtifrån är över.
Källa: Reuters
Se även tidigare inlägg:
Senatsdebatt i Kalifornien: Boxer vs Fiorina 20100907
Obama-administrationen vill öka möjligheterna till IT-övervakning
Obama-administrationen planerar att nästa år lägga fram ett förslag inför kongressen som ger ökade möjligheter att övervaka Internet.
Orsaken är att deras möjligheter att avlyssna terrorister och brottslingar blir allt svårare i takt med att folk i ökad utsträckning kommunicerar via Internet istället för telefon - där det förstnämnda i många avseenden är mycket svårare och ibland helt omöjligt att avlyssna. Man vill därför att kongressen röstar igenom ett krav som ålägger alla som arbetar med IT-baserad kommunikationsteknik, som te x Black Berries, Facebook, Skype etc - att också i sina system ha en teknik som gör att de går att avlyssna i de fall en domstol godkänner en avlyssningsansökan. Man vill även att de som arbetar med säkerhetskrypterad teknik ska möjliggöra samma sak.
En liknande lag stiftades 1994 och gällde då telefoner. The Communications Assistance to Law Enforcement Act, som lagen hette - syftade då till att se till att tekniken tillät regeringen att kunna fortsätta ha möjlighet att avlyssna telefoner även efter övergången från trådbaserade till digitala mobiltelefoner.
Internetföretag är underställda samma lagar som telefonföretag - där de efter domstolsbeslut kan åläggas att avlyssna en misstänkt brottsling. Men däremot finns ännu ingen lag som kräver de tekniska möjligheterna att i praktiken kunna göra detta - vilket lett till problem i kampen mot terroristmisstänkta. New York Times skriver:
Man vill därför nu med en ny lag kunna undvika sådana händelser. Lagförslaget är ännu inte specifikt utformat men kretsar kring följande troliga krav:
Företag som inte lever upp till kraven kan komma att åläggas böter. En sådan lag skulle dock inte täcka upp alla kommunikationsmöjligheter, och det är oklart hur kommunikationsföretag internationellt som inte gör affärer direkt med USA - skulle påverkas. Kritiska röster menar också att en sådan lag inte bara kommer att användas av regeringen utan även kan komma att utnyttjas - om regeringen kräver att det ska gå att öppna en dörr till krypterad data så kommer den dörren att öppnas även av andra. Steven M. Bellovin, dataprofessor vid Columbia University, gav exempel på en händelse i Grekland 2005 när hackare hade utnyttjat en lag som krävde att IT-företag hade inbyggda avlyssningsfunktioner, och därefter för egen del hade avlyssnat ett antal offentliga telefonlinjer, däribland premiärministerns.
Andra kritiker menar att en sådan lag skulle göra att företag som säljer säkerhetsvaror skulle förlora kunder om de ålades att i sin programvara också lägga in en avlyssningsfunktion. Det argumentet avfärdas dock av administrationens lagskrivare som menar att när lagen från 1994 kom så kritiserades den för att hämma mobilinnovation, vilket dock inte blev fallet.
Valerie E. Caproni, från FBI tydliggjorde också det eventuella lagförslagets innebörd och förklarade att det inte innebar några nya övervakningsrättigheter, bara att tekniken skulle finnas för att kunna implementera de lagar som redan finns:
För närvarande träffas representanter från FBI, Justitiedepartementet, NSA och Vita Huset för att arbeta fram det slutliga lagförslaget som sedan kommer att presenteras för kongressen. När det görs lär debatten dock tillta.
Källa: New York Times
Se även tidigare inlägg:
Piratpartiet tar Wikileaks under sina vingar 20100818
Cyberattacker - ett nationellt säkerhetshot 20100614
Orsaken är att deras möjligheter att avlyssna terrorister och brottslingar blir allt svårare i takt med att folk i ökad utsträckning kommunicerar via Internet istället för telefon - där det förstnämnda i många avseenden är mycket svårare och ibland helt omöjligt att avlyssna. Man vill därför att kongressen röstar igenom ett krav som ålägger alla som arbetar med IT-baserad kommunikationsteknik, som te x Black Berries, Facebook, Skype etc - att också i sina system ha en teknik som gör att de går att avlyssna i de fall en domstol godkänner en avlyssningsansökan. Man vill även att de som arbetar med säkerhetskrypterad teknik ska möjliggöra samma sak.
