Detta är en enkel jämförelse mellan den pacifistiska svenska kristna vänstern – och den neokonservativa falangen av den amerikanska kristna högern.Ett av mina akademiska intressen är kopplingen mellan politik och religion – inte minst i en amerikansk kontext där denna koppling är mycket påtaglig. Kristendom och politik har i USA sedan 1970-talet och framåt till stor del utmärkts av den sk kristna högern – med förgrundsgestalter som
Pat Robertson (som bl a grundat Regent University där den nuvarande Republikanske guvernörskandidaten i Virginia, Bob McDonnell, studerade och skrev en omtalad uppsats), grundaren av the Moral Majority
Jerry Falwell (som dog 2006) och
James Dobson och dennes grupp Focus on the Family. Denna politiska rörelse gjorde sig på 1980-talet mest känd för att basera sina synligaste åsikter främst på sin sexualfientliga politik: företrädare för den kristna högern predikade flitigt mot fri sex, gay-rättigheter, abort och porr. Andra frågor av största vikt var att värna religionsfriheten och USA:s kristna arv. Den kristna högern var en del av den motkultur som uppstod som reaktion på 1960-talsliberaliseringen och vad man betraktade som en ny religionsfientlighet (rörelsen hade stora likheter med svenska frikyrkorörelser: i teologiskt avseende inspirerades i synnerhet den svenska pingströrelsen av samma amerikanska sydstatsbaptistiska teologer – och i politiskt avseende med gamla KDS under Lewi Pethrus dagar – som också betonade moralfrågor och vikten av kristendomsundervisning i skolor etc).
Utvecklandet av Sveriges kristna pacifism
En sak som däremot skilde den kristna högern från dess svenska motsvarigheter var dock synen på militärmakt. Medan USA var en nation som föddes genom en revolution för att sedan utkämpa ett – från båda sidor – ytterst religiöst betingat protestantiskt inbördeskrig, så hade Sverige inte haft krig sedan 1809. Till skillnad från USA (och i princip hela Europa) så hade vi inga krigshjältar, krigsveteraner eller ens krigsänkor. Tryggheten skapade i Sverige ett klimat som gjorde att det således blev mycket enklare för svenska frikyrkor att dra slutsatsen att bergspredikan lär att våld aldrig borde brukas, utan att andra kinden istället borde vändas till – och att man således heller inte borde kriga. En slutsats som drogs av den svenska pacifiströrelsen som växte till i slutet av 1800-talet, när fribaptisterna bröt med tidigare luthersk och även frikyrklig patriotism och manade sina anhängare att vägra bära vapen. Denna syn fick spridning bland andra samfund – och 1892 publicerade Henning Melander boken
”Försvarskriget ifrån biblisk synpunkt” där han – som växt upp i en militärfamilj – argumenterade för att militärtjänst gick emot Kristi vilja. Detta påbörjade en politisk process som så småningom ledde fram till att Riksdagen 1920 klubbade igenom
rätten att göra civiltjänst och utifrån religiösa samvetsskäl slippa bära vapen – och pingströrelsen skulle därefter komma att bli den största religiösa grupp av svenska vapenvägrare.
