En första analys av Obamas tal till muslimvärlden

Igår strax efter lunchtid så såg jag President Obamas tal till muslimvärlden, och tänkte skriva en sammanfattning av talet, men fick det inte att gå ihop. Så istället traskade jag iväg och såg Terminator 4 Salvation, för att därefter tänka vidare på saken.

Jag kom fram till att en analys inte skulle ge talet rättvisa; en analys med tabeller över bra eller dåligt skulle omöjligt kunna göra något annat än att förringa talet.

Därför gör jag istället två analyser, som jag kallar för Analys 1 och Analys 2. Här är den första:


Analys 1:

Häromdagen skrev jag här en förhandsanalys av Obamas tal till muslimvärlden, och skrev bland annat så här:

"Vad kan man då förvänta sig av talet?

Min gissning är; förmodligen mycket mindre än vad som för närvarande ges sken av."

Jag skrev också att Obamas tal, till skillnad från Kennedys och Reagans - inte skulle få "några murar att falla".

Jag hade fel.

Jag är inte amerikan, och om jag vore det så skulle jag förmodligen vara Republikan (Bush-Republikan närmare bestämt). Obamas tal i Kairo skulle dock kunna få mig att bli Obama-Demokrat.

Jag har sett ganska många av Obamas tal det senaste året (gissningsvis alla hans "stora" tal). För några veckor sedan talade han om "kriget mot terrorismen", på ett luddigt sätt som öppnade för fler frågetecken än det redde ut, och vilket enligt mig var det sämsta tal han hållit sen han valdes till president.

Ett av hans bästa tal (om inte -det- bästa) var däremot i mitt tycke, hans segertal från Hyde Park i Chicago i november förra året.

Det tal han igår höll i Kairo slår dock det mesta. Det var ett tal som i retoriskt avseende var i klass med Kennedys tal om månen som nästa front och "Ich bich ein Berliner"-tal, och i klass med Reagans maning att riva muren som symboliserade tyranni och förtryck. Obama gjorde mer än att bara hålla ett tal - han presenterade en vision - visserligen en gammal sådan, som Miss Universe varje år säger att hon hoppas en dag ska infrias - men som ingen politiker uttryckt på ett lika rakt och briljant sätt som Obama igår gjorde när han målade upp visionen om fred i mellanöstern och fred i världen - om fred mellan folkslag, fred mellan nationer och fred mellan världsreligioner.

Jag är ingen expert på amerikansk politik eller islam, eller konflikterna i mellanöstern - däremot hyser jag ett aktivt intresse kring alla dessa områden, vilket gör att jag likväl kan mer än många. Och utifrån mitt perspektiv på allt detta, går det inte att säga något annat om Obamas tal än att det var genialiskt.

Obama konfronterade några av de mest brännande frågorna rakt på sak - på en plats och på ett sätt som ingen förr gjort, och som ingen hade kunnat göra lika trovärdigt som han igår gjorde - och som han gjorde det med en precisionsberäknad balansgång av imponerande skicklighet. Talet bör ses separat (och dem som inte gjort det kan göra det här) - men jag ska ändå nämna några axplock av exempel på denna utmärkta balansgång:

Islam och USA:

- Innan talet hade Obama fått kritik på hemmafronten för att han åkte runt och bad om ursäkt för allt dumt som USA gjort genom historien, utan att tyckas ta i akt att det positiva USA gjort överväger alla dess brister. Och oro fanns för att han i Kairo skulle fortsätta på det spåret, och på klassisk vänstermanér förklara att problemen i och med muslimvärlden i grunden berodde på USA och dess eget agerande.

Det gjorde inte Obama; han började med att förklara sin respekt för islam och allt det som islam bidragit till genom historien - och förklarade att han själv växt upp i ett muslimskt land där han med egna ögon fått se islam tolerera andra. Han fortsatte att förklara att USA och islam har ett långt historiskt band som knöt dem samman - och att det rådde stereotyper kring islam som han motsatte sig och sa:

"I have known Islam on three continents before coming to the region where it was first revealed. That experience guides my conviction that partnership between America and Islam must be based on what Islam is, not what it isn't. And I consider it part of my responsibility as president of the United States to fight against negative stereotypes of Islam wherever they appear."

Något som väckte förtjusta applåder bland den församlade skaran i Kairo. Men han nöjde sig inte där, utan fortsatte att tala om att det också existerade stereotyper kring USA - och tog sitt land i försvar på ett sätt som få skulle kunna kalla något annat än patriotiskt:

"But that same principle must apply to Muslim perceptions of America... Just as Muslims do not fit a crude stereotype, America is not the crude stereotype of a self-interested empire. The United States has been one of the greatest sources of progress that the world has ever known. We were born out of revolution against an empire.

We were founded upon the ideal that all are created equal. And we have shed blood and struggled for centuries to give meaning to those words, within our borders and around the world.

We are shaped by every culture. Drawn from every end of the Earth, and dedicated to a simple concept, E pluribus unum: Out of many, one.

Now much has been made of the fact that an African-American with the name Barack Hussein Obama could be elected president.

But my personal story is not so unique. The dream of opportunity for all people has not come true for everyone in America, but its promise exists for all who come to our shores."

Bara Obama hade kunna ge samma tyngd till sin tillmötesgående inställning till muslimvärlden. Han visste, för han hade själv varit där. Och bara Obama hade kunnat ge en sådan sympatisk och trovärdig bild av den amerikanska drömmen. Han visste - för han hade verkligen kommit från en bakgrund som inte passade in i "stereotypen" om Amerika, och var nu landets president - vilket uttryckte det enorma löfte som fanns i de amerikanska idealen, och som gällde inte bara honom utan alla amerikaner.