En liknande lag stiftades 1994 och gällde då telefoner. The Communications Assistance to Law Enforcement Act, som lagen hette - syftade då till att se till att tekniken tillät regeringen att kunna fortsätta ha möjlighet att avlyssna telefoner även efter övergången från trådbaserade till digitala mobiltelefoner.
Internetföretag är underställda samma lagar som telefonföretag - där de efter domstolsbeslut kan åläggas att avlyssna en misstänkt brottsling. Men däremot finns ännu ingen lag som kräver de tekniska möjligheterna att i praktiken kunna göra detta - vilket lett till problem i kampen mot terroristmisstänkta. New York Times skriver:
There is no public data about how often court-approved surveillance is frustrated because of a service’s technical design.
But as an example, one official said, an investigation into a drug cartel earlier this year was stymied because smugglers used peer-to-peer software, which is difficult to intercept because it is not routed through a central hub. Agents eventually installed surveillance equipment in a suspect’s office, but that tactic was “risky,” the official said, and the delay “prevented the interception of pertinent communications.”
Moreover, according to several other officials, after the failed Times Square bombing in May, investigators discovered that the suspect, Faisal Shahzad, had been communicating with a service that lacked prebuilt interception capacity. If he had aroused suspicion beforehand, there would have been a delay before he could have been wiretapped.
Man vill därför nu med en ny lag kunna undvika sådana händelser. Lagförslaget är ännu inte specifikt utformat men kretsar kring följande troliga krav:
¶ Communications services that encrypt messages must have a way to unscramble them.
¶ Foreign-based providers that do business inside the United States must install a domestic office capable of performing intercepts.
¶ Developers of software that enables peer-to-peer communication must redesign their service to allow interception.
Företag som inte lever upp till kraven kan komma att åläggas böter. En sådan lag skulle dock inte täcka upp alla kommunikationsmöjligheter, och det är oklart hur kommunikationsföretag internationellt som inte gör affärer direkt med USA - skulle påverkas. Kritiska röster menar också att en sådan lag inte bara kommer att användas av regeringen utan även kan komma att utnyttjas - om regeringen kräver att det ska gå att öppna en dörr till krypterad data så kommer den dörren att öppnas även av andra. Steven M. Bellovin, dataprofessor vid Columbia University, gav exempel på en händelse i Grekland 2005 när hackare hade utnyttjat en lag som krävde att IT-företag hade inbyggda avlyssningsfunktioner, och därefter för egen del hade avlyssnat ett antal offentliga telefonlinjer, däribland premiärministerns.
Andra kritiker menar att en sådan lag skulle göra att företag som säljer säkerhetsvaror skulle förlora kunder om de ålades att i sin programvara också lägga in en avlyssningsfunktion. Det argumentet avfärdas dock av administrationens lagskrivare som menar att när lagen från 1994 kom så kritiserades den för att hämma mobilinnovation, vilket dock inte blev fallet.
Valerie E. Caproni, från FBI tydliggjorde också det eventuella lagförslagets innebörd och förklarade att det inte innebar några nya övervakningsrättigheter, bara att tekniken skulle finnas för att kunna implementera de lagar som redan finns:
“We’re talking about lawfully authorized intercepts. We’re not talking expanding authority. We’re talking about preserving our ability to execute our existing authority in order to protect the public safety and national security.”
För närvarande träffas representanter från FBI, Justitiedepartementet, NSA och Vita Huset för att arbeta fram det slutliga lagförslaget som sedan kommer att presenteras för kongressen. När det görs lär debatten dock tillta.
Källa: New York Times
Se även tidigare inlägg:
Piratpartiet tar Wikileaks under sina vingar 20100818
Cyberattacker - ett nationellt säkerhetshot 20100614
MtP: Education Nation del 1, A Pledge to America
Meet the Press inleder satsningen "Education Nation" när de under veckan kommer att uppmärksamma utbildningsfrågan i USA. I del 1 intervjuas bl a utbildningsminister Arne Duncan.