Den kristna pacifismen och patriotismen i USA
Pacifism som ett egentligt nationellt fenomen började i USA först en bit in på 1900-talet. I USA gick den kristna militärdebatten i vågor. Från att i princip alla kyrkor, såväl de liberala kyrkorna (som tolkade bibeln utifrån modern vetenskaplig forskning) som de fundamentalistiska kyrkorna (som tolkade bibeln lika bokstavligt som innan den darwinistiska, vetenskapliga och allmänna utvecklingen i slutet av 1800-talet) hade krigshetsat mot tyskarna innan första världskriget (undantagen var de klassiska pacifistkyrkorna: främst mennoniterna och kväkarna) – så växte därefter, som konsekvens av att en stor del av den tidigare krigspropagandan mot tyskarna i efterhand visat sig vara felaktig, en pacifistisk rörelse fram bland landets kyrkor. Denna rörelse skulle dock i samband med Nazitysklands uppkomst och nazismens fasor få sig ett rejält bakslag. Somliga teologer som
John Yoder fortsatte förespråka kristen pacifism – medan andra teologer som
Reinhold Niebuhr, som innan andra världskriget tillhört pacifistfalangen (och varit medlem i Fellowship of Reconciliation som han lämnade 1934) – nu förklarade att det var en kristens plikt att stoppa Hitler och Niebuhr ansåg att det var orealistiskt att tro att ett fredligt gudsrike skulle kunna implementeras på jorden genom att man levde efter bergspredikan. Istället kom han att förespråka en ”kristen realism” som innebar att kristna inte kunde undvika sitt samhällsansvar genom att fly in i en utopisk dröm. Under kalla kriget skulle predikanter också ta upp kampen mot kommunismen – och de evangelikalas naitonalpredikant
Billy Graham predikade under sina många väckelsekampanjer lika mycket mot kommunismen som han predikade för kristendom – menade att USA behövde vinna det kalla kriget. (Efter terroristattacken den 11 september 2001 höll han en minnesgudstjänst och förklarade att USA nu befann sig i ett nytt slags krig och i detta krig behövde Guds ledning).
Den kristna pacifismen i USA skulle emellertid inte försvinna – men väl förskjutas till bakgrunden. Den fick ett uppsving i och med Vietnamkriget – men då främst representerad av hippierörelsen - där kriget var så mycket mer än ett krig på andra sidan jorden och abstrakta teologiska diskussioner, utan också ett krig dit deras bröder, kompisar och grannar av regeringen tvingades delta mot sin vilja, och där många av dem återvände först i kistor.
Någon tydlig pacifistisk kristen vänster gjorde sig dock aldrig hörd utöver den svarta kristna medborgarrättsrörelsen – som dock var mer fokuserad på inhemska medborgarrättsfrågor än världspolitik. Det var istället en bred koalition av kristen patriotism – som efter sin besvikelse över
Jimmy Carters bristande intresse av att ta till sig deras frågor trots att han var USA:s förste ”born-again-christian” – istället skulle nå sin höjdpunkt under
Ronald Reagans dagar, och dennes ord
”I know you cannot endorse me, but I endorse you” – fick en överväldigande majoritet av USA:s vita evangelikala att flockas till det Republikanska partiet.
En vit evangelikal vänster växer fram i USA
Med tiden växte det dock även fram en kristen amerikansk vänster – som på senare år tagit sig allt större utrymme, och idag ges röst av inte minst den kristne aktivisten
Jim Wallis, som bl a grundat Sojourners Magazine – och som tolkar det kristna budskapet utifrån ett kristet socialt rättviseperspektiv (social gospel). Wallis är en stark kritiker av Pat Robertson och gänget inom den kristna högern och har tagit tydliga socialpolitiska ställningstagande utifrån sin tro. I den pågående sjukvårdsreformsdebatten har Wallis offentligt ställt sig på Obama-administrationens sida
och talade i CNN den 20 augusti 2009 om rätten för
”alla Guds barn täcks av en sjukvårdsreform” – medan förespråkare för den kristna mer klassiska högergruppen Focus on the Family motsatt sig Obamas reformplan. Wallis kallar sig själv för
”progressiv evangelikal” och skriver i sin bok ”The Great Awakening” om den kristna högern följande:
“Those on the Religious Right did it wrong, allowing their religion to become too partisan, too narrow, and too ideological. They were used by politics and did plenty of using themselves – using both people and issues to further their own agenda. But I believe their day is over, and we have now entered the post-Religious Right era. That´s not just optimism, but a claim based on serious observation, as this book will point out.”
Wallis har dock även han en tydligt partisk politisk agenda: i sin bok utlägger han i sju punkter ut en kristens ”Rules of engagement”:
Bland annat argumenterar han utifrån bibelord som teologisk grund att Gud hatar orättvisor. Det kopplar han sedan ganska direkt till den politiskt egalitärliberala traditionen i amerikansk politik: det innebär menar Wallis att regeringen har i uppgift att verka för social jämställdhet, och att inte tortera på Guantanamo. Han skriver:
”Loving our enemies doesnt mean submitting to them or accepting their agendas, but it does mean treating them as human beings who possesses the image of God. (As one bumper sticker put it, WHO WOULD JESUS TORTURE?) How many churches since 9/11 have preached on Jesus commands to live as peacemakers and to love our enemies?”
