Vi har under året följt den pågående presidentvalprocessen inför presidentvalet 2016 noggrant, i synnerhet genom vår löpande podcastserie om ämnet.
Vi följer både republikanerna och demokraterna, men med främsta fokus på republikanerna eftersom dessa länge skildrats ensidigt och vinklat i svensk media. Samt pg a att vi inspireras av- och förespråkar amerikansk konservatism. Så här följer därför några rader om det republikanska primärvalet så här långt.
Förlorarna:
Den 16 december 2014 pålyste Jeb Bush att han ämnade utforska möjligheterna att kandidera inför presidentvalet 2016. Vilket för hans del i princip var detsamma som att pålysa en kandidatur.
Bush blev direkt den tydliga frontrunnern. En opinionsundersökning a CNN/ORC i slutet av december 2014 visade att Jeb Bush hade hela 23% stöd av republikanerna; på andraplats kom Chris Christe med 10%; Ben Carson 7% och Rand Paul och Mike Huckabee på vardera 6%.
En temporär skugga skulle dock komma att kastas över den mycket potentiella Bush-kampanjen, när Mitt Romney - republikanernas kandidat i presidentvalet 2012 - höll ett tal i mitten av januari, på RNC:s vinterkonferens i Coronado, Kalifornien, där han förklarade hur viktigt det var att republikanerna tog tillbaka Vita Huset.
Det tolkades som att Romney övervägde en ny presidentkandidatur, vilket i så fall skulle innebära en allvarlig utmaning mot Jeb Bushs utsikter att bli partiets fanbärare. Den 22 januari träffades de två i Utah, en träff som planerats sedan långt tidigare. Och många hade förstås viljat vara en fluga på väggen i de samtal som fördes.
Spekulationerna fortsatte dock, men den 30 januari lät Mitt Romney till slut meddela att han inte tänkte ställa upp. Detta fick Bush-kampanjen att andas ut, och Jeb Bush skrev på Facebook:
Mitt is a patriot and I join many in hoping his days of serving our nation and our party are not over. I look forward to working with him to ensure all Americans have a chance to rise up.
Jeb Bushs kandidatur skulle dock få många betydligt svårare utmaningar. Marco Rubio - senatorn från hans egen hemstat Florida, och hans tidigare lärjunge - kastade även han sig in i presidentleken, till Bush-kampanjens irritation. Därtill affärsmogulen Donald Trump som under sommaren kom att suga ut syret från alla andra kandidater, inklusive Bush. Och när debatterna väl började under hösten, så visade sig Bush vara betydligt svagare än vad ryktet gjort gällande.
2015 var inte Jeb Bushs år. Men han har fortfarande en viss chans kvar. Andra kandidater som misslyckades var Wisconsins guvernör Scott Walker - en person minst lika omtalad som Bush - som emellertid drog sig ur den 21 september. Det hade i ett tidigare skede även Texas guvernör Rick Perry gjort, som aldrig lyckades skaka av sig floppen från sitt kandidatursförsök 2012.
Inte heller Mike Huckabee, vinnaren av primäralet i Iowa 2008 och länge en av de evangelikalas stora favoriter, lyckades komma ens tillnärmelsevis i närheten av 2008 års framgångar.
Huckabee lät redan den 3 januari pålysa att han slutade på Fox News för att istället överväga en presidentkandidatur. Till slut pålyste han att han ämnade kandidera. Från början såg utsikterna att vinna de evangelikala ganska lovande ut. Men han skulle snart få konkurrens, i synnerhet av Texas-senatorn Ted Cruz, som den 23 mars blev den förste kandidat att formellt pålysa sin presidentkandidatur, något han gjorde från det evangelikala/baptistiska Liberty University i Virginia. Huckabee skulle därefter få konkurrens även av Rick Santorum, Marco Rubio och även Rand Paul om de evangelikala, och i takt med att 2015 närmar sig sitt slut, verkar hans chanser mycket små att göra en repris av 2008.
Inte heller Rand Paul har fått något direkt lyft 2015. Hans stjärnpolitiker-status bland te-party-rörelsen och även bland de klassiska libertarianerna har sjunkit. Och dessa idéer om utrikespolitik, som varit en av Rand Pauls riktiga nischer, har helt enkelt fått stå tillbaka för mer klassisk- alternativt neokonservativ republikansk utrikespolitik som utvecklats som en respons på utvecklingen i världen, med ISIS, terrorism och annat som alltfler amerikaner nu insett att USA inte kan förhålla sig passiva till.