Men innan dess så hålls debatt mellan den republikanske kongrssmannen Mike Pence och demokraten Chris Van Hollen om bl a republikanernas manifest "A Pledge to America", Bushs skattesänkningar etc:
Se även tidigare inlägg:
GOP presenterar "A Pledge to America" 20100926
Skoldebatten uppmärksammas i ny film 20100926
Men innan dess så hålls debatt mellan den republikanske kongrssmannen Mike Pence och demokraten Chris Van Hollen om bl a republikanernas manifest "A Pledge to America", Bushs skattesänkningar etc:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
GOP presenterar "A Pledge to America" 20100926
Skoldebatten uppmärksammas i ny film 20100926
söndag 26 september 2010
GOP presenterar "A Pledge to America"
Många analytiker ser likheter mellan höstens mellanårsval och mellanårsvalet 1994 när republikanerna också tog över kongressen. Då gjordes detta i representanthuset under Newt Gingrichs ledning som då presenterade sitt "Contract with America". Nu har dagens republikaner i Representanthuset försökt sig på samma sak, och släppte i torsdags sitt manifest "A Pledge to America" - där de presenterar vad de vill göra för USA om de får makten. Här är det officiella offentliggörandet av manifestet från i torsdags:
Här, på representanthus-republikanernas hemsida, kan dokumentet också läsas och laddas ner, och där presenterar de också sitt "löfte till landet" med följande ad:
Vad innebär dock detta manifest i praktiken? Och hur kan "A Pledge to America" år 2010 jämföras med "A Contract with America" från 1994?
Här har Chuck Todd från MSNBC ett inslag om saken där han bl a beskriver hur demokraterna inte sitter stillatigande utan där både Nancy Pelosi som president Obama försökt slå tillbaka mot republikanernas initiativ:
Och här kommenteras "A Pledge to America" av Tom Brokaw som jämför republikanernas nya kontrakt med "Contract with America" med vilket alltså Newt Gingrich 1994 tog republikanskt befäl över kongressen. Brokaw förklarar bl a att det denna gång är väldigt få republikaner i representanthuset som står bakom manifestet - men att det förmodligen är ett sätt för det etablerade republikanska partiet att försöka rida på den betydligt mer populära konservativa te-party-rörelsen:
Förmodligen kommer "A Pledge to America" inte att betyda särskilt mycket alls och inte göra någon direkt skillnad i förhållande till höstens val. Lyckade drag i amerikansk politik kännetecknas nämligen nästan alltid av att de är självständigt nytänkande - inte att de är upprepande. Newt Gingrich manifest från 1994 var en självständigt nytänkande idé som amerikaner (så vitt jag förstått saken) då också uppfattade som något kreativt och fräscht. Dagens republikaners "Pledge" känns därför mer som en repris.
George W. Bushs presidentperiod var (till viss del i likhet med Bill Clintons) en nytänkande presidentperiod - och oavsett vad man än tycker om Bushs politik så var han innovativ utifrån en konservativ republikansk grund.
Obama drev en innovativ och nytänkande valkampanj 2008 (medan den politik han driver från Vita Huset dock är 1960-talsliberalism rakt av).
Sådana drag vinner oftast det amerikanska folkets uppmärksamhet, medan idéer som inte är innovativa eller folkliga inte gör det. Därför lär förmodligen detta manifest glömmas bort - till skillnad från te x te-party-rörelsen som för närvarande är den mest folkliga rörelsen i USA. Därför kommer också te-party-rörelsen i mycket högre utsträckning påverka höstens val än något parti-republikanskt-manifest-i-repris skulle kunna göra. Förmodligen kommer det dock att gå bra för republikanerna i representanthuset - men också det kommer att bero i högre utsträckning på, dels missnöjet med Obama, men också engagemanget bland te-party-rörelsen - snarare än etablerade politikers grandiosa manifest.
Källa: MSNBC
Se även tidigare inlägg:
Values Voter Summit 2010 - en sammanfattning 20100924
Jim DeMint om te-party-rörelsen och republikanerna 20100916
WANTED: Knäpp en stimulansskylt 20100916
Här, på representanthus-republikanernas hemsida, kan dokumentet också läsas och laddas ner, och där presenterar de också sitt "löfte till landet" med följande ad:
Vad innebär dock detta manifest i praktiken? Och hur kan "A Pledge to America" år 2010 jämföras med "A Contract with America" från 1994?