Wallis förklarar också att det kristna budskapet handlar om mer än tro och personlig omvändelse, och att det mynnar ut i ett socialt samhällsengagemang. ”Pånyttfödelse” skriver han,
”is far more than a call to a new inner life, or a rescue operation for heaven. It is an announcment for a new order of life that is intended to change everything about the world, and us with it.”Wallis menar att kristnas plikt är att engagera sig i samhället, men utifrån ett socialt rättivseperspektiv – inte från den kristna högerns militär- och moralperspektiv. Wallis motsätter sig starkt krig och den kristna patriotism som råder i USA – inte minst bland evangelikala Republikaner. Och skriver också att kriget i Irak var felaktigt, och att nationalism inte passar in i Guds rike, och att orden ”God bless America” inte finns i bibeln.
Den nya amerikanska pacifistiska vänstern och den svenska frikyrkovänstern
Detta är intressant ur ett frikyrkligt svenskt ideologiskt perspektiv eftersom Wallis också finns översatt till svenska. Wallis och en del andra kristna författare som te x den unge Shane Claibornes bok
”Den oemotståndliga revolutionen” – har börjat bygga en ideologisk och teologisk bro mellan den nya amerikanska kristna vänstern och den historiska svenska frikyrkovänstern/pacifismen.
Ett utmärkt exempel på detta är den svenske frikyrkopredikanten
Stanley Sjöberg – som kopplar den klassiska svenska pingstpacifismen som tidigare beskrevs, till en nytillförd USA-kritik som av naturliga orsaker kan hittas också hos den amerikanska kristna vänstern. I tidningen
”Hemmets vän” – en tidsskrift med oberoende anknytning till Kristdemokraterna – och där även partiets tidigare ledare
Alf Svensson skriver flitigt, skrev Stanley Sjöberg den 15 oktober en artikel vid namn
”Otänkbart för en kristen att stödja militär upprustning” bl a följande:
”President Barack Obama gav intrycket att han skulle dra tillbaka USA:s militära styrkor efter att ha valts till sitt ämbete. Istället förstärker USA den militära närvaron i olika delar av världen och menar att kampen för demokrati och mänskliga rättigheter ska genomföra med militär vapenmakt.”
Lite senare hänvisar han till bibeln och manar läsarna att påminna varandra om
”Bibelns skildring av hur svärd och spjut ska slipas om till jordbruksredskap! Det är mer än profetiska ord. Budskapet innebär till oss idag att som alternativ till vapenindustrin forma en politik som ger lönsamhet för jordbruket. Även om inte alla skulle trivas med att ha kor, får, getter och höns med mera, så är det många som skulle må bättre av att leva i naturen än att stanna kvar i fabriksmiljön. Krig löser inga problem! Bomber och granater är ett språk som aldrig leder till fred!”
Och ännu lite längre fram skriver han:
”President George W. Bush garanterade i hemligt undertecknade dokument att inga missgrepp som sker under tortyr kommer att leda till juridiska åtgärder. Det är en djävulsk dubbelmoral.
Jag vill på nytt upprepa att med Jesus som förebild och Nya testamentet som grund för våra värderingar är det otänkbart att stödja militär upprustning. När kyrkans ledare försvarar krig och militärt våld, då utgår man från gamla testamentets tänkande kring Israels kamp för sin existens. Jesus ger inte utrymme för att i något avseende tillgripa våld.”