Vinnarna:
Men om det hade gått dåligt för de kandidater där förväntningarna var höga, så blev 2015 en enorm succé för de kandidater där förväntningarna i princip var obefintliga.
Ben Carson, den svarte läkaren mest känd för att varit först i världen med att dela på ett par siamesiska tvillingar, blev och omtalad i konservativa kretsar efter att han den 7 februari deltog på Vita Husets nationella bönefrukost.
I sitt tal var han ungefär på samma sätt som han varit under sin nuvarande presidentkampanj och tog på ett oväntat öppet sätt ton mot vad han ansåg vara fel med Obamas politik, och var inte rädd för att inte vara "politiskt korrekt".
Den 3 maj i år pålyste han också sin presidentkandidatur, i ett ganska långrandigt tal, på ett sätt som helt enkelt skulle visa sig känneteckna hans personlighet. Somliga (däribland jag) skulle finna det mycket tråkigt, men under sensommaren och framåt skulle en mängd republikanska väljare finna Carsons lugna framtoning så tilltalande att han trots diverse taltabbar i slutet av oktober blev partiets nya frontrunner i en opinionsmätning.
Orsaken till detta kan med stor sannolikhet berott på kandidaten som var Carsons personlighetsmässiga motsats. Donald Trump.
Donald Trump - den bombastiske affärsmogulen från New York - lät i mitten av juni meddela att även han tänkte ställa upp i primärvalet. Till en början betraktades han som en uppstickarkandidat som de flesta bedömare menade skulle kunna väcka folks nyfikenhet och medias intresse över sommaren, men inte mycket längre än så.
Efter den första primärvalsdebatten där han fick stort utrymme pg a stark opinionsvind i ryggen och medias konstanta belysande av hans många provokativa uttalanden, stod det snart väldigt tydligt att han var allt annat än en fluga. Det republikanska primärvalsracet hade plötsligt helt börjat handla om vem- om ens någon republikansk kandidat skulle kunna sänka Trump.
En av de tidiga favoriterna som inte lyckades var Wisconsins guvernör Scott Walker. En långtida te-party-favorit som både vunnit omval och återkallningsval i den starkt delade delstaten, och även lyckas sanera delstatens budget, men nu fick se sig själv bli överkörd av Donald Trump, meddelade i samband med att han avbröt sin presidentkampanj i slutet av september, att det var av yttersta vikt att partiets andra kandidater såg till att Donald Trump inte blev republikanernas fanbärare.
Inget tycks dock riktigt bita på Trump, och i slutet av 2015 så tyder faktiskt väldigt mycket på att han har goda chanser att vinna primärvalet eftersom hans nationella ledning är mycket stor. Men i akt bör förstås också tas att det är delstaterna som väljer kandidater, och den första primärvalsstaten Iowa tyder det mesta på att Trump inte vinner. För att hans starka nationella stöd ska vara av värde måste han lyckas med att omvandla det till ett lika starkt stöd även i de enskilda delstaterna, och om han klarar det är inte alls säkert. Helt klart är han dock den stora republikanska vinnaren 2015 - och starkare vinnare än Ben Carson. För när allt kom omkring, så tycks fler ändå föredra Trumps tornado framför Carsons coollugn.
2015 har dock inte enbart inneburit presidentvalspolitik. 2014 vann republikanerna mellanårsvalen och tog i början av 2015 också över Kongressens andra kammare, Senaten.
Senator John McCain (som var republikanernas presidentkandidat 2008) kunde nu efter en lång tid inta sitt drömjobb som ordförande för Senatens Armed Services Committee.
En annan sak var att Representanthusets republikanske ordförande John Boehner, i slutet av september lät meddela att han ämnade gå i pension snarast möjligt.
Efter att republikanernas majoritetsledare i Representanthuset, Kevin McCarthy hoppat av sin kandidatur för att efterträda Boehner, ställde många frågan om republikanerna verkligen hade någon tillräckligt stark personlighet med tillräcklig erfarenhet för att leda Representanthuset?