Här har Chuck Todd från MSNBC ett inslag om saken där han bl a beskriver hur demokraterna inte sitter stillatigande utan där både Nancy Pelosi som president Obama försökt slå tillbaka mot republikanernas initiativ:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Och här kommenteras "A Pledge to America" av Tom Brokaw som jämför republikanernas nya kontrakt med "Contract with America" med vilket alltså Newt Gingrich 1994 tog republikanskt befäl över kongressen. Brokaw förklarar bl a att det denna gång är väldigt få republikaner i representanthuset som står bakom manifestet - men att det förmodligen är ett sätt för det etablerade republikanska partiet att försöka rida på den betydligt mer populära konservativa te-party-rörelsen:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Förmodligen kommer "A Pledge to America" inte att betyda särskilt mycket alls och inte göra någon direkt skillnad i förhållande till höstens val. Lyckade drag i amerikansk politik kännetecknas nämligen nästan alltid av att de är självständigt nytänkande - inte att de är upprepande. Newt Gingrich manifest från 1994 var en självständigt nytänkande idé som amerikaner (så vitt jag förstått saken) då också uppfattade som något kreativt och fräscht. Dagens republikaners "Pledge" känns därför mer som en repris.
George W. Bushs presidentperiod var (till viss del i likhet med Bill Clintons) en nytänkande presidentperiod - och oavsett vad man än tycker om Bushs politik så var han innovativ utifrån en konservativ republikansk grund.
Obama drev en innovativ och nytänkande valkampanj 2008 (medan den politik han driver från Vita Huset dock är 1960-talsliberalism rakt av).
Sådana drag vinner oftast det amerikanska folkets uppmärksamhet, medan idéer som inte är innovativa eller folkliga inte gör det. Därför lär förmodligen detta manifest glömmas bort - till skillnad från te x te-party-rörelsen som för närvarande är den mest folkliga rörelsen i USA. Därför kommer också te-party-rörelsen i mycket högre utsträckning påverka höstens val än något parti-republikanskt-manifest-i-repris skulle kunna göra. Förmodligen kommer det dock att gå bra för republikanerna i representanthuset - men också det kommer att bero i högre utsträckning på, dels missnöjet med Obama, men också engagemanget bland te-party-rörelsen - snarare än etablerade politikers grandiosa manifest.
Källa: MSNBC
Se även tidigare inlägg:
Values Voter Summit 2010 - en sammanfattning 20100924
Jim DeMint om te-party-rörelsen och republikanerna 20100916
WANTED: Knäpp en stimulansskylt 20100916
Skoldebatten uppmärksammas i ny film
En ny film vid namn "Waiting for Superman" har just haft premiär i USA - en dokumentär som handlar om situationen i USA:s allmänna skolor - ett ämne som under de senaste åren varit uppe för stor debatt i USA. Här intervjuas filmens skapare Davis Guggenheim på MSNBC om sitt nya projekt:
NBC kommer i veckan också att särskilt uppmärksamma utbildningsfrågan i USA. I kväll intervjuas bl a utbildningsminister Arne Duncan på Meet the Press - och h är intervjuas MtP:s David Gregory, som bl a förklarar att en stor del av äran för den rådande bi-partisanska rörelsen om skolor bör hållas ansvariga för sina resultat härrör från president Bush - trots problemen med NCLB - och att detta nu tycks vara den bi-partisanska skolpolitiken i USA:
Se även tidigare inlägg:
Arne Duncan om the Blue Ribbon Award 20100910
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
NBC kommer i veckan också att särskilt uppmärksamma utbildningsfrågan i USA. I kväll intervjuas bl a utbildningsminister Arne Duncan på Meet the Press - och h är intervjuas MtP:s David Gregory, som bl a förklarar att en stor del av äran för den rådande bi-partisanska rörelsen om skolor bör hållas ansvariga för sina resultat härrör från president Bush - trots problemen med NCLB - och att detta nu tycks vara den bi-partisanska skolpolitiken i USA:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
Arne Duncan om the Blue Ribbon Award 20100910
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)