Det berättas att Dalai Lama i sin ungdom hade en ministaty av frihetsgudinnan bredvid sig när han sov. Och jag har svårt att tro att Obama inte lyckades förmedla samma förhoppning till "det amerikanska" hos den stora skara frihetslängtande ungdomar som lyssnade på honom i Egypten.

Islam kontra extremism:

Han fortsatte att förklara hur USA och islam stod tillsammans, och fortsatte sedan att förklara att USA likväl stod i ett krig - inte mot islam, men likväl i ett tydligt krig mot extremister:

"I made clear that America is not and never will be at war with Islam.

We will, however, relentlessly confront violent extremists who pose a grave threat to our security because we reject the same thing that people of all faiths reject, the killing of innocent men, women, and children. And it is my first duty as president to protect the American people.

The situation in Afghanistan demonstrates America's goals and our need to work together. Over seven years ago, the United States pursued Al Qaida and the Taliban with broad international support. We did not go by choice. We went because of necessity. I'm aware that there's still some who would question or even justify the offense of 9/11. But let us be clear. Al Qaida killed nearly 3,000 people on that day.

The victims were innocent men, women, and children from America and many other nations who had done nothing to harm anybody. And yet Al Qaida chose to ruthlessly murder these people, claimed credit for the attack, and even now states their determination to kill on a massive scale. They have affiliates in many countries and are trying to expand their reach.

These are not opinions to be debated. These are facts to be dealt with."

Det han sa var inte något nytt. Hans föregångare president Bush var från första början tydlig med att kriget mot terrorismen inte var ett krig mot islam. Men få muslimer kunde identifiera sig med president Bush - och därför blev hans budskap för dem inte trovärdigt, oavsett om det var sant eller ej. I Obamas fall rådde det dock föga tvekan om att det fanns en koppling - Obama lyckades skapa samma känsla av samhörighet bland muslimer i Egypten, som han under valkampanjen lyckades skapa bland svarta i sitt hemland.

Men det gjorde också att han fritt kunde tala om kriget mot terrorismen (eller extremismen, som han valde att kalla det) - och göra det på ett sätt som är svårt att ta miste på och gå i direkt konfrontation med de vänster- och vanföreställningar om USA som råder i stora delar av muslimvärlden (och även bland vänsterideologer i Europa). Det som hände vid 9/11 var ett faktum som inte behövde debatteras, utan tas itu med. Jag har svårt att tro att någon amerikan (och ingen tidigare amerikansk president) hade kunnat föra fram den saken på samma trovärdiga sätt som Obama.

Israel - Palestina:

Den kanske mest tydliga konfrontationen med vanföreställningar i muslimvärlden gällde dock Israel. Obama sa något som få andra hade kunnat säga utan att te sig väldigt provocerande, och han sa det med övertygelse. Nämligen följande:

"America's strong bonds with Israel are well-known. This bond is unbreakable. It is based upon cultural and historical ties and the recognition that the aspiration for a Jewish homeland is rooted in a tragic history that cannot be denied.

Around the world the Jewish people were persecuted for centuries. And anti-Semitism in Europe culminated in an unprecedented holocaust. Tomorrow I will visit Buchenwald, which was part of a network of camps where Jews were enslaved, tortured, shot and gassed to death by the Third Reich.

Six million Jews were killed, more than the entire Jewish population of Israel today. Denying that fact is baseless. It is ignorant, and it is hateful."

Sällan om ens någonsin har någon amerikansk president förklarat den saken rakt ut och det inför den allra mest skeptiska av publik: USA och Israel har ett historiskt band som är obrytbart. Ett tydliggörande som Israel aldrig själva skulle ha kunnat göra, och som ingen hade kunnat göra med den auktoritet Obama gjorde det med.

Men det innebar inte att han förbisåg palestiniernas dilemma, och fortsatte lite senare med att förklara att han ville se en värld där "Israelis and Palestinians are each secure in a state of their own"

Utöver dessa saker talade han även om fler ämnen - om demokrati, om kvinnors rättigheter - men för dem som vill veta mer om det rekommenderar jag återigen att talet ses i dess helhet. Dessa exempel visar dock Obamas smått genialiska strategi. Obamas tal kan bäst beskrivs med en bild:

För dem med lite kunskaper om amerikansk valhistorik så skulle man kunna säga att Obama lånade loket till McCains "Straight Talk Express", kopplade på en egyptisk, en saudisk, en irakisk, en iransk, en amerikansk, en islamisk, en judisk, och en kristen vagn - och ångade sedan på med en fart och en last som skulle fått de flesta chaufförer att helt spåra ur, men där Obama lyckades med konsten att balansera ett tåg lastat med världens bördor på en sytråd.

Talet var helt enkelt genialiskt.

För att ett tal som hans dock ska gå till historien så krävs det emellertid också att det går i uppfyllelse. Kennedys och Reagans tal blev historiska just pg a att deras visioner besannades: USA nådde månen några år efter Kennedys tal - och inte bara muren, utan hela "ondskans imperium" raserades några år efter Reagans tal.

Om Obamas tal går i uppfyllelse på samma sätt som hans företrädares gjorde återstår ännu att se - men om så blir fallet så kommer talet att bli ett av de allra största politiska talen i historien. Och även om det hela inte skulle gå i uppfyllelse under Obamas egen presidentperiod, eller ens hans egen livstid - så har det, enligt min bedömning, redan gått till historien som ett av politikens retoriska mästerverk - och framtida ledare kommer utan tvekan att referera till den vision som Obama i sitt tal målade upp.

Nu ska jag skriva Analys 2 - i ett separat inlägg. (Som nu är klar, och kan läsas här)

Se även tidigare inlägg:

Obamas tal till muslimvärlden 20090604

På torsdag talar Obama till muslimvärlden från Kairo 20090602