Snart började Paul Ryan föras på tal - ordförande för Representanthusets budgetutskott och Mitt Romneys vice-presidentkandidat 2012, men som däremot redan i januari tackat nej till att ställa upp i det republikanska primärvalet för att försöka bli presidentkandidat.
Efter en del betänketid och löfte om att få republikanernas stöd i ordförandeskapet tackade Ryan till slut ja, och valdes i slutet av oktober till ny ordförande.
Men 2015 var även ett år när världen, och i synnerhet vi i Europa skulle få se den terrorism som präglat USA ända sedan den 11 september 2001 krypa riktigt nära även in på våra knutar.
Det började i Frankrike i januari, och fortsatte sedan i Frankrike i både juni och november. Det första terrordådet inträffade den 7 januari i Paris, där redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo blev ett av de primära målen pg a teckningar föreställande profeten Mohammed.
Sammanlagt dödades 20 människor och terrorismen hade plötsligt krupit kusligt nära ett Europa som åtminstone på folklig nivå länge betraktat sig som mindre utsatta än amerikanerna betraktat sig. I ett Europa där politikerna länge distanserat sig från USA:s krig mot terrorismen, tog Frankrikes premiärminister Manuel Valls nu ton, och sa:
“It is a war against terrorism, against jihadism, against radical Islam, against everything that is aimed at breaking fraternity, freedom, solidarity,”
Med dådet visade dock ISIS att de kunde inspirera till terrorism långt utanför Kalifatets geografiska gränser i Syrien och Irak, något jag en tid efter dåden poddpratade om tillsammans med Per Gudmundson, från SvD.
I juni utfördes en andra attack, på en gasfabrik i samhället Saint-Quentin Fallavier nordväst om alpinstaden Grenoble. En man halshöggs och flera skadades. Gärningsmannen Yassine Salhi var en fransk muslim av nordafrikansk härkomst och myndigheter bedömer att han går att koppla till ISIS.
Fredagen den 13 november skulle det hända i Frankrike en tredje gång. Också denna gång i Paris, och också denna gång ISIS. Nu dödades hela 130 personer i ett av de största terrordåden i Europa.
Några veckor senare skulle videodagböcker från Abdelhamid Abaaoud - hjärnan bakom attacken - börja florera på Internet, där terroristen skryter om hur han som EU-medborgare kunde utnyttja Europas öppna gränser.
Men många terrordåd inträffade såväl före som efter händelserna i Paris. Den 27 januari dödades 9 människor i en attack mot ett hotell i Libyen. En av offren var amerikan. ISIS tog på sig dådet.
Och den 14 februari utfördes en terroristattack i Köpenhamn mot ett event där den svenske konstnären Lars Vilks deltog. Två personer dödades, varav en var en judisk vaktmästare vid en synagoga. Gärningsmannen Omar El-Hussein, som också sköts ihjäl, hade svurit trohet till ISIS.
I slutet av mars utförde ISIS också omfattande bombdåd mot moskéer i Jemen, där minst 120 personer omkom, och i mitten av april ett stort bombdåd i Afghanistan, och i mitten av maj en moské i Saudiarabien, och i juni en shiitisk moske i Kuwait, och man visade nu tydligt att man inte bara ville bygga ett kalifat i Syrien och Irak utan också expandera och ta över vad som tidigare primärt varit Al Qaidas terroristmetoder.
I början av maj inträffade också en terroristattack i USA, mot ett yttrandefrihetsevent i Texas, anordnat av de konservativa islamkritikerna Pamela Geller och Robert Spencer. De två terroristerna var dock de enda som dödades, tack vare en snabb polisinsats. Det misslyckade attentatet hindrade dock inte ISIS från att utfärda nya hot mot Pamela Geller.
Den 2 december utfördes också en omfattande terroristattack i San Bernardino, Kalifornien. 14 personer dödades av två muslimer som svurit trohet till ISIS. Det var det värsta terroristdådet i USA sedan 9/11-attacken.
Islamiska Staten (ISIS) som 2014 tog över stora delar av Syrien och Irak och då utropade ett kalifat, fortsatte under 2015 med sina vidriga avrättningar.
I januari lät ISIS en pojke utföra avrättningen av två tillfångatagna ryssar; Och i januari halshögg ISIS också två japanska fångar; i februari visade man upp kurdiska Peshmerga-soldater i burar, som möjligtvis var tänkta att brännas levande.