Mycket i artikelns resonemang skulle kunna bemötas ganska skarpt. Jag träffade en gång Stanley år 2005 och samtalade då kort med honom om Irakkriget efter det att han i ett tal inför Samfundet Sverige-Israel benämnt kriget som "helvetiskt" (i samma tal som han försvarat Israels preventiva krigföring). Han sa då ungefär kort att Bushs agerande för döddstraff och krig verkligen inte var kristet, men anförde inga djupare argument för saken. Han tyckte så, och därför var det så. Artikeln ovan visar också på en väldigt bristande analys av ämnet – vilket skiljer Stanley Sjöberg från teologer som John Yoder och Reinhold Niebuhr som faktiskt tog sig an frågorna kring patriotism och pacifism på allvar.
Teologisk kunskap är inte nödvändig för rätten att ha en åsikt. Problemet med den kristna vänstern i såväl USA – och på senare tid även i Sverige – är dock att åsikter framförs på ett tämligen obekvämt sätt som präglar den militanta vänstern överlag; en dogmatisk åsikt framförd utan någon högre grad av ödmjukhet och som inte ger något större utrymme för vare sig diskussioner eller meningsskiljaktigheter. Ett politiserande – och således förminskande –av tron, minst lika problematiskt som den kristna högerns.
Den kristna vänstern har dessutom ett starkt behov att av definiera den grupp de vill ställa sig i polemik mot och utgöra ett alternativ till – nämligen den kristna högern, som av vänstern därför beskrivs på ungefär ett lika rättvist sätt som Vänsterpartiet i Sverige beskriver ”borgarna”. Av somliga orsaker vore det beklagligt om en svensk frikyrkovänster som härrör ur en helt annan kultur än den amerikanska, automatiskt köper den bild som en tydligt ideologisk grupp i ett annat land målar upp av sin ideologiska oppositionsgrupp.
Min egen ringa iakttagelse av den kristna vänstern och den kristna högern i USA är att den kristna höger som på 1980-talet och början av 1990-talet var väldigt dogmatiska – med tiden blivit betydligt ödmjukare. Detta bevisas i mångt och mycket av att karaktärer som Pat Robertson och James Dobson idag knappast längre kan sägas utöva särskilt mycket inflytande – och deras roll som brobyggare mellan evangelikala och de politiska korridorerna har smått börjat övertas av människor som te x
Rick Warren (som ordnade en presidentdiskussion i sin kyrka i förra höstens val, bad på Obamas presidentinstallation et c). Förändringen inom den kristna högern kan också skönjas med valet av
George W. Bush – Bush kampanjade inte som en Reagan-Republikan, och hade inte
Barry Goldwater som läromästare. Till skillnad från Reagan så menade inte Bush att staten alltid var fienden – utan att den faktiskt behövdes till att också göra gott och verka för människor i nöd. Denna utveckling – som är tydlig – ignoreras nästan jämt av den kristna vänstern, som tycks föredra en mer lättdefinierad stereotypisk nidbild att skjuta mot.
Men om den kristna högern går i riktning mot att bli aningen ödmjukare – så tycks den kristna vänstern gå i motsatt riktning. När jag 2004 kampanjade för Bush, befann jag mig på en
John Kerry-kampanj i Cleveland dagen före valdagen, där Kerrys allra sista kampanjtal inleddes av att en predikant (jag misstänker att det kan ha varit Al Sharpton, men minns inte säkert) bad en bön som lät ungefär så här:
”Gud. Jag ber att du ska se till att rätt kandidat vinner – din utvalde, senator John Kerry.” (fritt citerat).Ett tämligen dogmatiskt – och även ganska obekvämt sätt att i politiska sammanhang uttrycka sig.
Ett perspektiv på den neokonservativa kristna högern
Jämför inlägget ovan med följande, av president Bushs talskrivare Michael Gerson, som i sin bok
”Heroic Conservatism” beskriver upptakten till Irakkriget och detta krig ur ett evangelikalt kristet icke-pacifistiskt perspektiv. Efter att ha förklarat hur Bushadministrationen resonerade kring Saddam Hussein, och förklarat varför han ansåg att kriget mot Saddam Hussein blev nödvändigt fortsätter han:
”But a Christian has an additional burden. Was this war not only justified, but just? For the Christian pacifist, every war is morally unacceptable, because followers of Jesus do not use violence. And there is something to this position. It is true that Jesus never took up the sword, declaring the arrival of a Kingdom “not of this world.” The use of force to establish this Kingdom was impossible. God`s rule expands through voluntary acceptance – heart by heart, not conquest by conquest. And the Sermon on the Mount teaches the believer to reject all violence and vengeance – even violence in self-defense – in his or her daily life.
I have a deep respect for a principled Christian pacifism, but I am not a pacifist. When John Courtney Murray was asked how foreign policy could be reconciled with the Sermon on the Mount, he replied: “What makes you think that morality is identical with the Sermon on the Mount?” There is more to Christian ethics than this one passage of Scripture. Other passages assert that government has a different role from individuals: to protect the innocent and prevent injustice. While private individuals cannot use force, a legitimate government authority may use force to keep the peace.
In the mainstream of the Christian moral tradition, as George Weigel and other scholars have pointed out, the policeman and the soldier have valid, even noble, professions. All governments are established by God to restrain the cruel and unjust; and the restrainers risk their own lives to show love for their neighbors. War breaks the peace, but peace is not always the highest moral good. We should resist what John F. Kennedy called “the peace of the grave, or the security of the slave.” In these cases, war is not a “dirty business,” or a “necessary evil”; it can be a moral duty, rendered honourable by necessity. “It is the other side`s wrongdoing,” said Saint Augustine, “that compels the wise man to wage just wars.”
But the same Christian moral tradition also places a series of moral limits on war, to prevent the strong from abusing the weak. First, a just war must have a just cause and intention. This is clear in the case of self-defense, but the justified use of force is not limited to self-defense. The just-war tradition also talks about punishing organised evil and protecting the innocent from harm. This would allow humanitarian wars to prevent genocide and mass killing. And this tradition also allows for preventive wars, when the threat is clear and aggressive. I believe that an attack against Nazi Germany in 1936, when it remilitarized the Rhineland in direct violation of its treaty to obligations, would have been justified, even though no self-defense was involved. Given what we knew about Iraq, a war to disarm Saddam Hussein, punish his genocide, and liberate his country seemed justified to me as well.”
Skillnaden i den retoriska tonen tycker jag är slående. Medan förespråkarna av den kristna vänstern i exemplen ovan i en dogmatisk och fördömande ton stänger dörren för alla former av debatter kring ämnet – så framställer Gerson en teologiskt och historiskt genomtänkt syn som andas ödmjukhet. Och som inte minst därför ter sig betydligt mer sympatisk än de föregående.
Det betyder inte att den kristna vänstern inte har viktiga poänger att komma med – alla nämnda författare ovan gör många mycket bra saker. Och utan tvivel kan deras röster och den poäng de i många avseenden gör, behövas i den överlag amerikanska "högermiljön" (även om jag som sagt anser att författare som te x Wallis gärna förmedlar nidbilder av denna miljö, och av Bushs förhållande till dessa i synnerhet). I USA finns dessutom en ömsesidig respekt för olika politiska ståndpunkter sprungna ur en och samma tro. Jim Wallis och Michael Gerson arbetar exempelvis aktivt tillsammans med ett gemensamt projekt för att hjälpa fattiga. Och Rick Warren – som prisas av Jim Wallis som en som förstod att agera rätt, prisade själv George W. Bush för samma sak.
Den svenska kristna vänsterns enögdhet
Här i Sverige tycks dock den kristna vänstern – i likhet med vänstern i allmänhet, dock vara väldigt teologiskt och ideologiskt enögda. Enligt Stanley Sjöbergs artikel finns det inget utrymme för en kristen att vara något annat än en pacifist. Och den svenska kristna tidningen Dagen – som den här bloggen refererat en del till – lyfter gärna fram att Barack Obama har en kristen tro, samtidigt som de gärna ställer honom i polemik mot tidigare president George W. Bush (som också hade en kristen tro). Ett exempel på detta är te x
följande artikel i Dagen som berättar hur president Obama haft för vana att alltid be aftonbön, och hur pingstpastorn Joshua DuBois - varje dag skickar honom en morgonbön med mobilen.