ISIS tog även över historiska platser med stor kulturell förödelse som konsekvens. I mars lät man med bulldozrar förstöra resterna av den 3 000 gamla staden Nimrud; I maj intog man den historiska staden Palmyra i Syrien, där lät man sedan spränga det nästan 2000 år gamla Baalshamin-templet, och halshugga den 82-årige UNESCO-arkekolog som arbetat på platsen.
Men ISIS stötte under 2015 också på bakslag. I november dödade USA den ökände "Jihad John" - den brittiska man som deltagit på flera av ISIS' morbida halshuggningsvideos. Och i slutet av december återtog den irakiska armén staden Ramadi som ISIS behärskat sedan maj.
2015 visade att kriget mot terrorismen inte var över. Men nu hade det blivit ett krig även i Europa började ta på högsta allvar. Jag gjorde också en podcastserie om de teologiska rötterna till den globala jihadismen: "Västvärldens möte med militant islam" - en i Sverige väldigt unik serie, som kort sammanfattas i den sista delen.
Krigen i Mellanöstern, och i synnerhet kriget i Syrien, skulle under 2015 också komma att innebära stora flyktingströmmar, som satte ett Europa med öppna gränser på svåra prov.
Sverige och Tyskland svarade till en början med öppna armar, medan länder som Ungern var betydligt mer tydliga med att gränserna behövde vara stängda. Europa - och i synnerhet EU-projektet - kastades in i ännu en kris som fortfarande pågår.
Men 2015 var också ett historiskt år, när många minnesstunder, eller firanden ägde rum. Dels firades 70-årsslutet efter segern mot Nazityskland och Japan under andra världskriget.
Något jag pratade med den svenske militärhistorikern Lars Gyllenhaal om, i mars månad. I januari intervjuade jag också Isak Abramowitz från Judiska församlingen i Stockholm, där man då hedrade 70-årsminnet av befrielsen av det tyska koncentrationslägret i Auschwitz.
Och under sommaren skrev jag själv en bok, om mina egna kopplingar till andra världskriget.
2015 blev också ett år där två storpolitiska avtal kom till stånd. Dels lyckades Obama-administrationen i juli sluta ett avtal med Iran, för att förhindra Iran från att utveckla kärnvapen.
Israels premiärminister hade länge lobbat för att stoppa avtalet, bland annat i sitt stora tal inför den amerikanska kongressen. När avtalet ändå slöts uttryckte han stor besvikelse och sa att det var ett historiskt misstag.
Även de flesta republikaner var mycket kritiska.
Utöver avtalet med Iran lyckades Obama-administrationen tillsammans med världens nationer också sluta ett klimatavtal, på klimatkonferensen i Paris. Ett avtal där republikanerna också där var mycket skeptiska, med goda möjligheter att också stoppa USA:S del av avtalet från att godkännas i Kongressen.
Det var en kort sammanfattning av de ur ett amerikanskt perspektiv stora händelserna 2015. Många fler saker hade förstås kunnat nämnas: polisvåld och polisreformer; den normaliserade relationen med Kuba, eller Högsta Domstolens godkännande av federala gayäktenskap.
Men det här var en kort sammanfattning.
För Amerikanska nyhetsanalysers del har 2015 varit ett produktivt år.
I synnerhet vår podcast har tagit stora steg framåt och produceras nu i flera avsnitt per månad, ibland flera avsnitt per vecka.
Under 2015 går i synnerhet två podcastserier att lyfta fram: Dels min tidigare omnämnda serie "Västvärldens möte med militant islam", och därtill vår löpande poddserie om "Presidentvalet 2016", där i synnerhet John Gustavsson gör expertanalyser.
Så kommer vi att fortsätta även under det mycket spännande presidentvalåret 2016. Vi anser nämligen att vi utgör en sund och mycket viktig balanserande motvikt till vänstervinklad svensk media.
Och vi hoppas att ni som läser och lyssnar tycker likadant (men vi kräver inte det -- vi hoppas bara), och att ni fortsätter hänga med, och stödja oss genom att sprida kunskapen om vår existens.
Så, med det sagt, önskar vi er alla ett riktigt gott nytt år. Vi hörs igen 2016!
/ Ronie Berggren
Se även tidigare inlägg:
Bloggåret 2014 och vad som väntar 2015 20141231