Onekligen intressant för dem (som likt mig själv) hyser intresse för kopplingen mellan religion och modern politik. Bön i Vita Huset började dock inte med Obama - och den evangelikala tron i Vita Huset började heller inte med denne. Politico
har här en artikel som berättar om
"the Presidential Prayer Team ministry" - en organisation som bildades av Scott Fehrenbacher från Arizona efter terrorattacken den 11 september 2001 i syfte att be för presidenten och nationen. Något organisationen - som har en miljon medlemmar i sitt e-postregister - troget fortsatt med sedan dess.
"Our country faces problems of such a magnitude that perhaps there's a general vulnerability that Americans feel today that perhaps they haven't felt in a long time. We would start with our troops that are in harm's ways. Those are the obvious things.But it would also be in other breaking news from involving the economy to our nation's welfare to specific issues like health care," förklarar Fehrenbacher.
Organisationen är inte på något sätt bundet till ett specifikt parti, och deras hemsida välkomnar sina gäster med ett citat från Obama från den 24 juli:
"When you’re in this job, I think that every president whose had it is constantly humbled by the degree to which there are a lot of issues out there, and the notion that one person alone can solve all these problems I think you’re cured of that illusion very quickly. This is something where you just hope that you are aligning your work with His purposes and that you’re attuned to the needs of the people you’re there to serve."
Organisationen har dock likväl ett speciellt band till president Bush. Politico skriver:
"Fehrenbacher makes sure to point out that the group is not partisan.
"The one thing you're not going to find this ministry doing is really trying to replicate any kind of specific 'How to vote' on an issue."
Still, many members remain quite fond of President George W. Bush.
"Our membership loved George Bush," said Fehrenbacher, adding that some of President Obama's policies "will be at odds with many of our members." (Bush hosted the Presidential Prayer Team ministry in the Oval Office during his final days in office). "But our membership sees this much more than personality — it's the country. And, as the Scripture says, it exhorts us to pray for all leaders of the country."
En intressant aspekt i förhållande till tidningen Dagen som idag tycks ty sig betydligt mer till Obamas variant av kristendom- och politiska fålla, än till den form de menar Bush representerade. Ett annat exempel på detta är tidningens recension av Obamas tal till muslimvärlden från Kairo där artikelförfattaren Arne Lapidus
skrev om talet:
"budskapet kan sammanfattas i fyra ord: "Jag är inte Bush."
En sammanfattning jag inte höll med om. Jag mailade honom därför och förklarade att jag var nyfiken på att få veta vad han specifikt syftade på med en sådan sammanfattning, och hur han menade att Obamas tal skiljde sig från Bushs tal om/och till muslimvärlden. Svaret jag fick löd som följande:
> "Helt kort, utan att gå in på en detaljerad analys, anser
> jag att hela Obamas
> tal och framtoning gick ut på att visa att han vill just
> "starta om". Alltså
> försöka bygga en ny relation mellan USA och den muslimska
> världen, baserad
> på dialog och samförstånd. Till skillnad från Bush-eran
> som ju präglades
> mera av konfrontation.
> Hur Obama sedan lyckas är en annan sak."
Den uppfattning jag fick av det där väldigt allmänna svaret, var att författen förmodligen inte kunde speciellt mycket om de specifika skillnaderna mellan Bushs och Obamas förhållningssätt till saken (Däremot var Obamas tal fantastiskt bra - och jag skrev en egen recension av talet i två delar som kan läsas
här (del 1) och
här(del 2). Poängen var dock att rubriken/ingressen var missvisande, och helt klart antydde att Obama stod för något positivt medan Bush stått för något negativt.
En miljö – oavsett vilken – med ett ensidigt och likriktat debattklimat är alltid beklagligt. Så var fallet länge inom allmän svensk media och dess rapportering om amerikansk politik och George W. Bush. Och så tycks fallet nu också fortgå inom en svensk kristen vänster. Se även tidigare inlägg:Gingrich om USA:s kristna arv 20091014
Jim Wallis till Sverige 20090228
